Mer utbildning blir inte mer jämlikhet

I OBS idag pratar jag om utbildningsinflation, och ifrågasätter om mer utbildning verkligen alltid är en väg mot ökad jämlikhet (nä, det är det inte).

” Under 1900-talet skaffade sig alltfler högre utbildning, men klyftorna upprätthölls ändå, genom att vissa grupper utbildade sig ännu mer. Det ledde till att värdet på utbildning sjönk. Om de som under första halvan av 1900-talet skaffade sig en gymnasieutbildning kunde nå höga inkomstpositioner, så krävdes i slutet av 1900-talet en längre högskoleutbildning för motsvarande ekonomiska status.

Varför valde jag själv studier som jag gjorde? Inte var det i jakt på hög inkomst – hade det varit ett mål vore jag ju en dumskalle som valde humaniora. Att mitt utbildningsval skulle kunna handla om status slog mig nog aldrig heller på ett medvetet plan. Jag upplevde det som ett fritt val byggt på längtan efter att få syssla med något som kändes roligt och meningsfullt. Men jag kan konstatera att jag med min bakgrund tydligt bidragit till att förstärka kurvorna i statistiken. Jag har högutbildade föräldrar, som i sin tur har varsin förälder som tagit studenten och läst vidare, men jag är samtidigt den i ledet med flest utbildningsår. Det är så trenden ser ut: barn till högutbildade skaffar högre utbildning, och antal utbildningsår ökade successivt under hela 1900-talet. För mig har det emellertid inte varit ekonomiskt lönsamt att studera – för just det, jag är ju kvinna, och det är så det ser ut för oss.

Men hur ser det ut i de högre klasserna? Andreas Melldahl granskar och jämför utbildningselitens och den ekonomiska elitens förhållningssätt till utbildning. Den förstnämnda definieras som människor som vuxit upp i ett hem där minst en förälder doktorerat. Han visar hur dessa eliter behållit sina privilegierade positioner med utbildningen som medel.

Valet för elitens barn har under 1900-talet inte stått mellan att läsa vidare eller inte, utan mellan vilka utbildningar de ska söka till. Den ekonomiska elitens barn har sökt sig till ekonomiska utbildningar, gärna vid Handelshögskolan i Stockholm, och utbildningselitens barn till samhälls- och naturvetenskaperna, med stor representation vid läkarutbildningarna. Bägge eliterna har också oftare än genomsnittet valt långa tekniska utbildningar samt juristutbildning.

Varför förblir det då så här? Har elitgrupper aktivt försökt utestänga andra från fina utbildningar, som Melldahl försöker hävda? Utbildningsval bör enligt honom ses som ”ett led i en långsiktig strategi från familjers – eller till och med dynastiers – sida att bibehålla och skydda sin sociala position”.

Nja, säger jag till det. Det är nog snarare en effekt än en avsikt han beskriver. Vi människor är flockdjur, vi gör som dem vi har närmast omkring oss. Är mamma eller pappa läkare så är det en värld vi känner oss hemma i, och samma gäller om de är sjuksköterskor eller elektriker. Väljer vännerna att söka till förskollärarlinjen eller byggprogrammet så inspireras vi av det. Vår vilja att vara som andra skapar samhällsmönster, alldeles utan diaboliska planer på att hålla grupper av människor borta från köttgrytorna. Det kan förstås alldeles utmärkt med Bourdieus habitusbegrepp. Vi styrs och begränsas av våra erfarenheter och vår omgivning. De normer som skapas följer vi för att det helt enkelt känns mest naturligt för oss att göra det.

Själv tillhör jag inte någon av de eliter som är föremål för granskningen och det finns antagligen de som skulle hävda att jag har skaffat fler högskolepoäng än vad som är rimligt för min inkomstnivå. Var det värt att utbilda sig så mycket? Ja, det tycker jag. Om inte annat så har det varit givande och viktigt för mig, och jag vill gärna tro att det hjälper mig att bidra till samhället på olika sätt. Jag nämner det för att det är så mycket som inte syns i Melldahls statistik. Hans avhandling undersöker inte det personliga värdet av utbildning, eller vilka värden utbildningen tillför samhället ur ett vidare perspektiv, utan begränsar sig till att studera vilka ekonomiska och statusmässiga fördelar utbildning eventuellt ger.

Men den allmänna vurmen för utbildning är inte självklart positiv. Om det krävs långa utbildningar också för att få relativt okvalificerade arbeten stängs människor i onödan ute från arbetsmarknaden. Andra sorters kunskapsinhämtning riskerar att osynliggöras. Det leder till att många som egentligen inte är motiverade att studera ändå hamnar på högskolor och universitet, vilket riskerar att sänka undervisningsnivån och göra utbildningarna sämre för dem som faktiskt behöver dem och vill läsa.

Klassamhället bryter vi inte genom att fösa in ovilliga och omotiverade människor på utbildningar de inte efterfrågat och kanske egentligen inte behöver. Eller som Andreas Melldahl formulerar det: ”Krossas bildningsmonopolet vid utbildningsystemets portar flyttar klassamhället bara längre in i systemet”.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s