Jag minns min skolgång som dödande tråkig. Som liten älskade jag att lära mig saker och längtade intensivt efter att få börja i skolan men skolan lyckades inte alls förvalta den kunskapstörst som jag gick dit med. Efter tolv år spottade det svenska skolsystemet i stället ut en vansinnigt skoltrött, passiviserad nittonåring som inte kände någon längtan efter att lära sig något över huvud taget. Det tog mig många år att återvinna min lärandelust och jag kan återkommande känna sorg och bitterhet över hur skolan tog ifrån mig en av min barndoms starkaste egenskaper och drivkrafter: nyfikenheten.
När jag för ett par år sedan intervjuade skolminister Jan Björklund ställde jag frågan vad han ansåg att man borde göra åt att så många elever tyckte att det var tråkigt att gå i skolan. Svaret jag fick var att det inte finns något att göra åt det. Det är enligt Jan Björklund ”naturligt” att efter ett tag tycka att det är tråkigt att gå i skolan. Kanske finns nyckeln till hans skolpolitik att finna i just det svaret. I hans värld är det inget problem att barn tappar sin lust att lära eftersom han saknar förståelse för vilken fundamental roll lusten och nyfikenheten spelar för lärandet.
Det lärande som sker naturligt i vår vardag, ofta utan att vi tänker på att vi lär oss något, kallas för informellt lärande. Små barns lärande, när de utvecklar ett språk och börjar förstå sin omvärld, är helt informellt. I vårt informella lärande söker vi mönster och sammanhang för att förstå vår omvärld och kunna hantera också nya situationer vi hamnar i. Det informella lärandet bygger på inre motivation och vi upplever sökandet efter sammanhang och mening som lustfyllt och roligt. Formellt lärandet är det som i stället styrs av andra och sker främst i skolor. Traditionellt har det varit hårt uppstyrt och mycket faktabaserat. Det formella lärandet bygger i stor utsträckning på att stimulera yttre motivation hos eleverna. Yttre motivation hänger ihop med längtan efter belöningar och rädsla för bestraffningar. Ofta upplever vi det formella lärandet som tråkigt.
I boken Lusten att förstå. Om lärande på människans villkor propagerar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, för att skolan för bästa resultat bör anpassa sin undervisning efter hur det informella lärandet går till. Det finns en hel del forskning som visar att yttre motivation ger ytligare kunskaper och gör lärandet svårare. För de flesta elever dödar dessutom yttre motivation den inre. En skola som bygger på belöningar och bestraffningar (såsom betyg, kvarsittningar, guldstjärnor och så vidare) blir alltså automatiskt en mindre rolig skola – där eleverna också lär sig sämre och får ytligare kunskaper.
Enligt motivationsforskaren Joanna Giota, verksam vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, är förskolebarn så gott som uteslutande inre motiverade men redan i första klass har uppskattningsvis tio procent av barnen gått över till att bli främst prestationsinriktade, det vill säga yttre motiverade. Ju längre upp i skolan man kommer desto fler blir prestationsinriktade. Det borde ses som ett gigantiskt problem att skolan successivt dödar barns egen lust att lära, men om detta är det tyst i debatten.
Att med lagstöd hålla barn i skolor i nio år (större delen av deras barndom) borde förpliktiga till en ur alla synpunkter så god behandling av dem som möjligt. Att hänvisa till att barnen kommer ha nytta av sin skolgång i framtiden och nöja sig med det riskerar att resultera i ett institutionaliserat barnaplågeri. Barn lever i ännu högre grad än vuxna i nuet. De har rätt att känna mening, trygghet, lust och nyfikenhet NU och har ingen anledning att nöja sig med besked om att det är för deras eget bästa, som de ska plåga sig igenom den ena tråkiga dagen efter den andra. Peter Gärdenfors citerar i sin bok Jarl Bengtsson, som tidigare varit forskningschef på OECD:s utbildningsenhet, som sagt att: ”Det minsta man kan begära av skolan är att den lämnar ifrån sig barnen med samma lust att lära som de hade när de kom hit.” Det låter som ett mycket rimligt minimikrav.
Personligen tror jag att ett av de allra största hindren för att utveckla skolan mot ett djupare, och även mer människovänligt, lärande är den extremt utbredda föreställningen att det är helt i sin ordning att skolan upplevs som tråkig. När jag pratar skola med vänner och bekanta förstår jag att Jan Björklund är långtifrån ensam om att tro att det är naturligt att tycka att det är tråkigt att lära sig saker. Det råder en utbredd samsyn om att elever bara bör bita ihop och kämpa sig igenom det som upplevs som tråkigt med skolan. Men om man till fullo tog till sig att människan lär sig otroligt mycket mer effektivt om hon samtidigt har kul, då kanske vi till sist kunde nå fram till insikten att det är varje skolas förbannade plikt att göra skolan rolig för eleverna. Den lärare som inte lyckas med det får antingen inte rätt förutsättningar eller är ännu inte färdigutbildad utan behöver lära sig mer om att undervisa och handleda.
Man kan undra hur debatten om och utvecklingen av skolan hade sett ut, om vi haft politiker som pratat om vikten av att göra skolan rolig och lärandet lustfyllt, i stället för att tjata om ordning, tester och betyg. Eller hur skolan hade utvecklats om vi haft en lärarkår som stått upp för sin rätt att slippa plåga barn och till fullo hävdat sin kunskap och erfarenhet för att skapa en undervisning som gör lärandet lustfyllt för barnen. Det är dags att barns längtan efter kunskap tas på allvar och att krav ställs på en roligare skola.
Texten finns i dagens utskick av Skola och samhälle.
Eva-Lotta Hultén 