Den tvåhundraåriga tallnaturskogen i Koskällåstjärn i Härjedalen var anmäld för avverkning när Malin Sahlin kom dit sommaren 2010. Miljön var hårt brandpräglad och med en del våtare partier som dominerades av gran. Där fanns gott om grov död ved och fläckvis höll den nyckelbiotopsklass. I området hittades bland annat den starkt hotade vedsvampen urskogssporing och den hotade gräddsporingen tillsammans med 19 andra rödlistade arter. Inventeringsrapporten skickades in till skogsbolaget som planerade avverkning men träden togs ned ändå.

– Det gjorde mig uppriktigt ledsen, det var en både vacker och värdefull skog.

Malin Sahlin är skogshandläggare på Naturskyddsföreningen och på Skogsbloggen kan man följa hennes arbete för att skydda de sista svenska naturskogarna.

Samma höst som skogen i Koskällåstjärn föll hölls i Nagoya, Japan, en FN-konferens om hur vi ska kunna bevara den biologiska mångfalden. Sverige skrev under den överenskommelse som innebar att man går med på skydda 17 procent av den biologiskt representativa och värdefulla landytan. Branschorganisationen Skogsindustrierna hävdar nu att 25-28 procent av den svenska skogen redan är skyddad. Sveriges ansvar för att nå målet skulle därmed kanske redan vara uppnått?

Som ett led i att Nagoyaavtalet skrivits under fick Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i januari ett uppdrag från regeringen att se över arealen skyddad mark och jämföra med hur andra länder räknar. Underförstått: kan vi få upp våra siffror utan att egentligen behöva göra något? På den frågan svarar Naturvårdsverket nej, i rapporten som nyligen blev klar. Enligt deras sätt att räkna är fortfarande bara 7,5 procent av vår skog långsiktigt skyddad (merparten i fjällregionen). Skogsstyrelsen svarar däremot ja. De tycker att vi ska räkna in de arealer som enligt skogsvårdslagen inte får brukas med konventionella metoder på grund av att återväxten inte är tillräckligt hög (de så kallade impedimenten). Men denna mark är inte skyddad från exploatering utan kan utnyttjas för exempelvis vindkraftsetablering med långtgående påverkan på naturen – det är bara inte tillåtet att kalhugga för virkesproduktion.

Inflytelserika krafter försöker med hjälp av siffertrolleri nu snygga till det svenska skogsskyddet. Men hur man än räknar kvarstår faktum: vårt starka skydd i fjällregionerna eller relativt starka av impedimenten kan aldrig hjälpa oss att nå upp till Nagoyaöverenskommelsen som alltså stadgar att ”ekologiskt representativ” mark skyddas. Med andra ord: massor av räddad fjällnära skog kan inte gottgöra ynkligt lite skyddad skog i Småland, Skåne eller Norrlands kustland eftersom det handlar om ekosystem med helt olika flora och fauna. Nedanför fjällregionen har inte ens två procent av skogen ett långsiktigt skydd.

Den svenska skogsvårdslagens portalparagraf lyder: ”Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt skall ge god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn även tas till andra intressen.” Biologisk mångfald och produktion är alltså i teorin jämställda med varandra men i praktiken går produktionen med självklarhet före. Att vi lyckats skydda nära hälften (46 procent för att vara exakt) av vår öppna fjällvärld från exploatering men bara några få procent av vår produktiva skog har en ganska uppenbar anledning: pengar. I fjällen finns inte särskilt mycket av ekonomiskt värde medan skogen fortfarande står för en betydande del av vår sysselsättning och ekonomi.

När vi upprörs över att länder som Brasilien och Borneo fäller sina urskogar för att ersätta dem med planteringar av eukalyptus eller oljepalmer kan det vara bra att komma ihåg att merparten av Sveriges skogar består av träd i monokulturer som planterats av människor efter kalhuggning. Av det barrskogsbälte som kallas taiga och som sträcker sig hela jordklotet runt har vi skapat plantager av nästan hela vår del. Med gigantiska skördarmaskiner har vi gått in och tagit ner både gamla och nyare skogar, kört sönder vattendrag, lämnat ibland flera meter djupa maskinspår, sprängt sönder flyttblock, trängt undan djur och växter och utplånat fungerande artrika ekosystem för att sedan ersätta dem med betydligt artfattigare. 861 skogslevande arter är idag enligt forskarna att betrakta som hotade. Då känns det inte roligt att veta att Skogsstyrelsens senaste undersökning visade att 37 procent av avverkningarna i den svenska skogen inte ens når upp till lagkraven när det gäller miljöhänsyn.

I Sverige har vi två miljöcertifieringar för skogs- och träprodukter. PEFC och FSC. Det svenska skogspolitiska målet om att undanta skog från skogsbruk bygger på att skogsägarna avsätter mark frivilligt. En stor del av dessa avsättningar sker inom certifieringarna vilket medför att de har en viktig roll för att Sverige ska nå upp till sina miljömål. Jag har tittat närmare på FSC, som är den största och fått anledning att förtvivla när jag lärt mig att en fjärdedel av avverkningarna på FSC-certifierad mark inte heller de når upp till lagkraven.

FSC är en ideell förening som bildades i Kanada 1993. Varje land har sin egen fristående organisation som tolkar och fyller ut de tio internationella grundprinciperna. Det finns tre kamrar: miljökammaren, den ekonomiska kammaren och den sociala. I svenska FSC:s miljökammare ingår Jordens vänner, WWF och Sveriges ornitologiska förening. I sociala kammaren finns fyra medlemmar och i den ekonomiska kammaren 34 företag, bolag och stiftelser med ekonomiska intressen i skogen. Obalansen är total – den kammare med överlägset flest medlemmar är också den med störst ekonomiska resurser och möjligheter att bereda sina ärenden och driva sina intressen. Obalansen har under de senaste åren dessutom stärkts av att två tidigare medlemmar i miljökammaren har hoppat av: Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna, eftersom de tyckt sig inte längre kunna stå för FSC:s praktik.

Malin Sahlin menar att det inte är på regelnivå de stora bristerna finns utan vad gäller efterlevnaden. Till viss del tror hon att det beror på misstag och på kunskapsbrist på alla nivåer inom skogsbolagen men hon skyller också en del av problematiken på girighet:

– Det finns för lite mogen produktionsskog så i väntan på att den ska bli färdigvuxen avverkar man naturskogar som man vet har högt skyddsvärde.

Av de kvarvarande medlemmarna i sociala kammaren och miljökammaren är flera också kritiska (och åtminstone två funderar på om det verkligen är meningsfullt att vara kvar). Jag pratar med en före detta representant i miljökammaren som anser att FSC-märkningen lurar kunderna:

– Ur miljösynpunkt är FSC-standarden bara obetydligt bättre än lagkraven. FSC är grönmålning av första rangen.

Enligt FSC:s tionde grundprincip ska plantageskogsbruk ”vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa”. Av kriterierna framgår att till plantageskogsbruk räknas kalhyggesbruk enligt svensk modell. Det struntar svenska FSC i när man formulerar sina egna kriterier, som godkänner kalhyggesbruk inom FSC:s ram. Det har fått bland andra FSC i Tyskland att reagera. Enligt Malin Sahlin blev de representanter från tyska FSC, som var på besök i Sverige i somras, mycket upprörda över vad de fick se. När jag pratar med Uwe Sayer, generaldirektör för tyska FSC, formulerar han det lite mer diplomatiskt som att de blivit ”mycket förvånade” och undrande inför om det inte vore möjligt att precis som i Tyskland idka ett skogsbruk utan kalhyggen.

I Sverige råder hegemoni kring hur ett rationellt skogsbruk går till. Att man på många andra håll i Europa nu alltmer frångår kalhyggesmetoder har än så länge fått ganska liten uppmärksamhet här och några av dem som försökt ifrågasätta rådande metoder har antingen frusits ut eller ignorerats. Och ute på fältet kan alla miljörörelsens frivilliga inventerare fortfarande se hur nyckelbiotoper och andra skogar med höga skyddsvärden avverkas utan tillräckliga påföljder för bolagen som gör överträdelserna, hur enskilda skogsägare efter vanlig avverkning går ut för att ta ner de kvarlämnade hänsynsträden och hur de hotade arterna och de sista resterna av urskog minskar. Malin Sahlin är förbannad och frustrerad:

– Galenskaperna fortsätter, trots allt vi vet och trots våra nationella och internationella mål. Jag är fast besluten att göra allt jag kan för att få stopp på det!

I GP idag.

På 90-talet arbetade jag extra på ett boende för senila. Eftersom det gick flera månader mellan omgångarna (jobbade jullov och sommarledigheter) så blev försämringarna väldigt synliga. Jag såg hur tidigare glada personer som trivdes med sina jobb blev allt tröttare och hur det uppstod fler och fler konflikter. Hur de boende fick allt mindre tid och hjälp. Sedan dess har neddragningarna bara fortsatt…

Tyckte det här var väldigt klokt sagt, av Frances Tuuluskorpi, på hennes blogg:

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

 Tidigare var jag en ganska stark motståndare till att leta efter vår personlighet i generna – kanske för att de så ofta missbrukats för att hävda könsskillnader (se fotnot nedan!) – men jag har blivit mer nyanserad. Efter att ha haft återkommande skuldkänslor över att jag aldrig kan hålla mun och ganska ofta avbryter andra när de pratar har jag de senaste åren börjat acceptera att det är sådan jag är. Jag har tänkt att denna acceptans har med ålder att göra men inser nu att det kan ha ett samband med att jag för ett antal år sedan läste att vår grad av impulsivitet är starkt genetiskt styrd. Har jag då hittat en ursäkt för att slippa skärpa mig? Nej, det vill jag inte påstå. Jag lärde mig samtidigt att forskningen visar att vi inte på något sätt är låsta vid ett visst beteende. Generna ger oss en viss uppsättning kort på hand men vilket utslag de får beror på miljö och på våra egna val. Vi kan alltid påverka, om än till en viss gräns. Jag har inte alls slutat försöka förändra mig men däremot blivit bättre på att förlåta mig själv.

I sin bok Mina vackra gener använder den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank sig själv för en djupgrävande undersökning av var den mänskliga genforskningen står idag, både vad gäller hälsa och personlighet. Boken är fullsmockad med forskningsreferenser men ändå allt annat än tungläst. Hon tar sin utgångspunkt i de egna återkommande depressionerna och sin otrevlighet – hon framställer sig själv i allt annat än smickrande dager – och hennes försök att förstå både genforskningen och sig själv tar henne till forskningslabb, universitet och konferenser runt om i världen. Hon läser alla vetenskapliga artiklar hon kan komma över om aktuell genforskning och hon tar det ena gen- och personlighetstestet efter det andra.

Lone Frank är rapp och rolig och har en förmåga att beskriva dem hon intervjuar så att det blir små miniporträtt och inte bara ett torrt återgivande av vad de berättar om sin forskning. Hon berättar om dem som driver mynt av utvecklingen genom att skapa nätdejting där par matchas ihop utifrån vad deras gentester visar, om människor som är helt fixerade vid att leta upp sitt genetiska ursprung och om forskning om den genetiska kopplingen mellan kvinnors kaffeintag och storleken på deras bröst. Men hon kommer även in på tunga etiska frågor. Både Lone Franks mor och hennes mormor dog i bröstcancer och att få följa hur hon närmar sig sin egen genetiska disposition för sjukdomen är spännande (och lite ångestskapande) men det visar sig att hon klarat sig från de dåliga generna. Men om man fått veta att man själv bär på genen som medför 80 procents risk för bröstcancer – bör man då underrätta sina släktingar? Har man rätt att undanhålla sådan information? Alternativt: har man rätt att pådyvla någon annan sådan information? Lone Frank visar på forskning som tyder på att vi människor är betydligt bättre än man tidigare trott på att hantera även väldigt svåra besked, så kanske bör vi inte vara så rädda för att berätta?

Frågorna kring genforskningen är många och går hela tiden djupt in i vårt privatliv. Hur ska vi förhålla oss till företag som erbjuder gentester av våra barn? Riskerar vi att låsa in barnen i ett visst beteende om vi börjar ha specifika förväntningar eller innebär det bara ökade förutsättningar att möta dem på bästa sätt? Och om jag som vuxen lägger ut allt om mina gener på nätet (som det finns de som gör på särskilda chatforum) – vad innebär det då för mina barn, som automatiskt får hälften av sina gener offentliggjorda? Vad händer om vi börjar använda andra människors genetiska förutsättningar emot dem? Lone Frank ger det inte alls otroliga exemplet att en kändis eller politiker lämnar genspår efter sig (på en servett till exempel) och en journalist eller konkurrent skickar in det på analys och låter offentliggöra resultatet.

Viktigast är Mina vackra gener när författaren nyanserar och förklarar samspelet mellan gener och miljö. Hon tar upp att samma gener som ger större anlag för depression också ger ökade förutsättningar att blomstra som individ om miljön är den rätta. En genetisk disposition som gör oss särskilt psykiskt känsliga medför både risk för aggressivitet och att vi är öppna för vår omvärld och för nya tankar. Hur det faller ut i verkligheten beror på vår barndom och på vår miljö. Som en av forskarna Frank intervjuar formulerar det: ”Ödet ligger naturligtvis delvis i våra gener, eftersom de lägger grunden för det som kan ske. Men det finns minst lika mycket öde i hur vi behandlar varandra. Vi har ett mycket stort inflytande på hur de gener som vi har ärvt faktiskt fungerar, genom att interagera med världen omkring oss.”

Kort sagt: vi är både sociala och biologiska varelser och det innebär både ett ok och en möjlighet.

 Fotnot. Psykologiprofessorn Janet Shibley Hyde har gjort en stor sammanställning av alla tillgängliga engelskspråkiga metanalyser av könsbundna skillnader. Hon kunde konstatera att den sammanvägda forskningen visar på mycket små skillnader. De genetiska olikheter som finns ger alltså väldigt litet utslag på vårt beteende och i vår personlighet.

Som recension i GP idag

Jag mejlade social resursförvaltning på kommunen angående tiggarna och fick följande informativa och bra svar:

”Hej Eva-Lotta,
Kommunen har ett samarbetsprojekt i den här frågan, som vi kallar ”Fattiga EU-medborgare i Göteborg”. Partner förutom kommunen är Stadsmissionen, Räddningsmissionen och Bräcke Diakoni.
Begreppet ”Fattiga EU-medborgare” innefattar då människor som inom ramen för den fria rörligheten inom EU kommer till Sverige. Detta innebär en rätt att vistas i Sverige, framförallt för att söka arbete. Vi har ju, precis som du, sett att dessa människor riskerar att fara illa, och därför sker samarbetet med de nämnda organisationerna, som har visst akutboende, kanske också lite mat och kläder att erbjuda, för de som far illa.
Alla tar dock inte kontakt, och det gäller specifikt gruppen som man ser tigger på stan. Därför har vi också viss uppsökande verksamhet på gång. Troligen kommer ett kontaktcentrum, en mötesplats, igång under de närmaste månaderna.

Formellt har kommunen inget ansvar för vuxna människor som inte är kommuninvånare, även om vi som sagt har öppnat det skyddsnät som finns. Däremot finns det ibland barn med bland dem som kommit hit som ”Fattiga EU-medborgare”, och då har kommunen ett ansvar. Därför är det viktigt att vi har kontakt med gruppen, för barn syns oftast inte tillsammans med de vuxna.

Några barnfamiljer har fått bostad genom kommunen tidigare, barnen har rätt och möjlighet att gå i skolan, oavsett hur länge, och hur planerad föräldrarnas vistelse är här.

Det finns inga belägg för kriminell organisering, utnyttjande etc, när det gäller den grupp av tiggare mm som syns på stan i Göteborg. Däremot har jag också hört sådana påståenden, men varken vi eller polisen har sett något sådant.

De flesta som tigger i Göteborg är romer från Rumänien eller Bulgarien. De lever under mycket svåra förhållanden i sina hemländer

mvh
Tomas Magnusson ”

Skönt att kommunen försöker bidra. Och nu ska jag välja en organisation att stötta – ekonomiskt till att börja med.

På en trappa nära hotellet låg en man på några wellpappbitar och med en mugg för mynt framför sig. Jag var tolv år och det blev resans starkaste intryck. Jag kunde inte förstå hur det välbeställda England kunde låta människor ligga som skräp på gatorna och tigga. Så skulle vi aldrig göra i Sverige. På långresa i Latinamerika några år senare häpnade jag sedan över hur medelklassmexikaner jag mötte sa att de fattiga fick skylla sig själva. Så skulle aldrig jag kunna tänka.

Sedan några år tillbaka syns många tiggare på Göteborgs gator. Och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg. Arg för att en del av dem ser arbetsföra ut men ändå tigger. Arg för att de försöker se så eländiga ut som möjligt. Arg för att någon kanske utnyttjar dem och tar hand om pengarna de tigger ihop.

Skam är en obehaglig känsla och den mänskliga hjärnan är så funtad att vi omedvetet försöker göra oss av med obehag vi upplever på enklast möjliga vis. Till exempel genom att skuldbelägga offer. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är någon gansterkungs fel, då har jag inget personligt ansvar. Då får de antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen.

Graden av vårt skuldbeläggande står i proportion till vår egen passivitet. I en socialpsykologisk studie lät man människor se en person få elektriska chocker som straff när hon svarade fel på frågor. De som trodde att de kunde stoppa experimentet beskrev den elchockade studenten i mycket mer positiva ordalag än de som fått veta att de inget kunde göra. Ju mindre våra möjligheter att hjälpa är (eller vi upplever dem vara) desto större är risken att vi ser ner på offren och rentav ser dem som förtjänta av vad de drabbas av.

I ett reportage i Aftonbladet häromdagen följde reportern Erik Wiman en skara tiggare till deras övernattningsplats: några slitna bilar parkerade i en lervälling i utkanten av Stockholm. Inga gangsterligor som håvade in storkovan, bara fattiga, bekymrade människor vars dagsverken knappt försåg dem med tillräckligt att äta. Reportern funderar först över hur han kan göra en grej av närheten till Haga slott men konstaterar: ”Å andra sidan, vill jag ha någonting sagt om skilda världar, kan jag lika gärna jämföra mina egna vattentäta goretex-kläder med Marios trasiga jeans, min bostadsrätt med hans ryggsäck.”

Att betrakta lidande leder inte automatiskt till medlidande om vi väl trubbats av. Ibland behöver vi hjälp att se situationen inifrån den andre. Och vi behöver få veta vad vi kan göra för att hjälpa. Socialreportaget behövs bättre än någonsin.

Som krönika i GP igår

Jag håller nu på att kolla vilka organisationer i Göteborg som har verksamhet riktad till denna grupp. Stadsmissionen har det till viss del (Gatljuset). I övrigt återkommer jag när jag fått bättre koll.

Och så vill jag gärna rekommendera Crime scenes, på Göteborgs stadsteater. Gå och se!  ”En ‘jösses flickor’ för en ny generation”, löd omdömet från Kulturnyheterna. Vansinnigt roligt, bra som både lycko- och energipiller och ett och annat att tänka på.

När Aftonbladet avslöjade att Håkan Juholt hade fuskat med bostadsbidraget påstods reglerna vara ”glasklara”. Sveriges övriga medier hakade på och drevet var igång. Sedan visade bloggaren Viktor Tullgren att reglerna faktiskt inte ens existerade. Men vem skriver historien – den som har rätt eller den som har mediemakt? När Aftonbladet nu under våren söker efter sommarvikarier använder man till och med sitt ”scoop” som lockbete: visst vill du väl jobba på tidningen som gjorde årets avslöjande? Att det man avslöjade inte var sant spelar ingen roll. Mediedomstolen har ju samstämmigt sagt sitt: drevet mot Juholt var rättmätigt: han hade klantat sig och förtjänade medias granskning.

Nej, jag tror inte på någon konspiration bland landets journalister för att avsätta Håkan Juholt (som klantat sig en del men knappast i klass med exempelvis Carl Bildt). Jag tror på journalistisk stress, hets att vara först, en mediedramaturgi som kräver att världen målas i svartvitt och anställningssituationer som inte precis gynnar ifrågasättande (och dessutom sätter hög produktivitet framför god kvalitet). Sådant får journalister att gå på ”magkänsla” i stället för att använda hjärnan. Maria-Pia Boëthius kallar i sin bok Mediatan denna magkänsla för ”grotesken”. Det innebär att man låter invanda normer för vad som är en ”bra” nyhet styra. Det bäddar för snabba och fördomsfulla beslut och hafsigt ihopkommen rapportering. Kollegialitet gör dessutom att samma regler aldrig gäller för journalister som åstadkommer taffliga jobb som för andra som klantar sig – vilket gör det tämligen riskfritt att göra ett uselt jobb.

Människor är flockdjur som när adrenalinet börjar pumpa förvandlas till rovdjur. Minsta blodvittring och vi hugger. Därefter rationaliserar vi vad vi gjort. Vi intalar oss att om jag gjorde så här så måste det vara för att det var rätt. Jobbar man inom media kan det få ödesdigra konsekvenser både för enskilda personer och för samhällsutvecklingen i stort. Medieforskare som Kent Asp och Jesper Strömbäck har skrivit om hur politiken medialiseras. Det är medierna som ger oss vår bild av verkligheten. Medierna avgör om politiker blir hissade eller halshuggna och om förslag och reformer ska framställas som flippar eller floppar. Eftersom medias makt är så stor anpassas den förda politiken efter rådande bevakningssätt och medielogik. Det krävs tid att tänka och mod att ifrågasätta för att peta hål på journalistiska bubblor, döda mediala ankor och ifrågasätta medielogiken. Men vart har mediekritiken egentligen tagit vägen?

I början av 2000-talet hade SVT det brett granskande Mediemagasinet. Journalisten Dan Josefssons Välkommen till dramafabriken fick stort genomslag, liksom Maria-Pia Boëthius’ Mediernas svarta bok. LO höll i en medieutredning och bidrog med pengar till den mediegranskande tidskriften Media i fokus. ABF ordnade mediedagar med bland andra Göran Persson och Marita Ulvskog (som för övrigt försökte få igenom en grundlagsändring för att minska ägarkoncentrationen i medierna). På TV8 hade Susanna Popova eget medieprogram dit medieforskare bjöds in för att analysera medierna och alla som ville kunde skriva sina egna mediegranskande inlägg på mediekritik.nu. Enligt forskaren Torbjörn von Krogh, föreståndare för Institutet för mediestudier, hade också tre av fyra stora morgontidningar vid den tiden särskilda mediereportrar med egen vinjetterad plats i tidningen. Sedan försvann allt detta.

Kvar som mediebevakare finns P1, som visserligen lade ner medieprogrammet Vår grundade mening men i stället gav oss två program: Medierna och Publicerat, som båda gör fantastiska jobb med att granska och problematisera hur våra medier sköter sig. Maria-Pia Boëthius skriver utmärkta mediekritiska krönikor i tidningen ETC, enskilda bloggare gör också bra jobb (kolla gärna in mediebruset.se) och för den som vill ge sin bild av aktuella händelser finns numera nätportalen Second Opinion. Men sammantaget utgör den samlade svenska mediegranskningen idag ändå bara en droppe i en framvällande medieflod. I sin genomgång av tillståndet för den svenska mediekritiken (på Institutet för mediestudiers utmärkta blogg) skriver Torbjörn von Krogh: Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan. Vi pratar mycket om medias form och distributionskanaler, vilket är väl så viktigt, men information bör inte bara vara fri och lättillgänglig den bör också vara rättvisande, välgrundad och relevant.

Vi behöver skaka liv i samtalet om medias innehåll. Mediechefer som tillfrågas hur de vill se sin tidning utvecklas pratar gärna om att bli mer angelägna, gräva mer, fördjupa. De vill konkurrera med kvalitet. Ändå fortsätter drevjournalistiken att breda ut sig, opinionsmätningarna väller ut över sidorna, ingen har tid att kolla upp ens de enklaste saker (då kanske de spricker och vad ska vi då fylla tidningen med?) och personfixeringen ökar. Komplicerade ekonomiska kriser ges ytliga förklaringar som att invånarna i enskilda länder varit lata och giriga och det faktum att vi håller på att underminera människans möjligheter att fortsätta leva på vår jord får bara en biroll på den mediala scenen. 2011 hade bara 26 procent av oss mycket eller ganska stort förtroende för dagspressen, enligt Göteborgs universitets förtroendebarometer. Radio/TV låg på 47 procent, men har å andra sidan sjunkit med 14 procent på lika många år. De siffrorna borde räcka för att visa på behovet av en fungerande mediekritik. Det behövs program som Mediemagasinet på SVT. Som granskar, fördjupar, analyserar och som når ut brett och hjälper oss att sätta ord på det vi redan vet – att något är ruttet i de svenska medierna.

Alla större tidningar måste åter avsätta särskilda mediereportrar som bevakar både vad som händer inom mediedistribution och teknik men framför allt granskar själva innehållet. Det behövs också personer som liksom film- och litteraturkritiker har till uppgift att analysera, jämföra, kritisera och dra slutsatser. En sorts nyhetsrecensenter och krönikörer som varje dag reflekterar över mediernas arbete med att skildra verkligheten. Det skulle kunna hjälpa våra medier till nödvändig utveckling och stärka deras trovärdighet i en alltmer skeptisk mediepubliks ögon.

I senaste Arbetet (fd LO-tidningen)

 Enligt en undersökning Lärarnas tidning låtit göra har var sjätte ny lärarstudent hoppat av sedan terminsstarten i höstas. Det är en ökning med en tredjedel sedan året innan (då det fortfarande var den gamla lärarutbildningen man började på). De tio senaste åren har dessutom söktrycket sjunkit från 1,7 till 1,2 förstahandssökande per plats. Till råga på det gjordes förra året ett par enkätundersökningar som visade att runt varannan lärare funderar på att byta yrke.

Finns det någon som är förvånad?

I nättidningen Skola och samhälle konstaterar Sten Svensson, före detta chefredaktör för Lärarnas tidning, att en populär förklaringsmodell till varför eleverna presterar dåligt just nu är att lärarna har för låga förväntningar på dem. Han skriver: ”Att förklara elevresultaten med lärarnas låga förväntningar och Salsa [Skolverkets mätverktyg som räknar fram vilka resultat man kan förvänta sig utifrån elevsammansättningen på skolan] är dessutom en förklaringsmodell som är idealisk för de skolansvariga i stat och kommun. Den förklaringen pekar ut en syndabock, lärarna, och den kostar inga pengar.” Sten Svensson vill i stället se fler lärare, mer fortbildning, mer elevvårdspersonal och satsningar på andra samhällsinstanser som berör ungas liv. Men sånt kostar som bekant pengar. Bättre då med de billiga förklaringarna.

Att förväntningar är en av de faktorer som påverkar elevernas resultat är förvisso väl belagt. Men om förtroende för elevernas förmåga är en viktig faktor för deras framgång – borde inte detsamma gälla för lärarna?

Om man målar upp en skola i kaos, skyller problemen på lärarna, pekar ut en riktning som innebär väldigt mycket jobb och genomgripande förändringsarbete till kass lön och med mycket litet inflytande eller förtroende för lärarnas professionalitet – och man dessutom säger att det görs för barnens bästa medan det bevisligen blir tvärtom (de mätbara resultaten sjunker ju) – kan man nog inte vänta sig något annat än ett minskande intresse för att verka i skolan.

Att använda sig av skolan som en tummelplats för politiska utspel verkar till sist ha blivit en bumerang i bakhuvudet på ansvariga politiker. För hur ska skolan någonsin kunna bli bättre om lärarna söker sig därifrån och studenterna hoppar av sin utbildning eller redan från början väljer bort yrket? Kanske hota med kvarsittning? Nej just det, skolplikten gäller bara eleverna. Och inte ens på dem funkar överdrivet kontrollerande och nedlåtande behandling motivationshöjande. Tänkte inte på det.

Som krönika i GP idag.

Jag har just läst Björn Elmbrants senaste bok, Europas stålbad, och rekommenderar den varmt. Om man vill påverka politiken måste man förstå ekonomins roll. Elmbrant förklarar på ett begripligt sätt bankernas roll och varför kriserna i Grekland och Irland upstått.

Att vissa svenska kommunala bolag skatteplanerar och att SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte ser några problem med det säger också en del om synen på ekonomi idag. Som om det ekonomiska vore något separat från samhället och att skatt alltid är något som ska undvikas.

Andra kommuner tänker tvärtom och ställer krav i upphandlingarna att inga pengar får hamna i skatteparadis. Så olika kan man tänka och handla.

När jag för några år sedan intervjuade en av riksdagens mer engagerade monarkister frågade jag henne hur hon såg på den blodsmystik som vårt statsskick vilade på. Hon förstod först inte frågan och svarade sedan tvärsäkert att någon blodsmystik minsann inte existerade. När jag en stund senare frågade henne om det vore tänkbart med en adopterad tronföljare blev hennes svar ett tvärsäkert nej. En tronföljare måste vara av rätta genetiska virket alltså – så nog lever blodsmystiken i Sverige alltid (f ö får inte adopterade inom adeln heller föras in i adelskalendern).

Så här efter någon månads medial yra över den nya Bernadotten tänker jag att det kan vara dags att fundera lite över vilka premisser Estelles framtida tronskap vilar på. Förutom att hon måste vara av den rätta tron, inte får gifta sig utan regeringens tillstånd och inte uttala sig i politiska spörsmål är det värt att uppmärksamma vad som förväntas av henne på det sexuella och reproduktiva planet när hon blivit vuxen. Eftersom svenska regeringschefer tillsätts genom sexuell reproduktion finns självklart en stark press på henne att få barn. Så vad händer om Estelle visar sig vara steril? Kan hon adoptera utan att avsäga sig tronen? Skulledet i så fall innebära att tronföljden övergår till prins Carl Philips barn? Eller går det att tänka sig en tronföljare som tillkommit genom äggdonation. om Estelle skulle välja det? Eller spermiedonation i det fall det skulle vara barnafadern som visar sig steril?

Tänk om Estelle inte vill ha några barn alls? Kanske vill hon inte leva med en man utan med en kvinna – hur skulle det tas emot? Eller om det rentav visar sig att Estelle betraktar sig som man och inte som kvinna?

I en ledare i Expressen funderarade Ann-Charlotte Martéus på om Victoria kanske håller på att ” pre-abdikera i slow motion”. Jag hoppas det. För både hennes egen, hennes dotters och hela Sveriges skull. Det är inte värdigt oss att tillsätta statschef genom avel i stället för genom kompetens, att hålla fast vid människofientliga gamla traditioner och som främsta representanter för vårt land ha personer som förväntas stå för bakåtsträvande och stärka fördomar kring föräldraskap, könsidentitet och kvinnlighet. Jag hoppas att det här kommer bli en åtminstone lika stor del av debatten som vilken dopklänning man kommer välja till den nya lilla prinsessan.

I dagens GP svarar Dilsa Demirbag-Sten på min krönika. Hon kallar min krönika för ”drapa” och hävdar att den bevisar allt hon sagt om usel kulturjournalistik. Att kritisera hennes debatteknik är alltså, enligt henne, detsamma som att inte kunna skilja på tyckande och tänkande, att tycka att Pol Pot är bra, att anse ”att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika”, osv. Hon har uppenbarligen en ganska intressant bild av sin egen vikt i samhällsdebatten…

Demirbag-Sten använder uttryck som att jag ”kliver fram ur skuggorna”, och kallar debatten på kultursidorna för ”denna sekteristiska kökkenmödding av floskler och lögner” – återigen utan några hänvisningar eller citat. Hon har rotat fram ett citat från Mana som hon menar bevisar hennes påstående, och som nämner fascism och Jan Björklund i samma mening (på ett sätt jag inte skulle göra själv) men som inte handlar om skolan. Så här lyder mitt svar: