Mindre arbetslinje, mer solidaritet

Sedan i söndags har jag försökt samla mig till att skriva något om valresultatet men det har inte varit helt lätt. Jag är glad över att vi får ett regeringsbyte men samtidigt helt förtvivlad över SD:s framgångar. Jag är besviken över att FI inte kom in och att Löfven inte vill ha med v i sin regering. Självklart är jag också orolig för att SD ska kräva nyval.

SD:s 13 procent hade jag faktiskt inte alls föreställt mig, jag trodde på opinionsundersökningarna som visade runt tio. Som många andra funderar jag nu över vad som ska till för att SD ska gå tillbaka i nästa val. Då tror jag att en politik för mindre klyftor och mer solidaritet är vägen. Jag vill se ett avskaffande av ”arbetslinjen”, som i praktiken så starkt bidragit till att brännmärka arbetslösa och fått många människor att känna att bara de som har ett arbete har ett värde. Vi måste börja prata mer om vikten av att vara en god och solidarisk medmänniska och mindre om att vara en lydig kugge i samhällsekonomimaskineriet.

Vi behöver en politik som slutar jaga de mest utsatta med blåslampa och i stället får alla att känna sig trygga och och mindre rädda för att själva hamna utanför (eller bli kvar där). Den som känner sig omhändertagen eller säker på att bli det, är självklart mindre benägen att sätta ut andra till vargarna för att rädda sitt eget skinn.

Det här är en riktigt bra analys, av Marcus Priftis i Dagens arena. Han skriver bland annat:

”Sverigedemokraterna är inte stora för att det finns för många invandrare i Sverige, eller för att deras politiker är skickligare eller trovärdigare än de andra partiernas. De är stora för att vi har skapat ett samhälle där det är normalt och okej att sparka neråt. Arbetslösheten är de arbetslösas fel, sjukskrivna ska skärpa sig och förorterna är socialt utsatta för att det bor svartskallar där. Det är helt följdriktigt att göra syndabockar av dem som står allra lägst ner på stegen. Särskilt om man själv står näst lägst ner.”

Solidaritet och minskade klyftor är en viktig väg till mindre inflytande för SD. Till skillnad från Priftis tror jag också att vissa grundläggande värderingar kring samhället faktiskt kan formuleras gemensamt av höger och vänster, för att hejda SD:s framfart.

Jag försöker i övrigt trösta mig med att Marie Demker, professor i statsvetenskap, menar att det inte finns något som tyder på att vi svenskar blivit mer främlingsfientliga de senaste decennierna, tvärtom har vi blivit mer öppna och välkomnande. Det som har hänt är att de som är främlingsfientliga har organiserat sig i ett parti. De har på så vis blivit synligare. Vilket så klart också är problematiskt, och kan vara början på en förvärring. Men det måste inte bli så, om vi andra fortsätter att visa öppenhet, tolerans, förståelse och solidaritet.

Om näthat, arbetarklass och ett väldigt bra svar till Thente.

Tidigare i veckan skrev DN:s Jonas Thente en text där han förklarade näthatet med att manliga arbetare inte är tillräckligt lyssnade till. Jag tänker inte länka eftersom jag tycker den blivit tillräckligt delad som det är.

Jag såg många problem med hans text. Bland annat störde jag mig på att han ogenerat jämställer ”arbetare” med ”man” och ”fördomsfull och hotfull” med ”arbetarman”.

Thente har fått en hel del mothugg redan men det jag tycker varit vassast och klokast hittills är Marie Demkers, i gårdagens GP. Hon skriver  bland annat:

”Gruppen näthatare vill göra sin röst hörd, de vill bli lyssnade på och det har de alltid velat – samma personer skrev antagligen förr arga insändare och förde långa monologer på föreningsmöten. Och de blir lyssnade på. Men det räcker inte. De säger att ”vi” inte lyssnar – men de menar att ”vi” inte gör som de vill.

Och a propos bortsorterade ur debatten – när talade vi om kvinnliga pensionärer över 80 år? När talade vi om småbönder? När talade vi om unga mammor? En del grupper är så bortsorterade att de inte ens tycks existera, vare sig för Thente eller någon annan. Vår demokratis problem är att extrema röster – drivna av misogyni, homofobi, islamofobi, antisemitism och auktoritära värderingar – får oproportionellt stort utrymme i debatten.”

Läs den!

Generellt behöver vi i medierna och i politiken bli bättre på att lyssna på alla i vårt samhälle, men om folk inte kan framföra sina åsikter på ett anständigt vis så får de öva hemma på sin kammare tills de kan det. Det är ingen rättighet att bli lyssnad till om man ljuger, förvränger, kränker och hotar. Som jag ser det så är åtminstone en del av problematiken att alldeles för många män tycks tro det. Det får inte bli så att vi låter de som gapar högst och är mest skrämmande sätta agendan, och tycker synd om dem när de sedan också gapar om att de inte hörs tillräckligt.