I senaste numret av Pedagogiska magasinet har jag ett reportage om de pedagoggrupper som inte kommer få lärarlegatimation på samma villkor som övriga.

Pedagogikprofessor Christer Fritzell skriver idag i Svenskan nyanserat om en kunskapssyn som leder fel. Jag vet inte om jag inbillar mig, men börjar inte mediesamtalet om skolan bli lite mer nyanserat ändå?

Måndag och tisdag spenderade jag på två olika skolor. Första dagen på Margarethaskolan i utkanten av Knivsta. Det är en f-9-skola som arbetar Reggio Emiliainspirerat. Jätteroligt att få se hur de arbetar och prata med lärare och elever. Skolan tar sitt demokratiuppdrag på stort allvar och arbetar mycket med elevernas inflytande och delaktighet. På sin hemsida skriver de bland annat:

”I det pedagogiska arbetet betonar vi värdet av ömsesidigt beroende genom delaktighet, förhandling och lärande i grupp. Att tänka själv, ställa frågor och formulera hypoteser tillhör vardagen på vår skola. Likaså att göra val, driva projekt från start till mål och reflektera över lärande. Vi lyfter fram elevernas processer likaväl som deras resultat. Kort sagt vill vi ge eleverna övning i att vara självständiga och starka individer med goda samarbetsförmågor.”

På tisdagen var jag sedan på Rytmus musikgymnasium i Nacka och var med på några lektioner och pratade med elever och lärare. Skolan arbetar med normkritisk pedagogik, vilket innebär att man hela tiden försöker synliggöra normer och lära eleverna att ifrågasätta dem.  Också det en mycket givande dag för mig. Jag blir så oerhört glad av att träffa pedagoger som driver skolutvecklingen framåt och har både eleverna och övergripande värden i fokus.

För övrigt lovar jag att från och med nu sluta använda uttrycket ”i fokus” så mycket.

Flera av de reformer regeringen nu genomdriver på skolans område är kontraproduktiva. Det finns det massvis av forskning som visar. Ändå är pedagogikforskarna nästan osynliga i det offentliga samtalet om skolan.

Med argumentet att den pedagogiska forskningen är ”politiserad” har de marginaliserats. Personer som kräver mer kunskap i skolan tar alltså plats på bekostnad av dem som faktiskt besitter kunskaper om lärande och om verkligheten ute i skolorna.

Hur har det kunnat ske?

Med fingertoppskänsla för vilka beten media nappar på har vår utbildningsminister konsekvent skildrat skolan som ett problemområde. Motsättningar och bråk säljer tidningar och Jan Björklund utnyttjar denna medielogik till sin fördel. Han har varit mycket duktig på att skapa fiktiva motsättningar som ger braskande rubriker.

Men skulden vilar inte bara på honom. I sin avhandling om Dagens Nyheters bild av skolan under 90-talet visade Matilda Wiklund hur tidningens opinionssidor styrde skoldebatten mot en förenklad bild av läget, med fokus på krisskildringar och kunskapsbrist. Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.

Medierna har alltså inte varit svårbedda när det gällt att framställa en kamp mellan dem som är emot kunskap (de flummiga) och dem som är för; detta trots att alla med någon som helst tankeförmåga måste kunna inse att några debattörer som är emot ”kunskap” naturligtvis inte existerar. Bara debattörer som har en annan syn på vad kunskap är och på hur skolan bör arbeta för att förmedla den.

Man skulle kunna säga att skolan på mediemarknaden har sålts till dem som skapar mest konflikter och betalar bäst i form av snygga formuleringar och billiga nyheter.

Lärare och elever blir därför fösta hit och dit av människor som utan större kunskaper om skolan ändå tagit sig tolkningsföreträdet. Och den allmänna – tyvärr ofta djupt okunniga – bilden av hur det ser ut i skolan och av hur en bra undervisning bör ser ut tillåts styra hur skolan utformas.

I en utredning förra hösten presenterade Skolverket en rad faktorer som man funnit vetenskapliga belägg för att de påverkar resultaten i skolan positivt.

Mätande, tidigare betyg, mer ämneskunskaper för lärarna och mer strafftänkande ingick inte bland dessa.

Det gjorde i stället sådant som lärarens kunskaper i didaktik (konsten att undervisa), goda sociala relationer (skolforskaren Lennart Grosin har studerat vad som gör skolor effektiva och använt begreppet ”pedagogisk kärlek” för att beskriva lärarens optimala förhållningssätt till sina elever), höga förväntningar på eleverna och elevinflytande.

Skolan bör optimalt vara en lustfylld plats där man får upptäcka, socialisera, utvecklas och tillfredsställa nyfikenhet på.

För det behövs mer tid för varje elev, intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt) och frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev.

När läroplanen slår fast att skolan ska fokusera på individen handlar det om ett lärande som är personligt anpassat efter elevens förutsättningar och intressen, men denna princip urvattnas nu till att lärarna ska kontrollera och dokumentera varje enskild elev och hans eller hennes avsteg från de uppsatta målen.

Mycket litet tyder på att den boll som satts i rullning är i avstannande.

Vi fortsätter mot en alltmer segregerande skola, med allt ytligare lärande och allt sämre psykisk hälsa bland de unga.

Dagens barn får betala för enskilda populisters politiska karriärambitioner och för att tillfredsställa de kommersiella mediernas ständiga behov av motsättningar att sälja till sina annonsörer.

På LO-tidningens kultursida idag.

Bra debattartikel om skolan. Problemet är, enligt denna lärare och skolutvecklare, att skolan aldrig klarat av att implementera den läroplan som kom 1994.

… skriver Lena Mellin i Aftonbladet.

Vi har i Sverige idag en socialtjänst som på många håll tycks se som sin främsta uppgift att få folk att sluta komma och be om pengar och en f-kassa som gör människor deprimerade och sjuka. Vårt sociala skyddsnät håller på att förvandlas till ett krig med skämskuddar. Den som faller får ett slag i bakhuvudet för säkerhets skull – så de förstår att allt är deras fel och att allt som behövs är att de ställer sig upp igen och skärper till sig.

  Hets hette Alf Sjöberg-filmen från 1944 där Stig Järrel spelade den pennalistiske läraren Caligula. Filmen väckte en känslosam debatt om skolan när den kom. Hets! är namnet även på Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan och nog finns det en del att låta sig uppröras av också i den.

I boken ger författaren hela utbildningssystemet av idag, från grundskola och upp till universitetets forskarutbildningar, en ordentlig genomkörare. Hets! är full av djupdykningar i både pedagogisk forskning och utbildningspolitiska propositioner och rapporter. Liedman skriver både klokt, roligt och vasst om sådant som kunskap, bildning, utbildning, motivation, bedömning och lärarnas brist på frihet. Den som liksom jag själv känner frustration över en kunskapssyn som är så snäv att allt som inte är mätbart tenderar att betraktas som sekundärt ges många tillfällen att nicka instämmande.

Boken inleds med en tillbakablick på skolans utveckling. Idé- och lärdomshistorikern Liedman börjar i sumerisk tid, går över uppkomsten och utvecklingen av universiteten vidare till den allmänna folkskolan och 1900-talets reformpedagogik och allt bredare gymnasium. På så vis sätts dagens skola och högre utbildning in i ett sammanhang som ger perspektiv och förståelse för vad det är vi har byggt vidare på.

När Sven-Eric Liedman kommer in på den nutida utvecklingen inom högskola och universitet hettar det till som mest. Han beskriver hur krav på ”kommersialiserbarhet” riskerar att snäva in forskningen och urholka universitetens frihet, och han framhåller att ett ökande konkurrenstänkande minskar mångfalden och likriktar tänkandet. En fröjd är det att läsa när han ironiserar över rädslan för att unga människor ska slösa bort sin tid på att ”överutbilda” sig. Likaså när han skriver om den förvirrade föreställningen att det bästa för samhället är om unga människor går direkt från gymnasiet in på en högskoleutbildning utan att resa, arbeta eller läsa strökurser emellan.

Sven-Eric Liedman är också mycket kritisk till hur bruket av pseudokvantiteter ökar, bland annat för att rangordna universitet. Pseudokvantiteter är siffror som förleder oss att tro att det som i själva verket bygger på subjektiva omdömen har sin grund i någon slags mätningar med absoluta resultat. När man sätter siffror på personliga uppfattningar om något, som exempelvis ett universitets ”rykte”, och sedan använder dessa siffror för att rangordna lärosäten blir det vilseledande, menar Liedman.

Sven-Eric Liedman visar hur pseudokvantiteterna infiltrerar många samhällsinstitutioner och inte minst skolans värld. Apropå betyg skriver han: ”betyget som sådant döljer alltid just dessa omdömen för den som inte är insatt. Människor med högst olika kunskapsprofiler får samma betyg. (…) Kort sagt: man vill mäta exakt, men det är mindre och mindre man mäter. Den levande människan hamnar utanför mallen.” Den information betygen är tänkt att ge kan bättre uttryckas på annat sätt, menar Liedman, som föreslår att vi endast ska se på dem som urvalsinstrument för högre utbildning. Jag kan inte annat än instämma: pseudokvantiteter kan aldrig bli en sann mätare av verklig kvalitet. Det som har andra värden än främst ekonomiska riskerar dessutom alltid att döljas bakom en dimridå av siffror.

Det krävs ibland viss ansträngning för att hänga med när Liedman ledigt svingar sig fram i utbildningsdjungelns lianer men för den som vill få en god överblick över utbildningshistoria och utbildningspolitik är han ändå en god guide. Den enda verkliga kritik jag har att framföra är att det är synd att författaren här och var ironiserar och antyder ogillande utan att följa sin tanke till dess slut. Det blir några gånger helt enkelt lite svårtolkat vad det är han vill ha sagt. Som när han är kritisk till EU:s uppställda åtta nyckelkompetenser utan att fullt ut lyckas klargöra vari hans avoghet egentligen består.

Hets! bör framför allt läsas som ett indignerat inlägg i en ofta bara alltför ovederhäftig och ytlig skoldebatt. Jag håller inte med Sven-Eric Liedman om allt men med sina skarpa analyser tvingar han mig flera gånger att reflektera över mina egna ståndpunkter och vässa mitt eget tänkande. I bokens sista kapitel ger han några nycklar till en skola så som den skulle kunna vara om den var riktigt bra: med leken i centrum, lust och möda sida vid sida och med dialog och demokrati som både mål och medel. I en sådan skola krävs det att lärarna har ett genuint intresse både för sina ämnen och för sina elever som människor och att lärarnas främsta egenskaper är förmågan att väcka entusiasm hos eleverna. Som denna skolas största fiende pekar han ut den hela tiden ökande segregationen.

Sven-Eric Liedmans bok är ett utmärkt inlägg i en behövlig diskussion om vad vi ska göra åt en skola som stjälper många elever på deras väg mot mognad, klokhet och bildning, i stället för att hjälpa dem. Det är bara att hoppas att boken Hets!, liksom filmen Hets kan komma att skapa debatt om en urspårad skolpolitik byggd på floskler och gamla fördomar.

Som recension i GP idag.

  Det är plågsamt att se den unga läraren Malin stå framför klassen och med nervöst vispande händer försöka få eleverna att lyssna. Hon är ung och osäker och bara alltför väl medveten om att hon inte lyckas nå fram till dem med den kunskap hon har att förmedla.

I kväll sänds det andra avsnittet av TV-serien Klass 9A där tittarna får följa Malin, hennes lärarkollegor samt elever på Mikaelskolan i Örebro. I förra omgången av Klass 9A, som sändes 2008, var det en skola i Malmö som visades fram. Under en termin fick eleverna sina vanliga lärare utbytta mot nya, av SVT framletade ”superpedagoger”. Årets upplägg tilltalar mig oerhört mycket mer: nu är det lärarnas lärande som lyfts fram.

Visst finns en och annan naturbegåvning men att undervisa väl är en konst som för de allra flesta behöver läras in. Hur det kan gå till får vi se när en av de pedagoger som ska hjälpa lärarna till rätta i serien, Gunilla Hammar, visar Malin hur hon kan arbeta med sitt tilltal, sitt kroppspråk och sitt lektionsupplägg för att få elevernas uppmärksamhet. Men Gunilla Hammar demonstrerar också att läraren måste vara något mer än skådespelare. Hon ser eleverna, pratar med dem en och en och hjälper dem att själva komma fram till hur de kan gå till väga för att utvecklas. Hon bygger en relation med dem.

I höst får vi en ny lärarutbildning i Sverige och man satsar på ökade ämneskunskaper för de blivande pedagogerna. Kanske kan den bild som ges av Malin och de andra lärarna i TV-serien bidra till ett ifrågasättande av det vettiga i att sådant som sociala relationer, ledarskap och undervisandets konst ges ett undanskymt utrymme. Om omfattningen av ämneskunskaper är vad som avgör hur duktig lärare man är så skulle ju landets professorer automatiskt vara de mest lämpade att ge utbildning åt alla, från sjuåringar till universitetsstudenter. Jag tror att alla som blivit undervisade av några professorer vet att mängden egen kunskap inte automatiskt är kopplad till förmågan att förmedla densamma.

Jag ogillar starkt den koncentration som genom Klass9A-seriens upplägg hamnar på mätbara prestationer (eleverna ska på mycket kort tid höja sina betyg). Jag saknar en djupare diskussion om vad vi ska ha skolan till och jag är inte överförtjust i allt ”superpedagogerna” tar sig för men jag hoppas att Klass 9A kan verka folkbildande kring det svåra och viktiga uppdrag som alla lärare har. Det går att träna sig till att bli en god pedagog men för det krävs att tid läggs på rätt saker. Ämneskunskaper i all ära men vad ska man med dem till om ingen lyssnar?

Som krönika i GP idag.

Jag minns min skolgång som dödande tråkig. Som liten älskade jag att lära mig saker och längtade intensivt efter att få börja i skolan men skolan lyckades inte alls förvalta den kunskapstörst som jag gick dit med. Efter tolv år spottade det svenska skolsystemet i stället ut en vansinnigt skoltrött, passiviserad nittonåring som inte kände någon längtan efter att lära sig något över huvud taget. Det tog mig många år att återvinna min lärandelust och jag kan återkommande känna sorg och bitterhet över hur skolan tog ifrån mig en av min barndoms starkaste egenskaper och drivkrafter: nyfikenheten.

När jag för ett par år sedan intervjuade skolminister Jan Björklund ställde jag frågan vad han ansåg att man borde göra åt att så många elever tyckte att det var tråkigt att gå i skolan. Svaret jag fick var att det inte finns något att göra åt det. Det är enligt Jan Björklund ”naturligt” att efter ett tag tycka att det är tråkigt att gå i skolan. Kanske finns nyckeln till hans skolpolitik att finna i just det svaret. I hans värld är det inget problem att barn tappar sin lust att lära eftersom han saknar förståelse för vilken fundamental roll lusten och nyfikenheten spelar för lärandet.

Det lärande som sker naturligt i vår vardag, ofta utan att vi tänker på att vi lär oss något, kallas för informellt lärande. Små barns lärande, när de utvecklar ett språk och börjar förstå sin omvärld, är helt informellt. I vårt informella lärande söker vi mönster och sammanhang för att förstå vår omvärld och kunna hantera också nya situationer vi hamnar i. Det informella lärandet bygger på inre motivation och vi upplever sökandet efter sammanhang och mening som lustfyllt och roligt. Formellt lärandet är det som i stället styrs av andra och sker främst i skolor. Traditionellt har det varit hårt uppstyrt och mycket faktabaserat. Det formella lärandet bygger i stor utsträckning på att stimulera yttre motivation hos eleverna. Yttre motivation hänger ihop med längtan efter belöningar och rädsla för bestraffningar. Ofta upplever vi det  formella lärandet som tråkigt.

I  boken Lusten att förstå. Om lärande på människans villkor propagerar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, för att skolan för bästa resultat bör anpassa sin undervisning efter hur det informella lärandet går till. Det finns en hel del forskning som visar att yttre motivation ger ytligare kunskaper och gör lärandet svårare. För de flesta elever dödar dessutom yttre motivation den inre. En skola som bygger på belöningar och bestraffningar (såsom betyg, kvarsittningar, guldstjärnor och så vidare) blir alltså automatiskt en mindre rolig skola – där eleverna också lär sig sämre och får ytligare kunskaper.

Enligt motivationsforskaren Joanna Giota, verksam vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, är förskolebarn så gott som uteslutande inre motiverade men redan i första klass har uppskattningsvis tio procent av barnen gått över till att bli främst prestationsinriktade, det vill säga yttre motiverade. Ju längre upp i skolan man kommer desto fler blir prestationsinriktade. Det borde ses som ett gigantiskt problem att skolan successivt dödar barns egen lust att lära, men om detta är det tyst i debatten.

Att med lagstöd hålla barn i skolor i nio år (större delen av deras barndom) borde förpliktiga till en ur alla synpunkter så god behandling av dem som möjligt. Att hänvisa till att barnen kommer ha nytta av sin skolgång i framtiden och nöja sig med det riskerar att resultera i ett institutionaliserat barnaplågeri. Barn lever i ännu högre grad än vuxna i nuet. De har rätt att känna mening, trygghet, lust och nyfikenhet NU och har ingen anledning att nöja sig med besked om att det är för deras eget bästa, som de ska plåga sig igenom den ena tråkiga dagen efter den andra. Peter Gärdenfors citerar i sin bok Jarl Bengtsson, som tidigare varit forskningschef på OECD:s utbildningsenhet, som sagt att: ”Det minsta man kan begära av skolan är att den lämnar ifrån sig barnen med samma lust att lära som de hade när de kom hit.” Det låter som ett mycket rimligt minimikrav.

Personligen tror jag att ett av de allra största hindren för att utveckla skolan mot ett djupare, och även mer människovänligt, lärande är den extremt utbredda föreställningen att det är helt i sin ordning att skolan upplevs som tråkig. När jag pratar skola med vänner och bekanta förstår jag att Jan Björklund är långtifrån ensam om att tro att det är naturligt att tycka att det är tråkigt att lära sig saker. Det råder en utbredd samsyn om att elever bara bör bita ihop och kämpa sig igenom det som upplevs som tråkigt med skolan. Men om man till fullo tog till sig att människan lär sig otroligt mycket mer effektivt om hon samtidigt har kul, då kanske vi till sist kunde nå fram till insikten att det är varje skolas förbannade plikt att göra skolan rolig för eleverna. Den lärare som inte lyckas med det får antingen inte rätt förutsättningar eller är ännu inte färdigutbildad utan behöver lära sig mer om att undervisa och handleda.

Man kan undra hur debatten om och utvecklingen av skolan hade sett ut, om vi haft politiker som pratat om vikten av att göra skolan rolig och lärandet lustfyllt, i stället för att tjata om ordning, tester och betyg. Eller hur skolan hade utvecklats om vi haft en lärarkår som stått upp för sin rätt att slippa plåga barn och till fullo hävdat sin kunskap och erfarenhet för att skapa en undervisning som gör lärandet lustfyllt för barnen. Det är dags att barns längtan efter kunskap tas på allvar och att krav ställs på en roligare skola.

Texten finns i dagens utskick av Skola och samhälle.