I sin blogg går läraren Björn Kindenberg på ett utmärkt sätt i närkamp med Zarembas reportage. Han har tittat på resultaten för några av de skolor Zaremba använder som exempel för det han vill säga. Björ Kindenberg ser ingen anledning att bli imponerad av hur Zaremba vänt och vridit på fakta. Kanske stod de förutfattade meningarna i vägen för verkligheten?

 ” Det är ett rättshaveristiskt frontalangrepp på verk, myndigheter och lärarutbildningsinstitutioner som ska basuneras ut.” konstaterar Kindenberg. Jag instämmer.

Det här var ju synnerligen intressant! Danske statstikprofessorn Sven Heinler har analyserat PISA-testerna och kommit fram till att det går att få till rangordningarna lite hur som helst. Kanske dags att ifrågasätta det vettiga i att bygga upp skosystem utifrån internationella rankingar?

I söndags fortsatte Maciej Zaremba sin serie om skolan och reportaget inleds med en fin scen från en lektion där eleverna får resonera kring hur litteraturen uppkommit. Zaremba slår sedan fast att detta är ”katederundervisning” och att han inte kan förstå hur någon kan vara kritisk mot det. Det är bara det att det nog är ganska få som menar att det han just beskrivit är katederundervisning. Lärarledd undervisning ja – katederundervisning nej.

Vad man traditionellt menat med katederundervisning är att läraren står längst fram och rapar upp en massa fakta medan eleverna lyssnar, alternativt lyssnar och  antecknar. Det Zaremba beskriver är i stället hur eleverna får samtala både med varandra och läraren utifrån frågor som läraren presenterar och ifyllt av kunskap läraren sitter inne med. Jag tror inte det går att hitta särskilt många som har något att invända emot att en del av undervisningen ser ut på det sättet.

Maciej Zaremba väljer att skildra skolan utifrån ett antal starka personer som mött motstånd när de introducerat nya (eller gått tillbaka till gamla) metoder i sina skolor. Jag tvivlar inte på att de enskilda fall han beskriver kan ha sett ut ungefär så (men att andra personer som varit inblandade hade kunnat ge ganska annorlunda bilder, om de fått komma till tals inför en mindre tendentiös journalist). Men jag känner till ett stort antal skolor som också valt alternativa metoder (eller återgått till gamla) och mötts av jubel och stort intresse från alla möjliga håll. Zaremba skildrar en liten bit av verkligheten men försöker hela tiden få det till att han tagit ett helhetsgrepp. Det har han inte. Han har valt sina exempel för att driva en viss tes som ser ut så här: Det var bättre förr.

Skildringen av hur eleverna på geografilektionen får tävla i att placera länder på kartan blir rent löjlig. Självklart kan en sådan enkel övning vara rolig för eleverna och naturligtvis är det bra att ha ett hum om världens geografi. Jag fick för övrigt göra liknande övningar själv i skolan och har hyfsad hum om i vilka världesdelar världens länder ligger i. Men den protest som ett antal professorer lät höra mot den nya kursplanen i geografi hade ju inte en minskad kartkunskap som mål – som Zaremba påstår – utan en utökad förståelse för hur världen hänger samman och hur saker samspelar med och beror av vartannat. Och med begränsad tid till sitt förfogande måste man trots allt göra ett val av vad man ska satsa på att göra på lektionerna. Då kanske inte drillning i vilka länder som gränsar till varandra i Afrika är det mest angelägna trots allt.

För att ge en motbild till Zarembas okritiska hyllning av ordning och reda-skolan vill jag berätta om när jag för tiotalet år sedan var lärarvikarie i en femteklass under en längre period. Deras ordinarie lärare hade hastigt blivit allvarligt sjuk och jag minns när jag kom in i klassrummet första gången. Eleverna satt kapprakt i bänkarna, knäpptysta, och tittade uppmärksamt på mig. På väggarna hängde trettio likadana teckningar i en anhopning, trettio likadana i en annan och ytterligare trettio likadana i en tredje.

Första dagen skulle eleverna göra färdigt ett häfte om svampar och skulle bland annat binda ihop häftet genom att trä igenom ett snöre genom de hålade papprena. Efter en liten stund kom en flicka fram och frågade hur hon skulle göra med snöret. Jag förstod inte riktigt frågan. Det var ju bara att trä igenom och knyta ihop. Det visade sig att hon ville veta exakt i vilket hål hon skulle börja trä in snöret, vilket hål det skulle igenom sen och exakt hur knuten skulle knytas. Jag sa att hon fick knyta hur hon ville bara det satt ihop. Efter henne kom flera andra elever och frågade samma sak och det började bli uppenbart för mig att dessa elvaåringar var extremt osjälvständiga. De hade tränats i att lyda, inte att tänka själva.

Efter de första dagarnas lugn utbröt kaos i klassrummet. Eleverna var vana vid en auktoritär ledarstil som jag inte var beredd att axla, av den enkla anledning att jag ansåg (och anser) att det är onyttigt för barn att tränas i att lyda och följa instruktioner utan ifrågasättande eller eget tänkande. Kaoset i klassrummet varade i flera veckor. Barnen ägnade en hel del energi åt att försöka lura mig på olika sätt. De trodde uppenbarligen att min ovilja att ge exakta instruktioner eller hota med straff berodde på att jag var korkad. Kaoset var antagligen lika jobbigt för eleverna som för mig. Ljudnivån var hög, det flög suddgummin genom luften och de tidigare som beskedliga och ”snälla” barnen var elaka både mot mig och mot varandra.

I sex veckor var jag i klassen. I ungefär fyra av dem rådde kaos. Sedan hände något. Barnen började lyssna på mig. Vi hade samtal med varandra. De ställde nyfikna frågor. De slutade bete sig som väldresserade hundar och började bete sig som människor i stället. En dag gjorde vi en stor målning tillsammans där barnen fick rita massor av människor på ett torg vid en glasskiosk. Figurerna var stora och små och såg ut på alla möjliga sätt.

Jag misstänker att det inte var helt lätt för deras lärare att komma tillbaka till sin klass.

Jag vill varmt rekommendera filmen My heart of darkness, som hade premiär i fredags. Det är en dokumentärfilm om vad krig gör med människor och vad kriget får dem att göra. Här kan man läsa min intervju med en av dem som gjort filmen, tillika en av huvudpersonerna. Marius van Niekerk är sydafrikan och deltog i kriget i Angola som 18-20-åring. I filmen återvänder han till Angola för att söka försoning och be om förlåtelse.

Jag vill också gärna tipsa om bilderboken Kraken, som jag tycker oerhört mycket om och har recenserat för GP.

En klok kommentar till Zaremba hittas här. Och här kommenterar Pedagogiska magasinets Leif Mathiasson  den typ av tendentiös och ytlig skolbild som nu Zaremba är med och förmedlar.

Del två i Zarembas skolserie inne i DN idag.  Om läsförståelse. Och om att Skolverket borde läggas ner. Zaremba blandar anekdoter, intervjuer, fakta (ganska lite sådan) och eget tyckande ganska friskt. Han tycker bland annat att invandrarbarn inte har mer problem i skolan än svenskfödda barn och argumenterar sedan vidare som om detta vore en sanning. Och så tycker han att det är fräckt av Pedagogiska magasinet att ha en kritisk utgångspunkt när man granskar Haninge kommuns läsprogram – för barnen lär sig ju läsa så bra.

Kritiskt ifrågasättande är tydligen inte nödvändigt om bara barnen får höga resultat på prov. Men det kan ju vara möjligt att metoden fungerar utmärkt för att lära barn att läsa men samtidigt har avigsidor. (Som Lars H Gustafsson uppmanar föräldrar att fråga när de tipsas om olika uppfostringsmetoder: Den fungerar – men till vilket pris?).

Läroplanen är väldigt tydlig med att skolan inte bara ska lära barn att läsa, skriva, räkna och rabbla fakta utan också ifrågasätta, tänka kritiskt, samarbeta, vara kreativa och företagsamma, och mycket annat. Det är ju faktiskt fullt möjligt att en metod som funkar för att lära barn en sak samtidigt skadar andra förmågor som barn också ska få genom skolan. Men så långt verkar inte Zaremba ha tänkt. Kanske hann han inte med att läsa läroplanen innan han satte sig för att skriva om den svenska skolan.

 Nu vet inte jag om det finns anledning att kritisera Haninge eftersom jag inte satt mig in i exakt hur de arbetar men det finns definitivt anledning att kritisera Zarembas artiklar och hur han vinklar saker. Eftersom han gillar att provocera (denne journalistikens Lars Vilks) så blir det mesta svartvitt. Samtidigt instämmer jag i hans kritik av tron på att det inte spelar någon roll VAD barnen läser när de ska lära sig läsa – det gör det självklart. Och det är bra att han ställer sig på barnens sida och är tydlig med att det inte är dem det är fel på. Man får väl vara tacksam för åtminstone det, nu när en av Sveriges mest inflytelserika journalister ger sig till att ”granska” skolan.

Igår hade Skola och samhälle en bra kritik av Zarembas första reportage.

Med ett långt reportage om Kävlingeskolan i Skåne inleder Zaremba idag en granskning av den svenska skolan. Som vanligt när Zaremba skriver är det suggestivt och välskrivet, som vanligt ganska hårdraget. Att Kävlingeskolan har problem och har haft dåliga ledare under många år är helt riktigt återgivet men i sin iver att skildra problemen bryr sig Zaremba aldrig om att försöka reda ut vad som faktiskt är problem och vad enskilda personer tycker är problem.

 Ett par gånger refereras till att lärare på skolan inte fått be eleverna ta av sig huvudbonader. Det framställs på ett sådant sätt att man som läsare liksom ska rysa och förstå hur hemskt det är på skolan. Men ingenstans finns någon förklaring till VARFÖR eleverna måste ta av sig om huvudet. För att de lär sig bättre utan mössa? För att de ska lära sig lyda och veta hut?

Varför det är så hemskt med temaarbeten och grupparbeten – som också underförstås  – blir heller aldrig klargjort. Zaremba gör sig också löjlig över att det funnits de i Kävlingeskolans historia som tryckt på vikten av att göra undervisningen rolig, att annat än faktakunskaper har betydelse och att barn behöver arbeta ämnesövergripande. 

För mig blir det efter en stund tydligt att Kävlingeskolans problem består av flera olika delar: brist på resurser, brist på adekvat ledning och bristande vilja hos medarbetare att låta skolan utvecklas och förändras. Men för Zaremba tycks inget behov av nytänkande och förändring inom skolans värld vara nödvändig. Bara lärarna tillåts jobba som de gjorde förr så blir allt bra. Kunskap är enkelt mätbar, sorterbar i fack och förmedlas bäst av en auktoritär typ som vet att man lär sig sämre med mössan på.

Här kan man läsa en av Kävlinges politikers intressanta kommentar till Zarembas artikel.

  Nyligen orsakade Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbning en del rabalder. Den påstods nämligen underkänna alla existerande skolprogram mot mobbning. Efter att ha läst kan jag konstatera att det är en ganska extrem tolkning av rapporten som snarare framhöll att alla program innehöll både effektiva och ineffektiva moment. Det som kan vara värt att rikta blicken mot är snarare vad några av de fungerande tillvägagångssätten lär barnen, utöver att uppföra sig väl.

Delar av vissa program riskerar att i sig själva fungera kränkande. Som Farstametoden som förespråkar att mobbare ska hanteras genom överrumplingssamtal där två vuxna ställer eleven mot väggen. Jag betvivlar inte att effekten kan bli att mobbningen upphör. Vem vill bli utsatt för obehaget med ett plötsligt och enskilt samtal om dumma saker man gjort? Men om sådana grepp används oförsiktigt riskerar man att barn lär sig att det är okej att kränka andra om man själv sitter på mest makt.

De metoder som verkar i behavioristisk anda riskerar i sin tur att lära barnen att man ska vara lydig för att få belöningar eller undvika bestraffningar. Det goda uppförandet blir en yta utan förankring i egna värderingar. Vad händer då om barnet i andra sammanhang hamnar under en auktoritet som uppmuntrar till våld och trakasserier? Eller senare själv hamnar i en maktposition, utan att ha fått insikter om vad mobbning gör med andra människors självkänsla?

I Skolverkets studie Diskriminerad, trakasserad, kränkt? som kom 2009 konstaterade man att mobbning och kränkningar är kopplade till samhälleliga normer om vad som är normalt och vad som är avvikande. Det kan handla om sexualitet, etnicitet, kön eller handikapp. Hierarkier skapas utifrån dessa föreställningar men eleverna är vanligtvis inte medvetna om det. För att komma tillrätta med trakasserier och mobbning behöver pedagogerna synliggöra normerna och skapa utrymme för reflektion och diskussion.

Ett normkritiskt perspektiv är något som genomsyrar hela undervisningen och medför att ett maktperspektiv alltid finns med. Vilka normer gäller och vad medför det för maktfördelningen i ett samhälle, en grupp eller en relation? Vem eller vilka ges tolkningsföreträde? Vilka ses som normala och vilka som avvikare, och på vilka grunder? Ett sådant förhållningssätt kräver mer än att skrämmas eller dela ut belöningar men har rimligen större chanser att ge goda långsiktiga effekter – utan biverkningar i form av oreflekterad underkastelse eller föreställningar om att makt ger rätt.

Som krönika i GP idag.

Igår hade GP en replik på Dahlströms infama debattartikel, mycket väl skriven av Cecilia Chrapowska. Hon granskar varje siffra i första artikeln och hittar inga belägg för någon av dem. Visserligen ökar den psykiska ohälsan bland unga men långt ifrån så mycket som påstods av Dahlström.

Att den psykiska ohälsan ökar bland unga är illa men inget blir bättre av överdrifter och tvärsäkerhet byggd på lösa antaganden. Vi bör förutsättningslöst försöka ta reda på orsakerna och vilka som är de bästa lösningarna. Att det skulle bero på att föräldrarna arbetar mer nu är förr är i alla fall inte särskilt troligt eftersom Chrapowska visar att detta inte stämmer.

Här har Påskuppropet samlat ett antal länkar till berättelser om människor som drabbats illa av de nya reglerna i sjukförsäkringen. En diger och sorglig lista och ett monument över hur illa vi behandlar människor i Sverige idag.