Flexkvinnan är en ny superhjälte. Hon har övermänsklig kapacitet att anpassa sig till alla sammanhang och hon blir på så vis alltid en vinnare. Kartongmannen är i sin tur stelbent och rigid. Han är fast i en förfluten tid där hans fysiska styrka var en tillgång och han fungerade som ensam familjeförsörjare. I dagens samhälle är han den stora förloraren.

Hanna Rosin gillar epitet och Flexkvinnan och Kartongmannen är två av dem som förekommer i hennes bok Mannens undergång i kvinnans tidsålder. Enligt Rosin är de typiska för vårt moderna samhälle och ett tecken på det hennes bok handlar om: att kvinnorna springer om männen på alla områden. Genom sin anpassningsförmåga och framåt­anda tar kvinnorna över de traditionella mansrollerna och funktionerna. Kvinnor skaffar sig högre utbildning, har lättare att få och behålla jobb, tar över många av de mest statusfyllda yrkena och tjänar i allt högre utsträckning mer än de män de lever med. Rosin driver tesen att detta är ett fenomen som syns i alla samhällsklasser och inte bara i västvärlden utan också i länder som Indien, Brasilien och Kina.

Hanna Rosin har kallats både radikalfeminist och antifeminist och jo, båda grupperna har anledning att förhålla sig till hennes bok. Samtidigt som den är en enda lång hyllning till kvinnlig styrka, ambition och framgång så är dess skildring av kvinnors situation också djupt problematisk. Rosin beskriver en utveckling mot ett samhälle där kvinnor går om män, men dagens verklighet är ännu en annan. Män får fortfarande bättre betalt för samma arbete och högre tjänster med färre meriter. Kvinnor drar fortfarande det tyngsta lasset när det gäller hemarbete (alldeles oavsett om de dessutom lönearbetar fler timmar) och riskerar diskriminering och sexuella trakasserier i mycket högre utsträckning än män.

Den som läser Rosins bok noga kommer se att hon tar upp detta, men om man nöjer sig med mer ytligt bläddrande kan man få för sig att allt redan slagit över till kvinnors fördel och att vi nu måste rädda männen från förtryck och börja hålla tillbaka kvinnor.

Så vad vill hon då med sin bok? Budskapen är motstridiga. Rosin verkar dels vilja pusha kvinnor att ta för sig ännu mer. Kvinnor måste lära sig att löneförhandla som män, att lägga över hemarbete på sin partner, bli mer aggressiva och visa sina tävlingsinstinkter. De måste använda sin flexibilitet till sin egen fördel i stället för att anpassa sig efter män och barn. Med lirkande och list – och gärna sexiga kläder – kan de lyfta sig uppåt i arbetslivet.

Det självklara målet tycks vara en framgångsrik karriär på något stort företag, med tid för några timmars umgänge med barnen på kvällarna. Samtidigt säger Hanna Rosin sig måna om männen. De behöver lära sig att hantera att kvinnor kan vara mer framgångsrika än dem själva, men också bli mer ambitiösa för att kunna konkurrera med alla framgångsrika kvinnor. De måste sluta vara lata och antingen själva satsa på att ge sig in i karriärtävlingen, eller se till att bli duktiga hemarbetare som stöttar sina framgångsrika fruar.

För Rosin tycks ett samhälle där individualistisk konkurrens är alltings mått och mål självklart. Det gäller att bli framgångsrik, snarare än lycklig. Visst nämner hon att anpassning och framgångar ofta har ett pris i form av utbrändhet och dåliga relationer, men det blir inte stort mer än anmärkningar i marginalen. Hanna Rosins hjälte framför andra är Sheryl Sandberg, toppchef på Face­book, och hon beklagar sig över att alltför många kvinnor hellre vill umgås med vänner och barn än att slåss om liknande jobb.

Rosins ovilja att placera in kvinnors och mäns roller, ambitioner, livsvåndor och förutsättningar i ett större sammanhang blir ofta problematisk. Detta att många (både kvinnor och män) arbetar alldeles för mycket för att må bra framställs som ett verkligt problem främst för kvinnor i Korea, där arbetsdagarna för karriärmänniskor ofta är 16 timmar långa. Att många totalt saknar arbete förvandlas till en fråga om ambitioner att förändra sitt liv och börja studera. De kloka reflektioner som boken ändå är ganska full av skyms tyvärr också av den något flåshurtiga tonen och av lite för många icke underbyggda påståenden av typen: ”den moderna ekonomin håller på att bli en plats där kvinnorna bestämmer reglerna och männen får hänga med så gott de kan”.

I baksidestexten hävdas att en liknande utveckling som den som beskrivs i boken till slut kommer att ha förändrat hela världen. Vad gäller att vi är på väg mot mer jämställdhet kan jag inte annat än jubla, men mycket av de övriga förändringar som Rosin beskriver gör mig inte alltför hoppfull om att världen nödvändigtvis håller på att bli bättre, vare sig för män eller kvinnor.

Som recension i GP igår.

Dags för bokmässa i Göteborg och jag vill tipsa om Ung berättares monter, där det händer mycket spännande. Hela programmet hittas här. Ung berättare är ett skolprogram där elever får skriva egna böcker. Under mässan kommer en drös av dessa unga författare att framträda i montern, tillsammans med personer som Suzanne Osten, Nour El Refai och Peter Gärdenfors. Även jag är med på ett hörn, kl 14 på fredag, då jag ska prata om vikten av att träna tänkande i civilkurage i skolan. Monter C03:22.

Även nystartade Litteraturhuset har ett fint program, som dessutom äger rum utanför mässan, närmare bestämt i Lagerhuset, Heurlins plats 1, vid Järntorget (gaveln mot vattnet). Programmet hittas här. Jag kommer att berätta om min bok Resan från mörkrets hjärta, kl 16 på lördag.

Även i Ordfronts monter händer det mycket! Jag pratar om min bok kl 14 på lördag.

Här kan man höra mig prata om rewilding, utifrån George Monbiots nya bok Feral. OBSi P1.

Texten:

I Storbritannien finns otaliga rapporter om människor som sett svarta panterlika kattdjur stryka runt, både på landsbygden och inne i städerna. Många av rapportörerna är högst trovärdiga personer men allt tyder på att de sett i syne. Det finns inga bevis för att det existerar, eller någonsin existerat, svarta, vilda kattdjur i landet. Observatörernas undermedvetna önskan efter ett mer naturnära liv spelar dem ett spratt, menar journalisten och debattören George Monbiot i sin nya bok Feral. I den berättar han om sin egen, och många andras, längtan efter mer vild natur.

Går det att föreställa sig ett Europa där lejon, elefanter och noshörningar är naturliga inslag? En gång i tiden var de det. Tillsammans med uroxar, visenter, antiloper och flodhästar strövade de genom skogar och över slätter i ett Europa som ur ett geologiskt tidsperspektiv ligger tidsmässigt nära. Allt tyder på att de utrotades av människan.

Feral är en visionär bok. Monbiot nöjer sig inte med att berätta om ett svunnet, och biologiskt mycket rikare Europa. Han propagerar för ett återförvildande, rewilding. Återförvildande skiljer sig från bevarande genom att det saknas ett bestämt mål. Vi kan hjälpa till lite genom att återinplantera förlorad flora och fauna och hålla undan arter vi fört in, och som visat sig tränga undan de inhemska, men sedan är det upp till naturen att utvecklas som den vill.

Några av de tillfällen i livet som berört mig allra starkast handlar om naturupplevelser. Det konstanta tjattret, visslandet, suset, prasslet och den tunga doften av multnande växtdelar i Amazonas, mötet med en älg i den jämtländska sommarskogen, sökandet efter alligatorer i en mexikansk lagun, havspaddlingen i Bohuslän en stilla vårkväll innan motorbåtarna hunnit ta över fjorden. Livets andliga dimension manifesterar sig för mig, precis som för George Monbiot, genom naturen. Jag vill se på den som något som har ett värde i sig och inte bara i relation till människan.

Huruvida naturen faktiskt har ett värde i sig är en filosofisk diskussion som pågått länge och fortfarande pågår. George Monbiot smiter förbi den genom att hävda att naturens återförvildande i sig är av värde för människan. Bara vetskapen om att det existerar en riktig vildmark, med ett rikt och varierat djur- och växtliv, skänker förtrollning och glädje åt våra liv, menar han. Och jag förstår honom. Jag känner likadant. Men återförvildande är långt ifrån populärt bland alla. Monbiot tar de skotska och walesiska hedarna som exempel. De är resultatet av trädfällning och hårt bete och de biologiskt utarmade ljungmarkerna har en gång ersatt nordliga regnskogar. Att låta dessa skogar återerövra delar av landet kommer att slå undan benen på fåruppfödare och försvåra den bland överklassen populära jakten på hjort. Återförvildande står på många håll mot kultur, mot ekonomiska intressen och äganderätt. Samtidigt, visar Monbiot, finns ekonomiska värden också i en vild natur – de är bara andra än de som dominerar nu.

Visst är det underligt hur lite vi hör om vår egen försvunna vildmark och megafauna – de stora djur som på europeisk mark nu bara återfinns på zoo. Nordliga, naturliga ekosystem fortsätter varje dag att ersättas med trädplantager. Tusentals djur och växter befinner sig i gränslandet för utrotning i Europa, men vi tycks mer intresserade av Afrikas vilddjur och regnskogarna i Amazonas och på Borneo. Som väl är finns det de som engagerar sig för den europeiska naturens återkomst.

För ett drygt år sedan besökte jag Dundreggan i Skottland. Området ägs av organisationen Trees for life som arbetar med att återplantera de en gång så mäktiga kaledoniska skogarna. Volontärer från hela Storbritannien låg på knä i ljungen för att sätta plantor av björk, en och rönn. För att de nya små träden ska få en chans måste nyplanteringarna hägnas in, till skydd mot hjortar och får. Det är både mödosamt och dyrt.

George Monbiot berättar om en rad andra, liknande projekt runtom i Europa. Visenter, alltså europeisk bisonoxe, som återutsätts i Rumänien, lodjur i Spanien och Portugal och bävrar i Frankrike. Kanske finns anledning att känna lite hopp, även om europeiska noshörningar och elefanter ännu känns mycket fjärran.

En bok kan knappast komma mer rätt i tiden än Agnes Hellströms Att vara utan att synas. Författaren är gammal internatskoleelev och boken är en kritisk granskning av de tre svenska riksinternaten. Agnes Hellström använder sig av egna erfarenheter, arkiv och gamla klipp och intervjuer med nuvarande och före detta elever. Hon besöker också Grennaskolan och Sigtunaskolan (Lundsberg släpps hon inte in på) och skildrar återträffar och middagar med egna gamla internatskolevänner. Fram träder en värld som sluter sig kring en vi-känsla som är så stark att de som blivit del av den kallar sig för familj. Tyvärr visar det sig vara en till stora delar ganska dysfunktionell familj, som försöker sopa alla problem under mattan. Hellström menar att det råder en tystnadskultur och visar hur de som bryter den riskerar uteslutning. Sedan hennes roman Ränderna går aldrig ur, som bygger på hennes skoltid på Sigtunaskolan, kom ut 2009 har hon själv fått känna på kylan. Gamla vänner och bekanta kommer med nålstick. Den adliga släkten markerar avstånd. Middagsinbjudningarna slutar att komma.

Precis samma ovilja att prata och att lyssna tycks utmärkande för hur också Sigtunaskolans och Lundsbergs ledningar hanterat de problem som de alldeles uppenbart har (Grennaskolans svårigheter är, framgår av Hellströms efterforskningar, inte alls av samma dignitet). Det är inte de upprepade kränkningarna, misshandelsfallen och övergreppen som är bekymret, det är att någon tjallar för folk som inte kan förstå.

I ett kapitel resonerar Hellström kring likheterna mellan internatskolorna och religiösa sekter. De visar sig vara förfärande många. Gamla elever hon intervjuar, och som är kritiska till sin tid på skolan och den människosyn de fick med sig därifrån, beskriver hur de blev mer eller mindre personlighetsförändrade.

Pennalismen har alltid varit en självklar del av framför allt Lundsberg och är så normaliserad för de invigda att de antingen inte ser den alls eller vägrar erkänna att det är något fel med att äldre utnyttjar yngre, låter dem bada i filmjölk uppblandad med matrester, snus och fimpar, slår dem, kränker dem sexuellt, väcker dem mitt i natten för att tvinga dem att göra armhävningar, och så vidare. De som gör motstånd och knäcks, eller som hoppar av skolan av andra skäl, skuldbeläggs: de är svaga typer som inte klarat av att anpassa sig. Många vuxna, både föräldrar och personal, vet mycket väl vad som händer men låtsas som det regnar eller, än värre, uppmuntrar det på olika sätt. Lundsbergs och Sigtunaskolans styrelser, liksom Lundsbergs rektor, framstår inte bara som världsfrånvända utan också som inkompetenta, ur vilken synvinkel man än väljer att se på deras agerande.

Också den senaste veckans reaktioner på beskedet att Lundsberg stängdes talade sitt tydliga språk. Representanter för skolan pratade harmset om att åtgärden inte stod i proportion till vad som hänt och att det var en kollektiv bestraffning. Det var brösttoner från personer som var ovana att bli ifrågasatta – och som tappat förmågan att se att det faktiskt är högst rimligt att stänga en skola där grov pennalism är en del av verksamheten, vilket både Hellströms bok, Uppdrag gransknings reportage och Skolinspektionens rapport visat. Stängningen handlade inte om kollektiv bestraffning utan om att skydda unga människor från att utsättas för övergrepp. Men om man skolats till att anse att rättigheter tillhör de starka, och de svaga endast har skyldigheter, så är det helt logiskt att se något som görs till skydd för svaga som en bestraffning av de starka. Stängningen bör därmed betraktas som ett skydd av alla elever – från att fostras till pennalister och skaffa sig en människosyn som inte hör hemma på 2000-talet.

Också beskyllningarna om att stängningen berodde på ”klasshat” är befängda. De många händelsernas allvar talade sitt eget tydliga språk. Vi formas alla av de sammanhang vi hamnar i. Slutna grupper kan skapa kulturer som är väldigt svåra att bryta. Miljöer som främjar stark lydnad och en absolut hierarki är ingen bra grogrund för demokratiska värden, empati eller mod att stå upp för sig själv eller andra, vare sig man kommer från överklassen eller från någon annan samhällsklass. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Agnes Hellströms välresearchade bok att de traditioner som Lundsberg lever med inte går ihop med den svenska skolans styrdokument och värdegrund. Det räcker gott att hata pennalism för att vilja se en stängning av Lundsberg. Att de nu får tillåtelse att öppna igen inger oro för att signalerna blir att det inträffade trots allt inte varit så farligt.

Agnes Hellström brottas boken igenom med sina egna minnen och gärningar, egna privilegier och val i livet. Här finns både skarpa fördömanden, medkänsla, ambivalens och jobbiga insikter om de konsekvenser bokens publicering kommer få både för andra och för henne själv. Ännu en gång utsätter hon sig för att betraktas som en förrädare och bli baktalad både bland släkt och vänner. Allt detta gör boken levande, sympatisk och fängslande. Den andas både klokhet och en moralisk resning som tyvärr är allt för ovanlig – och som hennes gamla skola av allt att döma inte kan ta åt sig äran för.

I GP i lördags

Med skolstarten kommer läxorna, och med dem vaknar åter debatten om läxhjälp. Enligt en artikel i Svenska dagbladet bedömer branschorganisationen Almega att läxhjälpsbranschen nu omsätter mellan 50 och 100 miljoner per år. Bland många debattörer är upprördheten stor och i SvD:s artikel pekar både de två lärarförbunden och Skolverket på problem. Genom RUT-avdrag för läxhjälp går skattepengar till dem som redan är välbeställda för att deras barn ska få en ännu bättre start i livet. Klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, dem som kan och dem som inte kan, ökar.

Jag håller med om att detta är djupt problematiskt. Rimligen borde skattepengar användas för utjämning och inte för att öka skillnader. Men en dimension av problemet utelämnas alltid i debatten om läxhjälp: själva läxorna.

Den historiska orsaken till att skolan ger läxor har varit bristande resurser. Med åren har man kommit att kamouflera över detta med tal om att det ger föräldrar inblick i barnens skolgång och att det är bra för eleverna att ta eget ansvar för sitt lärande. Det är två ganska bakvända argument. Läxor ger ju inte eget ansvar för lärande utan är en övning i att göra vad man blivit tillsagd även när ordergivaren inte hänger en över axeln. Pådrivarrollen tas i stället över av trötta föräldrar som gärna ägnat tiden åt annat än att tjata på sina barn om läxor – som att umgås med dem och prata om vad som hänt i skolan, till exempel.

Sanningen är dessutom att läxor över huvud taget ökar klyftorna. En stor andel av eleverna i svenska skolor har liten eller ingen hjälp från sina föräldrar när det kommer till läxor eftersom de inte talar svenska, har sociala problem, för låga egna kunskaper eller för dåligt med tid. Detta problem kvarstår vare sig somliga betalar för läxhjälp eller ej. Det vi borde diskutera är varför skolan alls ska ge läxor. Vuxna avråds från att ta med sig jobbet hem för att undvika osund stress. Med barn gör vi tvärtom. Läxor skapar konflikter i hemmet när föräldrarna förvandlas till tjatande övervakare. Barn riskerar felinlärning när personer utan utbildning förväntas stötta dem i deras lärande. Lägg därtill att studier visar att läxor saknar effekter för barn upp till sexan och har mycket små även därefter.

Redan idag finns skolor som framgångsrikt arbetar helt läxfritt. Skolans lärande, hur det än läggs upp (exempelvis som egna studier, men med tillgång till en lärare att fråga), bör klaras av inom skoldagens ram och inte luta sig mot vare sig föräldrar eller läxhjälpsföretag.

I GP igår.

Vill också tillägga att argumentet att läxor ger föräldrarna inblick går stick i stäv med rut-avdrag för läxhjälp.

På sin hemsida beskriver Lundsberg sig som en ”totalupplevelse som skiljer sig från den traditionella skolvärldens”. Jo, inte på alla skolor bränner elever varandra med strykjärn, och problemen går djupt.

Skolinspektionens rapport och tidigare internatelever vittnar om att äldre elever av tradition haft rätt att både förnedra och utnyttja de yngre. De vuxna har blundat och skolans egna regler har också syftat till underkastelse och disciplin. När de en gång hunsade når trean har de själva blivit fullfjädrade förtryckare. Det bäddar för att upplevelserna inte ifrågasätts av dem senare heller – de är ju inte bara offer utan också själva förövare. Dessutom faller en tjallare hårt från höga höjder – det är samhällets elitskikt det handlar om. Så har ett förtryckande system kunnat fortleva år efter år. De återkommande fallen av misshandel och övergrepp på Lundsberg handlar inte om ruttna äpplen utan om en rutten korg.

Den gamla anrika skolan stängs på sex månader, med omedelbar verkan. Det är ett drastiskt men av allt att döma riktigt beslut och det är glädjande att Skolinspektionen till sist markerat att nu får det vara nog. Inte ens om man tillhör samhällets översta skikt får man misshandla och kränka andra, eller blunda för att tonåringar skolas till översittare och brottslingar.

I GP idag

Den som befinner sig i Malmö på onsdag kan komma och höra mig prata om min bok. Akademibokhandeln, Södertull, kl 12. Läs mer här.

Varför ska man gå i skolan? I ett antal år har jag skrivit om skolpolitik, pedagogik och barns utveckling och psykiska hälsa för flera olika tidningar och magasin, och det är en fråga som vi varit ganska få om att försöka belysa på djupet.

Det senaste decenniets debatt om skolan har i stället utmärkts av en mycket grund syn på dess nytta. Det framstår som att skolans främsta uppgift är att få elever att prestera bra på prov.  Med den synen kan många av de reformer som genomförts och de politiska idéer som lagts fram kanske framstå som rimliga (fast bara om man bortser från att de hittills inte visat sig ge några positiva resultat och dessutom saknar förankring i forskning …); men en skolas mål måste vara något mycket större än goda provresultat och höga betyg.

Skolan är ingen löst flytande ö – den hänger ihop med resten av samhället. För den som vill se – och jag tror att vi är många – ett samhälle som bärs av solidaritet, empati, kreativitet, demokrati, jämlikhet, handlingskraft och civilkurage är förvisso faktakunskaper viktiga, men bara som medel och inte som självändamål.

Det är inte nya styrdokument eller andra kosmetiska reformer som behövs, utan en synvända vad gäller varför vi alls ska skicka våra barn till skolan och vad skolan har för roll att fylla när det kommer till att forma ett samhälle.

Skolan måste med nödvändighet vara både innehåll och form. I läroplanen för för- och grundskola kan man läsa:

”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.”

Skolan ska alltså inte bara berätta vad demokrati är, den ska i sig vara demokratiskt uppbyggd och lärare ska handleda elever i att bli demokratiska och ansvarstagande samhällsmedborgare.

Det är vackra ord men på många skolor inte mycket mer än så. För att förändra skolan i en verkligt demokratisk riktning krävs att en ny barnsyn får genomslag i samhället.

Vi måste börja betrakta barn som samhällsmedborgare med egna rättigheter redan från födseln. Att få en meningsfylld tid (en mening i stunden och inte bara för framtida nytta) i skolan måste bli en självklar del av dessa rättigheter. Om inte, så riskerar skolan att fostra till passivitet och anpasslighet.

I en samhällsbyggande skola måste eleverna få uppleva att deras tankar, känslor, åsikter, tid och upplevelser spelar roll och att deras handlingar har betydelse. Skolan behöver satsa på social medvetenhet och solidaritet mellan eleverna. Deras intresse för varandras liv och välbefinnande ska uppmuntras.

Om detta ska bli till handfast verklighet måste vi: lärare, politiker, skoldebattörer, föräldrar, och alla andra med makt över skolan, fråga oss hur en sådan skola bör se ut.

Rimligen kräver det elevers delaktighet i planering av undervisningen och i skolans alla angelägenheter. Rimligen skadar ett ständigt mätande och bedömande elevernas självständighet och samarbetsförmåga. Av sådant lär de sig att bara andra kan avgöra vad som är gott och rätt; de styrs till att tro att bara det som är mätbart har ett värde och att enskilda prestationer är viktigare än att hjälpas åt.

För en fungerande demokrati krävs att skolan formar barnen till att bli aktiva i stället för passiva, självständiga i stället för lättstyrda, solidariska i stället för konkurrensinriktade.  Det är ett arbete som måste pågå varje dag, i varje möte med eleverna.

John Dewey, en av västvärldens mest inflytelserika pedagogiska tänkare, har skrivit:

”Den person är fri som har ett problem som verkligen är ett problem för honom och som förfogar över de redskap som behövs för att angripa problemet. Han sporrar sin nyfikenhet, vilket medför att han skaffar sig den information som behövs för att lösa problemet. Allt han har av initiativkraft, fantasi och visioner sätts i rörelse och styr hans impulser och beteende. Hans handlande styrs av hans syfte. I annat fall är hans uppmärksamhet, hans läraktighet, hans foglighet inget annat än intellektuell underdånighet.”

Att lära eleverna att resonera, ifrågasätta och dra slutsatser är centralt. Faktakunskaper är material som ska knådas och sättas in i ett sammanhang. Normer och vedertagna ”sanningar” behöver lyftas fram och ifrågasättas.

Skolans undervisning generellt måste syfta till förståelse hellre än katalogiserad faktakunskap, ett subjektivt hellre än ett objektivt förhållningssätt (vad är min roll och mitt ansvar i det hela) och en relation till omvärlden som baseras på både känslor och tänkande (hur får detta mig att känna och vad beror det på).

Den skolsituation som uppstått både genom boendesegregation och genom det fria skolvalet måste motverkas inte bara genom förbud mot vinster (vilket kommer ge som resultat att antalet friskolor sjunker radikalt), en annan bostadspolitik och förändrade upptagningsområden till skolorna, utan också genom möten med världen utanför skolan.

Den samhällsbyggande skolan måste vara i ständig kontakt med samhället runtomkring. De företag, institutioner och organisationer som verkar i samhället måste i mycket högre grad än idag bli föremål för studiebesök och samarbeten (och kritisk reflektion).

En tilltro till den egna betydelsen som samhällsmedborgare uppstår om man praktiskt får se konsekvenser av egna insatser och handlingar. Flera unga människor jag mött beskriver Ung företagsamhets verksamhet i skolan, då de får träna på att starta företag, som både det roligaste och mest meningsfulla de fått göra i skolan. Arbetssättet går att applicera också på andra områden, som att bidra socialt på förskolor, fritids och vårdhem, eller organisera samhällsförbättrande insatser som att städa eller försköna i området där man bor eller stötta och hjälpa flyktingar och bostadslösa. Det tränar både förmåga att handla och förmåga att förstå hur samhället hänger ihop – och går lätt att koppla ihop med ämnen som samhällskunskap, matematik, bild, och svenska.

Skolan bör för övrigt ta varje tillfälle som ges att koppla samman träning i matematik, ekonomi, samhällskunskap, kemi, fysik, ja alla skolans ämnen, med sådant som bidrar till samhället på olika sätt. Kunskap blir mer meningsfull om man ser en praktisk användning. Reflektion över hur handlingar påverkar människor och samhället som helhet blir på större allvar om det finns några handlingar att reflektera kring.

Skolan behöver ständigt uppmuntra barn att ställa frågor av typen: hur kan jag bidra till samhället? Hur kan jag göra gott för andra? Vad är viktigt i livet? Vad gör mitt beteende för skillnad?

Faktakunskaper är medel att använda sig av för att förstå sig själv, sina medmänniskor och samhället och för att kunna bidra till det på olika sätt. Praktisk filosofi och praktisk psykologi bör införas i alla grundskolans och gymnasiets årskurser (och precis som alla andra ämnen integreras med de övriga).

Att leva i en demokrati med yttrandefrihet har bara verklig innebörd och mening om vi faktiskt kan tänka själva och vågar och kan uttrycka oss och handla självständigt, i solidaritet med våra medmänniskor.

Mycket av denna ovan skisserade omvandling handlar om att utveckla vårt förhållningssätt till, och vår syn på barn, lärande och ”nytta”. En sådan omvandling måste ge genomslag i alla de delar en skola och en undervisning är uppbyggda av.

För den som är rädd att de mätbara resultaten kommer sjunka av denna omvandling kan jag försäkra att det inte finns något att vara orolig för. Träning i medmänsklighet och ansvarstagande är inget hot mot mätbara kunskaper. Forskningsstudier visar tvärtom att det kan leda till bättre skolprestationer. Och träning i att ta ansvar och våga ifrågasätta har man nytta av också i arbetslivet. Att lära barn reflektera och engagera sig har helt enkelt inga kända nackdelar.

I Arbetet idag

”Man föds inte till kvinna man blir det”, skrev Simone de Beauvoir i sin klassiska Det andra könet., från 1949. Sedan dess har många hunnit påpeka att det omvända är lika sant: man föds inte till man, man blir det. Ingen står fri från andra människors förväntningar och påverkan.

Kunskap om att samhällsstrukturer och normer formar oss och inskränker våra sätt att vara människa är en viktig befriande faktor för dem som inte känner sig bekväma i sina kroppar eller roller. Det är också en viktig insikt för att kunna analysera vad som händer i en heterosexuell relation. Mäns överordning är varken naturgiven eller ett utslag av manlig ondska – den är en konskekvens av hur vi låter våra gemensamma föreställningar om manligt och kvinnligt påverka oss.

Detta är en av grundteserna i avhandlingen On the ontology of love, sexuality and power. Towards av feminist-realist depth approach. I den samtalar och bråkar genusvetaren Lena Gunnarsson med några av den moderna feminismens förgrundsgestalter och nytänkare. Catherine MacKinnon och Judith Butler får rejäla och välgörande duvningar som främst handlar om deras teoriers bristande förankring i kvinnors verklighet och vardag  – men barnen slängs inte ut med badvattnet. Gunnarsson ser och erkänner deras betydelse för omvälvande och behövliga nya stigar vi vandrat in på.

Anna Jonasdottir, som myntat begreppet kärlekskraft får i sin tur bilda grund för Gunnarssons eget bidrag till nytänkande. Jónasdóttir ifrågasätter hur det kan komma sig att kvinnor i dagens jämställda västländer fortsätter att vara underställda män. Hon menar att det har sitt ursprung i våra biologiska behov av närhet, sex och bekräftelse. Vilken form det tar sig är beroende av den tid och miljö vi lever i. Vi både bidrar till och påverkas av samhälleliga normer och förväntningar. I det spelet underordnas kvinnor, och män drar nytta av kvinnors vilja att visa sin kärlek genom service och omsorg. När kvinnor begär att få samma tillbaka som de ger, uppfattas de som känslomässigt krävande.  Valet, för många kvinnor, står alltså mellan att få sina ”sociosexuella” behov bara delvis tillfredsställda, under exploaterande förhållanden, eller att inte få dem tillfredsställda alls, om de väljer att leva ensamma.

Lena Gunnarsson är tydlig med sin beundran för Jónasdóttir, som också är hennes handledare, men uttrycker också kritik och söker sig vidare i sina egna ståndpunkter. Hon vilar sig tungt mot den brittiske filosofen Roy Bhaskar och hans tankar om verkligheten som något vi kan leva i fullt ut, eller begränsa oss i förhållande till. Hon menar att exploateringen i en heterosexuell relation hindrar inte bara kvinnor utan också män från att leva ut sin fulla kärlekspotential. För att bli hela som människor behöver män få ge omsorg i lika hög grad som de tar emot: ”det öppnar för att män har ett frigörandeintresse i att få slut på exploateringen”.

Lena Gunnarsson gör också upp med vad hon menar vara en naturfobi inom feminismen. I rädsla för en deterministisk biologism, som säger att vi är helt styrda av våra gener och att vi därför bara har att underkasta oss ”naturliga” könsroller, så har feminismen fjärmat sig så till den grad att man inte vill prata biologi alls. Det leder fel, menar Gunnarsson. Biologin har betydelse, men bara till en viss grad. För att kunna frigöra oss från normer måste vi erkänna och definiera biologins roll: ”För hur kan vi förstå en social ordning som problematisk eller förtryckande, om vi inte utgår ifrån att det finns något i den mänskliga naturen som får oss att frodas under vissa omständigheter och lida under andra?”

I de sista kapitlen ger författaren förslag på vad hon menar vara ett djupare sätt att se på, och utöva kärlek. Här får jag efterhand allt svårare att följa och hålla med henne. Hennes definition av kärlek – en vilja till sammansmältning, liknar mer vad jag, och många andra, skulle kalla förälskelse, och jag har till skillnad från Gunnarsson svårt att föreställa mig – eller se det odelat positiva i – en kärlek mellan vuxna som är villkorslös. För mig blir hennes resonemang efterhand alltför andliga, och alltför långt ifrån den verklighet hon själv efterlyser mer av inom feministisk idébildning. Tankarna om kvinnlig kärleksstrejk som medel för kvinnor att stärka sig själva och sin position relativt männen känns inte heller särskilt verklighetsförankrad utan blir en teoretisk lek. Och även om jag, precis som Gunnarsson, önskar att kvinnor i högre utsträckning sökte känslomässigt stöd hos varandra och i sig själva tror jag knappast att mindfulness har någon särskilt stor potential att åstadkomma mer jämlika relationer mellan kvinnor och män. Vill kvinnor förändra sina privata relationer är troligtvis uttryckt missnöje i kombination med resonemang betydligt bättre instrument att använda sig av än att söka harmoni i sitt inre och hoppas på att det ska förändra också mannen.  Som utopisk vision är Lena Gunnarssons idéer bitvis vackra men inte mycket att hålla sig i om man försöker få styr på en verklig relation.

Eva-Lotta Hultén

On the ontology of love, sexuality and power. Towards a fminist-realist depth approach

Lena Gunnarsson

Örebro Studies in Gender Research (boken utkommer under nästa år också på engelska förlaget Routledge)

Som recension i GP idag.

Återupptar mitt bloggande efter sommaren med en upprörd text om skolan. Tror ingen blir förvånad.

Publicerad i GP idag: