Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt.

Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss.

Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden

I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv.  Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet – vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader:

… du sorgset kvidande.

Se här din svåra roll:

att inse världens lidande

med glädjen i behåll.”

I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten.

Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat.

Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja.

Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem.

Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre.

I OBS i P1 häromdagen.

Igår kväll var jag på teaterpremiär! Pjäsen heter Varför så extrem? (och teatern Ung utan pung) och ska spelas för unga och personal i skolor, på fritidsgårdar och på ungdomsorganisationer. Pjäsen ger ett underlag för att arbeta förebyggande mot våldsbejakande extremism och till pjäsen hör en lärarhandledning som jag har gjort. Den kan hämtas här och projektbeskrivning hittar man här.

Jag kanske kan räknas som lite partisk – men pjäsen är fantastiskt bra! Rolig, allvarlig, medryckande (det är musikteater med jättebra musik!) och smart upplagd, så att många både kan känna igen sig och samtidigt få syn på det psykologiska spel som kan leda oss mot extrema värderingar eller extrema handlingar.

I lärarhandledningen beskriver jag dels en rad av de faktorer som kan styra in oss mot våldsbejakande extremism, men även faktorer som bidrar till att stärka vår motståndskraft. I häftet finns också ett femtontal övningar att göra för att öva upp förmågan att tänka och handla självständigt, känna, ta eget ansvar, sätta gränser för sig själv och att förhålla sig empatisk och solidariskt till andra människor.

Pjäsen går att boka på info@ungutanpung.se!

I lördags publicerade DN en debattartikel som förespråkade mindre elevdemokrati och mer straff i skolan. Debattörerna lyckades också med konststycket att hävda att de vill ge lärare mer makt, samtidigt som de föreslår långtgående inskränkningar i lärares möjlighet att själva välja hur de vill hantera viktiga delar i sitt uppdrag. Liza Haglund, Brian Palmer och jag har svarat:

”Liksom Isak Skogstad och Carl Hellström vill vi se ökad arbetsro och trygghet i skolan. Men som bekant finns det nästan alltid många vägar till samma mål och vid val av metoder måste man fråga sig vilka effekter de får utöver de önskade.

Vanan att förr ge skrikiga barn en tuss indränkt i brännvin gav önskad effekt: barnen somnade snällt. Idag inser vi att det var till priset av otäcka biverkningar. Detsamma gäller för de metoder Skogstad och Hellström förespråkar.

Vi väljer att kommentera Skogstads och Hellströms tre förslag punkt för punkt. Det första handlar om att elever inte längre ska få vara med och utforma skolans regler. De skriver att tanken ”bygger på en felaktig idé om att barn besitter den kognitiva och sociala mognad som krävs för att förstå vilka regler som måste finnas för att studiemiljön i skolan ska säkras.”

Man skulle istället kunna tänka att eftersom barn inte från födseln har förmåga att avgöra vilka normer och regler som är lämpliga i sociala sammanhang så behöver de få tillfälle att träna på det. Ingen skulle komma på idén att säga att eftersom barn inte redan kan avancerad matematik så ska de slippa öva på matte, (och sedan tro att de på något magiskt vis lär sig ändå bara man talar om slutsummorna i några besvärliga uträkningar), men när det gäller socialt samspel är det tyvärr annorlunda. (…)”

Läs hela här.

”Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ‘homo’ kan härledas till ‘humus’, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter!”

Igår sändes min essä om matjorden i repris i OBS i P1.

Pratar om likgiltighet som ondska, i Filosofiska rummet, med kloka medtalare och samtalsledare.

En text om Lucia, från förra året:

”När var egentligen förr?”, undrade Claes Eriksson i en sketch som drev med människors önskan att slippa förändring. Den frågan är väl värd att ställa om dagens högtid. I en bok med titeln Lucia i nytt ljus gör Nordiska museets intendent Lena Kättström Höök en genomgång av hur olika vi firat. Tomtar, pepparkakor och andra figurer i tåget är inget nytt. Vid 1900-talets början var både bagare och sotare vanliga och tomtar av båda könen förekom. Då är stjärngossar i tåget nyare. De brukade tidigare dyka upp trettondagen.

I 1800-talets bondesamhälle var firandet ofta ett skabröst fylleslag. Lucia hade rykte som lössläppt och det var svårt att hitta någon frivillig till rollen. Det blev gärna en äldre kvinna med låg status. Idealet att lucia ska vara ung och blond är knappt 90 år gammal och introducerades av Stockholms dagblad.

De som stör sig på att det förekommer lucior med snopp bör även betänka att sådana varit vanliga i flera hundra år. I exempelvis Småland klädde flickor ut sig till pojkar och pojkar till flickor och så gick de runt och samlade gåvor till behövande. Kanske är det rätt ”förr”?

Hur bra är det egentligen för skogen att jag äger den? Och för mig?

”När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal avkastning för egen del. Andra, som jag, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet – och med det insikten om vår beroendeställning till det – samt vår förmåga att till fullo uppskatta det. När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra.”

I OBS i P 1 idag.

Det är i år 60 år sedan Ayn Rands Och världen skälvde kom ut. Boken är en bibel för den extrema nyliberalismen. I gårdagens Godmorgon världen tog Johan Norberg upp den i sin krönika och man kunde få intrycket att de som är kritiska till boken är det för att de inte läst den. Jag har läst den. Som roman är den pinsamt dålig och den filosofi den för fram är inte bara så obehaglig utan också så banal att jag baxnar över att någon kan ta den på allvar. Jag återpublicerar de reflektioner jag gjorde vid läsningen nedan.

Dagny Taggart har alltid känt att hon är lite smartare än andra människor. Hela sitt liv har hon fått kämpa mot bland andra sin bror Jim, som är vd för familjeföretaget Taggart transcontinental. Dagny är, trots att hon är kvinna, driftschef och hon har stora visioner för tågtrafiken i bolaget. Nya linjer ska öppnas och nya spår ska läggas, av reardenmetall, nyligen uppfunnen av en annan framgångsrik företagsledare, Hank Rearden. Jim trilskas och tycker att de ska tänka på säkerheten och ta samhällsansvar och annat trams.

I mastodontverket Och världen skälvde (1163 sidor i den tryckning jag läste boken) får man följa Dagnys kamp för att förverkliga sina visioner. Inte bara Jim motarbetar henne; hon hindras också av en hel drös andra korkade människor i olika maktpositioner samt av att flertalet arbetare är lata (och korkade). De ädla, renhåriga tävlande ställs mot dem som vill fuska (det vill säga bland annat samarbeta eller hålla sig till försiktighetsprincipen och inte köra tåg på en bro byggd av en metall vars hållfasthet inte har prövats av något annat än Dagnys omdöme). Men värst av allt är att den ena superbegåvade människan efter den andra tycks försvinna spårlöst och lämna samhället åt sitt öde (utan dessa övermänniskor faller världen samman). Det visar sig att de flytt till en dal i Colorado där de på initiativ av geniet John Galt bygger upp sitt eget samhälle för att slippa utnyttjas av orättvisa och dumma medelmåttor som inte har vett att uppskatta dem. I dalen är alla så rationella att allt fungerar friktionsfritt och lärda professorer tar glatt underkvalificerade jobb på halvtid och sköter sin forskning på den andra tiden. Hantverksyrken är så lätta att lära sig att vem som helst av dessa supermänniskor lätt tar sig an dem och klarar dem galant. ”Ge” är ett förbjudet ord i dalen. Alla relationer bygger på någon form av affärsuppgörelser, alla litar på varandra och ingen lurar någon annan.

Först när undermänniskorna utanför dalen är komplett överbevisade om sin inkompetens och helt underkastat sig de regler (eller snarare den frånvaro av regler) som de genialiska övermänniskorna kräver så nedlåter de sig att komma tillbaka – och genom sin ädla egoism rädda världen (alltså inte av godhet utan av profithunger).

Fortsätt läsa →

Nu tänker jag vara allvarlig och uppfordrande en stund. Jag gör det med författandet av min bok Resan från mörkrets hjärta i ryggen. Det är alltså inte bara lite löst tyckande i stunden som ligger bakom, utan en hel massa läsande och tänkande i det här ämnet. Här kommer det:

”Vi vann!” Jag har sett många hävda det efter lördagens demonstrationer i Göteborg. Men kampen om ett gott samhälle kan inte något ”vi” vinna över något ”dom” och sedan är allt klart. För vart ska de där onda förlorarna ta vägen i vårt goda samhälle? Det är ingen fotbollsmatch vi pratar om.

Det är nazismen som är den verkliga fienden, inte nazisterna och ”vi” kan bara vinna över nazismen. Så länge det finns människor kvar som vi på grund av deras bekännelse till nazism och rasism betraktar som ”dom” så har vi inte vunnit.

Om vi inte vill underbygga nazismens världsbild av tydliga grupperingar med värdiga och ovärdiga medborgare så bör vi inte heller främja ett språkbruk eller en människosyn som antyder att vi tänker likadant. Därför bör vi inte avhumanisera nazister eller säga saker som att det enda de förstår är konfrontation (konfrontation är förvisso  en viktig del i den nazistiska ideologin, men det betyder inte att alla dess bekännare kan klumpas ihop och påstås tappa förmågan att tänka själva). Vi bör i stället alltid sträva efter att se det mänskliga också i dem. Människor kan alltid ändra sig, men det blir betydligt svårare när vi trängt in dem i ett hörn där de bara tillåts vara en enda sak och de stängs ute från vägar in i alla andra tänkbara gemenskaper. Vi kan avsky nazismen, avsky vad en människa gjort och sagt, tydligt markera mot vad den säger och gör, men ändå alltid hålla en dörr öppen för den människan. För min bok Resan från mörkrets hjärta intervjuade jag en man som begått de mest fruktansvärda saker i ett krig. Han ångrade sig och jobbade nu för att gottgöra vad han gjort. Han var extrem bara i vad han en gång gjort och upplevt, inte i vad han numera var.

Det naiva är inte att tro att människor kan ändra sig, det naiva är att tro att vi kan bygga ett gott och fungerande samhälle på hat och avståndstagande från människor. Målet måste vara att få så många människor som möjligt att omfamna ett tolerant och öppet samhälle, inte att förnedra eller hata dem som inte gör det. Satsar vi på det senare och lämnar överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till att öka hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch, utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta.

Det här innebär inte att jag förespråkar att alltid ta debatten om nazismen med nazister, eller med rasister om rasismen. Har man anledning att vara rädd kan eller bör man hålla avstånd. En fanatiker är dessutom svår att nå. Man kan försöka prata om deras åsikter, men det kan också vara i sin ordning att ge upp. Men det betyder inte att man därmed för alltid givit upp om själva människan. Man kan ge upp i stunden och prata om något annat. Men man måste inte sluta prata för att man inte omvänt den andre.

Det innebär inte heller att jag tycker att man ska ha överseende med hot, våld, hets mot folkgrupp eller annan brottslighet. Sådant ska anmälas, utredas, åtalas och straffas.

Med det sagt: de antinazistiska demonstrationerna i GBG i lördags var fantastiska. De visade att många är beredda att stå upp för alla människors lika värde och de ingöt känslor av mod, samhörighet och kamplystnad i dem som deltog. Det är viktigt.

För enkelhets skull talar jag i texten ovan mest om nazismen, men allt detta gäller också rasismen.