Om ni bara ska se ett enda faktaprogram i år så välj det här. Vetenskapens värld om varför den stora majoriteten av världens ekonomer missade att en stor kris stod för dörren, trots att det fanns tydliga signaler. Den dominerande ekonomiska vetenskapen bygger på teorier utan förankring i verkligheten. Bankernas agerande och människors skuldsättning har räknats som oviktig – vilket är fullkomligt absurt. Det börjar väldigt uppenbart bli dags att skrota en ekonomivetenskap som bara funkar i teorin.

 Pengar rinner iväg till dåligt genomtänkta projekt, tveksamma bidrag och tjänster upphandlade genom svågerpolitik. I boken Tystnadens Europa beskriver journalisten (och tidigare informatören på Europaparlamentet), Helle Larssen, en utbredd korruptions- och tystnadskultur inom EU. Tjänstemän som slår larm blir utfrysta, avskedade och hotade. Ändå finns det de som vågar. De som envist håller fast vid sin uppfattning om rätt och fel och vid de lagar som reglerar hur saker ska gå till. I boken porträtteras ett antal av dem som vågat blåsa i pipan. Många av dem har farit mycket illa; de har förlorat både jobb och vänner. Ändå ångrar de sig inte. De anser att de gjorde vad som var rätt och nödvändigt.

I en tid då ordet ”hjälte” i det närmsta tycks ha förvandlats till en synonym med ”elitfotbollsspelare” saknar jag ofta reflektion kring och bilder av vad det innebär att visa verkligt hjältemod. Inför 2013 lanserar Forum för levande historia Raoul Wallenberg-kalendern i vägg- och fickformat. Sammanlagt presenteras 365 personer (en för varje dag) som vågat ta stora risker för det de anser rätt eller för att rädda andra. Det är upplyftande och inspirerande läsning. Men vilka är de modiga? Vad avgör om man slår larm och vågar stå upp mot makten eller om man i stället blir medlöpare eller tyst åskådare?

Den frågan fick de båda forskarna Samuel P Oliner och Pearl Oliner att på 70-talet studera hundratals personer som med risk för sina egna liv räddat judar under andra världskriget. De konstaterade att ”räddarna” i allmänhet inte hade mer information om vad som skedde än andra. Det handlade snarare om hur de valde att ta till sig den information de fick. Hos hjälparna kombinerades empati med en stor ansvarskänsla. De var även mer benägna att känna att deras handlingar kunde göra skillnad och att de hade kontroll över skeenden i sina liv. ”Snarare än att se sig som schackpjäser, utsatta för andra människors maktutövande, var de i betydligt högre utsträckning än icke-räddarna benägna att uppfatta sig själva som aktörer, kapabla att planera och genomföra saker och villiga att acceptera konsekvenserna”, konstaterar Oliners.

Det mesta tyder på att dessa egenskaper har med ens relationella utveckling under barn- och ungdom att göra. Överlag har altruistiska människor haft trygga och varma relationer inom familjen, med föräldrar som framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna till Oliners ”räddare” hade resonerat med dem kring rätt och fel och sällan eller aldrig straffat dem och de hade själva agerat som goda förebilder.

Vi föds med anlag för empati och identifikation och med förmågan att tolka och förstå intentioner. Hur väl vi utvecklar dessa förmågor hänger ihop med det bemötande vi får. Hjärnan är långt ifrån färdigutvecklad vid födseln. Exempelvis utvecklas 70 procent av hjärnbarken – som har stor betydelse för bland annat uppmärksamhet, minne och tänkande – senare. De första åren har mycket stor betydelse för utvecklingen av vår personlighet och våra sociala förmågor. Barn med trygg anknytning till sina vårdnadshavare har bättre självkänsla och högre tillit till andra människor. Med självkänsla följer förmåga att skaffa sig egna ståndpunkter och göra självständiga bedömningar och mod att handla. En familj som i stället uppmuntrar anpassning och underkastelse fostrar ryggradslösa ögontjänare. Men vad som sker i familjen påverkas av strömningar i samhället. Vi ser gärna vårt samhälle som extremt individualistiskt men i viktiga avseenden är vi snarare auktoritetsbundna och trycket att anpassa sig till gruppen är ofta starkt.

I sin bok Ondskans filosofi skriver den norske filosofen Lars Fr H Svendsen om individualitetens paradoxala status som problem och lösning: ”Denna paradox upplöses emellertid när man ser att både individuella och allmänna intressen kan tillvaratas om man skiljer mellan intressen och ansvar. Det individuella skall inte innebära att jag håller fast vid mina individuella intressen utan vid mitt individuella ansvar, och det allmänna skall inte innebära att jag delegerar mitt ansvar till någon utanför mig själv, utan snarare att jag värnar om allmänna intressen. Det onda uppstår när ansvaret flyttas från individen till allmänheten, och när intressena flyttas från allmänna hänsyn tillbaka till min individualitet. ”

Modiga människor gör vad de anser vara rätt därför att de lärt sig att bilda sig egna ståndpunkter, vågar ifrågasätta och gå emot auktoriteter och klarar att stå emot grupptryck. De som använder sitt mod till att hjälpa andra gör det för att de lärt sig att känna medkänsla. De är både individer och del av en grupp. Att bli en modig människa underlättas av att ha haft en viss typ av barndom men människan är formbar hela livet. En skola som satsar på reflektion, empatiträning och att bygga upp god självkänsla hos eleverna kan göra stor nytta. Ett samhälle som arbetar för att begränsa prestationsfixering och statusjakt och på olika sätt uppmuntrar medmänsklighet och civilkurage likaså.

Visselblåsarna i Larssens bok anser att de gjorde sitt jobb och att det inte var något märkvärdigt. Samuel och Pearl Oliners forskning visar att det är en attityd de delar med många andra som vågat ta risker för det de anser vara rätt. Det som utifrån ter sig beundransvärt, och som man nog gärna föreställer sig föregås av stor vånda, upplevs inifrån bara som självklart och nödvändigt. Därmed inte sagt att det inte också är tungt och svårt. Att stötas ut, ifrågasättas, åsidosättas vid befordringar och se hur också närstående mår dåligt av pressen utifrån – eller att rentav leva under dödshot – är naturligtvis väldigt tärande. Vågar man inte själv stå på barrikaderna kan man kanske därför i alla fall försöka visa sitt stöd för dem som gör det. Larssens bok (och forskning kring whistle blowing) visar att det är sorgligt få som gör det.

I Raoul Wallenbergkalendern finns kortkorta porträtt av Ruby Bridges, Hawa Abdi, Roméo Dallaire, Anna Politkovskaja och många andra. Kalendern vänder sig till lärare och elever på gymnasiet (det finns en tillhörande lärarhandledning) men den kan tjäna som inspiration för alla oss som önskar oss mer civilkurage. Vårt behov av förebilder är stort och det är aldrig för sent att skaffa sig nya.

Matjordens alltså. I senaste Arbetet skriver jag om hur jordens tunna lager av matjord flyger bort med vinden och rinner bort med vattnet. Vi håller på att underminera en av de viktigaste förutsättningarna för människans fortsatta liv på planeten jorden:

”Alltmer har odlandet ökat mitt intresse för matjord också ur ett större perspektiv. Hur kan reglerna se så olika ut för trädgårdsodling och storjordbruk? I mina egna odlingsbäddar undviker jag att gå på jorden som ska odlas. På åkrarna kör bonden omkring med flera ton tunga maskiner. Min egen täppa försöker jag skydda mot vind. Odling i stor skala innebär enorma öppna fält. I min trädgård följer jag råden att samplantera för att minska risken för angrepp. På åkrarna råder enformiga monokulturer. Så vad gör dagens onaturliga jordbruk med vår matjord?

(…)

Vi står, antingen vi vill eller ej, inför mycket stora förändringar av hur vi behandlar vår matjord – grunden för vår överlevnad. Idag är svenskt jordbruk helt mekaniserat. Bara ett par procent av svenskarna arbetar i jordbruket mot mer än häften för bara hundra år sedan. Maskinerna drivs av olja, liksom även det artificiella gödsel vi sprider på våra åkrar är framställt av olja. Det säger sig självt att det på sikt måste till en ändring av hur vi brukar och återför näring till våra jordar. Varför ska människans gödsel övergöda våra vattendrag i stället för att komma till nytta på våra åkrar? Vi behöver sluta kretsloppet igen. Samtidigt är det idag problematiskt att sprida rötslam från våra reningsverk på åkrarna. Det innehåller visserligen en hel del av den för växterna så viktiga fosforn men också en rad kemikalier och metaller som kadmium som riskerar att anrikas i och förgifta jordarna. Kadmium skadar våra njurar och kan orsaka olika former av cancer.

Det storskaliga kemikaliejordbruket må ha den fördelen att skörden blir större än med ekologisk odling, täckodling, permakulturodling eller småskalig samodling, men priset stavas mänsklig hälsa och matjordsutarmning och när oljan sinar har vi inte längre något val. Många fler av oss måste i framtiden vara beredda att jobba i jordbruket om vi ska klara matförsörjningen och eftersom vi ännu inte kommit på något sätt att livnära oss på vare sig kemikalier eller sten kommer vi förr eller senare behöva tänka om kring hur vi behandlar och återför näring och mull till vår jord.

Bloggen Samtider förklarar på ett humoristiskt vis vilken reell nytta den förda skolpolitiken gör. Apropå betyg från åk 4: 

”Ehh, E är alltså vad ert barn har uppnått. Nej, det är inte dåligt, det är godkänt. Det motsvarar G i det gamla systemet. Nej, ingen etta. Ettan var mycket sämre i det systemet. Det är mer som en trea. Nej, C är inte mittemellan som en trea. C är jättebra, det är svårt att få C. Vad som är D? Det är kanske som typ G plus. Va, VG minus? Jo, det var ju lite bättre. Säg att D är mittemellan G plus och VG minus… Nej, då är inte C något VG minus. Va? Nej, inte C i det systemet. Det var ju jättedåligt, mycket sämre än E i detta system. Vadå, för att bli en D-elev?”

osv.

Glasklart? Tydliga besked? Leder till mer lärande?

I december ska elever i årskurs sex få betyg för första gången. Innan minsta utvärdering varit möjlig att genomföra flaggar Jan Björklund nu för betyg redan från fyran. Motivet han angivit är att eleverna tar skolan mer på allvar om de får betyg. Det är en kränkande antydan om att barn är lata och behöver pressas. Det är också ett minst sagt underligt motiv för en skolreform. För vad är poängen med att ta skolan mer på allvar om man samtidigt lär sig sämre?

Pedagogikforskaren Alli Klapp vid Göteborgs universitet har genomfört en stor studie på 7000 elever där hon tittat på effekterna av betyg. Bara för sex procent gav betyg i sexan positivt utslag på deras studieresultat i sjuan. För majoriteten flickor gjorde betyg inte så stor skillnad men för majoriteten av pojkar hade det negativa effekter – för några grupper starkt negativa. Som jämförelse var de positiva effekterna (som återfanns hos redan högpresterande flickor) relativt små.

Det här är inte så konstigt. Att använda sig av betyg som någon slags press för att plugga skickar tydliga signaler till eleverna: att lära sig är tråkigt och vi utgår från att du är ovillig, därför måste vi ha verktyg att belöna eller bestraffa dig med. En sådan attityd riskerar att att leda till att eleverna går från att vara inre motiverade (nyfikenhet och intresse) till att drivas av yttre motivation (längtan efter belöningar, försök att undvika misslyckande). Yttre motivation dödar den inre och gör det svårare att ta in kunskap – som också blir ytligare.

Att vi lär oss sämre under negativ stress är väl belagt inom forskningen. Att använda detta mot barn är extra illa eftersom de tenderar att leva upp till de förväntningar vi ställer på dem – vare sig de är positiva eller negativa. Att få ett lågt betyg i årskurs fyra resulterar i låg självkänsla som påverkar förmågan att ta in kunskap. Barn behöver inte en stämpel på sina misslyckanden utan framåtsyftande feedback som berättar vad de behöver göra för att utvecklas och lära.

Alla de här (forskningsunderbyggda) invändningarna är antagligen irrelevanta för vår skolminister. Skälet till hans betygsreform är nämligen högst troligt ett annat än att eleverna ska lära sig bättre. Som Petter Larsson konstaterar på Aftonbladets kultursida: ”Folkpartiet ligger i dag på drygt 5 procent. Men enligt Lärarnas Riksförbund är svenska folket mycket positivt till både prov och betyg. 30 procent ville rent av ha tidigare betyg än i årskurs sex.”

Jan Björklund struntar i barnen. Det är rösterna han vill åt.

Som krönika i GP igår

Debatten om läxhjälp fortsätter och bland många är upprördheten stor. Att skattepengar inte bör användas på ett sätt som ökar klyftorna håller jag med om men jag saknar den övergripande debatten. Sanningen är ju att läxor över huvud taget ökar klyftorna. En stor andel av eleverna i svenska skolor har liten eller ingen hjälp från sina föräldrar när det kommer till läxor eftersom de inte talar svenska, har sociala problem eller för låga egna kunskaper. Detta problem kvarstår vare sig somliga kan betala för läxhjälp eller ej. Det vi borde diskutera är varför skolan alls ska ge läxor. Vuxna avråds från att ta med sig jobbet hem för att undvika osund stress. Med barn gör vi tvärtom. Läxor skapar konflikter i hemmet när föräldrarna förvandlas till tjatande övervakare. Barn riskerar felinlärning när personer utan utbildning förväntas stötta dem i deras lärande.

Redan idag finns skolor som framgångsrikt och med goda studieresultat arbetar helt läxfritt. Skolans lärande bör klaras av inom skoldagens ram.

I GP idag.

Läs gärna även Hanna Fridéns reaktion på att Pär Ström slutar som genusdebattör. Han har under ett antal år nu bidragit till att sänka debattnivån och Fridén ser ingen anledning att sörja att han slutar eller att tycka synd om honom för att han fått ta emot hårda ord. Dem har han själv bäddat för på alla sätt.

På s 10-12 i senaste numret av SkogsEko har Maria Steen och jag ett reportage om ett ”steampunklajv i kurortsmiljö”. Ett av de roligaste jobb jag gjort i år och fantastiska bilder av Maria. I samma nummer har jag också skrivit om skogsbete, och Maria har tagit superfina bilder även till den texten.

 Det pågår ett vansinnigt slöseri i Göteborgs skolor och det skulle behöva sparas omedelbart. Jag syftar inte bara på mänskliga resurser utan också på reda pengar.

Det kan visserligen se ut som att man sparar pengar när man drar ner på lärartjänster och läromedel och låter eleverna arbeta i miljöer som äventyrar deras hälsa men i själva verket är det ett säkert sätt att bygga upp ett enormt underskott inför framtiden. Varje elev som inte får rätt hjälp i skolan är en angelägenhet för hela kommunen och samhället. Att hamna i långtidsarbetslöshet, kriminalitet eller psykisk sjukdom är inte bara plågsamt för den enskilde och de direkt berörda – det kostar skattepengar.

De båda ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har utarbetat metoder för att sätta pris på missbruk och kriminalitet. I sina socioekonomiska bokslut räknar de fram vad sådant som antal vårddygn på LVU-hem, sjukskrivningar och avgiftningar faktiskt kostar och vem som betalar. Föga överraskande lönar det sig alltid för en kommun att satsa brett och förebyggande. Som till exempel på en skola där alla får den hjälp och det stöd de behöver – tidigt. Att behöva koppla in socialtjänst är dyrt, liksom att låta många elever hamna på gymnasiets individuella program i stället för på något av de ordinarie. För de pengar som en narkoman kostar samhället (dryga 1,6 miljoner per år) skulle ett par socialpedagoger och en elevassistent kunna få anställning på en skola – och kanske rädda flera elever från att hamna i kostsam kriminalitet tio år senare. Om man undviker att en tonåring hamnar i missbruk så finansierar det skolkuratorer för 43 000 barn. Slipper man att placera bara ett enda barn på institution så har det betalat årslönen för ett par (välbetalda) speciallärare (siffror från rapporten Nu – inte senare, Stiftelsen Allmänna Barnhuset).

Ingen besparing är så kortsiktig som den som görs på unga människor. Varje extra krona till skolan är väl använda pengar och det går faktiskt att också rent budgetmässigt räkna skolsatsningar som långsiktiga investeringar. Att sätta upp hälsa och arbetsförmåga som en tillgång i balansräkningen är fullt möjligt. I privat näringsliv bokförs kunskap och goodwill självklart som tillgångar och kommuner kan göra samma sak. I sina rekommendationer skrev Rådet för kommunal redovisning (ett oberoende ideellt organ bildat 1997 av staten Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet): ” En immateriell tillgång förväntas ge upphov till framtida ekonomiska fördelar, antingen i form av intäkter eller som kostnadsbesparingar.” Likaväl som att investera i nya byggnader kan en kommun investera i sina medborgare.

Hur sambanden mellan insnävad budget och ungdomars utslagning ser ut vet antagligen varenda rektor i Göteborg men vad ska de göra om deras arbetsgivare inte lyssnar? Som rektor har man två uppdragsgivare: staten som bestämmer vilka mål som ska uppnås och kommunen som sätter budgeten. Rektorer jag pratar med känner att de inte kan leva upp till det statliga uppdrag de har. Rent juridiskt går det statliga uppdraget först men rektorerna upplever att skollag, läroplan och andra reglementen kommer i andra hand, budget i första.

Förklaringen till att det blir så står naturligtvis att finna i att den kommunala uppdragsgivarens närvaro är så mycket mer påtaglig i en rektors vardag än vad den statliga är. Rektorerna är kommunalt anställda och träffar sina chefer regelbundet – och cheferna har bara ett kommunalt uppdrag, inget statligt. Rektorerna träffar dessutom de kommunala politikerna, inte de på nationell nivå. Det är kanske inte så konstigt att man styrs mot att i första hand tillfredsställa de krav man upplever konkret i sin vardag och som ställs av dem som anställt en.

En inte alltför vågad slutsats är att kommunaliseringen av skolan lett till en kraftig försvagning för skollag och andra statliga styrdokument. Och till en större tystnad från rektorer. Det krävs stort mod för att spräcka budgeten och pondus för att kunna stå upp inför chefer och politiker för att försvara sina beslut – även då de bara handlar om att följa skollagen och ge alla elever det stöd de behöver och har rätt till

En väg att lösa detta är att återförstatliga skolan (vilket inte behöver innebära en exakt återgång till det gamla systemet), en annan att själva skolan fortsätter vara kommunal medan rektorn går över till statlig anställning. Det skulle förändra maktbalansen till rektors – och elevernas – fördel. Då skulle också en Lex Maria-lag för rektorer, med anmälningsskyldighet då man inte kan leva upp till sitt uppdrag, kunna bli verkligt effektiv. Den kommun som inte tillhandahåller den utbildning som medborgarna enligt lag har rätt till skulle då ligga pyrt till. Idag är det i stället många av Göteborgs elever som gör det.

Som debattartikel i GP idag

 Mellan 2010 och 2011 ökade förskrivningen av läkemedel mot ADHD med 23 procent. Det som för tio år sedan var väldigt kontroversiellt – centralstimulerande amfetaminliknande preparat till barn – är idag i helt accepterat. Den ökade medicineringen beror i sin tur på en ökad diagnosticering. Allt fler barn bedöms ha medicinskt betingade problem med uppmärksamhet, impulsivitet och överaktivitet. Det neuropsykiatriska perspektivet på beteendeproblem har idag fullt genomslag i skolan och en diagnos av något slag är på många skolor närmast en förutsättning (men långt ifrån någon garanti) för att få extra stöd.

I sin doktorsavhandling Kontroversen om DAMP ger läraren och pedagogikforskaren Bo-Lennart Ekström en bild av hur medikaliseringen av inlärnings- och beteendestörningar fick sitt genomslag och hur motståndet såg ut. Många minns antagligen den stundtals mycket hätska debatten. Några av frontfigurerna var neuropsykiatrikern Christopher Gillberg – som myntade begreppet DAMP som numera sorteras in under ADHD, sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder. Bo-Lennart Ekström följer debatten från 1996 till 2006 och konstaterar att parterna inte skilde sig så mycket åt vad gäller delar av lösningarna för barn med beteendesvårigheter. Det handlade om individuellt anpassat bemötande och pedagogik. Det man var oense om var orsaken till problematiken: avvikelser i hjärnan hos de enskilda individerna eller de ramar vi ställt upp för vad som anses normalt – och för lite flexibilitet i bemötandet av olika personlighetstyper. Det första synsättet ledde fram till slutsatsen att problemen kan och bör avhjälpas delvis med medicin. Dess företrädare ansåg att alla barn borde screenas för neuropsykiatriska avvikelser redan i förskolan. Det andra synsättets förespråkare befarade att diagnoserna kunde leda till att man förvandlade problem som var både sociala, psykologiska och biologiska till bara psykiatriska tillstånd.

Bo-Lennart Ekström konstaterar att kontroversen till stor del handlade om en konkurrens mellan olika vetenskaper. Paradoxalt nog var det pedagogiken som blev arena för kampen men ingen av kombattanterna var forskare inom pedagogik.

Med facit i hand var det den neuropsykiatriska sidan som avgick med segern. Idag beräknar man att runt fem procent av alla barn har ADHD och drygt tre procent av alla pojkar mellan 10 och 14 medicinerar mot ADHD.

Det finns ingen anledning att förneka att det finns både barn och vuxna vars personligheter medför stora problem för dem socialt, inlärnings- och arbetsmässigt. En ADHD-diagnos kan lyfta skuld från både barnet (jag är inte jobbig och dum utan har ett handikapp) och från utmattade och frustrerade föräldrar. Det kan bidra till att man äntligen får det stöd man behöver – som barn, lärare eller förälder – och förstår mer om sig själv/barnet. Att alltfler diagnosticeras kan kanske också bidra till att beteendesvårigheter avdramatiseras. ”Jag har ADHD och du lätt aspergers och hon därborta är en HSP och det är en del i att vara en individ”. Om många har en diagnos kanske det inte blir så farligt att avvika. Risken är förstås att vi börjar se på varandra som representanter för en diagnos i stället för som individer. En överdriven diagnosticeringsiver riskerar också att leda till att de med verkligt allvarliga problem – som garanterat är just neuropsykiatriska och inget annat – osynliggörs.

Som många andra diagnoser som handlar om vårt psykiska tillstånd är kriterieuppfyllelsen för ADHD en bedömningsfråga. Det finns inga objektiva mätmetoder utan det handlar om att ta ställning till påståenden som ”Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar” och ”Pratar ofta överdrivet mycket”. Vem kan avgöra vad som är ”överdrivet mycket” prat? I relation till vad och för mycket för vem?

Ett krävande barn kan skapa en negativ dynamik när de vuxna inte förmår se eller möta barnens behov. Då riskerar de vuxna att bidra till att problemen eskalerar – för att sedan låta medicinera bort symtomen i stället för att göra något åt orsakerna. Allt fler beteenden riskerar också att ses som problematiska i stället för som uttryck för en normal variation eller som sunda och rimliga reaktioner på en osund och stelbent omgivning. Värt att komma ihåg är att de pojkar som är födda sent på året löper 35 procents högre risk att diagnosticeras med och medicineras för ADHD än de födda första halvåret. Det beror knappast på en biologiskt betingat högre risk för ADHD om man råkar födas i december utan på att vi medikaliserat normal omognad.

Kanske skulle samtalet om beteendeproblem gynnas av att vi gick över till att i högre grad prata om impulsivitet, överaktivitet och brist på uppmärksamhet som delar av personligheten i stil med många andra drag, som blyghet, känslosamhet eller gladlynthet. Om vi pratade mer om, och lärde oss att bättre hantera, att alla människor är olika och har skilda behov och förutsättningar skulle vi med stor sannolikhet kunna skapa en skola och ett samhälle där mycket färre än idag behöver medicineras för sin personlighet.

I GP igår.

Innan jag började intressera mig för skogen som ekosystem som trodde jag att en naturlig skog är en som människan lämnar ifred. Nuförtiden vet jag att det inte är riktigt så enkelt. Eftersom människan under årtusenden som jägare påverkat sammansättningen av skogens fauna har vi också förändrat hur en skog som lämnas ifred från människan kan utvecklas. 

 För några tusen år sedan fanns stora flockar av vilda betesdjur som bidrog till att skapa ett mosaikartat landskap med öppna gräs- och trädmarker. Det gynnade utvecklingen av arter anpassade till en sådan natur. Exempelvis vill 90 procen av skalbaggar som lever på ek ha solexponerade träd och även skalbaggarna knutna till lindar vill ha solexponering. Det innebär att många av våra nutida skogar är mycket tätare än de hade varit om vi inte utrotat de stora betesdjuren. 

I senaste numret av SkogsEko skriver jag om hur skogsbete (alltså att släppa ut tamboskap att beta i skogen) är både en kultur- och mångfaldsgärning. Tamboskapen bidrar till att återskapa sådana skogsmiljöer som under det moderna skogsbruket blivit allt mer ovanliga.  Det gynnar både vissa växter och vissa djur. Dessutom kan det bli väldigt vackra miljöer.

Reportaget kan läsas här och här. Den senare länken går till tidningen SkogsEko där man också kan se fotograf Maria Steens fina bilder till.