Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt.
Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss.
Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden
I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv. Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet – vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader:
… du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.”
I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten.
Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat.
Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja.
Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem.
Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre.
Eva-Lotta Hultén 