När jag för något år sedan recenserade en bok om ADHD så fick jag flera mejl från läsare som hade synpunkter. Någon menade att jag påstått att ADHD inte finns (vilket jag inte gjort), några att jag skrivit att ingen ska få medicineras för ADHD (vilket inte heller stämmer med vad jag skrev). Några som hörde av sig var i stället glada över att jag ifrågasatte sådant som har med diagnosticeringen att göra – och berättade att de arbetat med barn som fått ADHD-diagnos och som fått hjälp att komma tillrätta med sina problem – diagnosen ”försvann”.

För inte så länge sedan blev det rabalder angående en krönika i DN, där skribenten Nathan Shachar var oerhört kritisk inte bara till medicineringen mot ADHD utan också mot diagnosen som sådan. Många blev upprörda och det är, med tanke på textens oförsonlighet och hårda ton, begripligt. Nathan Shachar påstods också gå scientologernas ärende med sin kritik. Scientologerna driver nämligen en kampanj mot ADHD-medicinering. Det bidrar så klart ytterligare till att göra ämnet till minerad mark.

Så här tänker jag: ADHD finns eftersom verkliga människor upplever verkliga svårigheter. Mediciner är ibland till stor hjälp för människor med ADHD-diagnos. Det är samtidigt nödvändigt att ifrågasätta både kriterierna för diagnosen, hur diagnosticeringen går till och vilka behandlingar som erbjuds.   Det är inte en tumör det handlar om, utan människors personlighet, och många av kriterierna för diagnosen har visat sig vara lätta att blanda ihop med social omognad som växer bort med ålder och normal social träning.  Barn som föds någon av årets tre sista dagar löper t ex 39 gånger högre risk att få en ADHD-diagnos än barn födda de tre första dagarna på året – dvs att de barn som är yngst i sin årskurs har extremt mycket lättare att ”drabbas” av ADHD än de barn som är äldst. Det borde säga oss något om osäkerheten i diagnosticeringen.

I en väldigt fin dokumentärfilm, som just nu visas på SVT Play, får man följa en grupp danska barn i en specialklass. Filmen heter Jag hatar ADHD och visar hur personalen i gruppen tar hjälp utifrån för att skaffa sig kunskap och hur personal och föräldrar arbetar tillsammans för att hjälpa barnen att ta kontroll över sina svårigheter. En rörande och hoppingivande film eftersom den tar barnens perspektiv och visar hur mycket kraft det finns i hur vi bemöter barn och hur vi arbetar med att anpassa deras omgivning.