Skolan måste lära barn att ifrågasätta normer

  Nyligen orsakade Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbning en del rabalder. Den påstods nämligen underkänna alla existerande skolprogram mot mobbning. Efter att ha läst kan jag konstatera att det är en ganska extrem tolkning av rapporten som snarare framhöll att alla program innehöll både effektiva och ineffektiva moment. Det som kan vara värt att rikta blicken mot är snarare vad några av de fungerande tillvägagångssätten lär barnen, utöver att uppföra sig väl.

Delar av vissa program riskerar att i sig själva fungera kränkande. Som Farstametoden som förespråkar att mobbare ska hanteras genom överrumplingssamtal där två vuxna ställer eleven mot väggen. Jag betvivlar inte att effekten kan bli att mobbningen upphör. Vem vill bli utsatt för obehaget med ett plötsligt och enskilt samtal om dumma saker man gjort? Men om sådana grepp används oförsiktigt riskerar man att barn lär sig att det är okej att kränka andra om man själv sitter på mest makt.

De metoder som verkar i behavioristisk anda riskerar i sin tur att lära barnen att man ska vara lydig för att få belöningar eller undvika bestraffningar. Det goda uppförandet blir en yta utan förankring i egna värderingar. Vad händer då om barnet i andra sammanhang hamnar under en auktoritet som uppmuntrar till våld och trakasserier? Eller senare själv hamnar i en maktposition, utan att ha fått insikter om vad mobbning gör med andra människors självkänsla?

I Skolverkets studie Diskriminerad, trakasserad, kränkt? som kom 2009 konstaterade man att mobbning och kränkningar är kopplade till samhälleliga normer om vad som är normalt och vad som är avvikande. Det kan handla om sexualitet, etnicitet, kön eller handikapp. Hierarkier skapas utifrån dessa föreställningar men eleverna är vanligtvis inte medvetna om det. För att komma tillrätta med trakasserier och mobbning behöver pedagogerna synliggöra normerna och skapa utrymme för reflektion och diskussion.

Ett normkritiskt perspektiv är något som genomsyrar hela undervisningen och medför att ett maktperspektiv alltid finns med. Vilka normer gäller och vad medför det för maktfördelningen i ett samhälle, en grupp eller en relation? Vem eller vilka ges tolkningsföreträde? Vilka ses som normala och vilka som avvikare, och på vilka grunder? Ett sådant förhållningssätt kräver mer än att skrämmas eller dela ut belöningar men har rimligen större chanser att ge goda långsiktiga effekter – utan biverkningar i form av oreflekterad underkastelse eller föreställningar om att makt ger rätt.

 

Som krönika i GP idag.

2 reaktioner på ”Skolan måste lära barn att ifrågasätta normer

  1. Intressant åsikt du har om Fartstametoden. Själv anser jag att det är den sämsta av de alla 8 metoder. Den utesluter ansvaret för föräldrarna, den är billigast att köpa in, den kräver minst antal lärartimmar att jobba med ämnet, den har ingen avsatt tid för lektionsarbete att jobba med ämnet med värdegrund osv. Det kan ju finnas en förklaring varför vi har så stor utsträckning av mobbning idag, det kan ju vara för att de flesta använder sig av denna metod. Jag är inte alls förvånad över skolverkets resultat. Man kan inte tro att man ska köpa sig fri mot arbetet mot mobbning.

    Jag föreläser ute i skolor om ämnet och även bloggar om det. Ta en titt på den!

    Gilla

  2. Ja, det Skolverket kom fram till var ju att mobbning kräver kontinuerligt arbete, anpassat efter varje specifikt fall, och att det är centralt att arbeta förebyggande. Så om man bara jobbar med Farstametoden och inget annat så är det kanske inte så lyckat.

    Bra blogg!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s