Marit Paulsens bok om att vi måste fortsätta äta besprutad och konstgödslad mat, annars svälter de fattiga, har fått mycket uppmärksamhet den senaste veckan. Om den medielogik och gängse mediedramaturgi som gör att hon okritiskt släpps fram i medierna skrev jag en krönika för GP, som var inne igår. I den skriver jag bland annat så här:

”Balans, tycks de flesta journalister anse, uppnås bäst genom att två personer som står så långt ifrån varandra som möjligt ställs emot varandra. Så förleds läsarna att tro att sanningen ligger nånstans mittemellan. Men Stockholm ligger inte i Finland bara för att man hittar en person som påstår att det ligger i Ryssland och en som säger att det ligger i Sverige. Det finns sanningar att söka och avslöjanden att göra. Det är bara det att sådant kostar pengar, tar tid och gör sig kanske inte lika bra på löpet.”

”Men vad har Marit Paulsen för anledning att säga sådant om det inte stämmer?” frågade en kompis. Tja, jag kan tänka mig flera skäl. Till exempel att hon ställer upp i EU-valet i juni och gärna vill ha uppmärksamhet, och att hävda att svenska folket blivit lurat och man själv är den stora avslöjaren och sanningssägaren brukar ju funka finfint. Populism brukar sådant kallas med ett annat ord. Mer om Marit Paulsen kan man förresten läsa här.

I alla fall borde det inte vara det men med alla sina nya, hårdare regler och sitt totala fokus på disciplin framstår den skola Jan Björklund vill frammana alltmer som en slags uppfostringsanstalt a la tidigt 1900-tal. I en skola där man använder kvarsittning, och snart alltså även ”försittning” som straff för dåligt uppförande säger man en enda sak till stökiga elever: vi vet att du hatar skolan och vi vill få dig att lida genom att tvinga dig att vara där ännu mer.

Målet borde rimligen vara att alla elever ska trivas i skolan och uppskatta sin demokratiska rätt att få utbildning. När man hotar med tid i skolan som ett straff är något väldigt fel …

Jag väntar fortfarande på att få veta vad Björklund vill göra för att öka barns och ungas nyfikenhet, inre motivation och empatiska förmåga och hur han vill hantera den ständigt ökande psykiska ohälsan bland unga.

Dilsa Demirbag-Sten är i en krönika på lördags-GP:s ledarsida sur över att skribenterna på kultursidorna är så okunniga, otydliga och infantila. Själv tycker hon inte att hon behöver vara ens så tydlig att hon ger några konkreta exempel eller nämner namn på de där korkade kulturskribenterna som tydligen inte ens vet vad liberalism är. Det blir ju enklast så – då slipper hon mothugg från personer som kanske visar sig ha alldeles utmärkt koll på både det ena och det andra.

Ska man skriva om politik ska man vara ”politiskt skolad” tycker Demirbag-Sten. Vad betyder det – att man måste ha läst statsvetenskap? Att man ska ha varit politiskt aktiv? Att man är liberal? Demirbag-Sten verkar tro att alla som tycker annorlunda än hon, gör det på grund av bristande kunskaper. Att det kanske snarare beror på att man dragit andra slutsatser än hon verkar inte ha slagit henne. Men om man vill racka ner på andras analysförmåga bör man kanske hålla en anständig nivå själv och det gör inte Demirbag-Sten. Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt en människa som verkar tro att politik är något från kulturen renodlat och som dessutom tycks vara omedveten om (eller väljer att inte låtsas om) att på landets kultursidor skriver skribenter med universitetspoäng i både statsvetenskap, sociologi, idéhistoria, filosofi, historia och alla möjliga andra ämnen där det ingår sådant som även Demirbag-Sten rimligen måste kunna kalla ”politisk skolning”. Och hur ser Demirbag-Sten på autodidakter – får de tycka och skriva något om politik tro?

”Vi gästande krönikörer har det bredaste handlingsutrymmet på ledarplats” konstaterar Dilsa Demirbag-Sten i sin krönika. Jo, så brett tycks det vara att en fast skribent knappast hade fått igenom en så här självgod och analysmässigt havererad drapa över huvud taget.

I dagens GP finns min text om hur sponsrade läromedel blir allt vanligare i skolan och om vilka problem det för med sig. Är verkligen Svenskt näringsliv en tillräckligt trovärdig avsändare för en skolbok om miljöfrågor? Och om inte, hur kan det komma sig att de redan fått skicka ut minst 55 000 ex av boken Miljö – så funkar det, till landets 10-12 -åriga elever?

I en essä för LO-tidningen har jag resonerat lite kring ondska som politiskt argument. Vad gör våra föreställningar om ondskan med oss och med samhället?

I senaste numret av Arena funderar chefredaktören Karolina Ramqvist över om det inte vilar något religiöst över kärnkraftsmotståndet. Jag tror hon har rätt i att den negativa inställningen hos många är ganska oreflekterad – så även hos mig innan jag för ett år sedan såg till att skaffa mig lite djupare kunskaper. Jag granskade de miljöargument som förs fram mot kärnkraften och kom fram till att en del av dem faktiskt inte håller men att en riktig miljövän trots allt inte kan vara något annat än negativ till kärnkraften. Texten som blev resultatet publicerades i magasinet Faktum och finns här.

Fler argument emot kärnkraften gav jag också i en krönika för GP i januari i år.