Enligt en undersökning Lärarnas tidning låtit göra har var sjätte ny lärarstudent hoppat av sedan terminsstarten i höstas. Det är en ökning med en tredjedel sedan året innan (då det fortfarande var den gamla lärarutbildningen man började på). De tio senaste åren har dessutom söktrycket sjunkit från 1,7 till 1,2 förstahandssökande per plats. Till råga på det gjordes förra året ett par enkätundersökningar som visade att runt varannan lärare funderar på att byta yrke.

Finns det någon som är förvånad?

I nättidningen Skola och samhälle konstaterar Sten Svensson, före detta chefredaktör för Lärarnas tidning, att en populär förklaringsmodell till varför eleverna presterar dåligt just nu är att lärarna har för låga förväntningar på dem. Han skriver: ”Att förklara elevresultaten med lärarnas låga förväntningar och Salsa [Skolverkets mätverktyg som räknar fram vilka resultat man kan förvänta sig utifrån elevsammansättningen på skolan] är dessutom en förklaringsmodell som är idealisk för de skolansvariga i stat och kommun. Den förklaringen pekar ut en syndabock, lärarna, och den kostar inga pengar.” Sten Svensson vill i stället se fler lärare, mer fortbildning, mer elevvårdspersonal och satsningar på andra samhällsinstanser som berör ungas liv. Men sånt kostar som bekant pengar. Bättre då med de billiga förklaringarna.

Att förväntningar är en av de faktorer som påverkar elevernas resultat är förvisso väl belagt. Men om förtroende för elevernas förmåga är en viktig faktor för deras framgång – borde inte detsamma gälla för lärarna?

Om man målar upp en skola i kaos, skyller problemen på lärarna, pekar ut en riktning som innebär väldigt mycket jobb och genomgripande förändringsarbete till kass lön och med mycket litet inflytande eller förtroende för lärarnas professionalitet – och man dessutom säger att det görs för barnens bästa medan det bevisligen blir tvärtom (de mätbara resultaten sjunker ju) – kan man nog inte vänta sig något annat än ett minskande intresse för att verka i skolan.

Att använda sig av skolan som en tummelplats för politiska utspel verkar till sist ha blivit en bumerang i bakhuvudet på ansvariga politiker. För hur ska skolan någonsin kunna bli bättre om lärarna söker sig därifrån och studenterna hoppar av sin utbildning eller redan från början väljer bort yrket? Kanske hota med kvarsittning? Nej just det, skolplikten gäller bara eleverna. Och inte ens på dem funkar överdrivet kontrollerande och nedlåtande behandling motivationshöjande. Tänkte inte på det.

Som krönika i GP idag.

Jag har just läst Björn Elmbrants senaste bok, Europas stålbad, och rekommenderar den varmt. Om man vill påverka politiken måste man förstå ekonomins roll. Elmbrant förklarar på ett begripligt sätt bankernas roll och varför kriserna i Grekland och Irland upstått.

Att vissa svenska kommunala bolag skatteplanerar och att SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte ser några problem med det säger också en del om synen på ekonomi idag. Som om det ekonomiska vore något separat från samhället och att skatt alltid är något som ska undvikas.

Andra kommuner tänker tvärtom och ställer krav i upphandlingarna att inga pengar får hamna i skatteparadis. Så olika kan man tänka och handla.

När jag för några år sedan intervjuade en av riksdagens mer engagerade monarkister frågade jag henne hur hon såg på den blodsmystik som vårt statsskick vilade på. Hon förstod först inte frågan och svarade sedan tvärsäkert att någon blodsmystik minsann inte existerade. När jag en stund senare frågade henne om det vore tänkbart med en adopterad tronföljare blev hennes svar ett tvärsäkert nej. En tronföljare måste vara av rätta genetiska virket alltså – så nog lever blodsmystiken i Sverige alltid (f ö får inte adopterade inom adeln heller föras in i adelskalendern).

Så här efter någon månads medial yra över den nya Bernadotten tänker jag att det kan vara dags att fundera lite över vilka premisser Estelles framtida tronskap vilar på. Förutom att hon måste vara av den rätta tron, inte får gifta sig utan regeringens tillstånd och inte uttala sig i politiska spörsmål är det värt att uppmärksamma vad som förväntas av henne på det sexuella och reproduktiva planet när hon blivit vuxen. Eftersom svenska regeringschefer tillsätts genom sexuell reproduktion finns självklart en stark press på henne att få barn. Så vad händer om Estelle visar sig vara steril? Kan hon adoptera utan att avsäga sig tronen? Skulledet i så fall innebära att tronföljden övergår till prins Carl Philips barn? Eller går det att tänka sig en tronföljare som tillkommit genom äggdonation. om Estelle skulle välja det? Eller spermiedonation i det fall det skulle vara barnafadern som visar sig steril?

Tänk om Estelle inte vill ha några barn alls? Kanske vill hon inte leva med en man utan med en kvinna – hur skulle det tas emot? Eller om det rentav visar sig att Estelle betraktar sig som man och inte som kvinna?

I en ledare i Expressen funderarade Ann-Charlotte Martéus på om Victoria kanske håller på att ” pre-abdikera i slow motion”. Jag hoppas det. För både hennes egen, hennes dotters och hela Sveriges skull. Det är inte värdigt oss att tillsätta statschef genom avel i stället för genom kompetens, att hålla fast vid människofientliga gamla traditioner och som främsta representanter för vårt land ha personer som förväntas stå för bakåtsträvande och stärka fördomar kring föräldraskap, könsidentitet och kvinnlighet. Jag hoppas att det här kommer bli en åtminstone lika stor del av debatten som vilken dopklänning man kommer välja till den nya lilla prinsessan.

I dagens GP svarar Dilsa Demirbag-Sten på min krönika. Hon kallar min krönika för ”drapa” och hävdar att den bevisar allt hon sagt om usel kulturjournalistik. Att kritisera hennes debatteknik är alltså, enligt henne, detsamma som att inte kunna skilja på tyckande och tänkande, att tycka att Pol Pot är bra, att anse ”att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika”, osv. Hon har uppenbarligen en ganska intressant bild av sin egen vikt i samhällsdebatten…

Demirbag-Sten använder uttryck som att jag ”kliver fram ur skuggorna”, och kallar debatten på kultursidorna för ”denna sekteristiska kökkenmödding av floskler och lögner” – återigen utan några hänvisningar eller citat. Hon har rotat fram ett citat från Mana som hon menar bevisar hennes påstående, och som nämner fascism och Jan Björklund i samma mening (på ett sätt jag inte skulle göra själv) men som inte handlar om skolan. Så här lyder mitt svar:

På landets kultursidor huserar ”otaliga” skribenter som vill att Iran ska få ha kärnvapen och som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv. Där finns också vänsterdebattörer som kallar Jan Björklunds skolpolitik för fascistisk. I alla fall om man ska tro debattören Dilsa Demirbag-Sten, som påstått detta i krönikor i Dagens nyheter och GP.

Är det sant?

Självklart inte.

I GP skrev Dilsa-Demirbag-Sten “När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.” Jag mejlade Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig med hänvisningar till de åsyftade citaten. Först efter påstötning fick jag svaret att kulturtidskriften Mana ”har likställt JB:s politik med fascism”.

“Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med “liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Men inte ens det var sant. Jag sökte i Manas arkiv (varifrån inget plockats bort, enligt Manas redaktör) och hittade intet om fascistisk skolpolitik. Men säkert lyckades Demirbag-Sten lura en och annan att tro man inte kan lyssna på kultursidesskribenter i skolfrågan på grund av deras förment uppskruvade tonläge. Det är ett mycket fult sätt att döda samhällsviktiga debatter.

Det som gör det hela extra pikant är att Demirbag-Stens krönika handlade om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Genom att anklaga andra framställde hon sig själv som saklig och balanserad, vilket naturligtvis gav extra trovärdighet åt hennes påståenden. Samtidigt ljög hon rätt upp och ned (och konfronterad med sin vals drog hon en till).

Det var inte första gången Demirbag-Sten smutskastade kulturjournalister och hon fortsatte i samma stil i en krönika i Dagens Nyheter i veckan. Där framställde hon, återigen helt utan hänvisningar eller citat, landets samlande kulturjournalistkår som besittande galna åsikter om allt från jämlikhet till Pol Pot. Hon förklarade att ”deras insatserför samhällsdebatten (är) att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia.” En namngiven kulturjournalist påstods dessutom ”stoltsera med sin okunskap” utan att Demirbag-Sten såg någon anledning att reda ut vari denna påstådda okunskap bestod.

Demirbag-Sten framstår som rent hatisk i sin iver att kasta skit på landets kulturjournalister och kultursidor. Men samtidigt som hon anklagar oss för åsiktsextremism, osaklighet och oförmåga att skilja mellan tyckande och tänkande så är hon själv en stenslungande väderkvarn i ett glashus.

Som krönika i GP idag

Efter att ha läst George Monbiots text om Ayn Rands segertåg över världen inser jag att jag nog måste läste Atlas shrugged för at få bättre koll på ur vilken mylla dagens tokhöger hämtar sin näring. Monbiot kallar den för ”a manifesto for psychopaths”. Några borgerliga debattörer som har bekänt sig vara Rands lärljungar är Annie Lööf och Johan Norberg.

Män och kvinnor är i allt väsentligt LIKA varandra. Forskningen ger mycket litet stöd för könsstyrd personlighet/talang. Bra artikel i DN idag. Det är förväntningar som styr vårt beteende, i mycket, mycket högre grad än vilket kön vi fötts med. Det kommer säkert behöva konstateras några tusen gånger till innan det går fram, bara.

I Dagens DN recenserar Sven-Eric Liedman en bok om varför det går så bra för den finska skolan (i internationella kunskapsmätningar). Bokens författare Pasi Sahlberg använder diagram och statstik för att visa hur sådant som att den finska skolan fortfarande är statlig och icke-sorterande, att det saknas vinstdrivande friskolor och att finska lärare har stor frihet att utforma undervisningen (vilket bidrar till hög status för yrket och många sökande till lärarutbildningarna) hjälper till att hålla kunskapsnivåerna uppe.

Det är intressant läsning (som alltid när Liedman diskuterar skolan) och jag har redan läst flera av dessa förklaringar tidigare. Jag är själv kritisk till kommunalisering, skiktning och ständiga direktiv uppifrån i den svenska skolan. Det jag saknar när Finland lyfts fram är diskussionen om vad de internationella mätningarna egentligen säger om elevernas förmåga att klara sig i livet (både privat och yrkesmässigt).

Kanske finns det problem med den finska skolan som inte syns i det som är mätbart. Jag säger inte att det är så – det borde vara fullt möjligt att BÅDE prestera bra på kunskapsmätningar OCH SAMTIDIGT skapa en miljö som gynnar elevernas personliga utveckling och förmåga att ta ansvar och bidra till samhället. Kanske lyckas fantiskt den finska skolan med det. Problemet är att jag inte får veta något om det. Det verkar inte anses relevant. Men skolan är inte ett slutet system vars slutmål är höga betyg för eleverna eller goda resultat i PISA. Målet är ju ett fungerande samhälle med fungerande individer. Nog borde det då, i diskussionen om vad vi kan lära av den finska skolan vara värt att notera att de finska eleverna inte trivs särskilt bra i skolan, i jämförelse med hur det är i Sverige och i många andra länder. Finland har också betydligt fler självmord än Sverige, inte minst bland unga män där det är vanligaste dödsorsaken.

Kan vi alltså ta efter Finland för att höja kunskapsnivåerna, utan att för den skull göra svenska skolan mindre trivsam och utan att riskera att skada andra viktiga egenskaper och förmågor som vi vill att eleverna ska ha när de går ur skolan så är det bra. Men man bör sätta in ”kunskap” i sätt rätta sammanhang och göra rätt avvägningar innan man tar efter andra länder.

Om vikten av att ta mätningar med en nypa salt skrev f ö Rasmus Malm en klok krönika i GP i går: ”Problemet är att resultaten i komplexa verksamheter som utbildning och socialt arbete svårligen låter sig mätas kvantitativt. Hur räknar man självkänsla? Hur mäter man tröst? Caremas skandalboende Koppargården fick högsta betyg i den standardiserade utvärdering som Socialstyrelsen använder sig av.” Allt syns helt enkelt inte i siffror.

Om behovet av mer didaktisk forskning och större förtroende för lärarkårens profession skriver Ingrid Carlgren bra i SOS.

Och så har UR gjort en fantastisk serie om demokratiska skolor. Mycket inspirerande! Det går att arbeta demokratiskt i skolan om man bara vågar tänka nytt och lita på att eleverna är kloka, nyfikna, driftiga och villiga att ta ansvar om man låter dem.