På landets kultursidor huserar ”otaliga” skribenter som vill att Iran ska få ha kärnvapen och som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv. Där finns också vänsterdebattörer som kallar Jan Björklunds skolpolitik för fascistisk. I alla fall om man ska tro debattören Dilsa Demirbag-Sten, som påstått detta i krönikor i Dagens nyheter och GP.

Är det sant?

Självklart inte.

I GP skrev Dilsa-Demirbag-Sten “När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.” Jag mejlade Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig med hänvisningar till de åsyftade citaten. Först efter påstötning fick jag svaret att kulturtidskriften Mana ”har likställt JB:s politik med fascism”.

“Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med “liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Men inte ens det var sant. Jag sökte i Manas arkiv (varifrån inget plockats bort, enligt Manas redaktör) och hittade intet om fascistisk skolpolitik. Men säkert lyckades Demirbag-Sten lura en och annan att tro man inte kan lyssna på kultursidesskribenter i skolfrågan på grund av deras förment uppskruvade tonläge. Det är ett mycket fult sätt att döda samhällsviktiga debatter.

Det som gör det hela extra pikant är att Demirbag-Stens krönika handlade om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Genom att anklaga andra framställde hon sig själv som saklig och balanserad, vilket naturligtvis gav extra trovärdighet åt hennes påståenden. Samtidigt ljög hon rätt upp och ned (och konfronterad med sin vals drog hon en till).

Det var inte första gången Demirbag-Sten smutskastade kulturjournalister och hon fortsatte i samma stil i en krönika i Dagens Nyheter i veckan. Där framställde hon, återigen helt utan hänvisningar eller citat, landets samlande kulturjournalistkår som besittande galna åsikter om allt från jämlikhet till Pol Pot. Hon förklarade att ”deras insatserför samhällsdebatten (är) att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia.” En namngiven kulturjournalist påstods dessutom ”stoltsera med sin okunskap” utan att Demirbag-Sten såg någon anledning att reda ut vari denna påstådda okunskap bestod.

Demirbag-Sten framstår som rent hatisk i sin iver att kasta skit på landets kulturjournalister och kultursidor. Men samtidigt som hon anklagar oss för åsiktsextremism, osaklighet och oförmåga att skilja mellan tyckande och tänkande så är hon själv en stenslungande väderkvarn i ett glashus.

Som krönika i GP idag

Efter att ha läst George Monbiots text om Ayn Rands segertåg över världen inser jag att jag nog måste läste Atlas shrugged för at få bättre koll på ur vilken mylla dagens tokhöger hämtar sin näring. Monbiot kallar den för ”a manifesto for psychopaths”. Några borgerliga debattörer som har bekänt sig vara Rands lärljungar är Annie Lööf och Johan Norberg.

Män och kvinnor är i allt väsentligt LIKA varandra. Forskningen ger mycket litet stöd för könsstyrd personlighet/talang. Bra artikel i DN idag. Det är förväntningar som styr vårt beteende, i mycket, mycket högre grad än vilket kön vi fötts med. Det kommer säkert behöva konstateras några tusen gånger till innan det går fram, bara.

I Dagens DN recenserar Sven-Eric Liedman en bok om varför det går så bra för den finska skolan (i internationella kunskapsmätningar). Bokens författare Pasi Sahlberg använder diagram och statstik för att visa hur sådant som att den finska skolan fortfarande är statlig och icke-sorterande, att det saknas vinstdrivande friskolor och att finska lärare har stor frihet att utforma undervisningen (vilket bidrar till hög status för yrket och många sökande till lärarutbildningarna) hjälper till att hålla kunskapsnivåerna uppe.

Det är intressant läsning (som alltid när Liedman diskuterar skolan) och jag har redan läst flera av dessa förklaringar tidigare. Jag är själv kritisk till kommunalisering, skiktning och ständiga direktiv uppifrån i den svenska skolan. Det jag saknar när Finland lyfts fram är diskussionen om vad de internationella mätningarna egentligen säger om elevernas förmåga att klara sig i livet (både privat och yrkesmässigt).

Kanske finns det problem med den finska skolan som inte syns i det som är mätbart. Jag säger inte att det är så – det borde vara fullt möjligt att BÅDE prestera bra på kunskapsmätningar OCH SAMTIDIGT skapa en miljö som gynnar elevernas personliga utveckling och förmåga att ta ansvar och bidra till samhället. Kanske lyckas fantiskt den finska skolan med det. Problemet är att jag inte får veta något om det. Det verkar inte anses relevant. Men skolan är inte ett slutet system vars slutmål är höga betyg för eleverna eller goda resultat i PISA. Målet är ju ett fungerande samhälle med fungerande individer. Nog borde det då, i diskussionen om vad vi kan lära av den finska skolan vara värt att notera att de finska eleverna inte trivs särskilt bra i skolan, i jämförelse med hur det är i Sverige och i många andra länder. Finland har också betydligt fler självmord än Sverige, inte minst bland unga män där det är vanligaste dödsorsaken.

Kan vi alltså ta efter Finland för att höja kunskapsnivåerna, utan att för den skull göra svenska skolan mindre trivsam och utan att riskera att skada andra viktiga egenskaper och förmågor som vi vill att eleverna ska ha när de går ur skolan så är det bra. Men man bör sätta in ”kunskap” i sätt rätta sammanhang och göra rätt avvägningar innan man tar efter andra länder.

Om vikten av att ta mätningar med en nypa salt skrev f ö Rasmus Malm en klok krönika i GP i går: ”Problemet är att resultaten i komplexa verksamheter som utbildning och socialt arbete svårligen låter sig mätas kvantitativt. Hur räknar man självkänsla? Hur mäter man tröst? Caremas skandalboende Koppargården fick högsta betyg i den standardiserade utvärdering som Socialstyrelsen använder sig av.” Allt syns helt enkelt inte i siffror.

Om behovet av mer didaktisk forskning och större förtroende för lärarkårens profession skriver Ingrid Carlgren bra i SOS.

Och så har UR gjort en fantastisk serie om demokratiska skolor. Mycket inspirerande! Det går att arbeta demokratiskt i skolan om man bara vågar tänka nytt och lita på att eleverna är kloka, nyfikna, driftiga och villiga att ta ansvar om man låter dem.

Jag har fått flera arga mejl från lärare som reaktion på min krönika i GP häromdagen. Någon var så upprörd att hon till och med tänkte säga upp sin prenumeration (påstod hon). Hon uppfattade min krönika som ”en grov sågning av hela lärarkåren.”

I krönikan skrev jag att lärarna varit och är utsatta för en väldigt stor press. De har det väldigt tufft, med kritik från alla möjliga håll och stora förändringskrav på sig, i och med alla nya direktiv. Jag var alltså tydlig med att det kan finnas anledningar till att man som lärare ibland gör övertramp. Men jag tror knappast att eleverna har det lättare.

Att lärare har det tufft drabbar faktiskt fler än dem själva, och det måste få sägas! På samma sätt som man måste få påtala att den pressade arbetssituationen för Caremas vårdbiträden drabbar de boende. När ens möjligheter att utföra sitt jobb bra begränsas bör det påtalas vilka konsekvenser det får!

Jag har sannerligen inte sågat hela lärarkåren. Varken i denna krönika eller i mina sammanlagda skriverier.  Det finns massor av duktiga lärare som gör fantastiska jobb och om dem skriver jag också ibland. Men om man som lärare av olika orsaker inte lyckas göra sitt jobb så bra som man borde, är det bra att komma ihåg att de människor man är satt att ta hand om och utveckla är ännu mer maktlösa och utsatta än man själv.

Min lojalitet ligger först och främst hos barnen, även om jag som gammal lärarvikarie också är väl medveten om hur tufft läraryrket kan vara.

2009 anmälde 199 elever att de utsatts för kränkningar av en lärare. Året därpå var den siffran i stället 326. Enligt Skolinspektionen ökar kränkningar av lärare riktade mot elever oroväckande fort. Och att mörkertalet är stort är kanske inte en alltför vågad gissning. Att anmäla någon som har makt över ens betyg och fortsatta situation på skolan är självklart väldigt tufft. Kollegialiteten inom de flesta yrkeskårer är stark och för många lärare och skolledare ska det antagligen mycket till för att ställa sig på en elevs sida, mot en kollega. Att man som elev kanske får en annan lärare efter anmälan hjälper då föga.

Att en massa elever skulle okynnesanmäla sina lärare verkar inte särskilt troligt. Men Lärarnas riksförbunds respons blev trots det en oro för att det anmäls för lättvindigt och att det riskerar att underminera lärarnas yrkesutövning. Sett i ljuset av att Skolinspektionen också rapporterar att sju av tio grundskolor brister i sitt arbete mot kränkande behandling är det ett oroväckande ställningstagande.

Om vi i stället utgår från att antalet anmälningar faktiskt avspeglar en reell ökning av kränkningar – vad kan det då bero på?

De senaste åren har skolan varit utsatt för en kanonad av kritik som fortsatt och förstärkts med en kanonad av djupgående förändringar av skolans verksamhet. Lärarkåren är hårt ansatt av svartmålning, kritik och krav på snabba förändringar och förbättringar. När man är trött, frustrerad och känner sig överkörd är det lätt hänt att göra fel. De unga människor, med högst specifika egenskaper, problem, förutsättningar och intressen, som man har att hantera riskerar att förvandlas från enskilda individer till en massa av mänskligt material som ska bearbetas enligt mall. De reduceras till mottagare av de mätbara kunskaper lärarna satts att förmedla och kontrollera.

Före jul kom Maria Rönnlunds avhandling Demokrati och deltagande. Elevinflytande i grundskolans årskurs 7-9 ur ett könsperspektiv. Hon visar att elevernas inflytande över sin skolvardag är liten. Klass- och elevrådsmöten ses av skolan som träning inför framtiden snarare än som fora för medbestämmande. Över undervisningsrelaterade frågor ges eleverna inget inflytande trots att det enligt dem själva är vad de mest önskar påverka. Det tyder på en ständigt pågående strukturell kränkning som tränar eleverna i att se sig själva som föremål för andras yrkesutövning i stället för som subjekt i sina egna liv. Kan man ana att anmälningsstatistiken tränar också lärare att se eleverna på det sättet?

Som krönika i GP igår.

Nu har SKL (Sveriges kommuner och landsting) gått ut med åsikten att ett visst antal timmar i alla ämnen inte är det viktigaste utan vad som händer på de lektioner man har. Kvalitet är viktigare än kvantitet. Om alla får rätt hjälp att både nå målen och nå sin egen fulla potential så borde ingen sitta och räkna timmar. Men gamla strukturer och föreställningar om hur en ”riktig” skola fungerar lever kvar och hindrar utveckling och nytänkande i skolan. Bort med timplanerna!

Troligen har alla som har egna barn (eller på andra sätt nära umgås med barn) gjort upptäckten att det är lätt att trots goda intentioner göra fel. Motstridiga råd från auktoriteter på området, dåligt tålamod, sömnbrist och ren utmattning av att dygnet runt vara ansvarig för en annan människa leder oss att ibland göra saker med och mot våra bara som vi egentligen tycker är fel. Det är förståeligt och mänskligt och ger oss ofta dåligt samvete.

Att uttrycka sig offentligt kring hur man ska uppfostra barn är därför extra känsligt. Det är lätt att framstå som förnumstig och beskäftig, trampa på ömma tår eller rentav riva i blödande sår. När nu en av ikonerna inom barnuppfostran, Anna Wahlgren, har visat sig ha brister – rentav allvarliga brister enligt en av döttrarna, har det i både en del recensioner, krönikor och blogginlägg framskymtat ibland inte så lite skadeglädje. Se där, så går det för en som sätter sig på sina höga hästar och vågar tala om för oss andra hur man ska ta hand om barn.

Jag har inte läst Barnaboken eftersom jag ogillat delar av det jag på annat sätt fått veta om Anna Wahlgrens metoder. Det verkar finnas anledning att vara kritisk men skadeglädjen inger mig obehag av flera skäl. Att leva som man lär är svårt, det vet nog de flesta som vågat ha synpunkter på hur vi som människor bör bete oss mot oss själva och varandra. Det bör inte betyda att synpunkter från den som själv felar inte kan tas på allvar.

Wahlgrens dotter Felicia Feldt är i sin fulla rätt att ge sin version av den egna uppväxten, både i böcker och intervjuer. Men det är djupt olyckligt att så många som kommenterar boken missar problematiken det medför att Feldts uthängning av mamman är så ensidig. Hon väcker själv vår sympati genom att utmåla sin barndom som förfärlig. Hennes – enligt henne själv – egna tillkortakommanden som förälder ges därmed en bakgrund och en förklaring. Samtidigt framstår hennes mors tillkortakommanden som utslag av någon slags obegriplig elakhet och självupptagenhet. Men Anna Wahlgren har ju tidigare berättat att hon själv har en hel del med sig i bagaget från sin uppväxt. Borde inte en jävlig barndom kunna förklara även hennes beteende? Mönster upprepar sig som bekant gärna från generation till generation. Att se sina föräldrars barndomssår hjälper en att förstå och släppa taget om de egna. Feldts försök att ge igen och hennes oförsonlighet är en tragedi. En tragedi som kan fortsätta hämta bränsle ur delar av det offentliga samtalet om hennes bok. Det lär inte hjälpa någon människa.

Som krönika i GP idag