För några veckor sedan förlorade IKEA:s dotterbolag Swedwood sitt ryska FSC-certifikat eftersom de avverkar urskogar i Karelen. Uppdrag granskning gjorde ett reportage om missförhållandena redan för två år sedan.  I programmet uttalade sig representanter för ryska FSC: ”Vi kan inte skydda varje skog. Om vi skulle skydda varje gammalt träd skulle vi behöva stänga. Inga företag skulle använda sig av FSC. Så realistisk är alltid en kompromiss.”

Men till sist blev alltså kompromissandet ohållbart.

Också i Sverige kompromissas det friskt när det kommer till skogen och miljön. Lite för friskt för många. De svenska miljöorganisationerna har lämnat FSC-samarbetet en efter en och kvar är numera bara WWF och Sveriges ornitologiska förening.

Fram till nyligen hade inte ett enda svenskt skogsbolag blivit av med sitt FSC-certifikat, trots dokumenterat stora problem och brister inom skogsbruket även på certifierad mark. Men så, för några veckor sedan, kom beskedet att Bergvik skog – Sveriges största privata skogsägare med 2,3 miljoner hektar skog – fick sitt certifikat indraget. Det borde givit eko i svensk nyhetsrapportering men jag har bara hittat en handfull inslag och artiklar. Inte heller blev det någon nyhet när FSC:s anlitade certifieringsbolag, Det norske veritas, mildrade straffet till en tummetott. Företaget förlorar bara sitt certifikat för ett litet område i Dalarna, och bara tillfälligt.

Det är lätt att gnälla över att det avverkas regnskog eller urskog i andra länder (utom när IKEA är inblandat, då blir det märkligt tyst) men när det kommer till vårt eget skogsbruk tycks svenska medier ganska ointresserade av att våra små kvarvarande naturskogar fortfarande avverkas, mångfalden minskar och en tredjedel av avverkningarna inte når upp till lagens miljökrav. Den svenska självgodheten på skogsområdet saknar allt fog men tycks mycket svårutrotad.

Svenska FSC har av sina kritiker kallats för greenwashing och det är lätt att instämma. Ett miljömärkningssystem som överges av miljöorganisationerna och där skogsbolagen har mest att säga till om är inte värt namnet. Vill skogsbolagen skryta med en riktig miljömärkning skulle de behöva lämna FSC helt och hållet och låta dem med verkliga miljöambitioner bestämma kriterierna för att bli certifierad. Men det kommer knappast hända så länge granskningen och kritiken av vad som sker med våra svenska skogar är så återhållen.

Fotnot: FSC är en internationell organisation där miljörörelser, sociala rörelser samt skogsbolag tillsammans arbetar med märkning av skogsbruk och träprodukter. Den svenska grenen har skapat sina egna kriterier för certifiering.

Som krönika i GP igår

Mycket vass och bra ledare i Expressen, om hur regeringen missbrukar utredningar. Björklund är värst. Skribenten Anna Dahlgren skriver:

”Det var knappast en slump att utredningen om kommunaliseringen, med sitt anklagande finger riktat mot Socialdemokraterna, hann färdigställas redan i februari. Den bredare utvärderingen av 90-talsreformerna som IFAU har fått i uppdrag att göra – där även det fria skolvalet och friskolereformen ska utvärderas – blir dock inte färdig förrän i december, det vill säga tre månader efter valet. Kan man tänka sig.

I veckan fick så gamla fackbasen Metta Fjelkner i uppdrag att utreda problemen med ordning och reda i skolan. Och mot alla odds hinner utredningen bli färdig redan till den 31 juli.

…

För Björklund passar det dock som hand i handske. Bara någon veckare senare ska han hålla sitt traditionella sommartal och kommer att ha manuset klart. Skolans problem är kommunaliseringen och kaoset i klassrummen. Det är ju vad Björklund har sagt i alla tider! Om det inte vore för sossar, -68 och slappa föräldrar skulle den svenska skolan blomstra.”

När jag kollade på Björklunds presskonferens om ordningsutredningen så slogs jag själv av hur han nu säger att man måste sluta skylla på lärarna (vem var det nu som började?) och att vi nu måste inse att även föräldrarna har ett stort ansvar. Det är alltså inte lärarnas fel längre utan föräldrarnas. Vi föräldrar ska lära våra barn veta hut, så det blir ordning i skolan. Björklund själv har så klart inget ansvar. Trots att vi presterade bra på Pisa när han tillträdde  men nu bara presterar sämre.

Nej, jag menar inte att allt är Björklunds fel, men han har verkligen ingen anledning att peka finger åt något håll alls. Och visst är det underligt att han vet att berätta att det är föräldrarnas fel med ordningsproblemen i skolan, redan i n n a n hans nya utredare ens börjat sitt arbete?

Snart är det ett år sedan min bok Resan från mörkrets hjärta kom ut men fortfarande dyker det upp någon recension då och då. I tidningen Dagen skriver recencenten idag:

”Trots sitt mörka anslag skulle jag vilja säga att det här är en ljus bok, en bok fylld av livsviktig kunskap, och en bok som alla utan undantag borde läsa. Hultén skriver begripligt om svåra saker, hon benar upp psykologiska experiment, analyserar krigserfarenheter och skriver om skolans roll – allt med samma glödande entusiasm. Jag tror att hon har skrivit en av förra årets viktigaste fackböcker.”

När jag för något år sedan recenserade en bok om ADHD så fick jag flera mejl från läsare som hade synpunkter. Någon menade att jag påstått att ADHD inte finns (vilket jag inte gjort), några att jag skrivit att ingen ska få medicineras för ADHD (vilket inte heller stämmer med vad jag skrev). Några som hörde av sig var i stället glada över att jag ifrågasatte sådant som har med diagnosticeringen att göra – och berättade att de arbetat med barn som fått ADHD-diagnos och som fått hjälp att komma tillrätta med sina problem – diagnosen ”försvann”.

För inte så länge sedan blev det rabalder angående en krönika i DN, där skribenten Nathan Shachar var oerhört kritisk inte bara till medicineringen mot ADHD utan också mot diagnosen som sådan. Många blev upprörda och det är, med tanke på textens oförsonlighet och hårda ton, begripligt. Nathan Shachar påstods också gå scientologernas ärende med sin kritik. Scientologerna driver nämligen en kampanj mot ADHD-medicinering. Det bidrar så klart ytterligare till att göra ämnet till minerad mark.

Så här tänker jag: ADHD finns eftersom verkliga människor upplever verkliga svårigheter. Mediciner är ibland till stor hjälp för människor med ADHD-diagnos. Det är samtidigt nödvändigt att ifrågasätta både kriterierna för diagnosen, hur diagnosticeringen går till och vilka behandlingar som erbjuds.   Det är inte en tumör det handlar om, utan människors personlighet, och många av kriterierna för diagnosen har visat sig vara lätta att blanda ihop med social omognad som växer bort med ålder och normal social träning.  Barn som föds någon av årets tre sista dagar löper t ex 39 gånger högre risk att få en ADHD-diagnos än barn födda de tre första dagarna på året – dvs att de barn som är yngst i sin årskurs har extremt mycket lättare att ”drabbas” av ADHD än de barn som är äldst. Det borde säga oss något om osäkerheten i diagnosticeringen.

I en väldigt fin dokumentärfilm, som just nu visas på SVT Play, får man följa en grupp danska barn i en specialklass. Filmen heter Jag hatar ADHD och visar hur personalen i gruppen tar hjälp utifrån för att skaffa sig kunskap och hur personal och föräldrar arbetar tillsammans för att hjälpa barnen att ta kontroll över sina svårigheter. En rörande och hoppingivande film eftersom den tar barnens perspektiv och visar hur mycket kraft det finns i hur vi bemöter barn och hur vi arbetar med att anpassa deras omgivning.

En mer lättsam text om OS. publicerad i Arbetet:

På 700-talet före vår tideräkning inleddes traditionen med idrottsspel i staden Olympia vart fjärde år. Man tävlade i bland annat friidrott, boxning och brottning. Med romarrikens övertagande upphörde de antika olympiska spelen men inspirerad av dem drog fransmannen Pierre de Coubertin i gång den moderna olympiska rörelsen. De första spelen hölls i Aten 1896. De Coubertin såg idrotten som en väg att återuppväcka antika skönhets- och harmoniideal, ena mänskligheten och stärka nationalismen. I en av sina böcker skrev han:

”För att uppnå våra mål i vår sekulära tidsålder, fanns det bara en religion att tillgå. Den nationella flaggan, symbolen för den moderna patriotismen som restes för att ära den vinnande idrottens seger – det var det som kunde hålla vår tro vid liv i den nya, brinnande eldstaden.” 

Men inte bara idrotten skulle bidra till att förverkliga Coubertins ideal. Mellan 1912 och 1948 fanns grenarna litteratur, måleri, arkitektur, skulptur och musik på OS-programmet och kallades kulturgrenar. Den förste vinnaren i litteraturgrenen blev Pierre de Coubertin själv med sitt under pseudonym författade ”Ode till sporten”.

Svenska kulturutövare var skeptiska men till OS 1932 skickade man utställningsmaterial utom tävlan, av bland andra Carl Eldh, Isaac Grünewald och Maud von Rosen. På grund av ett missförstånd (eller en vantolkning) kom verken ändå att delta och konstgrenen vanns av svenske David Wallin. 2001 såldes det vinnande konstverket, Vid Arilds strand, för 36 000 kronor på auktion. Guldmedaljen från OS gick samtidigt för 42 000 kronor.

Jan Björklund känner ”ett väldigt starkt stöd” från stora delar av svensk lärarkår, enligt en artikel i Aftonbladet. Det är en uppfattning som saknar all verklighetsförankring. När Lärarnas tidning lät 1100 lärare sätta betyg på honom fick han snittet 1,5 av fem möjliga. Men har man en rustning av teflon och en väldigt stark förmåga att inte ta till sig nya kunskaper så är det säkert möjligt att känna så.

Frågan är ändå om han verkligen gör det eller om det bara är ännu ett av hans alla försök att förvränga och manipulera verkligheten. Svårt att veta vad som är värst: en utbildningsminister med grandios självuppfattning och noll verklighetsförankring eller en utbildningsminister som medvetet försöker revidera verkligheten efter eget gottfinnande.

I Södertälje hänvisar närpolisen till den kommunala ordningsstadgan och bötfäller tiggare. Fattigdom görs alltså till en ordningsfråga! Det är vidrigt och omänskligt och ett totalt galet, instrumentellt sätt att se på mänskligt lidande.

”Kommer det att bli vanligt att de som tigger i Södertälje bötfälls?” frågar lokaltidningens reporter, och får svaret:

”Det är inte en strategi, men böter är ett sätt vi kan jobba på för att komma tillrätta med tiggeriet, precis som med andra ordningsfrågor”.

Det är så inhumant, historielöst och totalt empatilöst att jag blir gråtfärdig.

För nättidningen Skola och samhälle har jag skrivit ett inlägg i debatten om kommunalisering eller förstatligande. Min text är ett svar på Olle Holmbergs inlägg Kommunaliseringen – ett försvarstal.

Lärare har inte fått mer att säga till om!

Generellt är det en mycket bra idé att flytta beslut så nära dem de berör som möjligt. Problemet är att de flesta kommuner är så stora att besluten i alla fall tas långt över huvudet på dem de ytterst berör – elever och lärare. Jag har själv suttit i barn- och utbildningsnämnden i den kommun jag bor (Uddevalla, med ca 50 000 invånare) under några år kring millennieskiftet. Den erfarenheten gav insikten att för en fritidspolitiker är det omöjligt att hålla sig insatt i situationen på, och förutsättningarna för, alla skolor, redan i en kommun av ganska medelmåttig storlek.

Under mina tre år i nämnden träffade jag få rektorer och ännu färre lärare och elever. Jag kan faktiskt bara minnas ett enda tillfälle då elever besökte oss under ett nämndsmöte, en gång då föräldrar bjudits in (eller om de möjligen kommit på eget initiativ), en handfull rektorsbesök och några lärare kan jag inte minnas alls – även om det kanske hände.

Pedagoger och elever mötte jag främst i samband med att jag på eget initiativ besökte skolor i det ”kontaktområde” jag tilldelats, eller vid möten som föräldrar kallat till när de var upprörda över till exempel stängning av en skola. Det blev då uppenbart att de jag träffade hade väldigt vaga begrepp om beslutsgångar och skolpolitik i kommunen och att mina besök i skolor och förskolor var ovanliga. Jag verkade anses dimpa ner från en annan värld.

Under mina år som politiker ägnade vi tiden bland annat åt att formulera en lokal skolplan för alla kommunens skolor. Jag har mycket svårt att föreställa mig att den någonsin blev en kioskvältare ute på skolorna. Den var för allmänt hållen för att fylla någon funktion för den enskilda skolan – antagligen för att vi saknade kunskaper om pedagogik –  och var inte framtagen i samarbete med lärare eller elever.

Att lärares inflytande minskat de senaste 20 åren slås fast av Eva Bejerots forskning . Det är troligen inte kommunaliseringen som orsakat det men den tycks hur som helst inte ha avhjälpt problemet.

Kort sagt: för de flesta lärare och elever så upplevs nog inte besluten och makten ha kommit särskilt mycket närmare dem.

En olycklig ansvarsfördelning

En av mina främsta invändningar mot kommunaliseringen är emellertid att ansvaret mellan stat och kommun fördelades på ett sätt som fått och får olyckliga konsekvenser. Staten fattar genom styrdokumenten beslut om skolans innehåll medan kommunen fattar beslut om budgeten. Eftersom beslutsfattarna på den kommunala nivån är så mycket mer närvarande i rektorers arbete, och äger rätten att anställa och avskeda, så sker regelbunden ansvarsutkrävning främst vad gäller det ekonomiska.

Det är inte förvånande att 6 av 10 lärare uppger att de har elever som behöver stöd men inte får det eller att fyra av tio skolledare har nekat ge särskilt stöd till elever i behov och anger främst ekonomiska skäl till det. Rektorer pressas till att i första hand hålla budget och först i andra hand att leva upp till de lagstadgade minimikraven för vad skolan ska erbjuda och åstadkomma.

Rektorerna hamnar i en rävsax, där de som anställer dem, och har rätt att avskeda dem, är de som håller i pengarna medan de som beslutat om vad de ska uppnå inte alls har samma koll på situationen. De flesta rektorer blir naturligt mest lojala med den hand som föder dem.

Det här förhållandet gynnar knappast skolutvecklingen, och inte heller det förtroende som ni skrev om och hoppades på i Skolkommitténs slutbetänkande. Politikernas krav på skolan blev inte ”välgrundade och legitima” för att de hamnade på kommunal nivå.

Rektorer generellt varken orkar eller vågar protestera mot för snålt tilltagen budget (även om det finns modiga undantag. De slår i stället snällt knut på sig själva för att åstadkomma så mycket skola som möjligt för så lite pengar som möjligt, för att tillfredsställa sina kommunala chefer. Och de kommunala cheferna trollar med ord, för att få det att framstå som att de visst lever upp till styrdokumenten.

Om staten tar över även det ekonomiska ansvaret kan stat och kommun inte komma undan med att lassa över ansvaret på varandra. Samtidigt är det ju inte säkert att allt automatiskt blir bättre, det inser jag. Även den som sätter målen kan anslå för lite pengar.

Nytt – i stället för återgång till det gamla

Det behövs, precis som Olle Holmberg skriver, motkrafter mot New Public Management och mäthysterin. Jag tror att de motkrafterna bäst kommer från skolorna själva och att de måste utgå från pedagogiska spörsmål. Politiker vars främsta ansvar handlar om ekonomin är inte särskilt troliga i rollen som kämpar mot NPM.

Eftersom jag vill att grundläggande pedagogiska mål och ekonomiska ramar ska sättas av samma instans – och jag inte kan föreställa mig att det skulle vara särskilt lyckat att båda dessa ansvarsområden skulle ligga på kommunerna – så landar jag i ett förstatligande. Men föreställningarna om vad ett förstatligande kan åstadkomma är många och högtflygande och olika personer som talar sig varma för det kan ha helt olika mål. Jan Björklunds mål verkar vara ökad statlig makt och kontroll och jag anar att han med ”större likvärdighet” menar att skolan ska bli ännu mer standardiserad så att det går lättare att mäta och jämföra skolor med varandra.

Ett förstatligande drivet av Jan Björklunds föreställningar om detaljstyrning och kontroll ger anledning till oro. Jag är överens med honom om att förstatligande är en god idé, men alltså inte om målet med det. Målet borde i stället vara samma som det ni hade med kommunaliseringen: att låta de enskilda skolorna i mycket högre utsträckning bli självstyrande enheter.

För mig handlar förstatligandet därför också om att avskaffa en byråkratisk nivå i kedjan. En statlig organisation och statliga mål för skolan behövs. En intern organisation och lokala mål behövs på den enskilda skolan. Jag har däremot svårt att se att en kommunal nivå automatiskt tillför något. Mer makt och frirum borde kunna skapas för de enskilda skolorna med en byråkratisk nivå mindre att förhålla sig till. Jag inser att det ändå kommer behöva samarbetas och existera organisationer på mer lokal nivå, men hur det ska se ut bör kunna bestämmas av skolorna själva, utifrån deras specifika önskemål och förutsättningar.

Avslutningsvis: när det finns problem i stora system så letar vi gärna efter de där rattarna att vrida på som gör så att allt bli bra på en gång. Kommunaliseringen tycks ha blivit en sådan ratt. Jag tror inte att frågan om fortsatt kommunal makt eller förstatligande är så avgörande som många politiker och debattörer just nu vill ha den till. Att göra frågan viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem. Jag hoppas därför att diskussionen om kommunalisering inte tillåts överskugga alla andra viktiga skolfrågor detta valår. En förstatligad skola är bara en nyckel bland många, och vi behöver tänka efter noga innan vi drar igång ytterligare stora omvandlingar av den svenska skolan.

När den organiserade fotbollen växte fram i början av 1900-talet var den, liksom övriga idrottsrörelsen, utsatt för ifrågasättande. Sportande ansågs främja osunda ideal och ta tid och kraft från annat som var viktigare. Idag är det åsikter som hörs ytterst sällan; vi tar det närmast för självklart att det är bra för barn och unga att idrotta. Men ibland dyker det upp kritik där man minst anar, som i en bok utgiven av Svenska fotbollförbundet. Boken bär den oskyldiga titeln Så funkar ungdomsfotboll, men redan på sidan sju har författaren Fredrik Sundqvist hunnit slå fast att hans drivkraft för att skriva den är ”en stark känsla av att något är fel på ungdomsfotbollen så som den är strukturerad idag.” Efter läsning är det lätt att hålla med.

Sundqvist är filosof men också mångårig tränare och funktionär inom fotbollsklubben Azalea i Göteborg. Det visar sig vara en givande utgångspunkt för en granskning av den aktivitet som samlar överlägset flest barn och ungdomar i Sverige. I boken berättar han om hur han sett verksamheter som fått honom att må fysiskt illa, med känslokalla tränare och stukade och tårögda barn. Han beskriver ett system som kränker individer och som börjat motverka sina egna syften men han är också självkritisk och reflekterande kring sin egen roll som tränare och förälder.

Fredrik Sundqvist visar att det finns ett val att göra, mellan att satsa på lagstyrka eller på gruppgemenskap. Antingen kan små och halvstora barn fostras till att se laget och vinsten som det viktiga eller så kan de fostras till att se samarbete och sammanhållning som mest värdefullt. Det senare går stick i stäv med många av klubbarnas intressen. De vill på sikt få fram spelare till sina seniorlag, ”produkter” att sälja. Uppdelningen i ett breddspår och ett elitförberedande spår sker därför allt tidigare och numera talangjagas det relativt ogenerat bland nioåringar.

Den tid då jag själv gick till fotbollsplanen i området där jag växte upp och under ytterst oorganiserade former lekte fotboll med både pojkar och flickor i blandade åldrar känns fjärran och främmande. Idag är fotboll för många allvar redan från början. En bekant var bekymrad över att hans son låg efter redan i femårsåldern. Vi tillåter den gigantiska underhållningsindustrin fotboll att sluka leken fotboll; vinstdriften att krossa längtan efter gemenskap.

Sundqvist hämtar stöd för sin fotbollskritik i några av idrottsrörelsens styrdokument. I Riksidrottsförbundets Idrotten vill slås det fast att före 13 års ålder ska lek och gemenskap vara i centrum för idrottsutövandet. Det är spelarna som är poängen med spelet, inte att vinna. I Svenska fotbollförbundets dokument Fotbollens spela, lek och lär stadgas att upp till 12 år ska barnen leka och lära sig fotboll. Alla ska få delta lika mycket och matchresultat ska spela en underordnad roll. Hur många klubbar lever upp till det i praktiken, och hur går det ihop med talangjakt bland nioåringar? Fotbollen säger en sak och gör en annan.

Från 13 års ålder minskar åtminstone hyckleriet. Då är det i sin ordning med en starkare tävlingsinriktning, och toppning blir okej. Fredrik Sundqvist noterar att det sammanfaller med den ålder som många aktiva ungdomar slutar med fotboll. Kanske för att det börjar bli alltför uppenbart att bara de bästa är intressanta att behålla i sporten?

Ungdomsfotboll som ett folkhälsoprojekt känns efter läsningen mest som ett cyniskt skämt – för vem mår bra att utslagning, svek och hård press? Fredrik Sundqvist beskriver hur klubbarna med elitgrupper för 14-19-åringar plockar upp unga talanger men snabbt slänger dem på sophögen om de inte anses hålla måttet. Och så plockas nya hoppfulla unga spelare upp ur de hugade massorna.

Fredrik Sundqvist nöjer sig inte med sitt starka ifrågasättande av ungdomsfotbollen så som den ser ut idag utan vågar också komma med förslag på hur den bör reformeras. Några av hans recept är att stoppa seriespel i barnfotboll och att avskaffa flick-, pojk- och juniorallsvenskan. Han vågar också diskutera den empatibrist och det förakt för svaghet som han ser födas inom fotbollen, och pekar ut hur lagstyrkeidealet gränsar till fascistiska tankar om att blint följa ledare och offra sig för gruppen.  Kanske inte vad de flesta av oss först förknippar med små knattar som snubblar runt på en kladdig grusplan men likafullt ett viktigt perspektiv att bära med sig när man resonerar kring idrottens roll i våra barns liv.

Det kan inte i längden räcka med att säga att det är bra för unga att vara med i idrottsföreningar för att det är nyttigt att röra på sig och lära sig samarbeta. Det kan man ju göra utan att tävlingsmoment blandas in eller att aktiviteterna organiseras så hårt som inom idrotten. Det goda med fysisk aktivitet kan inte ursäkta det dåliga med utslagning och svaghetsförakt.

Förhoppningsvis ger Så funkar ungdomsfotboll bränsle åt en välbehövlig debatt om barns idrottande och vår syn på nyttan och problemen med det.

Som recension i GP häromdagen