En Lex Sarah för skolan var på väg att införas men ser nu ut att hänga löst, berättar Sveriges radio. Lagen skulle innebära att lärare har en skyldighet att anmäla om en elev far illa eller inte får det stöd den har rätt till. Anledningen till att lagen nu kanske inte blir av är enligt Jan Björklund att den riskerar att öka lärarnas administrativa börda.

Detta är så cyniskt att jag blir gråtfärdig. Varför administrationen skulle öka, mer än mycket marginellt, av en anmälningsskyldighet av den här typen har jag mycket svårt att se. Vad kan det handla om i stället? Kanske en rädsla att anmälningarna skulle visa att det finns systematiska brister i skolans möjligheter att ge barn rätt pedagogiskt stöd, och att stötta dem på rätt sätt?

Vill man minska lärarnas administrativa börda så kan man avskaffa de nationella proven i stället.

Det blev ett jättefint inslag, som man kan se här.

Reformer i skolans värld behöver tid för att få effekt, konstateras det i Skolverkets nya rapport Forskning om skolreformer och deras genomslag. Mellan tio och femton år, ibland ännu längre.  Men ofta får de andra effekter än de avsedda. Orsakerna till det kan vara bristande stöd, oklarheter och inre motsättningar, bristande förutsättningar eller att existerande traditioner och etablerade system inom skolan är så starka att reformerna helt enkelt inte biter på dem.

Skolan har segat sig vidare genom decennierna, oftast relativt opåverkad av förändringar i lagar och styrdokument.  De senaste åren har emellertid varit exceptionella vad gäller omfattningen av reformer, i Sverige såväl som internationellt. Internationell konkurrens och ranking har drivit på, konstaterar rapportförfattaren, docent Gunnar Åsén, med hänvisning till en jämförande internationell studie.  Det har lett till ökad arbetsbörda och stress för lärare världen över samt att det som är mätbart har satts i förgrunden för deras undervisning.  Lärarens arbete bestäms i allt högre utsträckning av nationella prov och utvärderingar. I Sverige har kommunaliseringen (som genomdrevs på 90-talet) varit en bidragande orsak till det, liksom den konkurrens mellan skolor som det fria skolvalet (också 90-talet) medförde, slår rapporten fast.

De senaste decenniernas reformer tycks alltså faktiskt ha fått genomslag, men knappast med avsedda effekter.

Slutsatserna man kan dra av Skolverkets rapport är att den som vill förändra skolan måste vara uthållig och den som vill uppnå ett specifikt resultat med reformerna bör tänka noggrant efter före och bädda väl. Vår nuvarande skolminister får sägas vara uthållig – trots allt mer massiv kritik och trots att utvecklingen sedan han tog över hela tiden gått åt fel håll så fortsätter han att ösa på med mer av samma. Rätt eller fel borde kunna avgöras inom tre till åtta år, om man ska tro Åséns tidsbedömning. Men med att tänka efter före, och med bäddandet, brukar det sannerligen vara lite si och så. Få av hans stora reformer hittills har haft någon stabil förankring i forskning och exempelvis lärarlegitimationerna som skjutits upp visar tydliga brister i planering och verklighetsförankring. Ett aktuellt exempel på dålig förberedelse är att han låtit meddela att han vill återinföra striktare timplaner eftersom ”om man har rätt antal lektioner så är det klart att eleverna lär sig mer, jämfört med om man skär bort mängder med lektioner i huvudsak av ekonomiska skäl”.  Uttalandet bygger på Skolinspektionens statistik som visat att många elever på gymnasiet inte får den undervisningstid de har rätt till.

Lösningen på att alla inte får sina minimitimmar kan knappast vara att ta bort alla möjligheter till individuella lösningar, utan borde rimligen snarare vara att driva på att existerande regler efterlevs. Flexibiliteten i de nuvarande timplanerna ger utrymme för varje skola att planera delar av undervisningstiden i olika ämnen.  Det möjliggör mer ämnesövergripande arbete och att lärare kan sätta in fler timmar i svenska för de elever som behöver det och fler mattelektioner för dem som i stället behöver det. Men rätten till en undervisning som hjälper en att nå målen riskerar nu i stället att förvandlas till en plikt att sitta av exakt det antal timmar som staten bestämt.

Utbildningsministern brydde sig inte ens om att invänta Skolverkets rapport i samma ämne, som skulle komma några veckor senare (och Björklund hade inte fått ta del av resultaten i förväg). Att problemet främst gäller gymnasiet hindrar heller inte Jan Björklund från att klargöra att han vill återinföra striktare timplaner även i grundskolan.

Detta är ett alldeles färskt exempel på hur nyckfullt reformer i skolans värld ofta diskuteras och genomdrivs. Knappt har en reform sjösatts, och än mindre fått komma till ro efter svallvågorna, innan den ska omformas eller ersättas av en ny. Ibland är det givetvis rätt att agera snabbt när något inte fungerar men ofta görs inga ordentliga utvärderingar först.  Ytterligare ett exempel:

Genom en skärpning i skollagen 2010 stadgades att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Det borde rimligen innebära att skolreformer ska bygga på vad den sammanvägda forskningen visar har goda effekter. Om vi bortser från att det fortfarande krävs en diskussion om vilka effekter som ska anses goda (det beror ju på vilka mål man ställer upp och vilka värderingar man har), så är detta ett klokt beslut. Men hur forskning också kan tas som gisslan visade Pernilla Lundgren, filosofie doktor och utvecklingsledare vid Stockholms stads utbildningsförvaltning, i ett rasande inlägg i Nättidningen Skola och samhälle nyligen. I det beskriver hon hur moderaternas hänvisning till forskning, när de vill införa tidigare betyg, är så missvisande att det på forskarspråk skulle kallas för ”oredligt”. Hon pekar ut dels hur den forskning de hänvisar till förvrängts eller misstolkats och hur de valt att totalt bortse från den forskning som säger att betyg faktiskt har negativa effekter på elevers kunskapsutveckling. Är det så forskningen ska användas vid skolpolitiska beslut blir det självklart ganska meningslöst att tala om ”vetenskaplig” grund. Några utvärderingar av effekterna av den senaste betygsreformen (med betyg från årskurs sex som infördes förra året) har heller inte hunnit göras innan man från politiskt håll nu alltså börjar propagera för ännu tidigare betyg.

Hållbara reformer i skolans värld kan inte bygga på ett system där enskilda makthavare på ren reflex presenterar ”lösningar” på problem de inte hunnit sätta sig in i, för att därefter leta fram forskning som bekräftar (eller kan förvrängas till att bekräfta) deras teser. Skolan behöver utvecklas och förändras men kan vi inte börja tänka efter lite först?

I GP häromdagen

Här kan man höra Robert Aschberg och mig prata om min bok.

Jag har inte lyssnat själv efteråt men det kändes som att det blev ett seriöst och bra samtal som täcker in en hel del av det som tas upp i boken.

Här hittar man en fin recension i Dala-demokraten, som bl a skriver:

”Barn som via hot, hugg och slag blint lyder sina föräldrar förvandlas till ögontjänare och utvecklar inte sina sinnen för inlevelseförmåga och empati. Det är en pyrrhusseger att genom hot eller våld få sitt barn att göra som man vill. I förlängningen utvecklas barnet till en människa med färre inneboende förmågor att välja en medmänskligare moral när hen ställs inför svåra ställningstaganden och val i livet. Sammantaget är ‘Resan från mörkrets hjärta’ en läsvärd bok som lockar till ytterligare fördjupning i ämnet.”

Recension i Smålands-Posten.

I recensionen i Jönköpings-Posten står bl a:

”Hon beskriver hur en lydnadskultur bäddar för underdånighet och medlöperi, hur den tidigt hunsade senare kan bli förtryckare, hur gruppkänslan minskar individens ansvar i vissa situationer och hur det faktiskt finns institutionaliserad ondska (som förföljelser av romer i delar av Europa, idag). En mycket nedslående insikt är att onda handlingar sällan tycks ge dåligt samvete: det fanns andra som var värre, situationen styrde, jag var en annan då …”

Det har också blivit två fina intervjuer med mig i Bohusläningen och Uddevalla 7 dagar. Och ett inslag för SVT är inspelat men ännu inte sänt.

Finfin recension i tidningen Kulturen:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14652-litteratur-eva-lotta-hulten-resan-fran-moerkrets-hjaerta-

Borås tidning skriver bl a så här:

Hon binder ihop delarna men eftersom exemplen på ondska till största delen handlar om extrema krigssituationer och lösningen – hur vi skapar människor som kan stå emot och förbli anständiga under extrema omständigheter – mest handlar om uppfostran och skolpedagogik uppstår en diskrepans.

Men med det sagt är “Resan från mörkrets hjärta. Om ondskans och godhetens mekanismer” intressant läsning.

Jag lär mig saker. Eva-Lotta Hultén, som är journalist och har skrivit reportageböcker, skriver på ett lättillgängligt sätt om saker som är svåra att ta till sig.

Hon gör det möjligt. Hon är personlig, lägger in en och annan historia om sig själv för att göra begripligt och få läsarna att förstå att det onda ligger inom oss alla.

Corren skriver:

I sin bok försöker Hultèn på ett såväl engagerat som sakligt trovärdigt sätt finna ut vad det är inom oss som gör även helt vanliga hyggliga människor kapabla att begå oerhörda grymheter. För så är det ju, trots att tanken skrämmer; “gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utom inom varje människa”. (Citat ur boken.) Det vill säga, under vissa förutsättningar kan förmodligen nästan varenda en av oss bli till mördare och plågoandar.

(…)

Hultén är väl beläst i sitt ämne och refererar ofta till kända forskare och författare, som Stanley Milgram, Alice Miller och William Golding. Boken är intressant, tankeväckande och relativt lättläst. Det är först

mot slutet när författaren kommer in på sitt favoritämne skolan, som jag kan känna att hon ibland blir mångordig och svår att följa.

Med mig efter läsningen tar jag frågorna, och några svar. Som: Ondskan går att förstå och därmed undvikas. Ondska smittar. Men det gör godhet också.

Det är intressant, tycker jag, att båda recensenterna har lite svårigheter med kopplingen mellan hur vi bemöter barn och hur samhället sedan yttrar sig genom dem när de blir vuxna. Antingen har jag varit för otydlig, eller så är det en yttring av att vi vill hålla de här problemen en bit ifrån oss själva (en mekanism som jag ju också tar upp i boken). Har det med mitt eget beteende att göra, eller vad som sker i skolor nära mig, så kommer det närmare mig och jag kan t o m kanske hållas för ansvarig.

Men jag är glad för dessa recensioner, som väl i huvudsak för betraktas som fina!

I morgon kommer ett par större inslag om min bok i olika medier. Jag återkommer med länkar.

På ytan bryr hon sig om andra, uppskattar sina vänner, tycker om att ha sex med sin man och anstränger sig på jobbet. Inuti är allt avigt och skavande och hon avskyr både jobb, familj och vänner.

Huvudpersonen i Pija Lindenbaums första roman för en vuxen publik är en medelålders kvinna som för en inre kamp för att ingen ska märka vem hon egentligen är. Det bor ett mörker i henne som färgar av sig på alla vardagliga och banala detaljer i hennes liv. Hon noterar alla dofter, ljud och intryck och står hudlös och äcklad när omvärlden invaderar. Varje klumpig kommentar, varje knuff av en främling på trottoaren, varje förväntan från de närstående blir till ännu en sten att bära, ännu en surdeg att knåda.

Plats är framför allt en bok som med exakt och vackert språk beskriver hur det är att vara mycket känslig, och hur en livskris då kan gestalta sig. Men det är ingen stillastående roman. Den namnlösa huvudpersonen inte bara ser och känner, hon gör. Hon är otrogen, flyttar ifrån sin man, avsäger sig föräldraskapet för den vuxne sonen, hämnas på älskaren, isolerar sig i en lånad lägenhet och skaffar en hund att öva närhet med – eller är hunden bara en fantasi om makt och utnyttjande av någon som är svagare? Kvinnans känslighet omfattar inte andra än henne själv. Kanske har den aldrig gjort det.

Pija Lindenbaum berättar om en person som det är svårt att tycka om men som fascinerar i all sin egocentricitet och komplexitet. Författaren har tidigare skapat en lång rad bilderböcker, ofta humoristiska och absurda, nästan alltid med ett känsligt barn i centrum. I Plats saknas varken en känslig huvudperson eller humor och även vissa fantastiska inslag återfinns – kvinnan möter sig själv i form av en destruktiv och sorgsen kvinna i miniatyr. Svärtan dominerar rakt igenom hela boken och först efter en djupdykning ner i en psykos finner huvudpersonen sig själv på botten. Hon bestämmer sig för att rädda sig och att söka sig tillbaka till flocken. Det är lite som när hariga, känsliga Gittan plötsligt tämjer gråvargarna. Måste man så måste man, skräckslagen eller ej.

Som recension i GP idag.

Det är svårt att göra rätt hela tiden när man har hand om barn. Svårt för att de ibland är trötta, gnälliga och oresonliga. Svårt för att man själv ibland är trött, gnällig och oresonlig. Att prata om hur man ska uppfostra barn är  känsligt. Det är lätt att framstå som förnumstig och beskäftig. Med det här kapitlet, och nästa, har jag inte avsett att ge någon dåligt samvete. Jag vill bara  berätta vad de människor som tycks leva sina liv med empati och handlingskraft har fått med sig från sin tidigaste barndom och hur alla vi som har ansvar för små barn kan tänka och agera för att åstadkomma samma sak. Jag påstår inte att det är lätt eller att det finns några färdiga patentlösningar eller metoder att följa. Men det finns mönster som går igen i de barndomar som upplevs som lyckliga och som leder till självkänsla och civilkurage.

Somligt av det vi gör när vi ”uppfostrar” tenderar att höja barns aggressionsnivåer. Att straffa barnet eller ta avstånd ifrån det är två sådana saker, liksom tvång, avsaknad av struktur och regler och en allmänt hög aggressionsnivå runt barnet. Om föräldern använder metoden att på något sätt dra tillbaka sin kärlek till barnet som bestraffning kommer barnet i sin relation till andra att luta sig mot konventionella regler snarare än mot vad det kan märka att andra behöver och mår bra av. Straff, tvång och kärlekstillbakadragande är saker som aktivt rekommenderas exempelvis i olika nannyprogram på TV och ett antal moderna uppfostringshandböcker. Det gör det inte lättare att göra rätt. Vi kan ju själva se att vissa av metoderna ”fungerar”. Och det sägs aldrig något om biverkningarna.

När vi har med barn att göra måste vi fundera över vad vi vill åstadkomma för dem på lång sikt och inte bara på hur vi ska lösa beteendeproblem effektivt för stunden. Om vi bara vill få barn att vara tysta när vi bett dem kanske det framstår som en god idé att hota med indraget lördagsgodis om de fortsätter göra oljud. Vill vi att de ska förstå varför vi ber dem att vara tysta behöver vi förklara det och få dem att förstå hur deras beteende påverkar andra människor. Det kan vara mer tidsödande och skapa en hel del frustration när barnet inte bryr sig om vad man säger trots de goda skäl man angivit. Men det är den enda väg man kan gå om man vill få barnen att förstå och inte bara lyda. Att resonera leder oftast inte till omedelbara resultat. Men vi slipper de svåra biverkningar de enklare metoderna har: blind lydnad, avsägelse av eget ansvar, brist på inlevelseförmåga och empati.

Utan förklaringar till reglerna riskerar vi att fostra ögontjänare. Samtidigt menar Martin Hoffman att en principdriven empati understöjder den empati som väcks mer instinktivt av att se någon lida. Att ha utvecklat genomtänkta regler för hur man bör bete sig stärker alltså vår förmåga att känna empati i stunden. Moraliska principer får oss lättare att agera utifrån den empati som väckts av att se någon lida (eller veta att någon lider, utan att direkt bevittna det). Att se andra agera empatiskt är också en positiv faktor menar Hoffman som också föreslår att vuxna ibland kan styra barns rollekar så att de ger större träning i empati.

Alltid värt att hålla i minnet är, som jag redan nämnt, att människor tenderar att leva upp till de förväntningar vi har på dem. Det gäller inte minst barn. Därför måste vi sträva efter att alltid tillskriva barn de bästa intentioner. Om det inte är alldeles uppenbart att de gjort fel med flit bör man som vuxen välja att utgå från att det negativa de just gjort var en olyckshändelse snarare än en viljeakt. På det sättet hjälper man barnet att utveckla goda värderingar genom att utgå från att de redan har dem. De börjar tro det bästa om sig själva och anstränger sig för att leva upp till vår tro på dem.

Med insikt i hur otroligt viktigt vårt bemötande av barn är för hur vårt samhälle utvecklas är det extra sorgligt att se hur låg status omvårdnad av barn och utvecklande av deras sociala förmågor har. Barns fostran är inte bara en familjeangelägenhet utan en fundamental fråga för samhället. Förskollärare, lärare och fritidspersonal är våra absolut viktigaste yrkesgrupper och den roll vi har som föräldrar eller hjälpande vittnen är den viktigaste i livet. Många kommuner har idag kurser i föräldraskap eller annat stöd riktat till föräldrar. Det är mycket bra. Vid en snabb översyn kan jag emellertid konstatera att en del av kurserna och stödet handlar om hur man som förälder ska bli bättre på att disciplinera sina barn snarare än att möta dem och utveckla dem som människor. Då riskerar vi att fixa ett problem genom att i stället skapa ett annat.

Idag var jag med i Nyhetsmorgon i TV4 och pratade om min bok. Klippet kan ses här. Jag var väldigt nervöst men hoppas att det inte märks alltför mycket, och att man känner att man får ett hum om vad boken handlar om.

Nu har jag fått första exemplaret från tryckeriet, och den är så fin, min bok! Fast jag hoppas ju att folk ska vilja läsa främst för innehållet, förstås. Går snart att köpa på bokhandlar på nätet och irl – och från mig om man vill ha dedikation! Har man svårt att hålla sig så går det så klart bra att förhandsboka.

Den svenska skolan är unik, konstaterar forskare som intervjuas om radions Vetenskapens värld. Tyvärr är det som är unikt för oss inget man vill skryta med. Vår skola utmärker sig genom sin hårda konkurrens, sin stora valfrihet och sin vinstutdelning i friskolorna. Och det får konsekvenser i form av bland annat sämre resultat som kommer av segregering i skolorna (de duktiga elevernas draghjälp försvinner när de lämnar de utsatta skolorna).

Det här är inget nytt. Att det ser ut på det här viset har sagts gång på gång de senaste åren men förtjänar att sägas igen så länge inga kraftfulla åtgärder sätts in.

Jag vill att möjligheten att driva friskola ska finnas kvar men att vinstuttag ska förbjudas. Skolor ska ha pedagogiska mål, inte ekonomiska. En friskola som inte har något att tillföra rent pedagogiskt till en kommuns utbud bör normalt inte ges tillstånd att starta (anledningarna till att jag inte vill få bort friskolorna är bland annat att det behövs möjligheter att gå före och visa vad som pedagogiskt är möjligt att göra, och att jag vill att små byskolor ska kunna hållas igång när kommunerna inte längre vill ta ansvar för dem).

Jag vill se ett återförstatligande av skolan för att öka likvärdigheten över landet och kraftigt utökade resurser till både lokaler, fler pedagoger, utökad administrativ personal och elevhälsa. En bättre samordning mellan olika instanser som kommer i kontakt med barnen: skola-fritids, skola-socialtjänst, skola – barnpsykiatri, skola-föräldrar, skola-föreningsliv. Färre prov och tester och mer för lärare och eleverna själva att säga till om. En skola som handlar mindre om tävlande och mer om samarbete.

Det går att säga mycket mer om detta, och det kommer jag göra, men det får räcka så här för tillfället.