När Aftonbladet avslöjade att Håkan Juholt hade fuskat med bostadsbidraget påstods reglerna vara ”glasklara”. Sveriges övriga medier hakade på och drevet var igång. Sedan visade bloggaren Viktor Tullgren att reglerna faktiskt inte ens existerade. Men vem skriver historien – den som har rätt eller den som har mediemakt? När Aftonbladet nu under våren söker efter sommarvikarier använder man till och med sitt ”scoop” som lockbete: visst vill du väl jobba på tidningen som gjorde årets avslöjande? Att det man avslöjade inte var sant spelar ingen roll. Mediedomstolen har ju samstämmigt sagt sitt: drevet mot Juholt var rättmätigt: han hade klantat sig och förtjänade medias granskning.

Nej, jag tror inte på någon konspiration bland landets journalister för att avsätta Håkan Juholt (som klantat sig en del men knappast i klass med exempelvis Carl Bildt). Jag tror på journalistisk stress, hets att vara först, en mediedramaturgi som kräver att världen målas i svartvitt och anställningssituationer som inte precis gynnar ifrågasättande (och dessutom sätter hög produktivitet framför god kvalitet). Sådant får journalister att gå på ”magkänsla” i stället för att använda hjärnan. Maria-Pia Boëthius kallar i sin bok Mediatan denna magkänsla för ”grotesken”. Det innebär att man låter invanda normer för vad som är en ”bra” nyhet styra. Det bäddar för snabba och fördomsfulla beslut och hafsigt ihopkommen rapportering. Kollegialitet gör dessutom att samma regler aldrig gäller för journalister som åstadkommer taffliga jobb som för andra som klantar sig – vilket gör det tämligen riskfritt att göra ett uselt jobb.

Människor är flockdjur som när adrenalinet börjar pumpa förvandlas till rovdjur. Minsta blodvittring och vi hugger. Därefter rationaliserar vi vad vi gjort. Vi intalar oss att om jag gjorde så här så måste det vara för att det var rätt. Jobbar man inom media kan det få ödesdigra konsekvenser både för enskilda personer och för samhällsutvecklingen i stort. Medieforskare som Kent Asp och Jesper Strömbäck har skrivit om hur politiken medialiseras. Det är medierna som ger oss vår bild av verkligheten. Medierna avgör om politiker blir hissade eller halshuggna och om förslag och reformer ska framställas som flippar eller floppar. Eftersom medias makt är så stor anpassas den förda politiken efter rådande bevakningssätt och medielogik. Det krävs tid att tänka och mod att ifrågasätta för att peta hål på journalistiska bubblor, döda mediala ankor och ifrågasätta medielogiken. Men vart har mediekritiken egentligen tagit vägen?

I början av 2000-talet hade SVT det brett granskande Mediemagasinet. Journalisten Dan Josefssons Välkommen till dramafabriken fick stort genomslag, liksom Maria-Pia Boëthius’ Mediernas svarta bok. LO höll i en medieutredning och bidrog med pengar till den mediegranskande tidskriften Media i fokus. ABF ordnade mediedagar med bland andra Göran Persson och Marita Ulvskog (som för övrigt försökte få igenom en grundlagsändring för att minska ägarkoncentrationen i medierna). På TV8 hade Susanna Popova eget medieprogram dit medieforskare bjöds in för att analysera medierna och alla som ville kunde skriva sina egna mediegranskande inlägg på mediekritik.nu. Enligt forskaren Torbjörn von Krogh, föreståndare för Institutet för mediestudier, hade också tre av fyra stora morgontidningar vid den tiden särskilda mediereportrar med egen vinjetterad plats i tidningen. Sedan försvann allt detta.

Kvar som mediebevakare finns P1, som visserligen lade ner medieprogrammet Vår grundade mening men i stället gav oss två program: Medierna och Publicerat, som båda gör fantastiska jobb med att granska och problematisera hur våra medier sköter sig. Maria-Pia Boëthius skriver utmärkta mediekritiska krönikor i tidningen ETC, enskilda bloggare gör också bra jobb (kolla gärna in mediebruset.se) och för den som vill ge sin bild av aktuella händelser finns numera nätportalen Second Opinion. Men sammantaget utgör den samlade svenska mediegranskningen idag ändå bara en droppe i en framvällande medieflod. I sin genomgång av tillståndet för den svenska mediekritiken (på Institutet för mediestudiers utmärkta blogg) skriver Torbjörn von Krogh: Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan. Vi pratar mycket om medias form och distributionskanaler, vilket är väl så viktigt, men information bör inte bara vara fri och lättillgänglig den bör också vara rättvisande, välgrundad och relevant.

Vi behöver skaka liv i samtalet om medias innehåll. Mediechefer som tillfrågas hur de vill se sin tidning utvecklas pratar gärna om att bli mer angelägna, gräva mer, fördjupa. De vill konkurrera med kvalitet. Ändå fortsätter drevjournalistiken att breda ut sig, opinionsmätningarna väller ut över sidorna, ingen har tid att kolla upp ens de enklaste saker (då kanske de spricker och vad ska vi då fylla tidningen med?) och personfixeringen ökar. Komplicerade ekonomiska kriser ges ytliga förklaringar som att invånarna i enskilda länder varit lata och giriga och det faktum att vi håller på att underminera människans möjligheter att fortsätta leva på vår jord får bara en biroll på den mediala scenen. 2011 hade bara 26 procent av oss mycket eller ganska stort förtroende för dagspressen, enligt Göteborgs universitets förtroendebarometer. Radio/TV låg på 47 procent, men har å andra sidan sjunkit med 14 procent på lika många år. De siffrorna borde räcka för att visa på behovet av en fungerande mediekritik. Det behövs program som Mediemagasinet på SVT. Som granskar, fördjupar, analyserar och som når ut brett och hjälper oss att sätta ord på det vi redan vet – att något är ruttet i de svenska medierna.

Alla större tidningar måste åter avsätta särskilda mediereportrar som bevakar både vad som händer inom mediedistribution och teknik men framför allt granskar själva innehållet. Det behövs också personer som liksom film- och litteraturkritiker har till uppgift att analysera, jämföra, kritisera och dra slutsatser. En sorts nyhetsrecensenter och krönikörer som varje dag reflekterar över mediernas arbete med att skildra verkligheten. Det skulle kunna hjälpa våra medier till nödvändig utveckling och stärka deras trovärdighet i en alltmer skeptisk mediepubliks ögon.

I senaste Arbetet (fd LO-tidningen)

 Enligt en undersökning Lärarnas tidning låtit göra har var sjätte ny lärarstudent hoppat av sedan terminsstarten i höstas. Det är en ökning med en tredjedel sedan året innan (då det fortfarande var den gamla lärarutbildningen man började på). De tio senaste åren har dessutom söktrycket sjunkit från 1,7 till 1,2 förstahandssökande per plats. Till råga på det gjordes förra året ett par enkätundersökningar som visade att runt varannan lärare funderar på att byta yrke.

Finns det någon som är förvånad?

I nättidningen Skola och samhälle konstaterar Sten Svensson, före detta chefredaktör för Lärarnas tidning, att en populär förklaringsmodell till varför eleverna presterar dåligt just nu är att lärarna har för låga förväntningar på dem. Han skriver: ”Att förklara elevresultaten med lärarnas låga förväntningar och Salsa [Skolverkets mätverktyg som räknar fram vilka resultat man kan förvänta sig utifrån elevsammansättningen på skolan] är dessutom en förklaringsmodell som är idealisk för de skolansvariga i stat och kommun. Den förklaringen pekar ut en syndabock, lärarna, och den kostar inga pengar.” Sten Svensson vill i stället se fler lärare, mer fortbildning, mer elevvårdspersonal och satsningar på andra samhällsinstanser som berör ungas liv. Men sånt kostar som bekant pengar. Bättre då med de billiga förklaringarna.

Att förväntningar är en av de faktorer som påverkar elevernas resultat är förvisso väl belagt. Men om förtroende för elevernas förmåga är en viktig faktor för deras framgång – borde inte detsamma gälla för lärarna?

Om man målar upp en skola i kaos, skyller problemen på lärarna, pekar ut en riktning som innebär väldigt mycket jobb och genomgripande förändringsarbete till kass lön och med mycket litet inflytande eller förtroende för lärarnas professionalitet – och man dessutom säger att det görs för barnens bästa medan det bevisligen blir tvärtom (de mätbara resultaten sjunker ju) – kan man nog inte vänta sig något annat än ett minskande intresse för att verka i skolan.

Att använda sig av skolan som en tummelplats för politiska utspel verkar till sist ha blivit en bumerang i bakhuvudet på ansvariga politiker. För hur ska skolan någonsin kunna bli bättre om lärarna söker sig därifrån och studenterna hoppar av sin utbildning eller redan från början väljer bort yrket? Kanske hota med kvarsittning? Nej just det, skolplikten gäller bara eleverna. Och inte ens på dem funkar överdrivet kontrollerande och nedlåtande behandling motivationshöjande. Tänkte inte på det.

Som krönika i GP idag.

Jag har just läst Björn Elmbrants senaste bok, Europas stålbad, och rekommenderar den varmt. Om man vill påverka politiken måste man förstå ekonomins roll. Elmbrant förklarar på ett begripligt sätt bankernas roll och varför kriserna i Grekland och Irland upstått.

Att vissa svenska kommunala bolag skatteplanerar och att SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte ser några problem med det säger också en del om synen på ekonomi idag. Som om det ekonomiska vore något separat från samhället och att skatt alltid är något som ska undvikas.

Andra kommuner tänker tvärtom och ställer krav i upphandlingarna att inga pengar får hamna i skatteparadis. Så olika kan man tänka och handla.

När jag för några år sedan intervjuade en av riksdagens mer engagerade monarkister frågade jag henne hur hon såg på den blodsmystik som vårt statsskick vilade på. Hon förstod först inte frågan och svarade sedan tvärsäkert att någon blodsmystik minsann inte existerade. När jag en stund senare frågade henne om det vore tänkbart med en adopterad tronföljare blev hennes svar ett tvärsäkert nej. En tronföljare måste vara av rätta genetiska virket alltså – så nog lever blodsmystiken i Sverige alltid (f ö får inte adopterade inom adeln heller föras in i adelskalendern).

Så här efter någon månads medial yra över den nya Bernadotten tänker jag att det kan vara dags att fundera lite över vilka premisser Estelles framtida tronskap vilar på. Förutom att hon måste vara av den rätta tron, inte får gifta sig utan regeringens tillstånd och inte uttala sig i politiska spörsmål är det värt att uppmärksamma vad som förväntas av henne på det sexuella och reproduktiva planet när hon blivit vuxen. Eftersom svenska regeringschefer tillsätts genom sexuell reproduktion finns självklart en stark press på henne att få barn. Så vad händer om Estelle visar sig vara steril? Kan hon adoptera utan att avsäga sig tronen? Skulledet i så fall innebära att tronföljden övergår till prins Carl Philips barn? Eller går det att tänka sig en tronföljare som tillkommit genom äggdonation. om Estelle skulle välja det? Eller spermiedonation i det fall det skulle vara barnafadern som visar sig steril?

Tänk om Estelle inte vill ha några barn alls? Kanske vill hon inte leva med en man utan med en kvinna – hur skulle det tas emot? Eller om det rentav visar sig att Estelle betraktar sig som man och inte som kvinna?

I en ledare i Expressen funderarade Ann-Charlotte Martéus på om Victoria kanske håller på att ” pre-abdikera i slow motion”. Jag hoppas det. För både hennes egen, hennes dotters och hela Sveriges skull. Det är inte värdigt oss att tillsätta statschef genom avel i stället för genom kompetens, att hålla fast vid människofientliga gamla traditioner och som främsta representanter för vårt land ha personer som förväntas stå för bakåtsträvande och stärka fördomar kring föräldraskap, könsidentitet och kvinnlighet. Jag hoppas att det här kommer bli en åtminstone lika stor del av debatten som vilken dopklänning man kommer välja till den nya lilla prinsessan.

I dagens GP svarar Dilsa Demirbag-Sten på min krönika. Hon kallar min krönika för ”drapa” och hävdar att den bevisar allt hon sagt om usel kulturjournalistik. Att kritisera hennes debatteknik är alltså, enligt henne, detsamma som att inte kunna skilja på tyckande och tänkande, att tycka att Pol Pot är bra, att anse ”att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika”, osv. Hon har uppenbarligen en ganska intressant bild av sin egen vikt i samhällsdebatten…

Demirbag-Sten använder uttryck som att jag ”kliver fram ur skuggorna”, och kallar debatten på kultursidorna för ”denna sekteristiska kökkenmödding av floskler och lögner” – återigen utan några hänvisningar eller citat. Hon har rotat fram ett citat från Mana som hon menar bevisar hennes påstående, och som nämner fascism och Jan Björklund i samma mening (på ett sätt jag inte skulle göra själv) men som inte handlar om skolan. Så här lyder mitt svar:

På landets kultursidor huserar ”otaliga” skribenter som vill att Iran ska få ha kärnvapen och som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv. Där finns också vänsterdebattörer som kallar Jan Björklunds skolpolitik för fascistisk. I alla fall om man ska tro debattören Dilsa Demirbag-Sten, som påstått detta i krönikor i Dagens nyheter och GP.

Är det sant?

Självklart inte.

I GP skrev Dilsa-Demirbag-Sten “När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.” Jag mejlade Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig med hänvisningar till de åsyftade citaten. Först efter påstötning fick jag svaret att kulturtidskriften Mana ”har likställt JB:s politik med fascism”.

“Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med “liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Men inte ens det var sant. Jag sökte i Manas arkiv (varifrån inget plockats bort, enligt Manas redaktör) och hittade intet om fascistisk skolpolitik. Men säkert lyckades Demirbag-Sten lura en och annan att tro man inte kan lyssna på kultursidesskribenter i skolfrågan på grund av deras förment uppskruvade tonläge. Det är ett mycket fult sätt att döda samhällsviktiga debatter.

Det som gör det hela extra pikant är att Demirbag-Stens krönika handlade om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Genom att anklaga andra framställde hon sig själv som saklig och balanserad, vilket naturligtvis gav extra trovärdighet åt hennes påståenden. Samtidigt ljög hon rätt upp och ned (och konfronterad med sin vals drog hon en till).

Det var inte första gången Demirbag-Sten smutskastade kulturjournalister och hon fortsatte i samma stil i en krönika i Dagens Nyheter i veckan. Där framställde hon, återigen helt utan hänvisningar eller citat, landets samlande kulturjournalistkår som besittande galna åsikter om allt från jämlikhet till Pol Pot. Hon förklarade att ”deras insatserför samhällsdebatten (är) att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia.” En namngiven kulturjournalist påstods dessutom ”stoltsera med sin okunskap” utan att Demirbag-Sten såg någon anledning att reda ut vari denna påstådda okunskap bestod.

Demirbag-Sten framstår som rent hatisk i sin iver att kasta skit på landets kulturjournalister och kultursidor. Men samtidigt som hon anklagar oss för åsiktsextremism, osaklighet och oförmåga att skilja mellan tyckande och tänkande så är hon själv en stenslungande väderkvarn i ett glashus.

Som krönika i GP idag

Efter att ha läst George Monbiots text om Ayn Rands segertåg över världen inser jag att jag nog måste läste Atlas shrugged för at få bättre koll på ur vilken mylla dagens tokhöger hämtar sin näring. Monbiot kallar den för ”a manifesto for psychopaths”. Några borgerliga debattörer som har bekänt sig vara Rands lärljungar är Annie Lööf och Johan Norberg.

Män och kvinnor är i allt väsentligt LIKA varandra. Forskningen ger mycket litet stöd för könsstyrd personlighet/talang. Bra artikel i DN idag. Det är förväntningar som styr vårt beteende, i mycket, mycket högre grad än vilket kön vi fötts med. Det kommer säkert behöva konstateras några tusen gånger till innan det går fram, bara.

I Dagens DN recenserar Sven-Eric Liedman en bok om varför det går så bra för den finska skolan (i internationella kunskapsmätningar). Bokens författare Pasi Sahlberg använder diagram och statstik för att visa hur sådant som att den finska skolan fortfarande är statlig och icke-sorterande, att det saknas vinstdrivande friskolor och att finska lärare har stor frihet att utforma undervisningen (vilket bidrar till hög status för yrket och många sökande till lärarutbildningarna) hjälper till att hålla kunskapsnivåerna uppe.

Det är intressant läsning (som alltid när Liedman diskuterar skolan) och jag har redan läst flera av dessa förklaringar tidigare. Jag är själv kritisk till kommunalisering, skiktning och ständiga direktiv uppifrån i den svenska skolan. Det jag saknar när Finland lyfts fram är diskussionen om vad de internationella mätningarna egentligen säger om elevernas förmåga att klara sig i livet (både privat och yrkesmässigt).

Kanske finns det problem med den finska skolan som inte syns i det som är mätbart. Jag säger inte att det är så – det borde vara fullt möjligt att BÅDE prestera bra på kunskapsmätningar OCH SAMTIDIGT skapa en miljö som gynnar elevernas personliga utveckling och förmåga att ta ansvar och bidra till samhället. Kanske lyckas fantiskt den finska skolan med det. Problemet är att jag inte får veta något om det. Det verkar inte anses relevant. Men skolan är inte ett slutet system vars slutmål är höga betyg för eleverna eller goda resultat i PISA. Målet är ju ett fungerande samhälle med fungerande individer. Nog borde det då, i diskussionen om vad vi kan lära av den finska skolan vara värt att notera att de finska eleverna inte trivs särskilt bra i skolan, i jämförelse med hur det är i Sverige och i många andra länder. Finland har också betydligt fler självmord än Sverige, inte minst bland unga män där det är vanligaste dödsorsaken.

Kan vi alltså ta efter Finland för att höja kunskapsnivåerna, utan att för den skull göra svenska skolan mindre trivsam och utan att riskera att skada andra viktiga egenskaper och förmågor som vi vill att eleverna ska ha när de går ur skolan så är det bra. Men man bör sätta in ”kunskap” i sätt rätta sammanhang och göra rätt avvägningar innan man tar efter andra länder.

Om vikten av att ta mätningar med en nypa salt skrev f ö Rasmus Malm en klok krönika i GP i går: ”Problemet är att resultaten i komplexa verksamheter som utbildning och socialt arbete svårligen låter sig mätas kvantitativt. Hur räknar man självkänsla? Hur mäter man tröst? Caremas skandalboende Koppargården fick högsta betyg i den standardiserade utvärdering som Socialstyrelsen använder sig av.” Allt syns helt enkelt inte i siffror.