Vad är det egentligen som gör att vissa kommer undan med precis vad som helst? Hur kan det komma sig att när kungen och Ingvar Kamprad ljuger och skattefuskar och svinar så blir folk förbannade – inte på dem utan på budbärarna?

Vi (många av oss) tycks ha ett slags behov av ikoner. Människor vi kan se upp till och beundra. Jag har full förståelse för det behovet men det jag inte kan begripa är den där önskan om att de människor vi ser upp till ska betraktas som fullkomliga. Inte ens moder Teresa gjorde allting rätt. Och Kamprad och kungen drivs inte ens av någon uttalad ambition att göra gott (vilket inte ska tolkas som att de drivs av ambitionen att göra ont – världen är som sagt lite mer komplicerad än så).

 Det är vår tendens att se världen i dikotomier som ställer till det för oss. Det är så mycket lättare att se människor som antingen goda eller onda än som både och. Vi blir otrygga av att tvingas hantera världens och människornas komplexitet. Gråskalorna skrämmer och förvirrar oss. I Kamprads fall tror jag också att många blandar ihop anklagelser mot honom med anklagelser mot dem själva. Om Kamprad anklagas för att vara dum och jag handlar i hans affär så kanske någon tänker börja anklaga mig också för att vara dum. Bäst att anfalla i självförsvar.

Jag erkänner härmed att jag har handlat på IKEA. Jag tycker lik förbannat att Ingvar Kamprad är en omoralisk skithög.

Och just for the record: jag gillar inte Jan Guillou heller men ”En medborgare höjd över varje misstanke” är en väldigt bra boktitel.

  Jag har sett del 1 och del 3 och har gillat vad jag sett. I denna omgång av serien läggs fokus på lärarnas lärande. De ordinarie lärarna får hjälp att utvecklas av ”tre av Sveriges främsta pedagoger” (SVT:s uttryck) och jag ser mycket fram emot att få se hur lärarna utvecklas. Av de tre inkallades pedagogerna är jag mest skeptisk till Stavros Louca, som verkar vara mycket duktig på att förmedla matematik men lite sämre på att lära andra att undervisa, och även på att möta eleverna som människor (men jag kan ha fel – behöver se fler avsnitt för att veta säkert om jag har rätt). Bäst gillar jag Thomas Holmqvist som jag tycker har en mycket sympatiskt inställning till eleverna och en sund inställning till vad som bör vara skolans uppdrag. I en artikel i UNT säger han bland annat :

”En hög chef på ett storföretag räknade upp kunskaper hon vill se hos eleverna, och där fanns inte teknik och matematik med. Grunderna är viktiga, men högst upp satte hon förmågan att kommunicera och jobba i team och stresstålighet. Vi i Sverige är bra på dessa kunskaper, men hur mäter man dem?
De som säger att eleverna har blivit dummare pratar nonsens, menar han.
– En 15-åring i dag kan mycket mer än vad jag kunde som 15-åring.”

Jag håller på att fila på en krönika för GP, om serien, som är tänkt att vara inne nästa måndag, när del 2 sänds.

Förslag på hur vi kan åstadkomma en värld utan utsläpp, med enbart förnybara energikällor har tagits fram av två amerikanska forskare. De föreslår:

3,8 miljoner 5 MW vindkraftverk
49 000 st. 300 MW koncentrerande solanläggningar
40 000 st. 300 MW solcellsanläggningar
1,7 miljarder 3 kW taksolcellsanläggningar
5 350 st. 100 MW geotermiska anläggningar
270 nya 1300 MW vattenkraftverk
720 000 st. 0,75 MW vågkraftverk 
490 000 st. 1 MW tidvattenverk

Detta menar de kan åstadkommas till 2050. Ett förbud mot att bygga anläggningar för icke förnybara energislag bör införas 2030.

Jag tror det är så här vi måste jobba mycket mer: stora visioner och forskningsbaserade och konkreta förslag. Sedan får man naturligtvis alltid vara beredd att diskutera sig vidare. Deras rapport hittas här och här. Och Ecoprofile har skrivit en bra artikel om dem.

I senaste Skolvärlden handlar det om skolforskning och om hur en del av de undervisningsmetoder som används i svensk skola och en del av de reformer som genomdrivits är direkt kontraproduktiva för elevernas lärande. Ett flertal intervjuade personer önskar sig mer forskning om vilka metoder som faktiskt fungerar och fler och bättre forskningsöversikter på området. Samt bättre metoder att sprida och integrera forskningsresultat i skolorna. Läsvärt.

Och på GP:s ledarsida kommenteras den galna Amy Chua på ett bra sätt av Maria Haldesten. Amy Chua är juristen och författaren som i Wall Street Journal berättade om den kränkande och elitistiska uppfostran hon givit sin döttrar. Även i DN, kommenteras hennes artikel klokt av Po Tidholm. Själv lämnade jag nyligen en artikel om barnsyn och barns rättigheter till Ord&Bild. Deras nästa nummer har tema Barn och jag ser fram emot läsning av de andra texterna.

I gårdagens GP skriver en lärare i specialpedagogik klokt om betyg och sätter det här med omprövning av dem i sitt sammanhang. Det är lätt att ta betygen som instrument som något självklart och glömma den viktiga diskussionen om vad de egentligen ska vara bra för och användas till.

Förra veckan gick jag på mitt livs första gympapass och valde ett pass med det blygsamma namnet ”medel”. Idag läser jag på bloggen hatahatahata.blogspot.com om alla olika sorters gympapass som finns. Mycket roligt. Men jag tror jag håller mig till medel jag.

De elever som lever i socialt utsatta områden får allt svårare att klara skolan, enligt statistik från SCB. Inget nytt men värt att lyfta fram än en gång. Den ökade segregationen i skolan gynnar inte de duktiga eleverna (som inte höjt sina prestationer trots att de ”slipper” de lågpresterande eleverna) men missgynnar de svaga. Jag väntar på den reform som är tänkt att hantera detta problem.

För övrigt håller jag på med en krönika som kommenterar förslaget att elever ska kunna överklaga sina betyg, och Jan Björklunds reaktion på det. Att denne byråkratiskapare nu säger sig vara rädd för en ökad byråkratisering av läraryrket är, tja, intressant, kanske man kan säga om man vill uttrycka sig snällt.

Läste tidningen i morse och konstaterade att man även idag lyckats fylla typ tre uppslag med ”bombmannen” – utan att ha ett smack av värde att tillföra. Som positivhalare fortsätter man att veva på, trots att alla redan hört hela utbudet. Johan Croneman skriver i dagens DN om en rapportering som går på tomgång och som följer det gamla vanliga mönstret. Var är fördjupningarna? Var är de oväntade vinklingarna som ställer våra fördomar på huvudet? De otippade intervjupersonerna som har något nytt att tillföra?

Jag har tyvärr inte tid att fördjupa mig i PISA-rapporten just nu men gläds åt att andra gör det på ett bra sätt. I senaste utskicket från Skola och samhälle skriver Jan Thavenius klokt om PISA-resultaten. Han konstaterar bland annat:

”Några tänkbara förklaringar finns i PISA-materialet. Det har visat sig att länder med högre grad av konkurrens mellan skolorna inte har bättre resultat. Däremot minskar likvärdigheten och segregationen ökar. Med andra ord sorteras eleverna i hög- och lågpresterande. De högpresterande blir inte bättre av detta men de lågpresterande förlorar jämfört med om de hade gått tillsammans med de högpresterande. Konkurrens, friskolor och fritt skolval ökar segregationen men höjer inte landets resultat i PISA-mätningarna.”