En av de näthatare som intervjuades i Uppdrag granskning förra veckan menade att det varit skillnad om det han skrev sagts öga mot öga. Nu tror han inte att den han trakasserat tagit illa vid sig sig. En annan konstaterar att nej, han hade inte uttryckt sig så i ett möte i verkliga livet. Samma sak har sagts i intervjuer med näthatare tidigare. De verkar ha svårt att förstå att också skrivna ord gör andra illa på allvar. Att ett hot om våldtäkt inte nödvändigtvis blir mindre skrämmande för att det framförs anonymt och i text.

Under ett bombanfall under andra världskriget konstaterade George Orwell att piloterna som släppte bomberna var högt civiliserade människor och att de inte kände någon fiendskap mot honom som individ: ”Jag är säker på att de flesta av dem är snälla och laglydiga personer som aldrig skulle drömma om att begå mord i privatlivet. Men om någon av dem lyckas spränga mig i småbitar med en välriktad bomb så kommer inte hans nattsömn att störas av det’.”

Tekniken har givit oss möjligheter att både kränka och massmörda på avstånd. Det mänskliga psyket har inte haft en chans att hänga med i utvecklingen och bygga in moraliskt motstånd mot det på samma sätt som när vi har vårt offer i blickfånget. Den som inte ser förödelsen känner ingen skuld. De drabbade förblir abstrakta idéer. Ändå blir förstås inte alla näthatare. För det krävs en aktiv aggression, riktad åt något håll. Men om vi vidgar diskussionen till att handla om hur vi skadar våra människor genom tanklöshet eller likgiltighet inför dem, hur många av oss kan räkna in oss bland de goda då?

Det är få som avstår flygresor för att låglänta öar kommer utplånas om vi inte hejdar klimatförändringarna. De flesta av oss köper kläder utan större eftertanke trots att vi har läst och sett reportagen om hur framställning av bomullstyg orsakar utsläpp som förgiftar vatten för fattiga indier. Vi vet att färgning av tygerna ger frätskador, andningsproblem och cancer men handlar ändå. Hade butikerna varit fyllda av bilder på de sjuka hade det antagligen varit svårare. Ännu mer så om en shoppingtur inneburit att vi tvingats ta oss till de drabbade byarna för att köpa våra kläder direkt från dem som med sin egen hälsa som insats producerat dem.

I den moderna världen har mina handlingar dagligen konsekvenser för människor jag aldrig behöver möta och bristen på närhet ställer till det för oss när det kommer till empati och ansvarstagande. Det gäller inte bara näthatare utan oss alla.

Som krönika i GP idag

Utdelningsfest igen. Och så blir det kris och staten måste rädda bankerna. Och så blir det utdelningsfest igen och så blir det kris … Man tycker att företag som arbetar med ekonomi borde vara lite bättre på att hantera pengar. Bra krönika av Andreas Cervenka, i Svd, om vilka krav som borde ställas på bankerna.

Och så en bra debattartikel i GP – om att timplanerna inte borde ändras (till att stadga fler mattetimmar) utan avskaffas. Det finns inget stöd i forskning för att timplaner är bra. Tvärtom lär vi oss olika saker olika effektivt, och behöver därför lära oss på olika sätt. Dessutom är tematiskt lärande bättre – och då blir ju timplaner bara till besvär.

När de kommersiella TV-kanalerna dök upp på 80-talet kallades de konsekvent för reklam-TV. Det som främst utmärkte dem var inte programutbudet utan att det sändes reklam. När programmen bröts för reklam blev det protester och filmskapare rasade mot att deras upphovsskyddade verk styckades upp. Idag protesterar ingen längre. Vi har vant oss. Samtidigt tittar vi allt mindre på de reklam-finansierade TV-kanalerna. Det innebär att de får färre tittare att ”sälja” till de företag som ska lockas att köpa reklamtid. På mediernas branschorganisation TU:s hemsida konstaterar man att ”Ur annonsörssynpunkt är problemet särskilt intressant eftersom det handlar om attraktiva och köpstarka grupper. ” 75 procent av befolkningen undviker dessutom själva reklamen när de väl ser på en kommersiell kanal. De passar på att göra annat.

Vi har blivit så vana vid reklam att vi blivit allt skickligare på att ignorera den. Det gäller var den än dyker upp. Första gången en stor reklamblaffa dök upp framför den stora dagstidningens hemsida så reagerade jag starkt. Nu klickar jag bara bort den och blir knappt irriterad.

I nyutkomna boken Reklam och PR som ger effekt återges ett psykologiskt experiment som visar hur skickliga vi är på att ignorera sådant som inte intresserar oss. Försökspersoner ombads räkna antalet passningar i en basketmatch. Mitt i filmen klev en man i gorilladräkt för en stund in på planen. Över hälften av experimentets deltagare var så koncentrerade på sin uppgift att de inte noterade den. Fenomenet kallas inattentional blindness. Det tar sig exempelvis uttrycket att vi snabbt scannar av en dagstidningssida och registrerar vad som är artiklar och vad som är reklam – och ignorerar den sistnämnda. Den här egenheten innebär att reklammakare hela tiden söker nya vägar att nästla sig in i vårt medvetande.

Genom att få in marknadsföringen i det vi har för avsikt att ta del av undviker man inattentional blindness. Reklam som är gratis och dessutom framställs som nyheter producerade av en journalist är naturligtvis dessutom en oerhört bra affär rent ekonomiskt. Därför har företagen ständigt förfinat sig på att paketera lanseringar av nya varor och tjänster så de blir nyhetsanpassade. I kombination med allt större tidspress och allt snävare budget på redaktionerna leder det till nyhetsartiklar som i väldigt hög grad bygger på PR-makarnas utskick. I boken Reklam och PR som ger effekt tar man Ryanair som exempel. När de lät meddela att de ville införa ståplatser på sina flyg fick det stort genomslag. Budskapet att företaget var beredda att göra nästan vad som helst för att få ner priserna nådde ut.

Den som arbetar med TV måste i allt högre utsträckning hantera frågor om produktplaceringar. Hur mycket tål tittarna? Produktplacering går inte att undkomma i någon TV-kanal. I regeringens Public Service-utredning, som kom tidigare i höstas, diskuteras också sponsring. Man konstaterar att många stora sportevenemang blir omöjliga att köpa in utan sponsring och föreslår ett tak på 20 sponsrade evenemang per år. Då blir företagen som sponsrar en del av själva sändningen i stället för ett störande avbrott. Så kallad indirekt sponsring, vilket innebär att externt producerade program sponsrats, är idag tillåtna men utredningen föreslår att man ska ställa särskilda redovisningskrav för att säkerställa programföretagens oberoende.

Reklamen tränger sig på och kryper hela tiden närmare oss. Den kommer som mejl i vår inkorg, sms i vår telefon, som flimrande bilder när vi står i kassaköer och som smygreklam i bloggar vi läser. Dagens marknadsföring vill ”bygga relationer” och ”skapa förtroende”. Vi ska känna att det är en del av vår personlighet att dricka en viss läsk eller köpa ett visst klädmärke. Vi väljer inte bara jacka/möbel/mat/semestermål, vi väljer vilka vi är. Drömmen är att vi inte ser det som att vi köper X-läsk, vi är ”anhängare” till X-läsk.

Allt oftare kommer reklamen dessutom med våra vänner som avsändare. Vi vidarebefordrar roliga filmsnuttar till varandra på sociala medier, på facebook trycker vi på ”gilla” för något företag, checkar in på restauranger och nöjesetablissemang eller deltar i tävlingar om prylar. Vips dyker det upp i våra vänners nyhetsflöden. Genom att sända budskapen via våra vänner inger företagen förtroende och utnyttjar vår önskan om att höra till och vara som dem vi umgås med.

På facebook har vi dessutom varit snälla nog att självmant förse reklamköparna med information om oss: ålder, kön, bostadsort, födelsedag, utbildning …. Företag som köper facebookannonser kan skräddarsy målgruppen utifrån elva parametrar. Det är självklart ingen slump att jag som 40-årig kvinna får reklam för antirynkkräm och bantningsmedel.

Boken Facebook marketing ger tips på hur företagen kan använda våra personliga data för att skräddarsy reklam där vi själva vävs in i berättelser och upplevelser. De tar welcometoFC.com som exempel. Man loggade in på sajten via facebook, som bidrog med den personliga information man uppgivit. Den användes för att bygga en story från filmen Fight Club där man byggdes in som karaktär. Som avslutning kom uppmaningen att köpa en Fight Club-dvd. Facebook Marketings författare förklarar varför det här är så bra: ”Det (…) får dig att vilja springa runt och berätta för alla dina vänner eftersom det är så coolt. Sådan här mun-till-mun-marknadsföring är den bästa marknadsföring ett varumärke eller en produkt kan önska sig”.

Facebook är inte bara världens största sociala medium, det är också världen mest effektiva marknadsföringskanal. Som Anton Samuelsson formulerade det i en artikel för Svenska dagbladet i december: ”Facebook förvandlas sakta till ett jättehäfte med rabattkuponger och många användare börjar tröttna på friheterna man tar sig i våra namn.” Det är visserligen gratis att gå med men vi betalar genom att säljas som potentiella kunder och genom att själva arbeta gratis som marknadsförare. Ibland utan att ens ha klickat på något. Under hösten granskade SVT hur medlemmar på facebook använts i annonser mot sin vilja och hur människor påståtts ha klickat på ”gilla” för olika företag när de inte ens varit uppkopplade.

Redan 1957 skrev författaren Sven Lindqvist i sin bok Reklamen är livsfarlig: ”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.” Sedan dess har antalet reklambudskap vi möts av en vanlig dag ökat lavinartat.

Reklam går ut på att få oss att känna att vi inte duger som vi är och inte kan vara nöjda med det vi har. Det hela paketeras som löften om lycka och framgång i utbyte mot pengar. Det finns anledning att bekymra sig över hur reklamen tränger sig allt längre in i våra liv och hur den lägger sig som en hinna också mellan våra sociala relationer.

Det förändrade reklamlandskapet innebär att vi ständigt måste vara på vår vakt inför att i princip alla budskap vi nås av kan vara del av ett företags marknadsföring. Som Nina Björk skriver i Lyckliga i alla sina dagar: ”När någon talar till mig blir min första fråga: Vad är han ute efter? Är det mig eller mina pengar som tilltalas? (…) En genomkommersialiserad kultur fostrar oss till misstänksamhet.” Medieutbudet kommer att förändras. Reklam-TV kan inte finansieras utan tittare som faktiskt ser på reklamen och våra dagstidningar går redan på knäna under den vikande annonsmarknaden. De stora mediehusen söker nya vägar för att rädda sig; satsar på webb-TV, kampanjjournalistik och mer skvaller och köper upp nätcommunitys för att säkra sina reklamintäkter och sin överlevnad. Det här innebär att journalistiken och dagspressen står inför stora förändringar och ingen kan ännu säga vart det bär hän. Det enda vi vet säkert är att reklammakarna kommer fortsätta söka vägar att nå fram till oss, och att de inte kommer betala för annonsering där det inte ger utdelning.

I senaste numret av tidskriften Neo skriver journalisten och författaren Jens Liljestrand om sitt liv som frilans. Det är deprimerande läsning om ett liv i det så kallade prekariatet. Ett osäkert liv där man aldrig vet hur inkomsterna ser ut, har svårt att planera, omöjligt att få lån, osv. Han skriver att han aldrig träffat någon som faktiskt vill frilansa hellre än ha fast jobb.

Det har jag, och jag tillhör själv den (antagligen ganska lilla) skaran. Jag trivs som frilans. Visst var det knackigt ekonomiskt i många år men sedan flera år går det bra (fast jag känner igen det ständiga ifrågasättandet från andra som han beskriver: ”går det verkligen att leva på det?” – och har ibland haft lust att påpeka att jag inte har för vana att fråga andra hur det går för dem ekonomiskt).  MEN, det är ett tufft liv att frilansa och arvodena pressas nedåt. Fler försöker hanka sig fram eftersom anställningar försvinner så konkurrensen ökar ju också.

Och det här kommer att göra något inte bara med dem som skriver utan också med journalistiken och med samhället. Alla dessa osäkra anställningar och hattiga frilansliv och den ständiga pressen att prestera gör journalistiken sämre. Mer ska produceras på kortare tid. Tid för fördjupningar uteblir. Människor som besitter kunskaper som behövs i journalistiken ger upp och väljer andra banor för att orka och för att kunna försörja sig. Liljestrand skriver om hur vi som ska beskriva världen, analysera och förklara den, bränns ut och/eller börjar småfuska i reklambranschen eller börjar kanske slarva med källkollen – för att vi inte hinner göra bra jobb om vi samtidigt ska kunna försörja oss. Min oro både för journalistiken som sådan, för kollegor, och även för min egen framtid som journalist ökar för varje månad.

 Sedan värnplikten avskaffats finns bara en samhällelig institution kvar dit alla medborgare kan tvingas även emot sin vilja: skolan. I centerns utkast till nytt idéprogram har en tanke om slopad skolplikt framkastats. Den skulle i stället ersättas av en läroplikt, som ger föräldrarna skyldighet att se till att deras barn får en fullgod utbildning. Jag tycker inte att det är något bra förslag. Alla föräldrar är inte lika lämpade att hjälpa sina barn till lärande och skolan har en viktig samhällsbärande funktion som jag inte vill se gå förlorad. Däremot vill jag gärna se en diskussion om vad skolplikten innebär för elever, föräldrar och utbildningsanordnare och hur vi handskas med den på ett klokt sätt.

Det finns något djupt kluvet i vår syn på skolan. När vi pratar om barn i utvecklingsländer framhåller vi gärna att barn inte ska behöva arbeta, att de har rätt att i stället gå i skolan. Samtidigt agerar vi på hemmaplan som om skolan främst är en plikt och inte en rättighet. Det medför att det inte spelar någon roll om barnen vill vara i skolan eller ej. Den som inte går dit ska straffas – med kvarsittning eller frånvaronotering i betygen. Föräldrar kan få böter.

I boken Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men alltför många bortser från att barnet är en individ redan nu, med dagligt behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda ”rätta” banorna. Har vi rätt att göra så? Vem har i så fall givit oss den rätten?

Vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger på ett samhälleligt plan lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

En skola som fokuserar främst på lärande som en rättighet i stället för en plikt måste ständigt anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet. Det räcker inte att leverera en utbildning som är matnyttig i framtiden. Som väl är finns många kloka lärare som redan förstått detta. Skolplikten bör finnas kvar men balanseras av en barnsyn som ger barnet rätt till meningsfullhet, glädje och lagom utmaningar i stunden.

 Som krönika i GP idag

I dagens Arbetet skriver jag om hur den som vill få medieutrymme idag hellre bör öva verbala boxning än göra research.

 Svensk jul är vid det här laget ett mischmasch av gamla och nya, kristna, hedniska och kommersiella traditioner. Var och en plockar och väljer och skapar sin egen jul. Själv firar jag för att få mitt behov av lugn, tända ljus och avskildhet tillfredsställt. Som julälskare har jag emellertid vissa preferenser när det gäller tomtar. Jag har svårt för den rödklädda coca-colatomten vars främsta funktion är att likt en konsumtionens härförare resa jorden runt och dela ut presenter, för att sedan dra sig tillbaka och förbereda nästa orgie i leksaksutdelning. Det är just en sådan tomte som finska Mauri Kunnas Hemma hos jultomten kretsar kring. Boken är skriven närmast som en slags faktabok. Tomten och alla nissar är rödklädda, skäggiga och godmodiga. De tillverkar prylar i sina verkstäder att dela ut dem på julafton. Tomtemororna ägnar sig framför allt åt att laga mat åt, och serva manstomtarna. Bilderna är roliga men texten är platt och redovisande, könsrollerna gammaldags och tonen mot läsarna är moraliserande. Den här tomten klarar jag mig bra utan.

Det är den lilla grå tomten som smyger runt på en gård på landet och ger hästarna lite extra hö som jag vurmar för. Han som egentligen inte är något specifikt julfenomen utan en del av svensk folktro. Min bild av honom är antagligen starkt färgad av Viktor Rydbergs klassiska dikt Tomten.

Tomten är vaken är en ny bok av Astrid Lindgren, med illustrationer av ALMA-pristagaren Kitty Crowther. Texten bygger på just Rydbergs dikt och med illustrationer av Harald Wiberg har den sedan 60-talet givits ut i många länder. Först nu kommer den på svenska. Här vandrar tomten runt om natten och visar omsorg om allt levande. Ibland saknar jag Rydbergs rim och rymt och djup men magin finns kvar och Crowthers bilder är rofyllda och finstämda.

Särskilt originell är inte denna berättelse och det kan inte vara lätt att klämma sig in i jultomtegenren och komma med något nytt. Julen och tomten är extremt välskildrade i barnlitteraturen. Det mesta går i stilen gulligt, magiskt eller klassiskt sagobetonat men det finns undantag.

I brittiske Raymond Briggs Jultomten är det visserligen klapputdelandet som är tomtens mening och mål men här bor han ensam i en lägenhet med utedass på gården. Han får själv sköta djuren och packa släden och hela tiden gnäller han över vädret. I Briggs version är tomten en butter ensamvarg som inte alls ser någon glädje i att glädja andra. Han får mig att tänka på alla verklighetens skäggiga, rundlagda män som under december får anställning på något varuhus för att att låtsas älska barn och ta emot deras önskelistor – och precis som Briggs tomte antagligen mest sitter och längtar hem till sin fåtölj. Boken är småroligt hädisk och lite sorglig. Vem bryr sig om jultomten när han inte kommer med klappar?

Vill man hellre ha saga och sött så vänder man sig fördel till Ulf Starks och Eva Erikssons Jul i stora skogen. Här berättas två parallella historier, den om en liten, grå och surmulen hustomte vid namn Vrese och den om en stor och bullrig kaninfamilj. Kaninerna har fått höra att jultomten ska komma men vet inte vem han är eller riktigt vad man kan förvänta sig. De andra djuren i skogen ger dem information som pekar mot en både krävande och högtidlig typ som förväntar sig att bli firad. Kaninerna fixar julgran, lagar mat och skriver verser till tomten. När vresige Vrese anländer och möts av så mycket vördnad mjuknar han och förklarar att julen firas för att man ska vara glad över att det finns barn – ett gott skäl.

Jul i stora skogen är ganska olik Ulf Starks vanliga produktion men Eva Erikssons bulliga och uttrycksfulla djur känns igen. Berättelsen rymmer referenser både till muminfamiljens förvirrade väntan på julen, skildrad i novellen Granen, och till Nalle Puh. Ska jag välja någon julbok att läsa för mina barn så blir det denna. Här finns både humor, äventyr och ett uns av ifrågasättande och omskrivande av julen. Precis vad denna sönderälskade kan högtid behöva.

 Som recension i GP häromdagen

Debatten om Lilla hjärtat har varit hätsk och väldigt polariserad. Jag gillar Stina Wirséns produktion och även ambitionen att ge svarta barn mer utrymme i bilderböcker och filmer (har inte sett filmen om Lilla hjärtat dock) och tänker att det borde ha gått att diskutera på ett mer sansat sätt. T ex sådant som om det är möjligt att fylla avbildningar av svarta med nytt innehåll om det sker i ett nytt sammanhang. Jag har velat skriva något men inte riktigt lyckats sätta fingret på vad det är som skaver så. Nu behöver jag inte fundera mer. I gårdagens GP formulerade Sinziana Ravini på ett alldeles utmärkt sätt de tankar som bara löst skramlat runt i mitt huvud. Och hon gör det med mycket bättre referenser än jag hade lyckats åstadkomma:

”Vi har alla rätt att uttala oss om bilder som berör oss, men hur lätt är det att se skillnad på en rasistisk bild och en bild som utmanar rasistiska bilder?

Det är förstås extremt svårt och det är därför det svajat så mycket i debattbåten. Lilla hjärtat är svart, har små flätor som sticker ut likt solstrålar ur huvudet och hennes läppar är vita, stora och runda. Ligger rasismen i svartheten? I flätorna? I läpparna? Nej, jag skulle vilja hävda att den ligger i betraktarens blick, i rädslan för att tycka och tänka fel inför något som han eller hon är djupt rädd för, nämligen sin egen främlingsfientlighet.

…

Wirsén hade inte för avsikt att kränka någon. Hon ville punktera en stereotyp bild. Nu anser en rad personer att stereotypa bilder inte kan punkteras. De har tyvärr missat den franska Négritude-rörelsen som drevs av poeterna Aimé Césaire från Martinique och Léopold Senghor från Senegal och deras kamp mot den kulturella kolonialismen. Négritude-rörelsen gick ut på att överdriva och karikera den egna kulturen för att både framkalla och driva ut våra samhällsneuroser.”

Också barnboksförfattaren Ulf Nilsson skriver klokt om debatten:

”Stina Wirsén har försökt bryta nacken av den gamla förtryckarbilden, ge den ett nytt innehåll, låta en ny hjältinna stiga fram ur det gamla. Ibland verkar det som om alla utgår från att Joanna Rubin Dranger och Oivvio Polite självklart har rätt, och frågan som återstår är bara hur Stina Wirsén ska be om ursäkt.

Men tänk om Stina Wirsén har rätt? Tänk om hennes glada och fräcka tilltag är just det som kan skapa glädje och stolthet hos barn med afrikanskt ursprung …

(…)

Dra in böcker, stoppa visningar. Där gick man över en gräns. Intoleransen kan aldrig få bli kulturens metod. Varje mångkultur måste vara demokratisk. Just mångkulturen kräver ökad demokrati och bättre spridning av allas uppfattningar.

Jag vet inte vem som började ropa på nedmalning av böcker och nedsläckning av biosalonger. Men det är ett tungt ansvar att bära.

Från början varnades det för att detta skulle minska skaparglädjen i barnlitteraturen.

Är det så? Jag märker hur rädslan på förlagen blir större. (Och de var ju inte direkt modiga och kaxiga innan …) Jag märker hur jag själv tappar sugen. Jag skulle aldrig stå ut med den hätskhet och kölhalning som Stina varit med om. Kanske är det bara de hårdhudade som orkar. Hur hårdhudade är poeter, konstnärer och sagoboksförfattare i allmänhet?”

Skönt att det finns människor som kan tänka självständigt och som vågar stå upp och tycka annorlunda eller ifrågasätta när ”alla” minsann vet vad som är rätt och riktigt. Som kan återge en svartvit debatt dess nyanser.

Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om Lilla hjärtat. Det beror på att frågan är komplex. Precis som alla andra är jag ju färgad av min kultur, av förutfattade meningar, blinda fläckar och precis som för andra påverkar mina egna erfarenheter när jag tolkar en bild, en text eller ett konstverk. Därför vacklar jag lite hit och dit när det kommer till Lilla hjärtat. Det jag önskar är en mindre polariserad, mindre tvärsäker debatt. Eller kanske snarare ett samtal. Om hur vi går vidare från där vi befinner oss nu så att det faktiskt blir möjligt att ge svarta barn mer plats i barnböckerna utan att riskera att kränka någon och utan att stänga in någon i en stereotyp.