Med skolstarten kommer läxorna, och med dem vaknar åter debatten om läxhjälp. Enligt en artikel i Svenska dagbladet bedömer branschorganisationen Almega att läxhjälpsbranschen nu omsätter mellan 50 och 100 miljoner per år. Bland många debattörer är upprördheten stor och i SvD:s artikel pekar både de två lärarförbunden och Skolverket på problem. Genom RUT-avdrag för läxhjälp går skattepengar till dem som redan är välbeställda för att deras barn ska få en ännu bättre start i livet. Klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, dem som kan och dem som inte kan, ökar.

Jag håller med om att detta är djupt problematiskt. Rimligen borde skattepengar användas för utjämning och inte för att öka skillnader. Men en dimension av problemet utelämnas alltid i debatten om läxhjälp: själva läxorna.

Den historiska orsaken till att skolan ger läxor har varit bristande resurser. Med åren har man kommit att kamouflera över detta med tal om att det ger föräldrar inblick i barnens skolgång och att det är bra för eleverna att ta eget ansvar för sitt lärande. Det är två ganska bakvända argument. Läxor ger ju inte eget ansvar för lärande utan är en övning i att göra vad man blivit tillsagd även när ordergivaren inte hänger en över axeln. Pådrivarrollen tas i stället över av trötta föräldrar som gärna ägnat tiden åt annat än att tjata på sina barn om läxor – som att umgås med dem och prata om vad som hänt i skolan, till exempel.

Sanningen är dessutom att läxor över huvud taget ökar klyftorna. En stor andel av eleverna i svenska skolor har liten eller ingen hjälp från sina föräldrar när det kommer till läxor eftersom de inte talar svenska, har sociala problem, för låga egna kunskaper eller för dåligt med tid. Detta problem kvarstår vare sig somliga betalar för läxhjälp eller ej. Det vi borde diskutera är varför skolan alls ska ge läxor. Vuxna avråds från att ta med sig jobbet hem för att undvika osund stress. Med barn gör vi tvärtom. Läxor skapar konflikter i hemmet när föräldrarna förvandlas till tjatande övervakare. Barn riskerar felinlärning när personer utan utbildning förväntas stötta dem i deras lärande. Lägg därtill att studier visar att läxor saknar effekter för barn upp till sexan och har mycket små även därefter.

Redan idag finns skolor som framgångsrikt arbetar helt läxfritt. Skolans lärande, hur det än läggs upp (exempelvis som egna studier, men med tillgång till en lärare att fråga), bör klaras av inom skoldagens ram och inte luta sig mot vare sig föräldrar eller läxhjälpsföretag.

I GP igår.

Vill också tillägga att argumentet att läxor ger föräldrarna inblick går stick i stäv med rut-avdrag för läxhjälp.

På sin hemsida beskriver Lundsberg sig som en ”totalupplevelse som skiljer sig från den traditionella skolvärldens”. Jo, inte på alla skolor bränner elever varandra med strykjärn, och problemen går djupt.

Skolinspektionens rapport och tidigare internatelever vittnar om att äldre elever av tradition haft rätt att både förnedra och utnyttja de yngre. De vuxna har blundat och skolans egna regler har också syftat till underkastelse och disciplin. När de en gång hunsade når trean har de själva blivit fullfjädrade förtryckare. Det bäddar för att upplevelserna inte ifrågasätts av dem senare heller – de är ju inte bara offer utan också själva förövare. Dessutom faller en tjallare hårt från höga höjder – det är samhällets elitskikt det handlar om. Så har ett förtryckande system kunnat fortleva år efter år. De återkommande fallen av misshandel och övergrepp på Lundsberg handlar inte om ruttna äpplen utan om en rutten korg.

Den gamla anrika skolan stängs på sex månader, med omedelbar verkan. Det är ett drastiskt men av allt att döma riktigt beslut och det är glädjande att Skolinspektionen till sist markerat att nu får det vara nog. Inte ens om man tillhör samhällets översta skikt får man misshandla och kränka andra, eller blunda för att tonåringar skolas till översittare och brottslingar.

I GP idag

Den som befinner sig i Malmö på onsdag kan komma och höra mig prata om min bok. Akademibokhandeln, Södertull, kl 12. Läs mer här.

Varför ska man gå i skolan? I ett antal år har jag skrivit om skolpolitik, pedagogik och barns utveckling och psykiska hälsa för flera olika tidningar och magasin, och det är en fråga som vi varit ganska få om att försöka belysa på djupet.

Det senaste decenniets debatt om skolan har i stället utmärkts av en mycket grund syn på dess nytta. Det framstår som att skolans främsta uppgift är att få elever att prestera bra på prov.  Med den synen kan många av de reformer som genomförts och de politiska idéer som lagts fram kanske framstå som rimliga (fast bara om man bortser från att de hittills inte visat sig ge några positiva resultat och dessutom saknar förankring i forskning …); men en skolas mål måste vara något mycket större än goda provresultat och höga betyg.

Skolan är ingen löst flytande ö – den hänger ihop med resten av samhället. För den som vill se – och jag tror att vi är många – ett samhälle som bärs av solidaritet, empati, kreativitet, demokrati, jämlikhet, handlingskraft och civilkurage är förvisso faktakunskaper viktiga, men bara som medel och inte som självändamål.

Det är inte nya styrdokument eller andra kosmetiska reformer som behövs, utan en synvända vad gäller varför vi alls ska skicka våra barn till skolan och vad skolan har för roll att fylla när det kommer till att forma ett samhälle.

Skolan måste med nödvändighet vara både innehåll och form. I läroplanen för för- och grundskola kan man läsa:

”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.”

Skolan ska alltså inte bara berätta vad demokrati är, den ska i sig vara demokratiskt uppbyggd och lärare ska handleda elever i att bli demokratiska och ansvarstagande samhällsmedborgare.

Det är vackra ord men på många skolor inte mycket mer än så. För att förändra skolan i en verkligt demokratisk riktning krävs att en ny barnsyn får genomslag i samhället.

Vi måste börja betrakta barn som samhällsmedborgare med egna rättigheter redan från födseln. Att få en meningsfylld tid (en mening i stunden och inte bara för framtida nytta) i skolan måste bli en självklar del av dessa rättigheter. Om inte, så riskerar skolan att fostra till passivitet och anpasslighet.

I en samhällsbyggande skola måste eleverna få uppleva att deras tankar, känslor, åsikter, tid och upplevelser spelar roll och att deras handlingar har betydelse. Skolan behöver satsa på social medvetenhet och solidaritet mellan eleverna. Deras intresse för varandras liv och välbefinnande ska uppmuntras.

Om detta ska bli till handfast verklighet måste vi: lärare, politiker, skoldebattörer, föräldrar, och alla andra med makt över skolan, fråga oss hur en sådan skola bör se ut.

Rimligen kräver det elevers delaktighet i planering av undervisningen och i skolans alla angelägenheter. Rimligen skadar ett ständigt mätande och bedömande elevernas självständighet och samarbetsförmåga. Av sådant lär de sig att bara andra kan avgöra vad som är gott och rätt; de styrs till att tro att bara det som är mätbart har ett värde och att enskilda prestationer är viktigare än att hjälpas åt.

För en fungerande demokrati krävs att skolan formar barnen till att bli aktiva i stället för passiva, självständiga i stället för lättstyrda, solidariska i stället för konkurrensinriktade.  Det är ett arbete som måste pågå varje dag, i varje möte med eleverna.

John Dewey, en av västvärldens mest inflytelserika pedagogiska tänkare, har skrivit:

”Den person är fri som har ett problem som verkligen är ett problem för honom och som förfogar över de redskap som behövs för att angripa problemet. Han sporrar sin nyfikenhet, vilket medför att han skaffar sig den information som behövs för att lösa problemet. Allt han har av initiativkraft, fantasi och visioner sätts i rörelse och styr hans impulser och beteende. Hans handlande styrs av hans syfte. I annat fall är hans uppmärksamhet, hans läraktighet, hans foglighet inget annat än intellektuell underdånighet.”

Att lära eleverna att resonera, ifrågasätta och dra slutsatser är centralt. Faktakunskaper är material som ska knådas och sättas in i ett sammanhang. Normer och vedertagna ”sanningar” behöver lyftas fram och ifrågasättas.

Skolans undervisning generellt måste syfta till förståelse hellre än katalogiserad faktakunskap, ett subjektivt hellre än ett objektivt förhållningssätt (vad är min roll och mitt ansvar i det hela) och en relation till omvärlden som baseras på både känslor och tänkande (hur får detta mig att känna och vad beror det på).

Den skolsituation som uppstått både genom boendesegregation och genom det fria skolvalet måste motverkas inte bara genom förbud mot vinster (vilket kommer ge som resultat att antalet friskolor sjunker radikalt), en annan bostadspolitik och förändrade upptagningsområden till skolorna, utan också genom möten med världen utanför skolan.

Den samhällsbyggande skolan måste vara i ständig kontakt med samhället runtomkring. De företag, institutioner och organisationer som verkar i samhället måste i mycket högre grad än idag bli föremål för studiebesök och samarbeten (och kritisk reflektion).

En tilltro till den egna betydelsen som samhällsmedborgare uppstår om man praktiskt får se konsekvenser av egna insatser och handlingar. Flera unga människor jag mött beskriver Ung företagsamhets verksamhet i skolan, då de får träna på att starta företag, som både det roligaste och mest meningsfulla de fått göra i skolan. Arbetssättet går att applicera också på andra områden, som att bidra socialt på förskolor, fritids och vårdhem, eller organisera samhällsförbättrande insatser som att städa eller försköna i området där man bor eller stötta och hjälpa flyktingar och bostadslösa. Det tränar både förmåga att handla och förmåga att förstå hur samhället hänger ihop – och går lätt att koppla ihop med ämnen som samhällskunskap, matematik, bild, och svenska.

Skolan bör för övrigt ta varje tillfälle som ges att koppla samman träning i matematik, ekonomi, samhällskunskap, kemi, fysik, ja alla skolans ämnen, med sådant som bidrar till samhället på olika sätt. Kunskap blir mer meningsfull om man ser en praktisk användning. Reflektion över hur handlingar påverkar människor och samhället som helhet blir på större allvar om det finns några handlingar att reflektera kring.

Skolan behöver ständigt uppmuntra barn att ställa frågor av typen: hur kan jag bidra till samhället? Hur kan jag göra gott för andra? Vad är viktigt i livet? Vad gör mitt beteende för skillnad?

Faktakunskaper är medel att använda sig av för att förstå sig själv, sina medmänniskor och samhället och för att kunna bidra till det på olika sätt. Praktisk filosofi och praktisk psykologi bör införas i alla grundskolans och gymnasiets årskurser (och precis som alla andra ämnen integreras med de övriga).

Att leva i en demokrati med yttrandefrihet har bara verklig innebörd och mening om vi faktiskt kan tänka själva och vågar och kan uttrycka oss och handla självständigt, i solidaritet med våra medmänniskor.

Mycket av denna ovan skisserade omvandling handlar om att utveckla vårt förhållningssätt till, och vår syn på barn, lärande och ”nytta”. En sådan omvandling måste ge genomslag i alla de delar en skola och en undervisning är uppbyggda av.

För den som är rädd att de mätbara resultaten kommer sjunka av denna omvandling kan jag försäkra att det inte finns något att vara orolig för. Träning i medmänsklighet och ansvarstagande är inget hot mot mätbara kunskaper. Forskningsstudier visar tvärtom att det kan leda till bättre skolprestationer. Och träning i att ta ansvar och våga ifrågasätta har man nytta av också i arbetslivet. Att lära barn reflektera och engagera sig har helt enkelt inga kända nackdelar.

I Arbetet idag

”Man föds inte till kvinna man blir det”, skrev Simone de Beauvoir i sin klassiska Det andra könet., från 1949. Sedan dess har många hunnit påpeka att det omvända är lika sant: man föds inte till man, man blir det. Ingen står fri från andra människors förväntningar och påverkan.

Kunskap om att samhällsstrukturer och normer formar oss och inskränker våra sätt att vara människa är en viktig befriande faktor för dem som inte känner sig bekväma i sina kroppar eller roller. Det är också en viktig insikt för att kunna analysera vad som händer i en heterosexuell relation. Mäns överordning är varken naturgiven eller ett utslag av manlig ondska – den är en konskekvens av hur vi låter våra gemensamma föreställningar om manligt och kvinnligt påverka oss.

Detta är en av grundteserna i avhandlingen On the ontology of love, sexuality and power. Towards av feminist-realist depth approach. I den samtalar och bråkar genusvetaren Lena Gunnarsson med några av den moderna feminismens förgrundsgestalter och nytänkare. Catherine MacKinnon och Judith Butler får rejäla och välgörande duvningar som främst handlar om deras teoriers bristande förankring i kvinnors verklighet och vardag  – men barnen slängs inte ut med badvattnet. Gunnarsson ser och erkänner deras betydelse för omvälvande och behövliga nya stigar vi vandrat in på.

Anna Jonasdottir, som myntat begreppet kärlekskraft får i sin tur bilda grund för Gunnarssons eget bidrag till nytänkande. Jónasdóttir ifrågasätter hur det kan komma sig att kvinnor i dagens jämställda västländer fortsätter att vara underställda män. Hon menar att det har sitt ursprung i våra biologiska behov av närhet, sex och bekräftelse. Vilken form det tar sig är beroende av den tid och miljö vi lever i. Vi både bidrar till och påverkas av samhälleliga normer och förväntningar. I det spelet underordnas kvinnor, och män drar nytta av kvinnors vilja att visa sin kärlek genom service och omsorg. När kvinnor begär att få samma tillbaka som de ger, uppfattas de som känslomässigt krävande.  Valet, för många kvinnor, står alltså mellan att få sina ”sociosexuella” behov bara delvis tillfredsställda, under exploaterande förhållanden, eller att inte få dem tillfredsställda alls, om de väljer att leva ensamma.

Lena Gunnarsson är tydlig med sin beundran för Jónasdóttir, som också är hennes handledare, men uttrycker också kritik och söker sig vidare i sina egna ståndpunkter. Hon vilar sig tungt mot den brittiske filosofen Roy Bhaskar och hans tankar om verkligheten som något vi kan leva i fullt ut, eller begränsa oss i förhållande till. Hon menar att exploateringen i en heterosexuell relation hindrar inte bara kvinnor utan också män från att leva ut sin fulla kärlekspotential. För att bli hela som människor behöver män få ge omsorg i lika hög grad som de tar emot: ”det öppnar för att män har ett frigörandeintresse i att få slut på exploateringen”.

Lena Gunnarsson gör också upp med vad hon menar vara en naturfobi inom feminismen. I rädsla för en deterministisk biologism, som säger att vi är helt styrda av våra gener och att vi därför bara har att underkasta oss ”naturliga” könsroller, så har feminismen fjärmat sig så till den grad att man inte vill prata biologi alls. Det leder fel, menar Gunnarsson. Biologin har betydelse, men bara till en viss grad. För att kunna frigöra oss från normer måste vi erkänna och definiera biologins roll: ”För hur kan vi förstå en social ordning som problematisk eller förtryckande, om vi inte utgår ifrån att det finns något i den mänskliga naturen som får oss att frodas under vissa omständigheter och lida under andra?”

I de sista kapitlen ger författaren förslag på vad hon menar vara ett djupare sätt att se på, och utöva kärlek. Här får jag efterhand allt svårare att följa och hålla med henne. Hennes definition av kärlek – en vilja till sammansmältning, liknar mer vad jag, och många andra, skulle kalla förälskelse, och jag har till skillnad från Gunnarsson svårt att föreställa mig – eller se det odelat positiva i – en kärlek mellan vuxna som är villkorslös. För mig blir hennes resonemang efterhand alltför andliga, och alltför långt ifrån den verklighet hon själv efterlyser mer av inom feministisk idébildning. Tankarna om kvinnlig kärleksstrejk som medel för kvinnor att stärka sig själva och sin position relativt männen känns inte heller särskilt verklighetsförankrad utan blir en teoretisk lek. Och även om jag, precis som Gunnarsson, önskar att kvinnor i högre utsträckning sökte känslomässigt stöd hos varandra och i sig själva tror jag knappast att mindfulness har någon särskilt stor potential att åstadkomma mer jämlika relationer mellan kvinnor och män. Vill kvinnor förändra sina privata relationer är troligtvis uttryckt missnöje i kombination med resonemang betydligt bättre instrument att använda sig av än att söka harmoni i sitt inre och hoppas på att det ska förändra också mannen.  Som utopisk vision är Lena Gunnarssons idéer bitvis vackra men inte mycket att hålla sig i om man försöker få styr på en verklig relation.

Eva-Lotta Hultén

On the ontology of love, sexuality and power. Towards a fminist-realist depth approach

Lena Gunnarsson

Örebro Studies in Gender Research (boken utkommer under nästa år också på engelska förlaget Routledge)

Som recension i GP idag.

Återupptar mitt bloggande efter sommaren med en upprörd text om skolan. Tror ingen blir förvånad.

Publicerad i GP idag:

Denna artikel i Svd är visserligen några år gammal men eftersom jag inte hittade den förrän nu och den fortfarande är lika läsvärd så tipsar jag om läsning nu.

LÄS!!!

Mer lek och färre vuxenstyrda aktiviteter är vad de flesta barn behöver.

”Barn blir inte socialt kompetenta av att en vuxen lärare eller tränare säger åt dem hur de ska uppföra sig. Det är i leken med jämnåriga de förstår vad som är acceptabelt beteende och inte.

Och ju mer kaotisk och obegriplig leken verkar för oss vuxna (kuddar och stolar över hela golvet och barn som springer runt och tjoar) desto bättre. En bra lek har helt enkelt inget tydligt mål. Den är innovationernas urmoder. Och bara pågår.”

Barn blir kreativa och socialt kompetenta av fri lek!

Ganska nyligen har jag läst dels Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige samt senaste numret  av Pockettidningen R, om barnfattigdom i Sverige. Jag hade tänkte skriva ett längre inlägg om dem men inser att jag inte hinner. Så sammanfattningsvis: Läs dem!

Susanna Alakoskis kloka resonemang i kombination med egna tunga erfarenheter är oerhört bra att bära med sig för att öka både empati och förståelse för vad som ligger bakom fattigdomen, hur den yttrar sig och hur den känns. Och i pockettidningen R ger journalisten Börge Nilsson i reportage, intervjuer, artiklar och krönikor en bred bild av svensk barnfattigdom. Han granskar också Janne Josefssons ”granskning” av svensk barnfattigdom, under rubriken ”Uppdrag förvanskning” – vilket är en talande sammanfattning av vad Josefsson åstadkom.

Ett citat ur Alakoskis bok:

”Mognad, var läser jag det?, är förmågan att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Jag hade kunnat vara du, du hade kunnat vara jag, rollerna kunde vari ombytta. Det kunde varit du som växte upp med mitt gapande kylskåp eller Moa Martinssons tomma skafferi.

Moral är inte någon lätt sak.

Hur förhåller vi oss till dem som inget har, som trots allt, och på olika sätt, är i underläge och utlämnade åt vår eventuella mognad och goda vilja?

Påminnelse: inga människor är frivilligt fattiga.

Fattigdom är ett politiskt tillstånd.

Politik är ett hantverk och demokratin en praktiskt gärning, förankrad i människors sociala vardag.”

I några nyligen gjorda intervjuer med Jan Björklund (senast i Expressen i måndags) hävdar han att den av honom själv tillsatta utredningen Det tar tid visar att det finns forskningsstöd för hans reformer. Stämmer det? I utredningen gås reformerna systematiskt igenom och detta är vad den har att säga:

Om tidigare mål och kunskapskrav: ”Vad gäller de tidiga skolåren konstaterar utredningen att det varken finns forskningsresultat eller utvärderingar som mot bak- grund av läroplansreformer diskuterar betydelsen hur mål konstrueras, till exempel betydelsen av antalet målnivåer för elevernas kunskapsutveckling.”

Om fler betygssteg: ”Huruvida fler betygssteg kan bidra till att stärka elevernas motivation och vilja att öka sin arbetsinsats och höja sina betyg kan alltså varken verifieras eller falsifieras med stöd av befintlig forskning.”

Om högre krav för de högsta betygen: Motsägelsefulla resultat, enligt de rapporter man valt att titta på. Och då har man ändå valt att bortse från en hel del forskning som visar på negativa effekter av betyg.

Om lärarlegitimationer: ”Det är svårt att hitta forskning som har direkt relevans för den reform som genomförts i Sverige”.

Om stärkt pedagogiskt ledarskap: ”Mot bakgrund av ovanstående konstaterar utredningen att det i stor utsträckning saknas forskning om det mesta som skulle kunnat bidra till att belysa effekterna av den obligatoriska rektorsutbildningen respektive Rektorslyftet på studieresultaten och skolans måluppfyllelse. ”

Om stöd till särskilda satsningar: Forskning saknas.

Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ”varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan”, samt att ”vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.”

Så var det med det forskningsstödet. Som i själva verket är svagt, oklart eller rentav obefintligt.

Vi har en utbildningsminister som gärna talar sig varm för kunskap men är sorgligt ointresserad av att själv skaffa sig behövlig sådan. Hans relation till fakta och till sanning är det uppenbarligen också lite si och så med.

Eftersom journalister i allmänhet inte har tid att läsa rapporter utan nöjer sig med pressutskick och politikernas påståenden, så förvandlas Björklundska lögner lätt till sanning.  Och skolpersonal och elever får fortsätta att betala priset för hans infall och nycker.

Två bra recensioner till av min bok:

Petter Larsson i HD:

 ”Det är ändå en välgörande bok, för oss som föredrar medborgare som käftar emot framför dem som bockar. (…)

Stora delar av samhället, inte minst yrkeslivet, bygger ju på att vi inte ifrågasätter, utan ser vår underordning som naturlig och konkurrensen med andra som självklar.

Och skolan är ju i stor utsträckning en förberedelse inför arbetslivet, just när det gäller disciplin. Det vi lär oss är inte bara att skriva och räkna, utan också att vara på rätt plats i rätt tid, att utföra vad vi blir ålagda utan att klaga, och att slåss med varandra om status.

Det hade kunnat vara annorlunda, hävdar Hultén. Vi hade kunnat leva upp till våra egna ideal.

Det är mycket nog.”

Han tolkar det emellertid som att hela min bok är en ett inlägg i skoldebatten. Det är den inte.  Det är en bok om individens förmåga till ont och till gott. Skolans roll i att bidra till civilkurage och eget tänkande utgör bara ett par kapitel.

Ikon 1931:

”Eva-Lotta Hultén tar på sig det dubbla uppdraget att både borra sig in i ondskans svarta hjärta och i bokens andra del visa på hur man på ett tidigt stadium i en människas liv kan börja lägga grunden för godhet och empati. Hon lyckas bra med ett ickedömande förhållningssätt där fokuset hamnar på förståelse istället för att utpekanden.”

”Resan Från Mörkrets Hjärta är en välskriven bok som tar upp ett intressant ämne. En bra avvägning mellan exempel och mer vetenskapligt orienterade tankegångar ger ett bra flyt och även om den bitvis är riktigt otäck rekommenderar jag den gärna.”