Jan Björklund känner ”ett väldigt starkt stöd” från stora delar av svensk lärarkår, enligt en artikel i Aftonbladet. Det är en uppfattning som saknar all verklighetsförankring. När Lärarnas tidning lät 1100 lärare sätta betyg på honom fick han snittet 1,5 av fem möjliga. Men har man en rustning av teflon och en väldigt stark förmåga att inte ta till sig nya kunskaper så är det säkert möjligt att känna så.

Frågan är ändå om han verkligen gör det eller om det bara är ännu ett av hans alla försök att förvränga och manipulera verkligheten. Svårt att veta vad som är värst: en utbildningsminister med grandios självuppfattning och noll verklighetsförankring eller en utbildningsminister som medvetet försöker revidera verkligheten efter eget gottfinnande.

I Södertälje hänvisar närpolisen till den kommunala ordningsstadgan och bötfäller tiggare. Fattigdom görs alltså till en ordningsfråga! Det är vidrigt och omänskligt och ett totalt galet, instrumentellt sätt att se på mänskligt lidande.

”Kommer det att bli vanligt att de som tigger i Södertälje bötfälls?” frågar lokaltidningens reporter, och får svaret:

”Det är inte en strategi, men böter är ett sätt vi kan jobba på för att komma tillrätta med tiggeriet, precis som med andra ordningsfrågor”.

Det är så inhumant, historielöst och totalt empatilöst att jag blir gråtfärdig.

För nättidningen Skola och samhälle har jag skrivit ett inlägg i debatten om kommunalisering eller förstatligande. Min text är ett svar på Olle Holmbergs inlägg Kommunaliseringen – ett försvarstal.

Lärare har inte fått mer att säga till om!

Generellt är det en mycket bra idé att flytta beslut så nära dem de berör som möjligt. Problemet är att de flesta kommuner är så stora att besluten i alla fall tas långt över huvudet på dem de ytterst berör – elever och lärare. Jag har själv suttit i barn- och utbildningsnämnden i den kommun jag bor (Uddevalla, med ca 50 000 invånare) under några år kring millennieskiftet. Den erfarenheten gav insikten att för en fritidspolitiker är det omöjligt att hålla sig insatt i situationen på, och förutsättningarna för, alla skolor, redan i en kommun av ganska medelmåttig storlek.

Under mina tre år i nämnden träffade jag få rektorer och ännu färre lärare och elever. Jag kan faktiskt bara minnas ett enda tillfälle då elever besökte oss under ett nämndsmöte, en gång då föräldrar bjudits in (eller om de möjligen kommit på eget initiativ), en handfull rektorsbesök och några lärare kan jag inte minnas alls – även om det kanske hände.

Pedagoger och elever mötte jag främst i samband med att jag på eget initiativ besökte skolor i det ”kontaktområde” jag tilldelats, eller vid möten som föräldrar kallat till när de var upprörda över till exempel stängning av en skola. Det blev då uppenbart att de jag träffade hade väldigt vaga begrepp om beslutsgångar och skolpolitik i kommunen och att mina besök i skolor och förskolor var ovanliga. Jag verkade anses dimpa ner från en annan värld.

Under mina år som politiker ägnade vi tiden bland annat åt att formulera en lokal skolplan för alla kommunens skolor. Jag har mycket svårt att föreställa mig att den någonsin blev en kioskvältare ute på skolorna. Den var för allmänt hållen för att fylla någon funktion för den enskilda skolan – antagligen för att vi saknade kunskaper om pedagogik –  och var inte framtagen i samarbete med lärare eller elever.

Att lärares inflytande minskat de senaste 20 åren slås fast av Eva Bejerots forskning . Det är troligen inte kommunaliseringen som orsakat det men den tycks hur som helst inte ha avhjälpt problemet.

Kort sagt: för de flesta lärare och elever så upplevs nog inte besluten och makten ha kommit särskilt mycket närmare dem.

En olycklig ansvarsfördelning

En av mina främsta invändningar mot kommunaliseringen är emellertid att ansvaret mellan stat och kommun fördelades på ett sätt som fått och får olyckliga konsekvenser. Staten fattar genom styrdokumenten beslut om skolans innehåll medan kommunen fattar beslut om budgeten. Eftersom beslutsfattarna på den kommunala nivån är så mycket mer närvarande i rektorers arbete, och äger rätten att anställa och avskeda, så sker regelbunden ansvarsutkrävning främst vad gäller det ekonomiska.

Det är inte förvånande att 6 av 10 lärare uppger att de har elever som behöver stöd men inte får det eller att fyra av tio skolledare har nekat ge särskilt stöd till elever i behov och anger främst ekonomiska skäl till det. Rektorer pressas till att i första hand hålla budget och först i andra hand att leva upp till de lagstadgade minimikraven för vad skolan ska erbjuda och åstadkomma.

Rektorerna hamnar i en rävsax, där de som anställer dem, och har rätt att avskeda dem, är de som håller i pengarna medan de som beslutat om vad de ska uppnå inte alls har samma koll på situationen. De flesta rektorer blir naturligt mest lojala med den hand som föder dem.

Det här förhållandet gynnar knappast skolutvecklingen, och inte heller det förtroende som ni skrev om och hoppades på i Skolkommitténs slutbetänkande. Politikernas krav på skolan blev inte ”välgrundade och legitima” för att de hamnade på kommunal nivå.

Rektorer generellt varken orkar eller vågar protestera mot för snålt tilltagen budget (även om det finns modiga undantag. De slår i stället snällt knut på sig själva för att åstadkomma så mycket skola som möjligt för så lite pengar som möjligt, för att tillfredsställa sina kommunala chefer. Och de kommunala cheferna trollar med ord, för att få det att framstå som att de visst lever upp till styrdokumenten.

Om staten tar över även det ekonomiska ansvaret kan stat och kommun inte komma undan med att lassa över ansvaret på varandra. Samtidigt är det ju inte säkert att allt automatiskt blir bättre, det inser jag. Även den som sätter målen kan anslå för lite pengar.

Nytt – i stället för återgång till det gamla

Det behövs, precis som Olle Holmberg skriver, motkrafter mot New Public Management och mäthysterin. Jag tror att de motkrafterna bäst kommer från skolorna själva och att de måste utgå från pedagogiska spörsmål. Politiker vars främsta ansvar handlar om ekonomin är inte särskilt troliga i rollen som kämpar mot NPM.

Eftersom jag vill att grundläggande pedagogiska mål och ekonomiska ramar ska sättas av samma instans – och jag inte kan föreställa mig att det skulle vara särskilt lyckat att båda dessa ansvarsområden skulle ligga på kommunerna – så landar jag i ett förstatligande. Men föreställningarna om vad ett förstatligande kan åstadkomma är många och högtflygande och olika personer som talar sig varma för det kan ha helt olika mål. Jan Björklunds mål verkar vara ökad statlig makt och kontroll och jag anar att han med ”större likvärdighet” menar att skolan ska bli ännu mer standardiserad så att det går lättare att mäta och jämföra skolor med varandra.

Ett förstatligande drivet av Jan Björklunds föreställningar om detaljstyrning och kontroll ger anledning till oro. Jag är överens med honom om att förstatligande är en god idé, men alltså inte om målet med det. Målet borde i stället vara samma som det ni hade med kommunaliseringen: att låta de enskilda skolorna i mycket högre utsträckning bli självstyrande enheter.

För mig handlar förstatligandet därför också om att avskaffa en byråkratisk nivå i kedjan. En statlig organisation och statliga mål för skolan behövs. En intern organisation och lokala mål behövs på den enskilda skolan. Jag har däremot svårt att se att en kommunal nivå automatiskt tillför något. Mer makt och frirum borde kunna skapas för de enskilda skolorna med en byråkratisk nivå mindre att förhålla sig till. Jag inser att det ändå kommer behöva samarbetas och existera organisationer på mer lokal nivå, men hur det ska se ut bör kunna bestämmas av skolorna själva, utifrån deras specifika önskemål och förutsättningar.

Avslutningsvis: när det finns problem i stora system så letar vi gärna efter de där rattarna att vrida på som gör så att allt bli bra på en gång. Kommunaliseringen tycks ha blivit en sådan ratt. Jag tror inte att frågan om fortsatt kommunal makt eller förstatligande är så avgörande som många politiker och debattörer just nu vill ha den till. Att göra frågan viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem. Jag hoppas därför att diskussionen om kommunalisering inte tillåts överskugga alla andra viktiga skolfrågor detta valår. En förstatligad skola är bara en nyckel bland många, och vi behöver tänka efter noga innan vi drar igång ytterligare stora omvandlingar av den svenska skolan.

När den organiserade fotbollen växte fram i början av 1900-talet var den, liksom övriga idrottsrörelsen, utsatt för ifrågasättande. Sportande ansågs främja osunda ideal och ta tid och kraft från annat som var viktigare. Idag är det åsikter som hörs ytterst sällan; vi tar det närmast för självklart att det är bra för barn och unga att idrotta. Men ibland dyker det upp kritik där man minst anar, som i en bok utgiven av Svenska fotbollförbundet. Boken bär den oskyldiga titeln Så funkar ungdomsfotboll, men redan på sidan sju har författaren Fredrik Sundqvist hunnit slå fast att hans drivkraft för att skriva den är ”en stark känsla av att något är fel på ungdomsfotbollen så som den är strukturerad idag.” Efter läsning är det lätt att hålla med.

Sundqvist är filosof men också mångårig tränare och funktionär inom fotbollsklubben Azalea i Göteborg. Det visar sig vara en givande utgångspunkt för en granskning av den aktivitet som samlar överlägset flest barn och ungdomar i Sverige. I boken berättar han om hur han sett verksamheter som fått honom att må fysiskt illa, med känslokalla tränare och stukade och tårögda barn. Han beskriver ett system som kränker individer och som börjat motverka sina egna syften men han är också självkritisk och reflekterande kring sin egen roll som tränare och förälder.

Fredrik Sundqvist visar att det finns ett val att göra, mellan att satsa på lagstyrka eller på gruppgemenskap. Antingen kan små och halvstora barn fostras till att se laget och vinsten som det viktiga eller så kan de fostras till att se samarbete och sammanhållning som mest värdefullt. Det senare går stick i stäv med många av klubbarnas intressen. De vill på sikt få fram spelare till sina seniorlag, ”produkter” att sälja. Uppdelningen i ett breddspår och ett elitförberedande spår sker därför allt tidigare och numera talangjagas det relativt ogenerat bland nioåringar.

Den tid då jag själv gick till fotbollsplanen i området där jag växte upp och under ytterst oorganiserade former lekte fotboll med både pojkar och flickor i blandade åldrar känns fjärran och främmande. Idag är fotboll för många allvar redan från början. En bekant var bekymrad över att hans son låg efter redan i femårsåldern. Vi tillåter den gigantiska underhållningsindustrin fotboll att sluka leken fotboll; vinstdriften att krossa längtan efter gemenskap.

Sundqvist hämtar stöd för sin fotbollskritik i några av idrottsrörelsens styrdokument. I Riksidrottsförbundets Idrotten vill slås det fast att före 13 års ålder ska lek och gemenskap vara i centrum för idrottsutövandet. Det är spelarna som är poängen med spelet, inte att vinna. I Svenska fotbollförbundets dokument Fotbollens spela, lek och lär stadgas att upp till 12 år ska barnen leka och lära sig fotboll. Alla ska få delta lika mycket och matchresultat ska spela en underordnad roll. Hur många klubbar lever upp till det i praktiken, och hur går det ihop med talangjakt bland nioåringar? Fotbollen säger en sak och gör en annan.

Från 13 års ålder minskar åtminstone hyckleriet. Då är det i sin ordning med en starkare tävlingsinriktning, och toppning blir okej. Fredrik Sundqvist noterar att det sammanfaller med den ålder som många aktiva ungdomar slutar med fotboll. Kanske för att det börjar bli alltför uppenbart att bara de bästa är intressanta att behålla i sporten?

Ungdomsfotboll som ett folkhälsoprojekt känns efter läsningen mest som ett cyniskt skämt – för vem mår bra att utslagning, svek och hård press? Fredrik Sundqvist beskriver hur klubbarna med elitgrupper för 14-19-åringar plockar upp unga talanger men snabbt slänger dem på sophögen om de inte anses hålla måttet. Och så plockas nya hoppfulla unga spelare upp ur de hugade massorna.

Fredrik Sundqvist nöjer sig inte med sitt starka ifrågasättande av ungdomsfotbollen så som den ser ut idag utan vågar också komma med förslag på hur den bör reformeras. Några av hans recept är att stoppa seriespel i barnfotboll och att avskaffa flick-, pojk- och juniorallsvenskan. Han vågar också diskutera den empatibrist och det förakt för svaghet som han ser födas inom fotbollen, och pekar ut hur lagstyrkeidealet gränsar till fascistiska tankar om att blint följa ledare och offra sig för gruppen.  Kanske inte vad de flesta av oss först förknippar med små knattar som snubblar runt på en kladdig grusplan men likafullt ett viktigt perspektiv att bära med sig när man resonerar kring idrottens roll i våra barns liv.

Det kan inte i längden räcka med att säga att det är bra för unga att vara med i idrottsföreningar för att det är nyttigt att röra på sig och lära sig samarbeta. Det kan man ju göra utan att tävlingsmoment blandas in eller att aktiviteterna organiseras så hårt som inom idrotten. Det goda med fysisk aktivitet kan inte ursäkta det dåliga med utslagning och svaghetsförakt.

Förhoppningsvis ger Så funkar ungdomsfotboll bränsle åt en välbehövlig debatt om barns idrottande och vår syn på nyttan och problemen med det.

Som recension i GP häromdagen

Om regeringen får  som den vill så kommer grundskolan bli tioårig. Förskoleklassen ska bli obligatorisk och skolifieras. Frågan är varför. Det finns såvitt jag vet, inget stöd för att sexåringar lär sig mer om deras lärande blir mer traditionellt skolliknande.

Så här sa professor Ingrid Pramling Samuelsson i Ekot igår: ”Allting visar att en mer lekorienterad öppen verksamhet för små barn ger bättre resultat på lång sikt, än att man tidigt börjar med att sätta dem på skolbänken.”

Nättidningen Skola och samhälle kallar idén för ”ett ickeförslag” och skriver: ”Det finns ingenting som pekar på att förskoleklassen skulle vara bekymret i svensk skola. Dessutom verkar det inte som en bra idé att en förlängning av den skola som producerar de dåliga resultaten skulle få ännu mer tid på sig att göra det.”

Att göra förskoleklassen obligatorisk är inget större problem om man låter bli att styra den mot mer av tråkpedagogik och faktainbankande. Låt sexåringarna lära på ett lekfullt och lustbetonat sätt – och anpassa i stället också resten av skolan mer till förskolepedagogiken!

De flesta barn går redan i förskoleklass. Mitt ena barn gör det inte – vi valde att ha honom kvar på förskolan eftersom han har det så bra där och de arbetar på ett fantastiskt bra sätt. Barnen (så gott som alla i hans årskull valde att vara kvar ett år till) lär sig massor, på alla upptänkliga sätt och nivåer och områden. Det hade varit intressant att få veta mer om varför andra valt bort förskoleklassen. Kanske finns viktiga lärdomar att dra ur de svaren? Kanske är många förskoleklasser redan onödigt skolifierade?

Sara Granér är ett geni! ”Stoppa naturlagarna nu!”

Jag har aldrig sett en strip/ruta av henne som inte varit smart, rolig och klok. Nu ska jag köpa senaste albumet som julklapp till mig själv och andra behövande.

All har inte råd. Så ser tyvärr verkligheten ut. Alla har inte råd att betala hundra kronor till klasskassan eller ens trettio kronor till en blomma till fröken. För många av oss som har råd kan det vara väldigt svårt att sätta sig in i att så lite pengar faktiskt kan vara oöverstigligt för somliga. Att det kan innebära skillnaden mellan att ha råd med frukost hela månaden ut eller att inte ha det. Men det är likafullt så det är.

Om man har extremt ont om pengar så är det ofta väldigt svårt att ställa sig upp på föräldramötet och säga att man inte kan betala, eller att förklara för klassföräldern som trycker på om betalning att man inte har råd. Därför vilar ansvaret på oss alla att säga ifrån för allas räkning.

Skolan ska vara avgiftsfri. Det måste gälla allt som har med skolan att göra. Det ska helt enkelt inte finnas någon press eller något tvång att lägga ut några pengar alls i samband med barnens skolgång. De som har råd och möjlighet ska så klart kunna få bidra med pengar till en klasskassa eller till presenter men ingen ska bli stigmatiserad eller känna sig uthängd av att låta bli.

På mitt ena barns förskola sköts insamlingen till pedagogernas julklapp i år helt anonymt. De som kan och vill ombeds lägga mellan 20 och 50 kronor i ett kuvert UTAN namn på. Ingen ska kunna räkna ut vilka som inte kan bidra. Och ja, säkert innebär det att en och annan som egentligen har råd också låter bli att betala. Men känns inte det som ett marginellt problem i jämförelse med att människor som redan har det svårt på grund av en pressad ekonomi, också ska behöva skämmas offentligt för det?

Läs mer om detta från Rädda barnen här, eller på författaren Pernilla Alms blogg här, eller från organisationen Majblomman här.

I Majblommans rapport Insamlingar och avgifter i skolan skriver de så här:

”Det är inte tillåtet att samla in pengar genom att föräldrar ska betala ett ‘lika belopp för alla’, regelbundet eller i samband med en aktivitets genomförande. Det är inte heller lämpligt att skicka påminnelser om frivilliga insamlingar. Tänk på att det är direkt olämpligt och utestängande om det förekommer obligatoriska avgifter för att få delta, till exempel inträde på skoldisco eller fika på föräldramöten.

(…)

När det gäller aktiviteter som arrangeras av föräldrar och genomförs på fritiden bör samma hänsyn tas till att familjer har olika ekonomiska förutsättningar och att fattigdom inte sällan är förknippat med skamkänslor. Det är barnets upplevelse som måste vara vägledande; för barnet har det ingen betydelse om det är på skoltid eller fritid, det är alltid lika tufft att hamna utanför. ”

Så har senaste PISA-testresultaten kommit och debatten om skolans problem blossat upp på nytt. Och det finns goda skäl till upprördheten. Sverige sjunker i mätningarna, inte bara relativt andra länder utan även jämfört med egna tidigare resultat. Ja, vi är rentav det land i undersökningen som haft allra sämst resultatutveckling sedan det förra testet. Det som en gång användes som skäl för att genomföra stora förändringar av skolan – lögnen att Sverige presterade dåligt i PISA – har nu blivit sann.

Så hur går vi vidare ur detta? Hur kommer vi bort från tvärsäkerhet, pajkastning och ogenomtänkta och ounderbyggda hastreformer som bland annat skapat mer stress och mindre frihet för elever och lärare, mer segregation och sjunkande nivåer av mätbar kunskap? Kanske genom att ta PISA-resultaten på allvar men samtidigt konstatera att den del av PISA som handlar om mätbara kunskaper faktiskt bara är en indikator bland många på hur det står till i den svenska skolan. Kanske genom att sluta stirra oss blinda på vad som utmärker de länder som presterar högt på PISA, för att kunna härma dem, och i stället ställa oss den centrala frågan: vad ska vi ha den svenska skolan till? Vad är det vi vill vi åstadkomma? Och hur når vi dit?

Vill vi ha en skola där prestationer är allt, konkurrensen är stenhård och många barn pluggar fjorton timmar per dag, som i PISA-framgångsrika Korea? Vill vi ha en skola där eleverna saknar lust att lära och upplever klassrumsklimatet som dåligt, som i Finland (som ligger bäst till av de nordiska länderna)? Eller kan vi skapa egna ambitioner, som bygger på en helhetssyn på eleven och på skolans roll i samhället, och som inte handlar om att tävla med andra i kunskap utan om hur vi får elever att både må och lära bra, bli empatiska och kreativa och att vilja och kunna samarbeta och ta ansvar för, och bidra till vårt samhälle?

Jag tror faktiskt att de flesta kan komma överens om att skolans övergripande mål är något annat och mycket större än att komma högt i PISA-rankingen. Vi har en mycket bra läroplan som på ett klokt sätt pekar på skolans viktiga roll för att utveckla inte bara faktakunnande utan också sådant som demokrati, kreativitet, social förmåga, samarbetsförmåga och tänkande, så kanske kunde alla upprörda tyckare börja med att läsa den? Om vi vet vart vi vill ta oss och klarar att stå över lusten att tävla i kunskap blir det kanske också lättare att fundera över vilka vägar som är lämpliga för att nå dit.

Som krönika i GP idag.

Idag fick jag ett tjockt paket med posten. I det låg tre ex av en ny antologi som heter After work. Farväl till arbetslinjen. Jag medverkar med en av texterna och mer om den kan man läsa här. Jag har inte hunnit läsa själv än men det ser ut att vara många intressanta bidrag!

Upptäckte just att man kan provläsa ur min bok här (förord och första kapitlet).