Debatten om läxhjälp fortsätter och bland många är upprördheten stor. Att skattepengar inte bör användas på ett sätt som ökar klyftorna håller jag med om men jag saknar den övergripande debatten. Sanningen är ju att läxor över huvud taget ökar klyftorna. En stor andel av eleverna i svenska skolor har liten eller ingen hjälp från sina föräldrar när det kommer till läxor eftersom de inte talar svenska, har sociala problem eller för låga egna kunskaper. Detta problem kvarstår vare sig somliga kan betala för läxhjälp eller ej. Det vi borde diskutera är varför skolan alls ska ge läxor. Vuxna avråds från att ta med sig jobbet hem för att undvika osund stress. Med barn gör vi tvärtom. Läxor skapar konflikter i hemmet när föräldrarna förvandlas till tjatande övervakare. Barn riskerar felinlärning när personer utan utbildning förväntas stötta dem i deras lärande.

Redan idag finns skolor som framgångsrikt och med goda studieresultat arbetar helt läxfritt. Skolans lärande bör klaras av inom skoldagens ram.

I GP idag.

Läs gärna även Hanna Fridéns reaktion på att Pär Ström slutar som genusdebattör. Han har under ett antal år nu bidragit till att sänka debattnivån och Fridén ser ingen anledning att sörja att han slutar eller att tycka synd om honom för att han fått ta emot hårda ord. Dem har han själv bäddat för på alla sätt.

På s 10-12 i senaste numret av SkogsEko har Maria Steen och jag ett reportage om ett ”steampunklajv i kurortsmiljö”. Ett av de roligaste jobb jag gjort i år och fantastiska bilder av Maria. I samma nummer har jag också skrivit om skogsbete, och Maria har tagit superfina bilder även till den texten.

 Det pågår ett vansinnigt slöseri i Göteborgs skolor och det skulle behöva sparas omedelbart. Jag syftar inte bara på mänskliga resurser utan också på reda pengar.

Det kan visserligen se ut som att man sparar pengar när man drar ner på lärartjänster och läromedel och låter eleverna arbeta i miljöer som äventyrar deras hälsa men i själva verket är det ett säkert sätt att bygga upp ett enormt underskott inför framtiden. Varje elev som inte får rätt hjälp i skolan är en angelägenhet för hela kommunen och samhället. Att hamna i långtidsarbetslöshet, kriminalitet eller psykisk sjukdom är inte bara plågsamt för den enskilde och de direkt berörda – det kostar skattepengar.

De båda ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har utarbetat metoder för att sätta pris på missbruk och kriminalitet. I sina socioekonomiska bokslut räknar de fram vad sådant som antal vårddygn på LVU-hem, sjukskrivningar och avgiftningar faktiskt kostar och vem som betalar. Föga överraskande lönar det sig alltid för en kommun att satsa brett och förebyggande. Som till exempel på en skola där alla får den hjälp och det stöd de behöver – tidigt. Att behöva koppla in socialtjänst är dyrt, liksom att låta många elever hamna på gymnasiets individuella program i stället för på något av de ordinarie. För de pengar som en narkoman kostar samhället (dryga 1,6 miljoner per år) skulle ett par socialpedagoger och en elevassistent kunna få anställning på en skola – och kanske rädda flera elever från att hamna i kostsam kriminalitet tio år senare. Om man undviker att en tonåring hamnar i missbruk så finansierar det skolkuratorer för 43 000 barn. Slipper man att placera bara ett enda barn på institution så har det betalat årslönen för ett par (välbetalda) speciallärare (siffror från rapporten Nu – inte senare, Stiftelsen Allmänna Barnhuset).

Ingen besparing är så kortsiktig som den som görs på unga människor. Varje extra krona till skolan är väl använda pengar och det går faktiskt att också rent budgetmässigt räkna skolsatsningar som långsiktiga investeringar. Att sätta upp hälsa och arbetsförmåga som en tillgång i balansräkningen är fullt möjligt. I privat näringsliv bokförs kunskap och goodwill självklart som tillgångar och kommuner kan göra samma sak. I sina rekommendationer skrev Rådet för kommunal redovisning (ett oberoende ideellt organ bildat 1997 av staten Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet): ” En immateriell tillgång förväntas ge upphov till framtida ekonomiska fördelar, antingen i form av intäkter eller som kostnadsbesparingar.” Likaväl som att investera i nya byggnader kan en kommun investera i sina medborgare.

Hur sambanden mellan insnävad budget och ungdomars utslagning ser ut vet antagligen varenda rektor i Göteborg men vad ska de göra om deras arbetsgivare inte lyssnar? Som rektor har man två uppdragsgivare: staten som bestämmer vilka mål som ska uppnås och kommunen som sätter budgeten. Rektorer jag pratar med känner att de inte kan leva upp till det statliga uppdrag de har. Rent juridiskt går det statliga uppdraget först men rektorerna upplever att skollag, läroplan och andra reglementen kommer i andra hand, budget i första.

Förklaringen till att det blir så står naturligtvis att finna i att den kommunala uppdragsgivarens närvaro är så mycket mer påtaglig i en rektors vardag än vad den statliga är. Rektorerna är kommunalt anställda och träffar sina chefer regelbundet – och cheferna har bara ett kommunalt uppdrag, inget statligt. Rektorerna träffar dessutom de kommunala politikerna, inte de på nationell nivå. Det är kanske inte så konstigt att man styrs mot att i första hand tillfredsställa de krav man upplever konkret i sin vardag och som ställs av dem som anställt en.

En inte alltför vågad slutsats är att kommunaliseringen av skolan lett till en kraftig försvagning för skollag och andra statliga styrdokument. Och till en större tystnad från rektorer. Det krävs stort mod för att spräcka budgeten och pondus för att kunna stå upp inför chefer och politiker för att försvara sina beslut – även då de bara handlar om att följa skollagen och ge alla elever det stöd de behöver och har rätt till

En väg att lösa detta är att återförstatliga skolan (vilket inte behöver innebära en exakt återgång till det gamla systemet), en annan att själva skolan fortsätter vara kommunal medan rektorn går över till statlig anställning. Det skulle förändra maktbalansen till rektors – och elevernas – fördel. Då skulle också en Lex Maria-lag för rektorer, med anmälningsskyldighet då man inte kan leva upp till sitt uppdrag, kunna bli verkligt effektiv. Den kommun som inte tillhandahåller den utbildning som medborgarna enligt lag har rätt till skulle då ligga pyrt till. Idag är det i stället många av Göteborgs elever som gör det.

Som debattartikel i GP idag

 Mellan 2010 och 2011 ökade förskrivningen av läkemedel mot ADHD med 23 procent. Det som för tio år sedan var väldigt kontroversiellt – centralstimulerande amfetaminliknande preparat till barn – är idag i helt accepterat. Den ökade medicineringen beror i sin tur på en ökad diagnosticering. Allt fler barn bedöms ha medicinskt betingade problem med uppmärksamhet, impulsivitet och överaktivitet. Det neuropsykiatriska perspektivet på beteendeproblem har idag fullt genomslag i skolan och en diagnos av något slag är på många skolor närmast en förutsättning (men långt ifrån någon garanti) för att få extra stöd.

I sin doktorsavhandling Kontroversen om DAMP ger läraren och pedagogikforskaren Bo-Lennart Ekström en bild av hur medikaliseringen av inlärnings- och beteendestörningar fick sitt genomslag och hur motståndet såg ut. Många minns antagligen den stundtals mycket hätska debatten. Några av frontfigurerna var neuropsykiatrikern Christopher Gillberg – som myntade begreppet DAMP som numera sorteras in under ADHD, sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder. Bo-Lennart Ekström följer debatten från 1996 till 2006 och konstaterar att parterna inte skilde sig så mycket åt vad gäller delar av lösningarna för barn med beteendesvårigheter. Det handlade om individuellt anpassat bemötande och pedagogik. Det man var oense om var orsaken till problematiken: avvikelser i hjärnan hos de enskilda individerna eller de ramar vi ställt upp för vad som anses normalt – och för lite flexibilitet i bemötandet av olika personlighetstyper. Det första synsättet ledde fram till slutsatsen att problemen kan och bör avhjälpas delvis med medicin. Dess företrädare ansåg att alla barn borde screenas för neuropsykiatriska avvikelser redan i förskolan. Det andra synsättets förespråkare befarade att diagnoserna kunde leda till att man förvandlade problem som var både sociala, psykologiska och biologiska till bara psykiatriska tillstånd.

Bo-Lennart Ekström konstaterar att kontroversen till stor del handlade om en konkurrens mellan olika vetenskaper. Paradoxalt nog var det pedagogiken som blev arena för kampen men ingen av kombattanterna var forskare inom pedagogik.

Med facit i hand var det den neuropsykiatriska sidan som avgick med segern. Idag beräknar man att runt fem procent av alla barn har ADHD och drygt tre procent av alla pojkar mellan 10 och 14 medicinerar mot ADHD.

Det finns ingen anledning att förneka att det finns både barn och vuxna vars personligheter medför stora problem för dem socialt, inlärnings- och arbetsmässigt. En ADHD-diagnos kan lyfta skuld från både barnet (jag är inte jobbig och dum utan har ett handikapp) och från utmattade och frustrerade föräldrar. Det kan bidra till att man äntligen får det stöd man behöver – som barn, lärare eller förälder – och förstår mer om sig själv/barnet. Att alltfler diagnosticeras kan kanske också bidra till att beteendesvårigheter avdramatiseras. ”Jag har ADHD och du lätt aspergers och hon därborta är en HSP och det är en del i att vara en individ”. Om många har en diagnos kanske det inte blir så farligt att avvika. Risken är förstås att vi börjar se på varandra som representanter för en diagnos i stället för som individer. En överdriven diagnosticeringsiver riskerar också att leda till att de med verkligt allvarliga problem – som garanterat är just neuropsykiatriska och inget annat – osynliggörs.

Som många andra diagnoser som handlar om vårt psykiska tillstånd är kriterieuppfyllelsen för ADHD en bedömningsfråga. Det finns inga objektiva mätmetoder utan det handlar om att ta ställning till påståenden som ”Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar” och ”Pratar ofta överdrivet mycket”. Vem kan avgöra vad som är ”överdrivet mycket” prat? I relation till vad och för mycket för vem?

Ett krävande barn kan skapa en negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov. Då riskerar de vuxna att bidra till att problemen eskalerar – för att sedan låta medicinera bort symtomen i stället för att göra något åt orsakerna. Allt fler beteenden riskerar också att ses som problematiska i stället för som uttryck för en normal variation eller som sunda och rimliga reaktioner på en osund och stelbent omgivning. Värt att komma ihåg är att de pojkar som är födda sent på året löper 35 procents högre risk att diagnosticeras med och medicineras för ADHD än de födda första halvåret. Det beror knappast på en biologiskt betingat högre risk för ADHD om man råkar födas i december utan på att vi medikaliserat normal omognad.

Kanske skulle samtalet om beteendeproblem gynnas av att vi gick över till att i högre grad prata om impulsivitet, överaktivitet och brist på uppmärksamhet som delar av personligheten i stil med många andra drag, som blyghet, känslosamhet eller gladlynthet. Om vi pratade mer om, och lärde oss att bättre hantera, att alla människor är olika och har skilda behov och förutsättningar skulle vi med stor sannolikhet kunna skapa en skola och ett samhälle där mycket färre än idag behöver medicineras för sin personlighet.

I GP igår.

Innan jag började intressera mig för skogen som ekosystem som trodde jag att en naturlig skog är en som människan lämnar ifred. Nuförtiden vet jag att det inte är riktigt så enkelt. Eftersom människan under årtusenden som jägare påverkat sammansättningen av skogens fauna har vi också förändrat hur en skog som lämnas ifred från människan kan utvecklas. 

 För några tusen år sedan fanns stora flockar av vilda betesdjur som bidrog till att skapa ett mosaikartat landskap med öppna gräs- och trädmarker. Det gynnade utvecklingen av arter anpassade till en sådan natur. Exempelvis vill 90 procen av skalbaggar som lever på ek ha solexponerade träd och även skalbaggarna knutna till lindar vill ha solexponering. Det innebär att många av våra nutida skogar är mycket tätare än de hade varit om vi inte utrotat de stora betesdjuren. 

I senaste numret av SkogsEko skriver jag om hur skogsbete (alltså att släppa ut tamboskap att beta i skogen) är både en kultur- och mångfaldsgärning. Tamboskapen bidrar till att återskapa sådana skogsmiljöer som under det moderna skogsbruket blivit allt mer ovanliga.  Det gynnar både vissa växter och vissa djur. Dessutom kan det bli väldigt vackra miljöer.

Reportaget kan läsas här och här. Den senare länken går till tidningen SkogsEko där man också kan se fotograf Maria Steens fina bilder till.

När innevarande regering bestämde att skolan skulle stöpas om utan att ta hänsyn till den svenska pedagogiska forskningen så var det med motiveringen att forskningen inte höll måttet. Förslag om att då titta på den omfattande internationella forskningen ignorerades. Skolan ansågs kunna utvecklas genom mer tester och bedömningar i stället. Som ett led i det ersattes för fyra år sedan Myndigheten för skolutveckling av Skolinspektionen – och stöd till utveckling ersattes av kontroll. Skolinspektionen är den sittande regeringens skapelse men kanske kan man börja ana att de söker sig en ny roll?

Tongångarna i skoldebatten har varit liknande på många håll i världen (mer ordning och reda, mer tester och kontroll, mer katederundervisning), vilket lett till en efterfrågan på vetenskapligt grundad rådgivning och forskningsöversikter kring vad som påverkar elevers lärande i positiv riktning. Nu har Skolinspektionen gjort en sammanställning av denna internationella forskning: Framgång i undervisningen.

 Så vad står det då i den? Jo, bland annat att lärare bör ha både goda ämneskunskaper och god förmåga att förmedla dessa. Att man måste balansera höga förväntningar med individuellt anpassat stöd och lagom utmaningar. Att variation och hänsyn till elevers olika lärstilar är viktigt och att man bör uppmuntra till reflektion och ämnesövergripande diskussioner. Att lärare behöver ge utvecklad feedback. Att delaktighet, inflytande och involvering av elevers tidigare erfarenheter är bra och att ge god självkänsla är viktigt. Alltså ungefär vad svensk forskning också visat.

I Skolinspektionens forskningssammanställning är eleverna inte tomma kärl för lärarna att hälla ingredienser i utan individer som är medskapare till sin egen utveckling och sitt lärande. Och det myndigheten skriver handlar inte om att det blir roligare för eleverna om man jobbar så (även om det med stor sannolikhet blir en bi- effekt). De beskriver helt enkelt bara vad som bevisligen förbättrar elevers förmåga att lära:

 ”Forskningen anger att elever lär sig bäst i integrerade och omhändertagande lärandemiljöer, där man inte bara tolererar utan välkomnar misstag. Det handlar om proaktiva och stödjande klassrum där eleverna tillåts ta intellektuella risker och där fokus sätts på lärande och inte bara på att veta eller kunna, eller rätt och fel svar. Klimatet tillåter olika uppfattningar att komma till tals och alternativa förklaringar eller alternativ förståelse utvecklas och undersöks. ”

Det är inte riktigt så tongångarna från utbildningsdepartementet låtit de senaste åren.

Som krönika i GP igår

Idag skriver Johannes Åman på DN:s ledarsida om hur det finns anledning att vara självkritisk när det gäller hur skoldebatten i Sverige har sett ut. Han nämner inte sina företrädare på DN utan skriver:

”Självklart är det inte fel att debattera skolan. Den självkritiska fråga vi borde ställa oss i Sverige är ändå om inte kritiken av skolan alltför ofta gått över respektlöshetens gräns. Den har underminerat lärarnas ställning och därmed sannolikt bidragit till flykten från yrket.”

Men eftersom DN gick i bräschen för denna respektlösa kritik mot skolan så får det nog änd anses vara en känga till företrädarna.

Idag meddelas att den amerikanske ickevåldsforskaren Gene Sharp är en av dem som får dela på Right Livelihood Award. Om honom skrev jag en lång text för GP i våras. Han är en värdig pristagare.

Hans skrifter cirkulerade bland aktivister på Tahrirtorget 2011 liksom de tidigare spritts i Burma, Serbien och Ukraina. I de artiklar jag läser framstår den amerikanske statsvetaren Gene Sharp som något av nutidens och västerlandets Gandhi: timid, vänlig, principfast och predikandes ickevåldsmotstånd. Han står inte själv på barrikaderna – tvärtom lever han ett ganska tillbakadraget liv och har som hobby att odla orkidéer – men tillhandahåller kunskap och goda råd till dem som vill göra uppror utan onödigt mycket blodspillan.

Gene Sharp är numera 84 år och har varit verksam som forskare sedan 40-talet. Hans forskning har alltid kretsat kring totalitära system, folkligt motstånd och ickevåld och han har skrivit en lång rad böcker om hur människor kan göra civilt motstånd och med ickevåldsliga metoder avsätta tyranner och bygga en demokrati. 1953-54 satt han nio månader i fängelse för sina protester mot att skicka soldater till Koreakriget. På 80-talet grundade han sitt eget forskningsinstitut, the Albert Einstein Institution, vid Harvarduniversitetet. Den som vill förstå vilken kunskapsbas han står på kan läsa hans mastodontverk i tre band: The politics of nonviolent action. Men det är hans lilla pamflett From dictatorship to democracy som bidragit till förändring i flera av världens länder.

Att ta till våld för att störta en diktatur är att utmana motståndaren där den är som starkast, konstaterar Gene Sharp i boken. Väpnad kamp riskerar att stärka både systemets makt och legitimitet och det bäddar också för att ett våldsamt och förtryckande system ersätts av ett annat när civilsamhället utvecklat sin våldsamma sida i stället för sin demokratiska.

Gene Sharp har kallats ”ickevåldets Machiavelli”, vilket är träffande. År 1532 beskrev den florentinske filosofen, politikern och adelsmannen Niccolò Machiavelli i boken Fursten hur en furste ska agera för att behålla sin makt över folket. Det är en slags manual för envåldshärskare. From dictatorship to democracy är i stället en manual skriven för folket som envåldshärskaren (eller det totalitära systemet) lagt under sig. Den tillkom 1993 efter att Gene Sharp tillfrågats av dissidenter i Burma om han kunde skriva en analys av hur man omvandlar en diktatur till en demokratisk stat. Eftersom Sharp inte specifikt kände till omständigheterna i Burma skrevs den lilla boken i så allmänt hållna ordalag att den blivit möjlig att använda sig av i en lång rad länder. Den finns gratis nedladdningsbar på nätet och har översatts till över trettio språk.

All makt bygger på acceptans, menar Gene Sharp. En diktator har bara makt om folket samarbetar och lyder. Makten kan undermineras genom att fler och fler människor blir olydiga och vägrar samarbeta. Det kan handla om passivt motstånd – som att låta bli att göra vad som efterfrågas i form av illegitima arbetsuppgifter – eller mer aktivt, som att sprida flygblad.

En ickevåldslig revolution kräver planering och strategiskt tänkande. En klok motståndsrörelse börjar med att bygga ett starkt civilsamhälle där demokratiskt sinnade organisationer av alla slag kommunicerar och samarbetar. För att stärka självförtroende och moståndslust börjar man med små och enkla handlingar, som att bära en viss färg på kläderna. Efterhand kan man sedan övergå till mer krävande och riskfyllda insatser. Merparten av alla stora förändringar, påpekar Sharp, sker i små steg.

Alla totalitära system har en akilleshäl och det är mot den man bör rikta sin kraft. Kanske finns rivalitet mellan högt uppsatta makthavare, konflikter mellan olika departement eller andra interna svagheter. Olika diktaturer kräver olika motstånd. Vapnen kan vara psykologiska, sociala eller ekonomiska. Det kan handla om att gå ut på gatorna och protestera, ockupera viktiga byggnader eller upprätta en parallell regering. I boken listas 198 olika konkreta sätt att göra motstånd. Det som fungerar i ett land är kanske verkningslöst eller alltför farligt i ett annat.

Så vad kan utomstående göra för att stödja demokratirörelser i andra länder? Gene Sharp varnar frihetskämpar för att lita till interventioner från andra stater. De har ofta en egen agenda. Bara när det redan finns en stark intern motståndsrörelse bör andra stater uppmuntras att ingripa. Men press utifrån är ofta ett bra stöd: bojkotter, embargon, uteslutande ur internationella organisationer och FN-resolutioner. Enkla självklarheter, kan tyckas. Men då tjänar förstås inte vapenindustrin några pengar …

Gene Sharps skrifter är hoppingivande och klok läsning för alla som vill se en fredligare, mer demokratisk värld. Han är en av de nominerade till årets Nobels fredspris och det finns de som tror att hans chanser att vinna är goda. Kanske får han ett välförtjänt erkännande i höst. Det är bara att hoppas att det i så fall också leder till större spridning av hans tankar.

Jag har gjort ett reportage om en bra och klok skola vars pedagogik går ut på att följa läroplanen och låta eleverna ha stort inflytande. De är delaktiga på riktigt och tränas i att ta ansvar för både sig själva och samhället. Jag önskar att många fler skolor jobbade så här!