De senaste åren har jag flera gånger blivit uppringd av personer som arbetar med olika debattprogram i TV. De har varit stressade och har oftast velat att jag ska komma samma kväll eller möjligen dagen därpå. I rasande tempo har de förhört mig om vad jag har för åsikter och ibland har deras intresse svalnat snabbt: ”Okej … vi ringer upp dig lite senare” – vilket de sedan inte gjort. Men oftast är det jag som har tackat nej.

I debattprogram är diskussionen i sig för det mesta viktigare än relevansen i argumenten och att vara tvärsäker är den främsta merit en debattör tycks kunna ha. Allra bäst verkar det anses bli om man kan fixa fram två personer som tycker så olika som möjligt och få dem att börja bråka. Nästan vem som helst kan framstå som en idiot med sådana förutsättningar och nästan vilket ämne som helst kan reduceras till pajkastning.

Man kan jämföra med hur P1:s radioprogram Filosofiska rummet vanligen byggs upp. Två eller tre personer bjuds in till studion där en påläst och intresserad programledare både ställer frågor, lyfter hypoteser och själv deltar i samtalet. Ämnet står i centrum och genom sina kunskaper bidrar de inbjudna gästerna till att fördjupa, bredda och nyansera. Också i Filosofiska rummet kan gästerna ibland ha helt motsatta åsikter men alla tillåts prata till punkt och ingen kränker någon annan. Utgångspunkten tycks vara att lyssnarna är kloka personer som vill bli ännu klokare. Samtidigt förs samtalet hela tiden på ett sådant sätt att alla ska kunna förstå vad det handlar om, även när ämnena är svåra.

Debattprogram handlar mycket sällan om att vrida och vända på något ämne för att nå fram till nya insikter, eller om att fördjupa frågeställningar, de handlar om att göra bra TV. Och bra TV tycks av någon anledning i debattsammanhang närmast vara jämställt med att de inblandade är förbannade, avbryter varandra och är snajdiga på oneliners. Men jag är inte intresserad av bråk för bråkets egen skull och jag är inte intresserad av att bidra till att ”göra bra TV”. När debattprogrammen börjar utformas efter samma modell som Filosofiska rummet kanske det händer att jag tackar ja. Vårt samhälle behöver inte mer revirpinkande och gapighet utan mer samtal.

Som krönika i LO-tidningen i fredags.

I torsdags presenterade regeringen sin vårbudget och det ser ut som att jag kommer att få några hundralappar till i månaden att röra mig med. Det gör mig förbannad. 300 spänn mer i månaden är en väldigt dålig kompensation för att jag numera tvingas leva i ett samhälle där anslagen till kulturen ständigt hänger löst, svårt sjuka utförsäkras, förskola och fritids går på knäna och vi påstås inte ha råd med fungerande och modern tågtrafik.

Samma dag som vårbudgeten presenterades drog årets majblommeförsäljning igång. Pengarna som samlas in går till bidrag till bland annat glasögon, kläder och handikapphjälpmedel för barn vars föräldrar har knapp ekonomi. För mina extra pengar kan jag välja att köpa 25-30 stycken fina majblommepins i rosa och grönt och göra en samhällsinsats. Andra kan välja att köpa 50-60 majblommor att sätta på kavajuppslaget så det syns hur goda de är. Eller så kan de köpa sig några extra teaterbiljetter, ta bilen i stället för tåget eller skaffa barnflicka. För så valfritt och bra är Sverige. För oss som har pengar. Somliga kan välja om de vill vara generösa eller kulturella eller miljövänliga och andra kan välja att ansöka om hjälp från majblommeföreningen för att deras barn ska kunna se ordentligt.

För ett antal år sedan startades Skattebetalarnas organisation. Ej att förväxla med Skattebetalarnas förening (numera omdöpt till Skattebetalarna) vars mål är att ”alla ska få behålla mer än hälften av sin inkomst” – och som lyckats få ordet skattebetalare att framstå som närmast synonymt med ”gapig egoist”. Nej, skattebetalarnas organisation bildades för att lobba för höjda skatter. Ett antal vänner i Södertälje tröttnade på att Skattebetalarnas förening i valrörelsen -98 tagit sig rätten att tala för alla skattebetalare, som om alla ville ha längre skatter. De samlade in pengar till en annons i DN där man krävde höjda skatter. DN vägrade först att ta in den eftersom den inte låg i linje med tidningens åsikter men backade när de fick negativ publicitet i andra medier. Annonsen fördes in men tyvärr rann initiativet ut i sanden när orken tröt hos de inblandade.

Det känns som att det börjar bli dags att skaka liv i Skattebetalarnas organisation igen. För oss skattebetalare som hellre vill ha gemensam välfärd, blomstrande kulturliv och fungerande infrastruktur än mer pengar till dem som redan har tillräckligt. Majblommeföreningen gör ett gott jobb men jag skulle föredra att Sverige var ett land där barn inte måste tigga hjälp av ideella organisationer för att få en anständig levnadsnivå.

Denna krönika publicerades i GP förra veckan. Fick ett antal kommentarer (några per mejl till redaktionen) varav ett par handlade om att det visst går att behålla välfärden om man sänker skatten men använder resterande skatteintäkter mer effektivt. Det är möjligt att det går men i så fall föreslår jag att den sittande regeringen BÖRJAR med att effektivisera, och väntar med att sänka skatterna tills det är gjort.

Jag kan f ö rekommendera Sven-Eric Liedmans kloka bemötande av Zarembas artiklar.

En dag på gymnasiet trängde sig en kille från skolans coola gäng fram emellan mig och mina vänner. Jag fick en hård knuff i magen och ropade argt efter honom: ”Men URSÄKTA mig!” Jag minns så väl hans min när han vände sig om. Han kunde inte sett mer häpen ut om han upptäckt ett gäng myror med talförmåga på golvet där han just gått.

Vår tendens att dela in människor i grupper gör underliga saker med oss. Psykologiprofessorn James Waller visar i sin bok Becoming evil hur vi överskattar likheter inom vår egen grupp, likaväl som inom andra grupper, och att vi också grovt överskattar skillnader mellan grupperna. Vi får allt svårare att se de likheter som finns och ser också mer eller mindre automatiskt den andra gruppen som sämre. Detta illustreras väl av en studie utförd av den brittiske socialpsykologen Henri Tajfel. Han lät ett antal försökspersoner veta att de enligt ett test antingen tyckte bäst om målaren Klee eller i stället föredrog den likaledes expressionistiske målaren Kandinsky. Det var allt som krävdes för att de som gillade Klee sedan skulle diskriminera dem som gillade Kandinsky, och tvärtom.

Tajfel hade för avsikt att undersöka hur stora skillnader som behövdes mellan två grupper för att det skulle uppstå grupptänkande. Hans plan var att börja med grupper utan några uppenbara skillnader alls för att därefter introducera fler och fler skillnader, tills vi-och-dom-tänkade uppstod. Han upptäckte att det var fullt tillräckligt bara med själva indelningen – till och med när man singlat slant uppstod diskriminering. Att dela in människor i ett ”vi” och ett ”dom” är ett beteende som kan ha gynnat oss under den (mycket långa) period då vi levde i små grupper där individens överlevnad hängde på gruppens förmåga att samarbeta och hålla andra grupper på avstånd från de egna vattenhålen och fruktträden. I dagens samhälle kan sådana psykologiska mekanismer i stället orsaka allvarliga problem för oss.

Psykoanalytikern Ludvig Igra menade i sin bok Den tunna hinnan att narcissism i kombination med människans stora symboliseringsförmåga gör att de föreställningar vi gör oss om andra människor ibland ställer sig i vägen för de verkliga människorna. Vi förleds att se andra människor som symboler för olika saker, snarare än som verkliga människor och snart kan vår symboliska bild börja leva ett eget liv, alldeles oavsett vad de verkliga människor den utgår ifrån tar sig för. Så hur bra är då vårt moderna samhälle på att hantera de negativa konsekvenser som riskerar att uppstå av vi-och-domtänkande? Inte alls bra. Vi och dom-tänkande uppmuntras snarare än motarbetas. I vårt extremt tävlingsinriktade samhälle jämförs och rankas grupper i förhållande till varandra hela tiden.

Inom sport, musik, näringsliv och utbildning ställs lag eller nationer emot varandra. Ingen ifrågasätter det rimliga i ambitionerna att bevisa att vi är bättre än andra eller att sno åt oss fördelar på andras bekostnad. Tvärtom, att trycka till andra – eller titta på när det händer – är en folknöje. Vårt samhälle underblåser en av de allra mest negativa egenskaperna hos oss – tendensen att nedvärdera andra.

Sedan i september har vi också ett parti i riksdagen som aktivt arbetar med att sprida ett budskap om att det finns två grupper som står emot varandra: svenskar och invandrare. När SD precis kommit in i riksdagen framhöll många vikten av att inte låta dem sätta agendan. Deras sätt att tänka och att se på människor skulle inte tillåtas normaliseras. Idag kan man konstatera att det finns anledning att tycka att vi har misslyckats. Visst raljeras det över korkade sverigedemokrater som trampar i klaveret men det sker samtidigt en förskjutning av hur vi pratar om och ser på etniska skillnader. Ulf Nilssons gräsliga krönika i Expressen – där han varnade för ”pursvenskarnas” utrotning eftersom muslimska kvinnor föder så många barn – är ett av de kanske tydligaste exemplen på hur människor med vagt främlingsfientliga åsikter nu ges utrymme. Opportunistiska populister tillåts också utnyttja att det finns en utbredd föreställning om att obekväma sanningar inte tillåts komma fram. Media anklagas för att dölja problem som invandringen orsakar. Det får till följd att många journalister ryggar bakåt när de konfronteras med främlingsfientliga påståenden. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört i radio och TV där man missat att ställa nödvändiga och ytterst simpla följdfrågor som ”vad bygger du det påståendet på?” eller ”hur menar du att de två sakerna är kopplade till varandra?”.

Vi har stor anledning att vara på vår vakt. Från vi-och-domtänkande är steget inte långt till demonisering och avhumanisering av de grupper vi skiljt ut. Det räcker med att som passiv åskådare se hur människor behandlas illa av andra för att själv börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: ”denna person är mindre värd än andra, därför hade jag ingen skyldighet att ingripa”. Vi har också ett behov av att tro att världen är rättvis och att det finns logik och konsekvens i det som händer: ”Just-world-thinking”, kallas fenomenet. Ser vi människor lida så söker vi efter sådant som kan göra lidandet till ett rättvist straff för något de har gjort. På så vis kan vi slippa känna otrygghet och rädsla för att själva råka ut för orättvisor och grymheter.

Men när världen faktiskt inte är logisk och rättvis utan i själva verket ofta djupt ologisk och orättvis blir just-world-thinking ett hinder för oss att reagera mot avhumanisering och orättvisa. Ett samhälle kan sträva efter att minimera riskerna för grupptänkande genom en aktiv debatt om frågorna, genom lagar och politik som signalerar inkludering och respekt för olikheter och genom ett skolsystem som tar sitt demokratiuppdrag på allvar. Det är inte verkliga skillnader mellan grupper som är problemet utan hur vi väljer att prata om och se på olikhet som skapar problem. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Om vi inte vill se ett samhälle där motsättningar ökar måste vi ständigt påminna oss om risken med att låta oss påverkas av en retorik som säger att vi ska låta våra mest primitiva instinkter forma vårt samhälle.

Som essä i LO-tidningen idag.

I sin blogg går läraren Björn Kindenberg på ett utmärkt sätt i närkamp med Zarembas reportage. Han har tittat på resultaten för några av de skolor Zaremba använder som exempel för det han vill säga. Björ Kindenberg ser ingen anledning att bli imponerad av hur Zaremba vänt och vridit på fakta. Kanske stod de förutfattade meningarna i vägen för verkligheten?

 ” Det är ett rättshaveristiskt frontalangrepp på verk, myndigheter och lärarutbildningsinstitutioner som ska basuneras ut.” konstaterar Kindenberg. Jag instämmer.

Det här var ju synnerligen intressant! Danske statstikprofessorn Sven Heinler har analyserat PISA-testerna och kommit fram till att det går att få till rangordningarna lite hur som helst. Kanske dags att ifrågasätta det vettiga i att bygga upp skosystem utifrån internationella rankingar?

I söndags fortsatte Maciej Zaremba sin serie om skolan och reportaget inleds med en fin scen från en lektion där eleverna får resonera kring hur litteraturen uppkommit. Zaremba slår sedan fast att detta är ”katederundervisning” och att han inte kan förstå hur någon kan vara kritisk mot det. Det är bara det att det nog är ganska få som menar att det han just beskrivit är katederundervisning. Lärarledd undervisning ja – katederundervisning nej.

Vad man traditionellt menat med katederundervisning är att läraren står längst fram och rapar upp en massa fakta medan eleverna lyssnar, alternativt lyssnar och  antecknar. Det Zaremba beskriver är i stället hur eleverna får samtala både med varandra och läraren utifrån frågor som läraren presenterar och ifyllt av kunskap läraren sitter inne med. Jag tror inte det går att hitta särskilt många som har något att invända emot att en del av undervisningen ser ut på det sättet.

Maciej Zaremba väljer att skildra skolan utifrån ett antal starka personer som mött motstånd när de introducerat nya (eller gått tillbaka till gamla) metoder i sina skolor. Jag tvivlar inte på att de enskilda fall han beskriver kan ha sett ut ungefär så (men att andra personer som varit inblandade hade kunnat ge ganska annorlunda bilder, om de fått komma till tals inför en mindre tendentiös journalist). Men jag känner till ett stort antal skolor som också valt alternativa metoder (eller återgått till gamla) och mötts av jubel och stort intresse från alla möjliga håll. Zaremba skildrar en liten bit av verkligheten men försöker hela tiden få det till att han tagit ett helhetsgrepp. Det har han inte. Han har valt sina exempel för att driva en viss tes som ser ut så här: Det var bättre förr.

Skildringen av hur eleverna på geografilektionen får tävla i att placera länder på kartan blir rent löjlig. Självklart kan en sådan enkel övning vara rolig för eleverna och naturligtvis är det bra att ha ett hum om världens geografi. Jag fick för övrigt göra liknande övningar själv i skolan och har hyfsad hum om i vilka världesdelar världens länder ligger i. Men den protest som ett antal professorer lät höra mot den nya kursplanen i geografi hade ju inte en minskad kartkunskap som mål – som Zaremba påstår – utan en utökad förståelse för hur världen hänger samman och hur saker samspelar med och beror av vartannat. Och med begränsad tid till sitt förfogande måste man trots allt göra ett val av vad man ska satsa på att göra på lektionerna. Då kanske inte drillning i vilka länder som gränsar till varandra i Afrika är det mest angelägna trots allt.

För att ge en motbild till Zarembas okritiska hyllning av ordning och reda-skolan vill jag berätta om när jag för tiotalet år sedan var lärarvikarie i en femteklass under en längre period. Deras ordinarie lärare hade hastigt blivit allvarligt sjuk och jag minns när jag kom in i klassrummet första gången. Eleverna satt kapprakt i bänkarna, knäpptysta, och tittade uppmärksamt på mig. På väggarna hängde trettio likadana teckningar i en anhopning, trettio likadana i en annan och ytterligare trettio likadana i en tredje.

Första dagen skulle eleverna göra färdigt ett häfte om svampar och skulle bland annat binda ihop häftet genom att trä igenom ett snöre genom de hålade papprena. Efter en liten stund kom en flicka fram och frågade hur hon skulle göra med snöret. Jag förstod inte riktigt frågan. Det var ju bara att trä igenom och knyta ihop. Det visade sig att hon ville veta exakt i vilket hål hon skulle börja trä in snöret, vilket hål det skulle igenom sen och exakt hur knuten skulle knytas. Jag sa att hon fick knyta hur hon ville bara det satt ihop. Efter henne kom flera andra elever och frågade samma sak och det började bli uppenbart för mig att dessa elvaåringar var extremt osjälvständiga. De hade tränats i att lyda, inte att tänka själva.

Efter de första dagarnas lugn utbröt kaos i klassrummet. Eleverna var vana vid en auktoritär ledarstil som jag inte var beredd att axla, av den enkla anledning att jag ansåg (och anser) att det är onyttigt för barn att tränas i att lyda och följa instruktioner utan ifrågasättande eller eget tänkande. Kaoset i klassrummet varade i flera veckor. Barnen ägnade en hel del energi åt att försöka lura mig på olika sätt. De trodde uppenbarligen att min ovilja att ge exakta instruktioner eller hota med straff berodde på att jag var korkad. Kaoset var antagligen lika jobbigt för eleverna som för mig. Ljudnivån var hög, det flög suddgummin genom luften och de tidigare som beskedliga och ”snälla” barnen var elaka både mot mig och mot varandra.

I sex veckor var jag i klassen. I ungefär fyra av dem rådde kaos. Sedan hände något. Barnen började lyssna på mig. Vi hade samtal med varandra. De ställde nyfikna frågor. De slutade bete sig som väldresserade hundar och började bete sig som människor i stället. En dag gjorde vi en stor målning tillsammans där barnen fick rita massor av människor på ett torg vid en glasskiosk. Figurerna var stora och små och såg ut på alla möjliga sätt.

Jag misstänker att det inte var helt lätt för deras lärare att komma tillbaka till sin klass.

Jag vill varmt rekommendera filmen My heart of darkness, som hade premiär i fredags. Det är en dokumentärfilm om vad krig gör med människor och vad kriget får dem att göra. Här kan man läsa min intervju med en av dem som gjort filmen, tillika en av huvudpersonerna. Marius van Niekerk är sydafrikan och deltog i kriget i Angola som 18-20-åring. I filmen återvänder han till Angola för att söka försoning och be om förlåtelse.

Jag vill också gärna tipsa om bilderboken Kraken, som jag tycker oerhört mycket om och har recenserat för GP.

En klok kommentar till Zaremba hittas här. Och här kommenterar Pedagogiska magasinets Leif Mathiasson  den typ av tendentiös och ytlig skolbild som nu Zaremba är med och förmedlar.

Del två i Zarembas skolserie inne i DN idag.  Om läsförståelse. Och om att Skolverket borde läggas ner. Zaremba blandar anekdoter, intervjuer, fakta (ganska lite sådan) och eget tyckande ganska friskt. Han tycker bland annat att invandrarbarn inte har mer problem i skolan än svenskfödda barn och argumenterar sedan vidare som om detta vore en sanning. Och så tycker han att det är fräckt av Pedagogiska magasinet att ha en kritisk utgångspunkt när man granskar Haninge kommuns läsprogram – för barnen lär sig ju läsa så bra.

Kritiskt ifrågasättande är tydligen inte nödvändigt om bara barnen får höga resultat på prov. Men det kan ju vara möjligt att metoden fungerar utmärkt för att lära barn att läsa men samtidigt har avigsidor. (Som Lars H Gustafsson uppmanar föräldrar att fråga när de tipsas om olika uppfostringsmetoder: Den fungerar – men till vilket pris?).

Läroplanen är väldigt tydlig med att skolan inte bara ska lära barn att läsa, skriva, räkna och rabbla fakta utan också ifrågasätta, tänka kritiskt, samarbeta, vara kreativa och företagsamma, och mycket annat. Det är ju faktiskt fullt möjligt att en metod som funkar för att lära barn en sak samtidigt skadar andra förmågor som barn också ska få genom skolan. Men så långt verkar inte Zaremba ha tänkt. Kanske hann han inte med att läsa läroplanen innan han satte sig för att skriva om den svenska skolan.

 Nu vet inte jag om det finns anledning att kritisera Haninge eftersom jag inte satt mig in i exakt hur de arbetar men det finns definitivt anledning att kritisera Zarembas artiklar och hur han vinklar saker. Eftersom han gillar att provocera (denne journalistikens Lars Vilks) så blir det mesta svartvitt. Samtidigt instämmer jag i hans kritik av tron på att det inte spelar någon roll VAD barnen läser när de ska lära sig läsa – det gör det självklart. Och det är bra att han ställer sig på barnens sida och är tydlig med att det inte är dem det är fel på. Man får väl vara tacksam för åtminstone det, nu när en av Sveriges mest inflytelserika journalister ger sig till att ”granska” skolan.

Igår hade Skola och samhälle en bra kritik av Zarembas första reportage.

Med ett långt reportage om Kävlingeskolan i Skåne inleder Zaremba idag en granskning av den svenska skolan. Som vanligt när Zaremba skriver är det suggestivt och välskrivet, som vanligt ganska hårdraget. Att Kävlingeskolan har problem och har haft dåliga ledare under många år är helt riktigt återgivet men i sin iver att skildra problemen bryr sig Zaremba aldrig om att försöka reda ut vad som faktiskt är problem och vad enskilda personer tycker är problem.

 Ett par gånger refereras till att lärare på skolan inte fått be eleverna ta av sig huvudbonader. Det framställs på ett sådant sätt att man som läsare liksom ska rysa och förstå hur hemskt det är på skolan. Men ingenstans finns någon förklaring till VARFÖR eleverna måste ta av sig om huvudet. För att de lär sig bättre utan mössa? För att de ska lära sig lyda och veta hut?

Varför det är så hemskt med temaarbeten och grupparbeten – som också underförstås  – blir heller aldrig klargjort. Zaremba gör sig också löjlig över att det funnits de i Kävlingeskolans historia som tryckt på vikten av att göra undervisningen rolig, att annat än faktakunskaper har betydelse och att barn behöver arbeta ämnesövergripande. 

För mig blir det efter en stund tydligt att Kävlingeskolans problem består av flera olika delar: brist på resurser, brist på adekvat ledning och bristande vilja hos medarbetare att låta skolan utvecklas och förändras. Men för Zaremba tycks inget behov av nytänkande och förändring inom skolans värld vara nödvändig. Bara lärarna tillåts jobba som de gjorde förr så blir allt bra. Kunskap är enkelt mätbar, sorterbar i fack och förmedlas bäst av en auktoritär typ som vet att man lär sig sämre med mössan på.

Här kan man läsa en av Kävlinges politikers intressanta kommentar till Zarembas artikel.