Utgivningen av min bok närmar sig. Innan dess kommer jag att lägga ut några smakprov från boken här på bloggen.

Här kommer inledningen av första kapitlet:

”Skriken som mannen åstadkommer när ett järnrör trycks upp i hans ändtarm är nästan outhärdliga att lyssna till. Radioinslaget handlar om tortyr i egyptiska fängelser. Någon har med en mobiltelefon spelat in hur denne okände man vrålar i ångest och smärta. Jag får kräkkänslor, mina händer darrar på bilens ratt och jag trevar instinktivt mot knappen för att stänga av men tvingar mig sedan att lyssna vidare. Om jag inte ens kan höra detta på radio hur ska jag då klara av att slutföra den bok om människors onda handlingar som jag just påbörjat?

Hur kan någon klara att åsamka någon annan den typ av rödglödgat, brinnande helvete som måste vara orsaken till de okontrollerade vrål som mannen utstöter? Hur står man ut med att vara en människa som plågar någon annan så? Vad tänker man medan den man torterar vrålar och man bara fortsätter att trycka på med järnröret?

I en studie försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som blev torterare. De  intervjuade ett antal personer som under diktaturen i Brasilien haft detta som yrke och fann att sadister snabbt sorterats bort. Eftersom de var alltför fokuserade på att tillfoga smärta tog de ofta i för mycket och orsakade sådana skador att offren blev ur stånd att leverera någon som helst information. Forskarna fann också att  torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De hade blivit tränade för rollen och ingick i en grupp där de kände vänskapsband och anpassade sig frivilligt. De anslöt sig till det rådande samhällssystemets värderingar och accepterade att de människor som de torterade utgjorde ett hot mot landet. Att få rollen som torterare fick dem att känna sig speciella och utvalda; bättre än andra. Det fanns starka krafter som påverkade dem och fick dem att känna att det de gjorde var nödvändigt och till och med upphöjt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Bilden av den grymme galningen vittrar oftast sönder när man möter dem som verkligen begått grymheter. Hur monstruösa den egyptiske mannens plågoandar än framstår för mig när jag hör hans plågade skrik så är det högst troligt att också de är normala människor som betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. När de slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

Vill jag då påstå att det inte finns några onda människor? Nej, de som gör ont för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. Anders Behring Breivik hävdar att han begick sina terrordåd för att rädda det norska folket från kulturell utplåning. Är han en ond man? Många skulle nog anse att svaret är ja. Han begick sina grymheter avsiktligt och väl medveten om vilken smärta han åsamkade. De många morden var en del i hans större plan att stoppa utvecklingen av Norge till ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. För många människor framstår också målet med hans handlingar som något dåligt men utifrån hans föreställningar om ett bra samhälle så hade de en god avsikt. Anders Behring Breivik ser inte sig själv som ond. Hans avskyvärda dåd var liksom de brasilianska torterarnas av det instrumentella slaget. De var fullt avsiktliga och han menade att de var berättigade eftersom de tjänade vad han ansåg vara ett högre syfte. Anders Behring Breivik trodde också att stora grupper i samhället sanktionerade hans handlingar – att det fanns en bred acceptans för att döda människor för att skapa ett ”rent” Norge. I den verklighet som Anders Behring Breivik upplevde sig verka var han en hjälte.

Tore Bjørgo, expert på högerextrema grupper, förklarade under rättegången mot Behring Breivik att de flesta terrorister är ”förvånansvärt normala”. Andra experter som kallats in pekade på att Breiviks tankevärld är fascistisk. Utifrån de ställningstaganden han gjort var hans gärningar begripliga och för honom själv var det viktigt att dömas som frisk.  För att förhindra att fler dåd som Behring Breiviks utförs är det viktigt att försöka förstå vilken världsbild som fött fram dem och vilka grupperingar han hämtat sin näring hos. Dömer vi bara ut honom som en galning och hans dåd som obegripliga har vi inga medel att förhindra att det händer igen.

Anders Behring Breivik är en handlingskraftig person, driven av en ideologi och med tydliga mål. För de flesta som begår handlingar vi skulle betrakta som onda finns ingen bakomliggande plan, inga ”rationella” förklaringar och inget högre syfte. Det finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av det egna ansvaret. Få av de handlingar vi betraktar som onda utförs, som Breiviks, helt på tvärs med allmänna moraliska föreställningar. De flesta som utför dem betraktar sig inte heller som hjältar eller krigare för ett bättre samhälle. De bara gör som de blir tillsagda eller som alla andra gör. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta  göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till.”

Tio år efter sin tjänstgöring började Teodor Korzeniowski skriva en roman som byggde på hans erfarenheter från tiden stationerad på en ångare längs Kongofloden. Boken har blivit en av de mest lästa och analyserade i västvärlden och den handlar om människans gränslösa förmåga att göra ont. Korzeniowski skrev under pseudonymen Joseph Conrad och titeln på hans bok är Mörkrets hjärta.

Huvudpersonen kapten Marlow får uppdraget att ta sig till en av de mest avlägsna av de belgiska handelsstationerna längs Kongofloden. Under färden hör han flera gånger talas om mr Kurtz som är stationens föreståndare. Några pratar om honom i vördnadsfulla ordalag, andra antyder att allt inte står rätt till med mr Kurtz. När båten så till sist anländer till stationen och Marlow med sin kikare spanar runt i lägret får han på avstånd  syn på något makabert. På några stolpar sitter avhuggna och av solen intorkade huvuden uppspetade som några slags dekorationer.

Marlows möte med Kurtz och deras fortsatta relation är tvetydiga och svårtolkade. Marlow både fascineras och stöts bort, ser storhet och ynkedom. Kurtz är döende men vill ändå inte lämna det lilla rike han byggt upp åt sig i djungeln. Marlow mer eller mindre lurar honom ombord på båten, vad det tycks inte så mycket för Kurtz egen skull utan mer för att elfenbensutvinningen och handeln i området ska kunna räddas. På vägen tillbaka ut mot kusten dör Kurtz.

Mörkrets hjärta har lästs med psykoanalytiska, postkoloniala och närmast mytologiska glasögon – som en allegori över mänsklig grymhet och förgudning av en vanlig dödlig. Men Conrad själv har framhållit att boken är beskriven verklighet: ”som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet.”

Om de grymheter som utspelade sig i Kongo medan det var i kung Leopolds ägo har den amerikanske historikern och journalisten Adam Hochschild skrivt en fascinerande bok: Kung Leopolds våldnad. Hochschild har spårat ett flertal möjliga förebilder till mr Kurtz, några av dem  personer som Joseph Conrad mötte under sin tid i Kongo. Den som Hochschild framhåller som troligast är emellertid en person som det är osäkert om Conrad någonsin träffade. Kapten Léon Rom tjänstgjorde i en av de byar som Conrads ångare passerade men mer tänkbart är att Conrad fick kännedom om honom genom en av de tidskrifter han läste regelbundet. Kapten Léon Rom omskrevs där för att han låtit dekorera sin afrikanska trädgård med tjugoen avhuggna huvuden. I en dåtida rapport till Bryssel berättade en generalguvernör att Léon Rom också hade en galge ständigt redo vid sin station. Liksom Conrads romanfigur Kurtz skrev Léon Rom poesi och målade tavlor och hade även författarambitioner.

Den sammansatte och märklige Kurtz kan alltså ha haft en verklig förebild.

(…)

Är då Kurtz galen eller ej? När Marlow möter Kurtz konstaterar han att han inte är galen utan bara oerhört självcentrerad: ”Tro mig eller ej, hans intelligens var glasklar – visserligen ohyggligt intensivt inriktad enbart på honom själv men ändå klar”. Men som läsare kan man tveka och kanske är det Joseph Conrads avsikt att läsaren ska se att hade omständigheterna varit annorlunda hade Kurtz kunnat bli en annan. Det är resan in i Mörkrets hjärta, bort från hans egen civilisations normer och in i en värld befolkad av människor som han lärt sig att se ner på som släpper lös en personlighet totalt utan hämningar och empati. Om resan uppför floden skriver Conrad: ”Man kom vilse på den där floden som i en annan öken och körde dagen lång på grund i försök att hitta segelrännan, tills man kunde tro att man var förhäxad och för alltid avskuren från allt man en gång hört ihop med.” Avskurna från sin vanliga miljö, navigerar männen både fysiskt och mentalt på okända vatten och har svårt att styra rätt.

Kurtz är en människa som givits oinskränkt makt och det stiger honom åt huvudet. Marlow får veta att Kurtz tvingar även hövdingar att krypa fram till honom och dödar utan pardon dem som antyder motstånd. Han verkar trivas utmärkt och njuta av sin position. Samtidigt låter Conrad hans sista ord i livet bli ”Ohyggligt! Ohyggligt!” Kanske ser trots allt Kurtz vad det är han åstadkommit och blivit? På väg bort från sitt lilla rike inser han vilken fasa och grymhet han själv skapat och som han varit blind för så länge han var en del av den.

Kurtz är inte av naturen ond. Han är en produkt av omständigheterna. Precis som de flesta människor som begår grymheter.”

Vore man cynisk och kortsiktig skulle man kunna säga att det är bra om fler elever mår dåligt. Då presterar de nämligen  bättre i skolan. Psykologen Pia Rosanders nyutkomna avhandling visar att inte bara IQ och sociala omständigheter utan också personlighetstyp är avgörande för gymnasieelevers insatser i skolan. De som drivs av oro och ångest i sitt lärande är de som har störst chans till höga betyg.

Är man lite mindre cynisk och mer långsiktig – och dessutom tycker att skola och utbildning har fler syften än höga betyg – finns många goda argument för en annan typ av skola att hämta ur Pia Rosanders resultat. Hon visar att ångestdrivna elever har en ytligare inlärning än dem som vägleds av nyfikenhet och intresse. De oroliga eleverna undviker dessutom gärna utmaningar och  lär för betygen, snarare än för livet. Att ett lärande för proven riskerar att kväva nyfikenhet och intresse som drivkrafter är dessutom känt sedan tidigare.

Ungas oro och ångest är inte något naturgivet utifrån deras personlighetstyp – i så fall skulle den vara mer eller mindre konstant över tid. I Sverige har den ökat i rask takt i flera decennier. En studie från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet konstaterade för något år sedan att 30 procent av de elever som intervjuats visade allvarliga stressymtom, som sömnstörningar (bland flickor var andelen hälften). Andra studier har visat att andelen 16-24-åringar som lider av ängslan och ångest har tredubblats de senaste tjugo åren.

Något i samhället måste förändras, det kan vi nog alla enas om. En bra början vore att sluta blunda för kopplingen mellan skolans utformning och ungas psykiska välbefinnande (även om skolan inte är ensamt skyldig). Alla personlighetstyper måste naturligtvis få chans att lyckas i skolan och dra nytta av sina personlighetsdrag – även de med neurotisk läggning. Men en skola som gynnar dem som drivs framåt av ångest riskerar också att spä på och sprida den till fler. Det är ju inte så enkelt att somliga uteslutande drivs av ångest och andra av lust och nyfikenhet. Det går att påverka vilket förhållningssätt eleverna utvecklar.

Pia Rosanders avhandling om personlighetstyper och lärande visar att det är hög tid att debatten om skolan inte bara handlar om mätbara kunskaper utan också om hur vi ska göra det möjligt för alla individer att blomstra och må bra – till sitt eget och samhällets fromma. Till att börja med kan vi fundera över vad det egentligen är som ska betygsättas i skolan. Och om vi tycker att eleverna ska lära för livet eller för betygen.

Som krönika i GP förra veckan

En av de näthatare som intervjuades i Uppdrag granskning förra veckan menade att det varit skillnad om det han skrev sagts öga mot öga. Nu tror han inte att den han trakasserat tagit illa vid sig sig. En annan konstaterar att nej, han hade inte uttryckt sig så i ett möte i verkliga livet. Samma sak har sagts i intervjuer med näthatare tidigare. De verkar ha svårt att förstå att också skrivna ord gör andra illa på allvar. Att ett hot om våldtäkt inte nödvändigtvis blir mindre skrämmande för att det framförs anonymt och i text.

Under ett bombanfall under andra världskriget konstaterade George Orwell att piloterna som släppte bomberna var högt civiliserade människor och att de inte kände någon fiendskap mot honom som individ: ”Jag är säker på att de flesta av dem är snälla och laglydiga personer som aldrig skulle drömma om att begå mord i privatlivet. Men om någon av dem lyckas spränga mig i småbitar med en välriktad bomb så kommer inte hans nattsömn att störas av det’.”

Tekniken har givit oss möjligheter att både kränka och massmörda på avstånd. Det mänskliga psyket har inte haft en chans att hänga med i utvecklingen och bygga in moraliskt motstånd mot det på samma sätt som när vi har vårt offer i blickfånget. Den som inte ser förödelsen känner ingen skuld. De drabbade förblir abstrakta idéer. Ändå blir förstås inte alla näthatare. För det krävs en aktiv aggression, riktad åt något håll. Men om vi vidgar diskussionen till att handla om hur vi skadar våra människor genom tanklöshet eller likgiltighet inför dem, hur många av oss kan räkna in oss bland de goda då?

Det är få som avstår flygresor för att låglänta öar kommer utplånas om vi inte hejdar klimatförändringarna. De flesta av oss köper kläder utan större eftertanke trots att vi har läst och sett reportagen om hur framställning av bomullstyg orsakar utsläpp som förgiftar vatten för fattiga indier. Vi vet att färgning av tygerna ger frätskador, andningsproblem och cancer men handlar ändå. Hade butikerna varit fyllda av bilder på de sjuka hade det antagligen varit svårare. Ännu mer så om en shoppingtur inneburit att vi tvingats ta oss till de drabbade byarna för att köpa våra kläder direkt från dem som med sin egen hälsa som insats producerat dem.

I den moderna världen har mina handlingar dagligen konsekvenser för människor jag aldrig behöver möta och bristen på närhet ställer till det för oss när det kommer till empati och ansvarstagande. Det gäller inte bara näthatare utan oss alla.

Som krönika i GP idag

Utdelningsfest igen. Och så blir det kris och staten måste rädda bankerna. Och så blir det utdelningsfest igen och så blir det kris … Man tycker att företag som arbetar med ekonomi borde vara lite bättre på att hantera pengar. Bra krönika av Andreas Cervenka, i Svd, om vilka krav som borde ställas på bankerna.

Och så en bra debattartikel i GP – om att timplanerna inte borde ändras (till att stadga fler mattetimmar) utan avskaffas. Det finns inget stöd i forskning för att timplaner är bra. Tvärtom lär vi oss olika saker olika effektivt, och behöver därför lära oss på olika sätt. Dessutom är tematiskt lärande bättre – och då blir ju timplaner bara till besvär.

När de kommersiella TV-kanalerna dök upp på 80-talet kallades de konsekvent för reklam-TV. Det som främst utmärkte dem var inte programutbudet utan att det sändes reklam. När programmen bröts för reklam blev det protester och filmskapare rasade mot att deras upphovsskyddade verk styckades upp. Idag protesterar ingen längre. Vi har vant oss. Samtidigt tittar vi allt mindre på de reklam-finansierade TV-kanalerna. Det innebär att de får färre tittare att ”sälja” till de företag som ska lockas att köpa reklamtid. På mediernas branschorganisation TU:s hemsida konstaterar man att ”Ur annonsörssynpunkt är problemet särskilt intressant eftersom det handlar om attraktiva och köpstarka grupper. ” 75 procent av befolkningen undviker dessutom själva reklamen när de väl ser på en kommersiell kanal. De passar på att göra annat.

Vi har blivit så vana vid reklam att vi blivit allt skickligare på att ignorera den. Det gäller var den än dyker upp. Första gången en stor reklamblaffa dök upp framför den stora dagstidningens hemsida så reagerade jag starkt. Nu klickar jag bara bort den och blir knappt irriterad.

I nyutkomna boken Reklam och PR som ger effekt återges ett psykologiskt experiment som visar hur skickliga vi är på att ignorera sådant som inte intresserar oss. Försökspersoner ombads räkna antalet passningar i en basketmatch. Mitt i filmen klev en man i gorilladräkt för en stund in på planen. Över hälften av experimentets deltagare var så koncentrerade på sin uppgift att de inte noterade den. Fenomenet kallas inattentional blindness. Det tar sig exempelvis uttrycket att vi snabbt scannar av en dagstidningssida och registrerar vad som är artiklar och vad som är reklam – och ignorerar den sistnämnda. Den här egenheten innebär att reklammakare hela tiden söker nya vägar att nästla sig in i vårt medvetande.

Genom att få in marknadsföringen i det vi har för avsikt att ta del av undviker man inattentional blindness. Reklam som är gratis och dessutom framställs som nyheter producerade av en journalist är naturligtvis dessutom en oerhört bra affär rent ekonomiskt. Därför har företagen ständigt förfinat sig på att paketera lanseringar av nya varor och tjänster så de blir nyhetsanpassade. I kombination med allt större tidspress och allt snävare budget på redaktionerna leder det till nyhetsartiklar som i väldigt hög grad bygger på PR-makarnas utskick. I boken Reklam och PR som ger effekt tar man Ryanair som exempel. När de lät meddela att de ville införa ståplatser på sina flyg fick det stort genomslag. Budskapet att företaget var beredda att göra nästan vad som helst för att få ner priserna nådde ut.

Den som arbetar med TV måste i allt högre utsträckning hantera frågor om produktplaceringar. Hur mycket tål tittarna? Produktplacering går inte att undkomma i någon TV-kanal. I regeringens Public Service-utredning, som kom tidigare i höstas, diskuteras också sponsring. Man konstaterar att många stora sportevenemang blir omöjliga att köpa in utan sponsring och föreslår ett tak på 20 sponsrade evenemang per år. Då blir företagen som sponsrar en del av själva sändningen i stället för ett störande avbrott. Så kallad indirekt sponsring, vilket innebär att externt producerade program sponsrats, är idag tillåtna men utredningen föreslår att man ska ställa särskilda redovisningskrav för att säkerställa programföretagens oberoende.

Reklamen tränger sig på och kryper hela tiden närmare oss. Den kommer som mejl i vår inkorg, sms i vår telefon, som flimrande bilder när vi står i kassaköer och som smygreklam i bloggar vi läser. Dagens marknadsföring vill ”bygga relationer” och ”skapa förtroende”. Vi ska känna att det är en del av vår personlighet att dricka en viss läsk eller köpa ett visst klädmärke. Vi väljer inte bara jacka/möbel/mat/semestermål, vi väljer vilka vi är. Drömmen är att vi inte ser det som att vi köper X-läsk, vi är ”anhängare” till X-läsk.

Allt oftare kommer reklamen dessutom med våra vänner som avsändare. Vi vidarebefordrar roliga filmsnuttar till varandra på sociala medier, på facebook trycker vi på ”gilla” för något företag, checkar in på restauranger och nöjesetablissemang eller deltar i tävlingar om prylar. Vips dyker det upp i våra vänners nyhetsflöden. Genom att sända budskapen via våra vänner inger företagen förtroende och utnyttjar vår önskan om att höra till och vara som dem vi umgås med.

På facebook har vi dessutom varit snälla nog att självmant förse reklamköparna med information om oss: ålder, kön, bostadsort, födelsedag, utbildning …. Företag som köper facebookannonser kan skräddarsy målgruppen utifrån elva parametrar. Det är självklart ingen slump att jag som 40-årig kvinna får reklam för antirynkkräm och bantningsmedel.

Boken Facebook marketing ger tips på hur företagen kan använda våra personliga data för att skräddarsy reklam där vi själva vävs in i berättelser och upplevelser. De tar welcometoFC.com som exempel. Man loggade in på sajten via facebook, som bidrog med den personliga information man uppgivit. Den användes för att bygga en story från filmen Fight Club där man byggdes in som karaktär. Som avslutning kom uppmaningen att köpa en Fight Club-dvd. Facebook Marketings författare förklarar varför det här är så bra: ”Det (…) får dig att vilja springa runt och berätta för alla dina vänner eftersom det är så coolt. Sådan här mun-till-mun-marknadsföring är den bästa marknadsföring ett varumärke eller en produkt kan önska sig”.

Facebook är inte bara världens största sociala medium, det är också världen mest effektiva marknadsföringskanal. Som Anton Samuelsson formulerade det i en artikel för Svenska dagbladet i december: ”Facebook förvandlas sakta till ett jättehäfte med rabattkuponger och många användare börjar tröttna på friheterna man tar sig i våra namn.” Det är visserligen gratis att gå med men vi betalar genom att säljas som potentiella kunder och genom att själva arbeta gratis som marknadsförare. Ibland utan att ens ha klickat på något. Under hösten granskade SVT hur medlemmar på facebook använts i annonser mot sin vilja och hur människor påståtts ha klickat på ”gilla” för olika företag när de inte ens varit uppkopplade.

Redan 1957 skrev författaren Sven Lindqvist i sin bok Reklamen är livsfarlig: ”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.” Sedan dess har antalet reklambudskap vi möts av en vanlig dag ökat lavinartat.

Reklam går ut på att få oss att känna att vi inte duger som vi är och inte kan vara nöjda med det vi har. Det hela paketeras som löften om lycka och framgång i utbyte mot pengar. Det finns anledning att bekymra sig över hur reklamen tränger sig allt längre in i våra liv och hur den lägger sig som en hinna också mellan våra sociala relationer.

Det förändrade reklamlandskapet innebär att vi ständigt måste vara på vår vakt inför att i princip alla budskap vi nås av kan vara del av ett företags marknadsföring. Som Nina Björk skriver i Lyckliga i alla sina dagar: ”När någon talar till mig blir min första fråga: Vad är han ute efter? Är det mig eller mina pengar som tilltalas? (…) En genomkommersialiserad kultur fostrar oss till misstänksamhet.” Medieutbudet kommer att förändras. Reklam-TV kan inte finansieras utan tittare som faktiskt ser på reklamen och våra dagstidningar går redan på knäna under den vikande annonsmarknaden. De stora mediehusen söker nya vägar för att rädda sig; satsar på webb-TV, kampanjjournalistik och mer skvaller och köper upp nätcommunitys för att säkra sina reklamintäkter och sin överlevnad. Det här innebär att journalistiken och dagspressen står inför stora förändringar och ingen kan ännu säga vart det bär hän. Det enda vi vet säkert är att reklammakarna kommer fortsätta söka vägar att nå fram till oss, och att de inte kommer betala för annonsering där det inte ger utdelning.

I senaste numret av tidskriften Neo skriver journalisten och författaren Jens Liljestrand om sitt liv som frilans. Det är deprimerande läsning om ett liv i det så kallade prekariatet. Ett osäkert liv där man aldrig vet hur inkomsterna ser ut, har svårt att planera, omöjligt att få lån, osv. Han skriver att han aldrig träffat någon som faktiskt vill frilansa hellre än ha fast jobb.

Det har jag, och jag tillhör själv den (antagligen ganska lilla) skaran. Jag trivs som frilans. Visst var det knackigt ekonomiskt i många år men sedan flera år går det bra (fast jag känner igen det ständiga ifrågasättandet från andra som han beskriver: ”går det verkligen att leva på det?” – och har ibland haft lust att påpeka att jag inte har för vana att fråga andra hur det går för dem ekonomiskt).  MEN, det är ett tufft liv att frilansa och arvodena pressas nedåt. Fler försöker hanka sig fram eftersom anställningar försvinner så konkurrensen ökar ju också.

Och det här kommer att göra något inte bara med dem som skriver utan också med journalistiken och med samhället. Alla dessa osäkra anställningar och hattiga frilansliv och den ständiga pressen att prestera gör journalistiken sämre. Mer ska produceras på kortare tid. Tid för fördjupningar uteblir. Människor som besitter kunskaper som behövs i journalistiken ger upp och väljer andra banor för att orka och för att kunna försörja sig. Liljestrand skriver om hur vi som ska beskriva världen, analysera och förklara den, bränns ut och/eller börjar småfuska i reklambranschen eller börjar kanske slarva med källkollen – för att vi inte hinner göra bra jobb om vi samtidigt ska kunna försörja oss. Min oro både för journalistiken som sådan, för kollegor, och även för min egen framtid som journalist ökar för varje månad.

 Sedan värnplikten avskaffats finns bara en samhällelig institution kvar dit alla medborgare kan tvingas även emot sin vilja: skolan. I centerns utkast till nytt idéprogram har en tanke om slopad skolplikt framkastats. Den skulle i stället ersättas av en läroplikt, som ger föräldrarna skyldighet att se till att deras barn får en fullgod utbildning. Jag tycker inte att det är något bra förslag. Alla föräldrar är inte lika lämpade att hjälpa sina barn till lärande och skolan har en viktig samhällsbärande funktion som jag inte vill se gå förlorad. Däremot vill jag gärna se en diskussion om vad skolplikten innebär för elever, föräldrar och utbildningsanordnare och hur vi handskas med den på ett klokt sätt.

Det finns något djupt kluvet i vår syn på skolan. När vi pratar om barn i utvecklingsländer framhåller vi gärna att barn inte ska behöva arbeta, att de har rätt att i stället gå i skolan. Samtidigt agerar vi på hemmaplan som om skolan främst är en plikt och inte en rättighet. Det medför att det inte spelar någon roll om barnen vill vara i skolan eller ej. Den som inte går dit ska straffas – med kvarsittning eller frånvaronotering i betygen. Föräldrar kan få böter.

I boken Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men alltför många bortser från att barnet är en individ redan nu, med dagligt behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda ”rätta” banorna. Har vi rätt att göra så? Vem har i så fall givit oss den rätten?

Vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger på ett samhälleligt plan lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

En skola som fokuserar främst på lärande som en rättighet i stället för en plikt måste ständigt anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet. Det räcker inte att leverera en utbildning som är matnyttig i framtiden. Som väl är finns många kloka lärare som redan förstått detta. Skolplikten bör finnas kvar men balanseras av en barnsyn som ger barnet rätt till meningsfullhet, glädje och lagom utmaningar i stunden.

 Som krönika i GP idag

I dagens Arbetet skriver jag om hur den som vill få medieutrymme idag hellre bör öva verbala boxning än göra research.