Tillsist fick de som tidigare varit totalt ointresserade av den forskning som finns om betyg – och som visar på en rad negativa effekter – äntligen lite egen forskning att lyfta fram. Att rapportförfattaren själv verkar mån om att framhålla att skolan och betygssystemet har förändrats sedan 70-talet väljer de glatt att bortse från.

I veckan kom alltså en rapport från Ifau som drar slutsatsen att betyg är bra för elever med lågutbildade föräldrar och även för döttrar till högutbildade. Eftersom betygen i de lägre klasserna avskaffades successivt i landet under 70-talet har man kunnat jämföra hur det har gått för elever som fick betyg och för dem som inte fick det. Jag har ännu inte hunnit läsa studien men kan konstatera att den snabbt har utnyttjats av betygskramarna, t ex i SvD och i GP för att hävda betygens förträfflighet.

I augusti kommer jag att skriva en längre artikel om betygens effekter och kommer då att djupdyka i denna rapport. Tills dess hoppas jag också att några av landets betygsforskare har läst och kan hjälpa till att analysera rapportens resultat. Redan nu vågar jag mig emellertid på att spekulera lite. På 70-talet var betygen, såvitt jag vet, den enda skriftliga feedback eleverna fick. Hur mycket dokumentation som lärarna gjorde för övrigt vet jag inte men den var knappast lika utbyggd som idag. 

Kanske handlar studiens dokumenterade effekter inte alls om elevernas reaktioner på betyg utan beror på att lärarna för den ena gruppen helt enkelt hade lite bättre koll på hur det gick för eleverna än lärarna för den andra gruppen hade. Kanske är betyg alltså bättre än ingen dokumentation alls men sedan flera år dokumenterar lärarna redan eleverna i så kallade individuella utvecklingsplaner, som berättar hur eleverna ligger till, vad de behöver göra för att uppnå målen och vad skolan respektive eleven själv kan och ska göra för att eleven ska utvecklas.

Den forskning jag känner till visar att betygen för det stora flertalet elever har allvarliga negativa effekter, i form av lägre motivation och lägre självkänsla och att de flyttar deras fokus från att lära för livet till att lära för proven. Skriftlig information i form av utvecklade omdömen med målsättningar inkluderade har i stället positiva effekter på alla dessa områden.

Rimligen borde detta innebära att elever idag redan får all nödvändig information  de behöver för att  utvecklas genom utvecklingsplanerna och att lärarna redan ges en tydlig bild av vilka elever som behöver mer stöd. Och då är betygen inte bara överflödiga utan bidrar med mer skada än nytta. Precis som jag redan hävdat, med stöd av forskning, i bland annat den här artikeln, för LO-tidningen.

Det ska bli intressant att läsa rapporten och prata med kloka forskare för att se om jag kan hitta stöd för denna tes.

Om varför elever självklart bör få utvärdera sina lärare har jag skrivit en krönika. Inne i GP idag.

För mig är det välidgt svårt att förstå varför det blivit så mycket rabalder kring detta med utvärderingar av undervisning. Utvärderingar är ju fullkomligt självklart i alla sammanhang där vuxna går på kurser. Lärarfacken har gått ut med hård kritik, vilket gjort mig mycket besviken. Varför vill inte facken att lärarna ska få denna möjlighet att utvecklas?

Jonas Hinnfors skriver idag klokt i GP om vådan av att stressa igenom den nya lärarutbildningen. Det är rent absurt hur fort alla förändringar som gäller skolan ska gå. Hellre fort än bra verkar vara någon slags paroll för regeringen i skolfrågor.

Vad ska man säga om detta? Staten Israel bordar, på internationellt vatten, ett antal fartyg med hjälpsändningar på väg till Gaza. Sexton personer dödas. I israeliska statens förvridna föreställningsvärld är alltså mat och mediciner så hotfullt mot dem att de har rätt att slå till på ett sådant sätt att människor dödas. Man kan konstatera att den israeliska staten i så fall måste vara ett mycket bräckligt och instabilt bygge.

Ganska ofta känner jag att jag i mycket högre utsträckning borde stå på barrikaderna – agera aktivist och försöka påverka mer direkt än vad jag kan göra med mitt skrivande. Och jag blir glad av att träffa människor som gör just det. I ett reportage i senaste Ordfront berättar jag om nätverket Göteborgsföräldrar mot nedskärningar, som gått samman för att försöka påverka utvecklingen i kommunens barnomsorg och skolor. Det var mycket inspirerande att träffa dem. Kanske får jag anledning att bli mer aktivistisk i höst, då min dotter börjar i förskoleklass. Men förhoppningen är naturligtvis att allt ska fungera så bra att både hon och jag kan känna oss nöjda och trygga och inte känner något behov av att protestera. Vi får väl se hur det går.

Men inte mycket som försöker vrida och vända på varför Greklands kris har uppstått. I dagens Svd skriver emellertid Bo Rothstein en utmärkt debattartikel där han drar slutsatsen att det är bristen på tillit till skattesystemet och mellan medborgarna som är krisens rot. Alltför många väljer att skattefuska eftersom de tror att alla andra också gör det, vilket leder till att staten får in alldeles för lite skatteintäkter. Något att fundera på för dem som på olika vis försöker underminera tilliten i det svenska samhället, genom att utmåla folk som bidragsfuskare till höger och vänster.

Idag är min text om mat inne i GP. En av böckerna är Vegomyten och En Djurensrätt-blogg länkar till min recension och har utnämnt den till ”Årets stolligaste bok” utan att ha läst den. Hmm, det verkar som att författaren till Vegomyten har viss anledning till sin kritiska hållning till veganrörelsen.  Hon har själv varit en del av den i 20 år.

I en understreckare i Svenska dagbladet skriver forskaren Sarah Vinterlycka också en väldigt underlig recension av Vegomyten och hävdar att författaren Lierre Keith påstår att vegetarianer inte kan få barn. Det gör hon inte men berättar däremot att hon själv fick stora problem med sin menstruationscykel när hon blev vegan. Vinterlycka hävdar också om boken att ”Här finns inga undersökande anspråk”, vilket väl får påstås vara en ren lögn. Boken är full av referenser till forskning och bitvis ganska tungläst just därför att den är så forskningsbaserad. Det känns inte som någon alltför vild gissning att Vinterlycka själv är vegan. Det känns som att hennes text främst är skriven för att avhålla folk från att läsa Keiths bok.

.

Nu har min text om ekonomiskt nytänkade varit inne i LO-tidningen. Det finns oändligt mycket bra nytänkande kring ekonomi och massor av positiva exempel men förändringarna går ack så långsamt.

Två riskkapitalbolag slåss just nu om att köpa Sveriges största utbildningsbolag. Academedia driver förskolor, grundskolor, gymnasier och vuxenutbildning genom bland andra Vittra, Fenestra, Framtidsgymnasiet och IT-gymnasiet. Riskkapitalbolagen EQT och Providence är villiga att betala runt två miljarder kronor för att ta sig in på den svenska skolmarknaden. (Ordet ”skolmarknad” – klingar det inte väldigt fel i öronen?)

Så börjar den krönika jag hade inne i GP igår. Jag landar i slutsatsen att riskkapital och skolor inte hör ihop: riskkapital bygger på kortsiktiga ekonomiska vinster medan skolors vinster ses på lång sikt och bäst mäts i annat än pengar.

Något som kan vara lite farligt med att ha det yrke jag har är att det är ganska lätt att få en känsla av att ha gjort något åt eländet i världen när man i själva verket bara har skrivit om det. Men om ingen reagerar på eller agerar utifrån det jag skrivit så är det ju i själva verket fullkomligt meningslöst. Så alla tips på vad man mer kan göra än att skriva krönikor för att förhindra denna vansinniga försäljning emottages tacksamt.

Det är alltid kul när folk debatterar vårt statsskick med lite glöd. Det gör Per Svensson i sin senaste bok, där han representerar den republikanska sidan, medan PJ Anders Linder får skriva för monarkisterna. Jag har recenserat boken för GP och plågade mig igenom Linders del, och njöt av Svenssons snygga argumentation, t ex: ”Man föds inte till kunglighet, man blir presentförpackad.”