så har Aftonbladet frågat folket vad det vill ha medan Lärarnas tidning har frågat en forskare vad som fungerar. Det blev inte samma. Folks föreställningar om hur lärande fungerar stämmer väldigt dåligt överens med vad som faktiskt gör det.

Idag är min text om Peter Gärdenfors Lusten att förstå bok inne i GP. Lagom till skolstarten.  

Peter Gärdenfors skriver om vikten av att hänga upp lärandet på berättelser, arbeta med problemlösning, utgå från elevens egna intressen och dess nyfikenhet och ha ett helhetsperspektiv på eleven och på vad kunskaper är. En mycket klok bok!

En tanke som slagit mig, och som inte fick plats i min recension av Gärdenfors bok, är att den individfokusering som läroplanen slår fast att skolan ska arbeta utifrån har urvattnats till att lärarna ska kontrollera och dokumentera varje enskild elev och hans eller hennes avsteg från de uppsatta målen. Men den ursprungliga tanken var faktiskt en helt annan: nämligen att lärandet skulle vara personligt anpassat efter elevens förutsättningar, intressen och nyfikenhet. Det behövs inte mer mätningar, det behövs mer tid för varje elev, mer intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt), mer frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev.

Min recension av Döden i grytan är inne i GP idag.

…skriver Johan Croneman mycket roligt i gårdagens DN.

Jag passar på att återigen efterlysa Jan Björklunds föräldrar. De borde snarast kallas in till utbildningsdepartementet för att hålla ordning på sin son.

Jag håller precis på att färdigställa en recension av Mats-Eric Nilssons nya bok (han med Hemlige kocken). Döden i grytan har han skrivit tillsammans med kollegan Henrik Ennart och det är en reportagebok om matproduktion, hygien, smak, näring och mycket annat. Mycket intressant och skrämmande bok om hur vår extremt industrialiserade matproduktion berövar oss både matglädje, smaker och näring och utsätter oss för bakterier och virus som blivit resistenta mot de botemedel vi har att ta till.

. I dagens DN har de en debattartikel som sammanfattar boken på ett utmärkt sätt. Jag blir väldigt sugen på att gå ut och sköta om mina odlingar i trädgården, och koka några av mina egna rödbetor till lunch. Världens matproduktion MÅSTE tillåtas bli mer småskalig igen.

Jan Björklunds lust att hota och domptera känner tydligen inga som helst gränser och nu har turen kommit till föräldrarna. Är deras barn stökiga ska de tvingas vara i skolan för att ta hand om dem. Björklund verkar sakna även de mest elementära kunskaper om socialpsykologi och om om barns olika livsvillkor.

För en åttaåring med misshandlande och/eller alkoholiserade föräldrar, eller med andra sociala problem på hemmaplan är skolan i bästa fall en oas och med tillräckliga resurser klarar skolan av att hantera ett utagerande barn med behov av stöd och extra uppmärksamhet. Att tvinga dit de personer som kan ha orsakat att barnet mår dåligt och har fått problem låter som något av det sämsta man kan hitta på.

Det blir allt tydligare att olika former av straff är de främsta redskap Jan Björklund har i sin mycket lilla verktygslåda och att jag är beredd att gå så långt som att kalla honom en samhällsfara. Var är hans föräldrar?

I dagens DN skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att hon vill att blocken kommer överens om när det är dags att sätt betyg – i sexan eller i sjuan – så att lärarna får tydliga regler att hålla sig till och vet vad som gäller.

 I hela den långa artikeln efterfrågar hon inte en enda gång några motiv till varför man ska börja ge betyg till yngre elever, det är bara tydliga besked om vad som gäller hon efterfrågar. Det hon med andra ord säger är att lärarkåren står beredd att vara nyttiga idioter och lyda precis vad som helst. Någon risk att de tänker ta strid för att beprövad forskning ska vara ledande och för elevernas bästa tycks det alltså inte vara.

I stället får jag en bild av en uniformerad scoutkår som bara väntar på att få sträcka på ryggarna, göra honnör inför politikerna och skrida till verket med vad än de blir beordrade till. De är egentligen bara lite småsura över att de där ordrarna dröjer.

Det hade varit intressant om Reinfeldt hävdat arbetslinjen och förbjudit Littorin att sluta sitt jobb för sådana småsaker som sexköpsanklagelser, familjetrassel och depressioner. Men arbetslinjen kanske inte gäller alla? Inte arbetsmarknadsministrar, till exempel?

När nu oppositionen börjar prata skolpolitik hade man ju kunnat önska att de kommit på något bättre än att positionera sig som en blekare kopia av folkpartiet. Jan Björklund vill ha betyg från sexan, oppositionen från sjuan. Jaha.

 Att mycket lite tyder på att betyg ö h t är en bra idé väljer alla att bortse från. Mycket ledsamt. Och att vi redan har ett mycket bra system för att ge elever feedback (de individuella utvecklingsplanerna) drunkar nu ännu mer i idiotdravelbabblet om betyg och skriftliga omdömen. Betygsliknande omdömen och betyg är som ändhållplatser – de saknar vägen vidare. Det eleverna behöver få veta är vad skolan och de själva kan göra för att de ska utvecklas och ta sig framåt. Utan den informationen är betyg och omdömen inte bara ganska meningslösa utan för många elever direkt skadliga. Betyg och betygsliknande omdömen involverar inte eleverna själva, det är bara de vuxnas stämplar på barnen.

Betygen har blivit ett vapen att slåss om väljarna med, och indirekt har även barnen blivit det. Nu vet vi att båda sidorna alltså skiter i barnen. Om än den ena sidan är lite värre än den andra.

I gårdagens GP drog Björklund sitt vanliga gamla tugg om skolan. I vanlig ordning helt utan hänvisningar till forskning eller statistik. Debattartikeln hade i princip vem som helst som inte vet ett smack om hur lärande går till eller hur skolan funkar, kunnat veva ihop. Kunskap är något för barn, inte för skolministrar, tycks det.

… var förresten min recension av två normbrytande barnböcker inne i GP.

Och så presenterade Skolverket ännu en intressant kunskapsöversikt – som borde ha tagits fram innan utbildningsdepartementet började spruta ur sig nya direktiv om hur förskolan ska arbeta med små barns lärande. Jag har ännu inte hunnit läsa själva rapporten men ska göra det så fort tid ges. Från pressutskicket: ”Denna förskjutning mot prestation, effektivitet och lärande gör att man tappar bort att det handlar om ett helhetsuppdrag som innefattar både omsorg och lärande när det gäller små barn, säger Ingegerd Tallberg Broman [en av forskarna som skrivit rapporten].”