I Dagens DN recenserar Sven-Eric Liedman en bok om varför det går så bra för den finska skolan (i internationella kunskapsmätningar). Bokens författare Pasi Sahlberg använder diagram och statstik för att visa hur sådant som att den finska skolan fortfarande är statlig och icke-sorterande, att det saknas vinstdrivande friskolor och att finska lärare har stor frihet att utforma undervisningen (vilket bidrar till hög status för yrket och många sökande till lärarutbildningarna) hjälper till att hålla kunskapsnivåerna uppe.

Det är intressant läsning (som alltid när Liedman diskuterar skolan) och jag har redan läst flera av dessa förklaringar tidigare. Jag är själv kritisk till kommunalisering, skiktning och ständiga direktiv uppifrån i den svenska skolan. Det jag saknar när Finland lyfts fram är diskussionen om vad de internationella mätningarna egentligen säger om elevernas förmåga att klara sig i livet (både privat och yrkesmässigt).

Kanske finns det problem med den finska skolan som inte syns i det som är mätbart. Jag säger inte att det är så – det borde vara fullt möjligt att BÅDE prestera bra på kunskapsmätningar OCH SAMTIDIGT skapa en miljö som gynnar elevernas personliga utveckling och förmåga att ta ansvar och bidra till samhället. Kanske lyckas fantiskt den finska skolan med det. Problemet är att jag inte får veta något om det. Det verkar inte anses relevant. Men skolan är inte ett slutet system vars slutmål är höga betyg för eleverna eller goda resultat i PISA. Målet är ju ett fungerande samhälle med fungerande individer. Nog borde det då, i diskussionen om vad vi kan lära av den finska skolan vara värt att notera att de finska eleverna inte trivs särskilt bra i skolan, i jämförelse med hur det är i Sverige och i många andra länder. Finland har också betydligt fler självmord än Sverige, inte minst bland unga män där det är vanligaste dödsorsaken.

Kan vi alltså ta efter Finland för att höja kunskapsnivåerna, utan att för den skull göra svenska skolan mindre trivsam och utan att riskera att skada andra viktiga egenskaper och förmågor som vi vill att eleverna ska ha när de går ur skolan så är det bra. Men man bör sätta in ”kunskap” i sätt rätta sammanhang och göra rätt avvägningar innan man tar efter andra länder.

Om vikten av att ta mätningar med en nypa salt skrev f ö Rasmus Malm en klok krönika i GP i går: ”Problemet är att resultaten i komplexa verksamheter som utbildning och socialt arbete svårligen låter sig mätas kvantitativt. Hur räknar man självkänsla? Hur mäter man tröst? Caremas skandalboende Koppargården fick högsta betyg i den standardiserade utvärdering som Socialstyrelsen använder sig av.” Allt syns helt enkelt inte i siffror.