Människan inledde sin bana på jorden som ett djur bland andra i näringskedjan. Vi strövade runt på savannen i Afrika, letade växter, jagade och blev själva bytesdjur. Vi gjorde inga större avtryck i miljöer där vi levde. Så hur gick vi från det stadiet, till där vi befinner oss idag?

Yuval Noah Harari är historiker med specialområdet ”världens historia”, vilket låter som ett väldigt omfattande fält att vara specialist på, men det är de stora sammanhangen och sambanden han intresserar sig för. Och han förklarar dem väl i boken Sapiens. En kort historik över mänskligheten. Han speglar vår historia och vår biologiska och psykologiska utveckling genom tre stora revolutioner: den kognitiva revolutionen som ägde rum för runt 70 000 år sedan, jordbruksrevolutionen som inleddes för ungefär 12000 år sedan och så den vetenskapliga revolutionen, som drog igång för bara 500 år sedan och som pågår än. Tre språng som varit helt avgörande för vårt släkte.

Den kognitiva revolutionen bidrog till att göra oss till just sapiens, kloka. Möjligen var det en genetisk mutation av människohjärnan som ledde till den snabba utvecklingen av vår förmåga att tänka och kommunicera. Det medförde att vi kunde fantisera och skvallra tillsammans. Som inget annat djur började vi samarbeta och planera för framtiden.

Därefter följde jordbruksrevolutionen som förvandlade oss från nomadiserande jägare och samlare, till bofasta bönder. Det lade grunden för ett samhälle med företeelser som städer, arméer, byråkrati, slaveri och pengar. Vi blev alltfler, men levde av allt att döma sämre liv, med hårt slit, fler barnafödslar, och fler sjukdomar. Vi krympte rent fysiskt och levde kortare liv, men utvecklingen gick inte att vända.

Den vetenskapliga revolutionen inleddes sedan enligt Harari med att vi människor slogs av insikten att vi faktiskt inte hade svar på allt, men kunde gå metodiskt tillväga för att skaffa oss mer kunskaper. Vi började tro på utveckling och framsteg, vilket ledde till en extremt snabb förändring av vår arts sätt att leva och tänka.

Att, som jag, läsa Hararis bok på bara några dagar är en omtumlande upplevelse och efter läsningen känner jag mig också lite nedstämd. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de avslutande orden lyder ”Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte riktigt vet vad de vill?”

Det är lätt att börja längta efter lite av optimismen och den ljusare människosynen i Lasse Bergs Kalaharitrilogi, som även den handlar om människans utveckling. De som tyckte om Bergs böcker kommer troligen att uppskatta också Sapiens. Men Yuval Noah Harari håller högre tempo, omfattar ett större material och har en helt annan, och som sagt dystrare, ton.

I hans tappning framträder vi främst som maktfullkomliga och empatistörda skadedjur. Vilken ny plats vi än kommit till, när som helst under historien, så har massdöd och storskalig förändring av ekosystemen följt i våra spår. 34 av 47 släkten av stora däggdjur dog ut i Nordamerika när de första människorna anlände, 50 av 60 i Sydamerika och 23 av 24 större däggdjur i Australien. Kvar av djur på över 50 kilo blev bara kängurun. Vi har troligen också haft ihjäl alla de andra människoarter som levt på jorden parallellt med oss, som homo neanderthalensis, homo denisova och homo floresiensis. För att inte tala om hur vi gång på gång slaktat individer av vår egen art, jorden över.

Jodå, för det mesta är vi snälla och samarbetsinriktade, det påtalar också Harari, men när vi inte är det så går det med jämna mellanrum riktigt, riktigt illa.

Det är tur då att boken ändå är så rolig att läsa, full av intressanta och ibland drastiska påpekanden. Författaren visar hur kapitalismen och vårt sug efter godis är skyldiga till slaveriet i USA. Socker var en hett eftertraktad vara men ingen ville frivilligt ta de hårda jobben på plantagen. Harari berättar också att det faktiskt inte var stater som började kolonialisera andra länder, utan företag! Indonesien styrdes till exempel av nederländska Ostindiska kompaniet i 200 år innan den nederländska staten tog över. Harari drar paralleller till idag, då olika internationella handelsfördrag åter försöker ge företag långtgående makt över hur länder ska styras.

Hans bok rymmer också en rad utspel, som att vi borde införa begreppet kulturalism för fördomar och diskriminering som har med kultur, snarare än etnicitet att göra. Eller som att allt som är biologiskt möjligt är naturligt. Det är kulturen, eller våra ”kulturella instinkter, som Harari skriver, som upprättar imaginära gränser.

Men det jag uppskattar allra mest med Sapiens är att Harari lyfter fram vår föreställningsförmåga som central för människans utveckling och historia. Den kognitiva revolutionen gjorde det möjligt att fantisera ihop myter, religioner, ideologier, lagar, idéer om människovärde, klass, nationalism, pengavärde och mycket, mycket annat. Eftersom tillräckligt många av oss tror på idéerna så kan våra kulturer och samhällen byggas på dem. Om vi slutar tro, eller byter tro, kan utveckling ske, men samhällen kan också kastas in i turbulens och kaos, som börskrascher, massutrotning, förtryck och gruppmotsättningar.

Det vore nog bra om homo sapiens kunde lära sig att börja tro med lite större urskiljning och eftertanke.

I OBS i går