”Vi har indoktrinerats av frågetävlingar i TV som har påverkat vår uppfattning om vad offentlig utbildning bör vara.” Så skriver Howard Gardner i sin bok Den bildade människan.

Vi blandar ihop verklig kunskap och förståelse med något som man kan tävla i. Får mig att tänka på På spåret, som är den enda TV-frågetävling jag gillar. Jag tror det har att göra med att man inte bara ställer en massa faktafrågor utan att det också krävs slutledningsförmåga, förmåga att se samband, lösa gåtor och vara lite klurig för att räkna ut resmål och vem det är som söks i momentet Vem där?.  Det krävs helt enkelt att man inte bara är allmänbildad utan också att man kan tänka och dra slutsatser. Precis som i verkliga livet.

30 procent av alla föräldrar ruskar eller skakar sina barn och uppger att det beror på stress. Det framkommer av en rapport framställd av Stiftelsen Allmänna barnhuset.

Eftersom siffran för bara elva år sedan låg på betydligt lägre 12 procent och jag misstänker att stressen i samhället inte har ökat så lavinartat sedan dess tror jag något annat ligger bakom. Nämligen vår attityd till barn och till att straffa barn. Skämskuddar, kvarsittning och time-out gör något med vår syn på vad som är okej barnuppfostran och inte.

Om det är i sin ordning att straffa barn psykiskt så varför inte fysiskt? Antagligen tänker vi inte så medvetet men om man börjar se på barns beteenden som något som kan straffas bort så har vi ju redan accepterat själva straffandet. Steget till fysiskt bestraffning har helt enkelt blivit mycket kortare att ta.

Jag har nu fått beskedet från tidskriften Mana att de inte plockat bort några artiklar från sitt arkiv. Och hur jag än letar hittar jag inga där de kallar skolpolitiken för ”fascistisk”. Att Demirbag-Sten skyller på Mana var antagligen väldigt uttänkt från hennes sida eftersom de redan fått sin trovärdighet kraftigt ifrågasatt de senaste åren. Kanske har det ifrågasättandet skett med rätta (jag har inte satt mig in i det), men jag finner det ändå troligare att Demirbag-Sten bara drog till med något när hon konfronterades med sina hafsigt ihopkomna påståenden.

För ett par år sedan fick jag anledning att skriva en krönika om hur man på ledarsidor kan tillåta sig att påstå lite vad som helst eftersom man aldrig tar in repliker på samma sida. Mycket av det jag skriver där stämmer lika bra denna gång. Det som gör det hela lite extra pikant denna gång är att Demirbag-Stens krönika handlar om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Hon framställer alltså sig själv som sansad och balanserad, vilket naturligtvis ger extra trovärdighet åt hennes anklagelser mot kulturjournalister, samtidigt som hon ljuger rätt upp och ned.

I en krönika i GP förra veckan skrev Dilsa-Demirbag-Sten ”När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.”

Va, tänkte jag, hur har jag kunnat missa detta? Ett flertal kulturjournalister har alltså påstått att skolpolitiken är ”fascistisk”. 

Eller om sanningen ska fram så tänkte jag väl snarare: okej, here we go again, vilda anklagelser utan substans mot dem som vågar ifrågasätta den förda skolpolitiken.

Så efter att ha googlat och inte hittat några kulturartiklar där skolpolitiken kallades för fascistisk så mejlade jag Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig ned hänvisningar till de åsyftade citaten. Jag väntade och väntade men fick inget svar. Först efter att jag mejlat igen fick jag följande svar:

”sorry för sent svar. En hel del att göra. Kulturtidskriften Mana har likställt JB:s politik med fascism (var en populär jämförelse förra mandatperioden). Går att söka i Manas arkiv, om de inte har tagit bort det nu.”

”Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med ”liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Sanningen var det visst inte så noga med när Jan Björklunds kritiker skulle näpsas. Jag gissar att när målet är att avskräcka folk från att läsa kritik av skolpolitiken så känns det som en bra metod att framställa kritikerna som rabiata och oresonliga galningar som kallar saker för fascism lite hur som helst.

Tråkigt, för jag hade väntat mig lite mer av en annars ofta vettig debattör som Demirbag-Sten.

Jag har för övrigt sökt i Manas arkiv men inte hittat några artiklar där de kallas skolpolitiken för fascistisk. Kanske har de plockat bort just de artiklarna, kanske fanns även de bara i Demirbag-Stens fantasi.

Jonas Vlachos sätter fingret på något i det här blogginlägget:

”Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.”

Man ser helt enkelt det man förväntar sig att se.

I dagens DN kan man läsa om Nossebroskolan. Där har man satsat på att höja betygen bl a genom att alla lärare läser in sig på specialpedagogisk litteratur och genom att slopa smågrupper och i stället arbeta med fler lärare inne i klassrummen. På bara några år gick de från att ligga i botten till att nå resultattoppen bland svenska skolor. Massor av svenska kommuner har rest till Nossebro för att lära. Men i dagens DN konstaterar man att de höga betygen kanske inte riktigt korrelerar med elevernas verkliga nivåer. Det har satts för höga betyg jämfört med vad eleverna presterar på nationella prov (där de är medelmåttiga).

Jag tillhör dem som läst om Nossebro med både hopp och skepsis. Det de gör för kunskapsutvecklingen har verkat bra och intresssant. Samtidigt har jag själv nyligen skrivit om en metodik med vissa likheter med det man gör i Nossebro och även där har skolor hyllats som stora framgångar trots bara medelmåttiga resultat. Nossebro har i jämförelse verkat mycket mer seriösa och metodiken mer välunderbyggd forskningsmässigt. Har DN rätt finns anledning till besvikelse. Samtidigt kanske det är bra att det (återigen) blir uppenbarat att det inte finns några patentlösningar på hur en bra skola ska arbeta. Att skolutveckling är komplicerat och att kunskapsmätningar inte säger allt om en skola. Kanske är det så att ha som mål att höja kunskapsresultaten i stället för att utveckla eleverna som människor kan fungera som en begränsning för hur långt det är möjligt att nå vad gäller kunskapsresultat.

I en intervju med Ekot säger Jan Björklund att skolor borde polisanmäla elever oftare. På frågan om en elvaåring som sparkar en lärare bör polisanmälas blir svaret ja.

Varför stanna vid skolorna, undrar jag? Borde inte föräldrar polisanmäla sina barn mycket oftare också?

Nähä, låter det som en dålig idé? Kanske för att det är barn det handlar om och att vi vuxna ska lära barn vad som är rätt och fel, hellre än att straffa. Varför poliser skulle vara bättre än utbildade pedagoger på att förklara för barn varför det är fel att slåss eller mobbas förstår jag inte. Är de det? Knappast. Återstår alltså någon slags skrämselfunktion.

Att polisanmäla i tid och otid är att avsäga sig sitt eget vuxenansvar för de barn man anförtrotts att undervisa och utveckla som människor. Barn gör ibland fel. Då bör de få hjälp och stöd att be om ursäkt och rätta till vad de felat i stället för att själva riskera att utsättas för skräcken och (den eventuella kränkningen) det innebär att överlämnas åt vuxna auktoriteter som inte känner en.

Vid allvarligare problem kan man behöva sätta in personal med mer kompetens men polisanmälan bör sparas till verkligt allvarliga fall där de inblandade är femton år (eller i alla fall nära).

Vad innebär egentligen liberalism på 2010-talet? De som påstår sig representera traditionell liberalism drar åt konservatism och nyliberalismen behåller sitt grepp om det ekonomiska liberala rummet. Socialliberalerna isoleras som en lite udda kvarleva som kanske egentligen borde fundera på var de hör hemma på den politiska arenan. Frihet – det liberala slagordet framför andra, tycks idag handla mer om pengars frihet än om människors.

I inledningen till sin bok Frihet och fruktan skriver den enligt egen utsago liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz: ”Vart har de liberala demokratierna och i vissa fall uttalat liberala politikerna egentligen tagit vägen under det senaste decenniet eller så? Övervakning av oskyldiga, tortyrens återkomst, muslimskräck, lönearbetet som primär ideologi: det finns mycket att oroa sig för och undra över”. Hennes bok är ett försök att sovra i den liberala tanketraditionen och dagspolitiken för att se vad som håller och vad som inte gör det. Vad har liberalismen stått för, i vilket skick är den idag och vart ser det ut att bära det hän? Det är en spännande resa att följa med på. Hadley-Kamptz vågar sig på sådant som att ifrågasätta om äganderätten verkligen bör få behålla sin ställning som grundpelare inom den liberala tanketraditionen och om den fria viljan existerar; våra jag är ju i så hög grad en produkt av omgivningen. Men kanske är det när hon diskuterar liberala förhållningssätt till marknaden som hon är allra skarpast. En fri marknad är en chimär i vår tid, menar Hadley-Kamptz. I stället är våra moderna finansekonomier att betrakta som antimarknader (ett begrepp myntat av den franske historikern Fernand Braudel).

Stora företag samlar så mycket makt att de sätter den fria marknaden ur spel. De behåller och befäster sin makt eftersom de är för stora för att tillåtas gå omkull. Med subventioner och andra former av statligt stöd hålls de vid liv eftersom konsekvenserna av deras fall skulle bli alltför stora för samhället. ”Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare” skriver Hadley-Kamptz med referens till Grekland, Island och Irland. Ja, visst är det underligt att det fortfarande är så få marknadskramare som upprörs över att banker och finansinstitut slipper ta ansvar för sina dåliga affärer. Den fria marknaden är bara på låtsas men seglar likväl under liberal flagg. Alla de människor som kommer i kläm ses som ett nödvändigt offer för att hålla liv i det monstrum vi själva skapat.

Som krönika i GP idag

Just nu försöker jag koncentrera mig helt på mitt bokskrivande och här kommer ett utdrag ur ett av kapitlen. Det handlar om hur en av mina stora idoler, Erich Fromm, ser på hur vårt sätt att agera auktoriterer eller förhålla oss till auktoriteter påverkar vår förmåga att ta ansvar. 

Bara ett par år efter andra världskriget slut gjorde sociologen och psykoanalytikern Erich Fromm ett försök att förstå vilka psykologiska mekanismer som kunde tänkas ligga bakom människans onda handlingar och han reflekterade kring relationerna mellan oss och de människor som är auktoriteter i våra liv. Han menade att vi måste skilja på rationella och irrationella auktoriteter. Den rationella auktoriteten grundar sig i verklig kompetens och behöver inte skrämma eller imponera med magiska krafter på dem som är honom underordnade för att behålla sin auktoritet. Den rationella auktoriteten ger effektiv hjälp utan att exploatera och kräver inte irrationell eller skräckfylld beundran i gengäld. Relationen präglas av jämlikhet, förutom i det avseende där den rationella auktoriteten besitter mer kunskaper eller större duglighet.

Den irrationella auktoriteten är den rationellas motsats. Den bygger sin överhöghet på makt av fysisk eller psykisk art och kan bygga på reell makt eller på ängslan och hjälplöshet hos dem som underkastar sig hans/hennes auktoritet. Makt och fruktan är den irrationella auktoritetens hörnstenar och kritik är förbjuden.

Erich Fromm påpekade att vår förmåga att skilja mellan gott och ont grundläggs i barndomen. Han skriver: ”Med tanke på [barnets] fullständiga beroende av de vuxnas kärlek och omvårdnad är det inte överraskande att en gillande eller ogillande min hos modern är tillräcklig för att ‘lära’ det skillnaden mellan gott och ont. I skolan och i samhället påverkas det av liknande faktorer. ‘Gott’ är det man får beröm för, ‘ont’ det för vilket man får uppbära klander eller straffas av de samhälleliga myndigheterna eller majoriteten av medmänniskorna. I själva verket synes fruktan för ogillande och behov av gillande vara det starkaste, ja, så gott som det enda motivet till etiska omdömen. Denna starka emotionella press avhåller barnet och senare den vuxna från att göra den kritiska frågan huruvida man med ‘gott’ i ett moraliskt omdöme menar något gott för auktoriteten eller för den handlande själv.”

Om vi underkastas en irrationell auktoritet kommer alltså känslor av egen styrka, av oberoende, auktoritet och produktivitet ge oss skuldkänslor medan gott samvete framkallas av lydnad, beroende och vanmakt. Erich Fromm menar att tydliga uttryck på ett sådant förvrängt gott samvete kan hittas hos Paulus, Augustinus, Luther och Calvin – som ansåg att självförakt och känslor av uselhet och syndfullhet var tecken på godhet. Ett sådant auktoritärt samvete kan hittas i de flesta religiösa och politiska system men också i förhållandet mellan föräldrar och barn och det yttrar sig i skuldkänslor över att inte ha varit föräldrarna till lags, inte älskat sina föräldrar nog eller ha svikit dem på något sätt. Det auktoritära samvetet hos barnet kommer sig av att föräldrarna ser på det som en egendom, som något som satts till världen för att tillfredsställa föräldrarna och nå framgångar i deras ställen. Skuldkänslorna stärker beroendet av förälderns gillande ytterligare och det effektivaste sättet att försvaga ett barns vilja är att ge det skuldkänslor, menar Fromm.

Om vi redan som barn vänjs vid att få ogillande ögonkast från våra föräldrar eller lärare så fort vi gör något som går deras vilja emot lär vi oss alltså att olydnad är något ‘ont’. Föräldrarna (eller vilka vårdnadshavare vi nu har) är våra första auktoriteter, personal på förskolor, skolor och fritids kommer därnäst. Och som förälder, förskollärare eller lärare kan vi välja att vara irrationella eller rationella auktoriteter. Våra mål kan vara exakt desamma, oavsett om vi väljer den irrationella eller den rationella auktoritetens väg – det är inte målen med vår fostran utan vägen dit som skiljer sig åt. Både en rationell och irrationell auktoritet kan vilja att barnet ska få sunda mat- och sovvanor, lära sig läsa, lära sig hänsyn mot andra. Men vägarna dit kan skilja sig rejält, och vilka vägar vi väljer får radikala konsekvenser för barnets förmåga att tänka och handla självständigt och att välja vilka som är hennes/hans egna auktoriteter – vem som helst som kan utöva makt över henne/honom eller den/de som besitter kunskaper hon/han vill ha eller beundrar.

Erich Fromm menade också att den öppna föräldraauktoriteten ofta har ersatts av en anonym, där man i stället för rena befallningar motiverar sina förbud och påbud med hänvisningar till andra auktoriteter, som vetenskap eller högre kunskaper om vad barnet ”egentligen”vill (det vill säga att föräldern har bättre koll på barnets vilja än barnet självt). Detta auktoritära samvete har sin motsats i det humanistiska samvetet, som består av vår egen inre röst och är oberoende av yttre sanktioner och belöningar. Vi har illusionen att detta vårt humanistiska samvete ska prata till oss med hög röst men vi måste i stället lära oss att lyssna bättre, menar Fromm. Om vårt samvete vilar på en irrationell auktoritet kan utvecklingen av vårt humanistiska samvete kvävas helt och göra oss beroende av makter utanför oss själva och få oss att helt avsvära oss allt ansvar. Det är då vi riskerar att försätta oss i situationer där vi begår de mest omoraliska handlingar eftersom vi ser det som vår plikt att lyda en stat, en ledare eller en ”allmän opinion”.

Erich Fromm förespråkade en humanistisk etik där valet av det goda innebär att leva ett rikt liv och utveckla sina möjligheter som människa. Dygd ska förstås som att känna ansvar för sin egen tillvaro, det onda som att förkväva människans möjligheter. Lasten är bristande ansvar inför sig själv. Ondskan ligger alltså i att inte utveckla sig själv, inte ta ansvar för sig själv och att hindra andra människor från att utvecklas och ta ansvar. Sedd på det viset blir det nog uppenbart för de flesta att vi alla många gånger varit ondskans hantlangare, i vår roll som uppfostrare av barn eller auktoritet i andra sammanhang eller bara i vår bristande hängivelse inför att utveckla oss själva.

I femton månader var den amerikanske journalisten Sebastian Junger ”inbäddad” i en amerikansk pluton i Afghanistan. I boken Krig. Rädsla, död, kärlek berättar han om alla de strider som utkämpades och om de soldater som slogs, dödades, sårades och blev galna. Plutonen var stationerad i Korengaldalen som är en av de platser i Afghanistan där de hårdaste striderna utkämpades och flest förluster gjordes. Det är våld, blod, förvirring, broderskap, skräck, smärta, avslitna kroppsdelar och svart humor över varje sida.

Sebastian Junger är solidarisk med soldaterna och känner en uppenbart stor sympati för många av dem. Att han kommer gruppen så nära att han självklart blir en del av den är inget han försöker dölja. Hans ärende är inte att ge en objektiv bild av kriget utan att förstå och visa fram soldaterna som människor. Ibland granskar han mer kritiskt och ifrågasätter deras agerande – som när de dödar en ko och sedan vägrar att betala ägaren eller när de är pennalistiska mot varandra. Han känner avsky över deras jubel när talibaner dödas men anstränger sig för att förstå. Sebastian Junger berättar djupt personliga saker om de unga männens bakgrund och deras gärningar i Afghanistan, om deras mardrömmar, sexlängtan och hämndbegär. Och han registrerar hur de bryts ner, hur kriget förändrar dem och ger dem skador för livet – fysiskt såväl som psykiskt.

Boken Krig. Rädsla, död, kärlek försöker förmedla hur krig känns och Junger är oerhört skicklig i att ge de detaljer som får en att komma nära, som när han beskriver hur man ska göra för att hindra förblödning när någon fått en pulsåder avsliten eller när han berättar att soldaterna har lopphalsband runt vristerna men ändå kliar sig så det blöder. Uniformerna stinker av ammoniak och är så stela av svett att de kan ställas för sig själva.

Om soldaterna träder fram som komplexa människor så förblir talibanerna desto otydligare. De är bara fiender som prickskjuter från bergen eller spränger vägbomber. Civilbefolkningen får lite mer ljus kastat över sig men inte heller de blir någonsin till tydligt tecknade individer. Krig. Rädsla, död, kärlek är en bok om soldater och om vad som händer med en grupp män som utsätts för enorma påfrestningar och lever ett liv där skräck varvas med utdragen tristess. Skildringarna av strider som utkämpas är onödigt många och några gånger också väl utdragna men gör en samtidigt extra mottaglig för de passager där Junger beskriver och analyserar soldaternas känsloliv. Boken avslutas med meningen: ”Den värsta skadan av alla är kanske den som får dig att sakna kriget som gav dig den.” 15 månader av våld, död , dödande, total samhörighet och intensiva spänningsupplevelser gör inte det liv som väntar efteråt särskilt lätt för de unga männen. Också det beskriver Junger på ett utmärkt sätt.

Ingen har väl missat att även svenska soldater finns i Afghanistan. Om dem berättar Johanne Hildebrandt i sin reportagebok Krigare. Ämnet är alltså lika tungt som i Jungers bok men innehållet oerhört mycket tunnare. Johanne Hildebrandt har i många år arbetat som krigskorrespendent för Aftonbladet och som reportage i en kvällstidning hade många av kapitlen antagligen fungerat bra men hennes respekt för de soldater hon ska skildra är för stor för att det någonsin ska bli särskilt brännande. Hon registrerar vad de gör och vad som händer men missar i analys och djup. Det är som om soldaternas känslor och bevekelsegrunder inte riktigt intresserar henne, mer än på ett mycket ytligt plan. Som tydligast blir denna brist i en kort passage där Hildebrandt berättar att en av befälen en dag ser på henne och säger ”Alla här har någon att prata med utom jag.” Ett bättre tillfälle att försöka ta reda på hur det känns att vara förtvivlad över sitt tunga ansvar över liv och död kan knappast tänkas. Men Johanne Hildebrandt har bara sin egen oförmåga att erbjuda läsaren. Hon konstaterar att hon inte kan föreställa sig hur det måste vara att ansvara för andra människors liv och skriver att hon sedan känner sig ”lättad över att ögonblicket passerat.” Hur kan man tillåta sig att missa en sådan chans att komma nära och förstå vad som händer i denne mans huvud?

Hildebrandts bok har dock ett par företräden framför Jungers: hon rör sig bland den afghanska civilbefolkningen och ger bilder av hur livet gestaltar sig för den. I de styckena fylls berättandet av närvaro och glöd; som till exempel när hon besöker ett BB med brist på det mesta som behövs för att sköta hygien och komplikationer. Då skrider hon också till verket och blir en aktör, som själv ser till att göra en insats för att hjälpa. Och Johanne Hildebrandt skildrar kriget även med kvinnornas ögon. I Jungers bok blir de aldrig mer än staffagefigurer. För den som vill veta mer om just den svenska insatsen i Afghanistan har naturligtvis boken också ett värde. Men den som vill få hjälp att förstå och reflektera kring vad krig gör med det mänskliga psyket rekommenderar jag i stället Krig av Sebastian Junger.

Som recension i GP igår