Ännu ett gäng forskare som underkänner Björklunds skolpolitik. Denna gång är det lärare, forskare och professorer med koppling till geografiämnet som protesterar. De är upprörda över hur Utbildningsdepartementet fullkomligt kör över alla experter i sitt nya kursplaneförslag i skolämnet geografi och helt bortser från att världen förändras och kunskapsbehoven med den. De skriver bland annat:

”De nya skrivningarna i kursplanen för grundskolans geografi kommer att motverka elevens förmåga till öppen analys av världen, insikt om närområdet som en del av världen och förståelsen av olika kulturer i olika delar av världen och deras samverkan i en globaliserad värld. Omskrivningarna som Björklund gjort speglar en stark eurocentrisk världsbild. Frågan gäller vems värld som skolans undervisning i geografi lyfter fram och vilken världsbild som bör diskuteras i skolämnet geografi.

Vi anser att regeringen måste hålla fast vid det förslag till ny kursplan som Skolverket presenterade. Intentionerna i den kursplanen stärker kunskapsnivån och bidrar till att göra ungdomar bättre förberedda för en globaliserad arbetsmarknad i en alltmer föränderlig värld. Mot bakgrund av den ökande efterfrågan i samhället, nationellt och internationellt av moderna kunskaper och metoder i geografi går regeringen här på tvärs med samhällets behov av god utbildning och därmed helt på tvärs med tiden! ”

Jag hyser dock små förhoppningar om att Jan Björklund kommer att lyssna. Han har redan alltför många gånger visat att han har en helt egen agenda när det gäller skolan och att han inte tänker höra på människor med mer kunskaper än han själv.

Och Malin Ullgren har i DN gjort nästan precis samma reflektioner som jag gjorde i mitt förra inlägg (men lite mer välformulerat). Reaktionerna på boken har sannerligen varit underliga.

Såhär i svallvågorna gör jag två reflektioner:

Många journalister pratar om boken i termer av ”gammal skåpmat” och hävdar att ”det här har vi ju vetat länge”. Jag undrar vilka ”vi” de menar men antar att de faktiskt menar ”vi journalister”. Rykten om kungen har florerat länge i mediekretsar men ingen har behagat rota i dem och offentliggöra vad de kommit fram till. Så att ett antal journalsiter anat att det fanns ett och annat mindre rumsrent att berätta om kungen är faktiskt inte detsamma som att det som nu tas upp är allmänt känt. Jag tror att de flesta svenskar är överraskade av det som boken tar upp och att många faktiskt inte hade en aning om ryktena.  Detta ”vi visste redan” är bara en dålig ursäkt för att inte ha gjort jobbet själva.

Jag har också läst ett antal påståenden i stil med att det som nu kommer upp gör kungen ”mer mänsklig”. Jag måste då säga att om kontakter i under världen, porrklubbsbesök och privata fester med unga prostituerade är att visa sig mänsklig så hade jag föredragit en mer omänsklig kung.  Om det boken berättar är sant är han en skithög, vare sig mer eller mindre. Och hans försvarstal var inte mycket att hänga i julgranen.

… och det sjunker hela tiden. Med gripandet av ”terrormisstänkta” i Göteborg nås nya bottnar. När poliserna själva säger att ”kontrollerad aggressivitet” är den metod de valt när de ska gripa personer så börjar man ju undra vad de egentligen vill uppnå. Så många chockade och livrädda som möjligt? Jo, det verkar ha varit avsikten. Varför då? Om nu personerna verkligen var farliga, trodde polisen då att de skulle stå ständigt beredda med k-pistar innanför dörren? Hur man än vänder och vrider på det så blir kränkningar och övervåld inget annat än idioti. Om inte målet är att SKAPA människor som hatar svensk polis och känner sig alienerade från det svenska samhället förstås. Och borde inte en miniminivå åtminstone vara att man först kollar att man kastar sig över rätt personer? 

Polisen pratar om att de drabbade ska få kompensation men vilken typ av kompensation ger man till människor som eventuellt fått sin psykiska hälsa förstörd och sitt anseende bland grannar och vänner krossat?

Min krönika om hur vi ständigt letar efter grupper att tillhöra och grupper att stöta bort var inne i GP i lördags, på webben idag.

En liten fotnot i sammanhanget: I papperstidningen löd rubriken ”Så lätt att säga ‘vi och dem'”. Ett par läsare såg sig föranledda att i ganska snorkiga ordalag påpeka för mig att det grammatiskt korrekta borde vara att skriva ”Vi och de” (och i nätupplagan ändrade GP på rubriken). Mitt svar till dem som klagade löd:

En av personerna formulerade sig f ö så här: ”Måhända är det lätt att säga så om man är journalist. Vi övriga föredrar ‘vi och de'”.
Tror nästan inte att tesen i själva krönikan kan illustreras tydligare än så: det går alltid att hitta saker att störa sig på hos människor och lägga till grund för uppdelning i vi och dem, i detta fall alltså ”journalister” och ”vi övriga”. (Undrar just vad jag måste göra för att få tillträde till gruppen ”vi övriga”?)

Ännu ett riktigt vettigt inlägg på ledarsidan om skolan idag, denna gång om att lärande måste få ske på barnens villkor. Håller debattvindarna på allvar äntligen på att vända? Jag håller alla mina tummar för det.

Det ser ut att bli en hyfsat bred uppgörelse om att förbjuda vinster för friskolor med uppenbara brister. Det är en bra början men jag undrar fortfarande: vad är egentligen tanken med att överhuvudtaget tillåta vinstutdelning? Jag ser inte hur det skulle kunna leda till något positivt över huvud taget med vinstutdelning för skolverksamhet och det borde självklart förbjudas. Det är en cynism och ett resursslöseri utan like att något så grundläggande och samhällsviktigt som utbildning ska generera vinster åt riskkapitalister som placerar i skatteparadis.

Skrev en krönika om detta i våras, den hittas här.

Sverige är för övrig ganska ensamma om att tillåta vinstutdelning på skattefinansierade skolor. Är vi dummare än andra? Mer naiva?

Vill man starta skola bör det vara för att man brinner för att ge barn en god utbildning, inte för att man drivs att berika sig själv på skattepengar.

…skriver jag i senaste numret av SkogsEko. Kommer vi att ha några kalfjäll kvar om 50 år?

skriver jag idag i krönika på GP:s kultursida.

En reflektion som inte rymdes i krönikan: Den rådande läroplanen togs faktiskt fram och röstades igenom under en borgerlig regering med Beatrice Ask som skolminister. Så lite underligt är det att Björklund så hårt attackerat den, skyllt flummet på vänstern och fått komma undan med det i medierna.

Man kan ö h t fråga sig hur mediernas enorma ointresset för en djupare granskning av skolpolitiken och Jan Björklund kan komma sig? Hur kan en totalt okritisk inställning till en dokumenterat lögnaktig skolminister fortsätta vara legio i medierna? Finns det verkligen inte fler journalister som tycker att det är värt att granska skolan och skolpolitiken på allvar????

I går var min recension om tre barnböcker om döden inne i GP. Och nu i veckan har också senaste Chef & ledarskap kommit, där jag intervjuat forskaren Thomas Jordan om hur man som rektor bör hantera att någon lärare utpekats som olämplig.