När något stort händer, som i det här fallet dödsskjutningarna i Norge, svämmar medierna över av artiklar och min reaktion blir ofta att bara bläddra förbi. Jag förstår tanken att ge mycket medieutrymme åt en mycket stor händelse men oftast står det inte särskilt mycket matnyttigt i artiklarna. Så jag väntar en vecka eller två, tills kloka människor har hunnit ta reda på saker, tänka och reflektera lite. Men alla blir förstås inte klokare allteftersom händelsen kommer i perspektiv. Idag läser jag Cecilia Verdinellis krönika i GP och kan varmt rekommendera den. Handlar om hur somliga skribenter och debattörer försöker mörka att Breviks massmord faktiskt är en politisk handling. Skrämmande.

De senaste veckorna har två saker hänt som fått mycket långt ifrån den uppmärksamhet de förtjänar. Den ena är negativ och den andra positiv och de har en tydlig koppling till varandra. Den dåliga (mycket dåliga) nyheten är att CO2-utsläppen globalt sett ökade med 5,8 procent under förra året, enligt oljebolaget BP:s senaste statistiska sammanställning över världens energiförbrukning. Vi fortsätter shoppa elektronikprylar, heminredning och thailandsresor som om vi aldrig hört talas om klimatförändringar och miljöproblem – och underminerar i rask takt förutsättningarna för vår egen långsiktiga överlevnad.

Den goda nyheten kan låta liten i jämförelse men kan få avgörande betydelse för hur vi lever våra liv. EU-parlamentet har beslutat att BNP är otillräckligt som mått på välfärd och nu ska kompletteras med andra index för att mäta välstånd. I sin debattbok Välfärd utan tillväxt ger forskaren Tim Jackson förklaringar till varför världens ekonomiska system gör att vi förstör för oss själva. Eftersom vi tror att det krävs tillväxt framställs hög konsumtion som själva förutsättningen för ett fungerande samhälle. Vi tvingas välja mellan ekonomin eller ekologin.

Men Jackson gör något mer än att beskriva problemen: han skissar på en annan ekonomi och föreslår exempelvis att börja mäta andra saker än pengar. BNP är ett mått på en nations ekonomiska aktivitet och säger ju mycket lite om hur människor faktiskt mår. Det finns redan idag länder som arbetar med lyckomätningar (eller livstillfredställelsemätningar, om man föredrar det begreppet). Och några kommuner i Sverige gör kommunala välfärdsbokslut. Ett antal parametrar, som hälsa, utbildning och sociala relationer, kontrolleras regelbundet och politiken anpassas efter vad dessa bokslut visar. Om den fysiska hälsan bland barn i en stadsdel visar sig dålig kan man åtgärda det genom klätterväggar och skateboardramper på torget. Är utbildningsnivån låg i en annan stadsdel kan riktade insatser göras. Med några bokslut i nacken går det att se utvecklingen. På så vis kan man bidra till att flytta fokus till rätt saker: mår människor bra? Är de nöjda med sin livssituation?

Det låter kanske inte särskilt revolutionerande men kan vara en viktig del i vägen bort från konsumism och ekologisk kollaps Nu gäller det bara att få till ett tryck på utveckling inom de alternativa mätområdena. Där har vi journalister en oerhört viktig uppgift – jag hoppas vi är mogna för den.

Som krönika i GP idag.

En bekant ägnade sig under en period åt att sätta lappar på saker i hemmet. På fåtöljen stod ”FÅTÖLJ”, på väggen ”VÄGG”, och så vidare. Det var för att hans son skulle lära sig läsa först av alla i sin förskolegrupp och på så vis få ett rejält försprång inför skolstarten. Lapparna kombinerades med tragglande i böcker. Vad detta stora försprång skulle tjäna till var och förblir oklart. Läsning är trots allt ingen tävling och lär sig gör man bäst om det inte blir en press och ett tvång. Men att erbjuda kunskaper är naturligtvis aldrig fel och kunskap kan anrättas på mer eller mindre smakliga vis.

Jag har själv alltid tyckt att katalogiserande böcker för barn är tråkiga men har tvingats kapitulera inför mina egna telningar som gillar dem. Alltså har jag otaliga gånger bläddrat, läst och pekat i böcker som berättar vad alla kroppsdelar heter och vilka grimaser olika barn gör i illustrationerna eller pekat på en tupp, en gris och en höna och sagt ”tupp, gris, höna”. Och barnen har velat läsa böckerna igen och igen, även långt efter att de kunnat alla orden.

Nya pek- och ordböcker för barn utkommer ständigt på marknaden och genren är sig ganska lik genom åren. I Första fina ordboken av Xavier Deneux får man följa de båda kaninerna Max och Moa i deras vardag. Man får se dem ledsna, arga och glada, får deras leksaker och kläder uppräknade för sig och följer med när de påtar i trädgården och ser olika djur. Illustrationerna är klassiskt småbarnsgulliga. Max är klädd i starka färger och Moa i pastell, Max snickrar och Moa ritar. Traditionellt så det förslår och så rart att det till och med är svårt att se att kaninen Max verkligen är arg i bilden som ska illustrera känslor. Då är det mer fart och kraft i Stora ordboken för små tungor, av Mikaela Périer och med illustrationer av Kenneth Andersson. Den vänder sig till lite äldre barn. Bokstäverna gås igenom från A till Ö och ett antal ord på varje bokstav presenteras i form av korta rim. Hunden Tungan hittar på tokord och en liten figur som kallas Ordbjasaren och mest ser ut som en stor rumpa förklarar ett antal ”krångelikrångelord”, som Arvegods, Gastronom och Legitimation. Det hela hade kunnat bli riktigt roligt och bra om det inte hade varit för att många rim är ganska taffliga och alltför ofta saknar rytm. Det som ska vara tokigt och skojigt känns i stället lite stelt och krystat. Många av krångelorden är dessutom lite väl krångliga för att passa målgruppen, som rimligen är i början av läsåldern. Anderssons bilder är den stora behållningen med boken. De är färgstarka, konturskarpa och väldigt långt ifrån gulliga.

Jag vet inte hur många gånger jag läst Richard Scarrys klassiska ABC-bok Vi lär oss ABC: ”Akta dig mamma Katt! Gasen i botten!” och ”Vad gör de i grisige Georgs garage egentligen?” Inte mycket till story, mest bara ett myller av figurer i olika scener där massor av saker händer samtidigt. Lite rörigt tycker jag, fascinerande tycker mina barn. Hur många bokstäver de lärt sig av boken låter jag emellertid vara osagt. Om bokstavslärande hade varit poängen hade man nog tjänat på ett annat upplägg, där själva bokstäverna hade huvudrollen och syntes mer i bilderna. Men om man redan kan alla bokstäver och i stället vill lära sig nya ord fungerar konceptet antagligen bättre. Mumindalens svensk-engelska bildordbok har en liknande utformning där mycket händer på varje sida och enskilda ord varvas med meningar och små berättelser som alltid finns på både svenska och engelska. Längst ner finns frågor om vad som syns i bilderna eller uppmaningar att leta efter en viss figur eller ett antal saker. För den som är nyfiken på det engelska språket och dessutom gillar muminfigurerna är det här en utmärkt bok att lustfyllt bläddra i. Vill man lära sig inte bara hur orden stavas utan också hur de uttalas får man förstås ha någon engelskkunnig i sin närhet.

Ett mer traditionellt upplägg har Barnets första ordbok. Svenska engelska. Samma gulliga stil som Deneux’s bok, med nallar i olika vardagsmiljöer men i denna bok med alla ord på både engelska och svenska. En ganska traditionell pekbok, helt enkelt, men med den skillnaden att den är tvåspråkig.

De flesta barn i förskoleåldern eller i de tidiga skolåren är mycket nyfikna och närmast encyklopediska i sin relation till kunskap. De vill greppa sin omgivning och både katalogisera och förstå samband. De tar in nytt vetande i en hisnande fart och ofta med en glädje som man önskar att de fick chans att behålla. Jag hoppas därför att de barn som förses med dessa olika ordböcker själva tillåts välja om, när och hur mycket de vill läsa i dem och att ingen fartförblindad förälder tar dem som förevändning för att drilla sina barn i kunskaper de ännu inte är intresserade av att ta in. Kunskap ska göras kul.

Som recension i GP igår.

När man i det offentliga samtalet har diskuterat skönlitteratur i skolan de senaste åren har det mest handlat om en litteraturkanon; alltså att staten ska slå fast vilka böcker alla elever ska läsa i skolan. Nyutkomna avhandlingen Samtalets möjligheter. Om litteratursamtal och litteraturreception i skolan, visar på en helt annan roll för litteraturen. Litteraturforskaren och läraren Michael Tengberg har undersökt vad som händer när ett antal åttonde- och niondeklassare får analysera Majgull Axelssons novell Över spåret. Efter att ha läst novellen tillsammans får de skriva ner sina reflektioner i form av ett brev till författaren. I nästa steg håller läraren fördjupande litteratursamtal och därefter får eleverna återigen skriva ett brev. Samtalen har filmats och tillsammans med breven analyserats av Tengberg. Han låter läsaren följa hur elevernas förståelse av novellen utvecklas och fördjupas i möte med lärarens och de andra elevernas läsningar. Tillsammans ser och förstår de saker som de inte sett på egen hand.

I stället för litteraturkanon – att ‘läsa för att ha läst’ – handlar det om ‘att läsa för att lära sig förstå och tänka’. Det är två helt olika förhållningssätt till litteraturen och även om det ena inte utesluter det andra så kräver den begränsade undervisningstiden att vi tar oss en funderare över hur en rimlig fördelning dem emellan ser ut.

Psykoanalytikern Erich Fromm menade att det finns två sätt att uppleva sin omvärld, ett reproduktivt där vi ser på världen runt omkring oss på samma sätt som en film, och ett generativt där vi förstår världen och gör den levande med våra egna emotionella krafter. Han ansåg att vi i vår kultur ofta har tillbakabildat förmågan att uppleva världen generativt. Det gör oss till extrema ”realister”, som bara ser ytan och är oförmögna att ta oss ner under ytan för att se vad som sker där. Vi saknar förmåga att se helheter, saknar den typ av fantasi som gör att vi av kända faktorer kan dra slutsatser om förändringar i framtiden. Vi lider av brist på djup och perspektiv. Det vill säga att allt utöver det rådande tycks oss orealistiskt.

Om det är så riskerar vi att anpassa oss in absurdum eftersom vi saknar förmåga att föreställa oss att det skulle kunna bli annorlunda om bara vi själva grep in och försökte påverka. En skola som ensidigt arbetar med ett reproduktivt lärande riskerar att bli en bromskloss när vi söker lösningar på de akuta problem världen har att hantera, i form av bland annat klimatförändringar, miljöförstöring, överbefolkning, energikris och matbrist.

Idén att allt kunskapande i skolan ska vara mätbar på individnivå gör också att vår förmåga att reflektera och fördjupa vårt tänkande genom samtal trängs undan. Kollektiva processer är sällan lätta att vare sig dokumentera eller betygsätta trots att det kanske är de som har allra störst potential för att verkligen utveckla vårt tänkande – och i förlängningen vårt samhälle. Eleverna riskerar bli inneslutna var och en i sin egen lilla puppa och tränas vare sig se världen som den helhet den är eller samarbeta med andra för att förändra saker.

Utbildningsfilosofen John Dewey skrev i sitt centrala verk Demokrati och utbildning att kommunikation med andra ”innebär att man får en utvidgad och förändrad erfarenhet.” Vi växer som människor av att tänka nytt tillsammans med andra. Ett demokratiskt samhälle bärs av sina medborgares förmåga att samarbeta och reflektera tillsammans. För John Dewey och många andra av dem som varit pedagogiska nytänkare och föregångare står skolans demokratiuppdrag i centrum. Inte bara VAD man undervisar om utan också HUR man gör det har betydelse för både individens och samhällets utveckling.

Stolarna står i en halvcirkel så att alla kan se varandra. Efter en kort namnlek presenterar filosofipedagogen Liza Haglund dagens uppvärmning i form av en kort berättelse: Fyra barn tar sig in i ett ödehus där de hittar en fin ljusstake – vem av dem ska få behålla den? Johan ledde dem till huset, Sara såg ljusstaken först, Kalle har det väldigt fattigt hemma och Mia samlar på ljusstakar och saknar just en sådan i sin samling.

– Det här är fyra teorier om vad som är mest rättvist. Vem tycker ni ska få den? frågar Liza Haglund.

Det är filosofisamtal för barn på Södra teatern i Stockholm. Efter diskussion i smågrupper får barnen redogöra för sina tankar i den stora gruppen och förklara hur de tänker. De flesta tycker att Kalle borde få den som har det svårt och inte har så många saker hemma. Barnen är ganska eniga om att Johan och Sara är de som behöver ljusstaken minst men flera tycker att Sara nog ändå har mest rätt till den eftersom hon såg den först.

– Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den, slår en flicka fast.

Diskussionen är livlig och barnen pratar hela tiden i mun på varandra. Liza Haglund får flera gånger påminna dem om att lugna ner sig och prata en i taget men ivern och diskussionslusten gör det svårt att vänta på sin tur. Efter tjugo minuter bryter de samtalet och sammanfattar kort vad som sagts. Något rätt eller fel presenteras inte. På filosofisamtalen är det tankeprocessen och samtalet som står i centrum och det finns inga rätta svar.

Efter uppvärmningen fortsätter samtalet med en filosofisk fråga barnen själva fått välja. Liza Haglund är hela tiden mån om att alla ska få komma till tals och varvar rundor, där alla får chans att prata utan att bli avbrutna, med fri diskussion. Hon återkopplar flitigt till vad barnen har sagt tidigare eller ber dem upprepa vad någon annan sagt men med sina egna ord. Hon uppmuntrar dem att ställa frågor till varandra. Alla ska ha en chans att hänga med i samtalet och känna sig delaktiga.

Barnen i gruppen är mellan nio och tolv år och deras reflektionsförmåga och uppenbara självförtroende när det gäller att föra fram vad de tycker och tänker är imponerande. På Södra teatern hålls också filosofisamtal för äldre barn. Liza Haglund, som utvecklat konceptet, är anställd vid institutionen för kultur och kommunikation vid Södertörns högskola och håller där även kurser för vuxna om barn och filosofi. För barnsamtalen på Södra teatern har hon utarbetat en metod som hon menar att alla pedagoger kan lära sig att använda sig av och som fungerar utmärkt även i skolor.

– Alla barn kan prata filosofi, säger hon.

De flesta är troligen överens om att det inte räcker att skolan lär barn att memorera kunskap utan att de också behöver tränas i att tänka, i bemärkelsen reflektera, ifrågasätta, se samband och producera nya tankar.I ett utspel på DN Debatt propagerade Jan Björklund i våras för mer katederundervisning i skolan. Läraren ska förmedla sin kunskap som eleverna passivt tar emot. Det är en helt annan roll än den som Liza Haglund på Södra teatern intar när hon i sokratisk tradition hjälper eleverna att nå vidare och djupare i sina resonemang.

I Demokrati och utbildning skrev John Dewey: ”Om alla lärare insåg att det är tankeprocessernas kvalitet och inte produktionen av korrekta svar som är måttet på den lärandes växande skulle inget mindre än en undervisningsrevolution sätta igång.” Visst behöver barn faktakunskaper men för att växa som människor och utvecklas till ansvarstagande, kreativa vuxna krävs helt andra saker. Och då måste skolan också betona värdet av tänkande och samtalande.

Eleverna i Michael Tengbergs avhandling om litteratursamtal visar tydliga tecken på en vanlig skolskada: de ser inte att de lärt sig något av litteratursamtalen. Visst är det roligt, men nyttigt – nej. De har ju bara pratat. De har helt enkelt inte fått lära sig att urskilja en utvecklad förmåga att tänka och prata som ett lärande av värde. Troligen har de under sin tidigare skolgång inte blivit tillräckligt uppmärksammade på sina egna tankeprocesser eller på nödvändigheten av att kunna samtala och samarbeta.

Tänkandet behöver få ett uppgraderat värde i skolan och samtalets potential (och för att vara tydlig: ett läxförhör är inte ett samtal) för lärande behöver bättre tas tillvara. Det kräver en helt annan form av undervisning än den Jan Björklund förespråkar.

På GP’s kultursida idag

… EU-toppmötet i Göteborg hölls. Jag planerade att delta i demonstrationerna men blev i stället inblandad i en filmproduktion om toppmötet och gick därför inte själv i demonstrationerna. Däremot rörde jag mig en hel del på stan både före och under toppmötet, träffade och intervjuade aktivister, såg de tre stora demonstrationerna, befann mig utanför Hvitfeldtska när det var inringat och utanför Kvibergs kaserner när massor av oskyldiga människor (de flesta väldigt unga) bussats dit efter att ha fösts ihop på Victoriabron.

Jag kan konstatera att jag fortfarande blir nästan lika förbannad av att tänka på vad som hände. För att inte tala om allt det som hände – och inte hände – efteråt.

Massor av unga människor genomled förfärliga trauman och tvingades dessutom efteråt uppleva att de inte blev trodda och/eller förklarades onda. Ansvaret för allt som gick fel lades på de unga medan de som var vuxna  och dessutom utbildade för att hantera svåra situationer – och rimligen borde kunnat avkrävas större professionalitet än att kasta sten, kränka, misshandla och skrämma livet ur tonåringar – förklarades helt skuldfria. Och jag tänker inte bara på de poliser som befann sig ute på gatorna och i alldeles för många fall gjorde ett erbarmerligt dåligt jobb utan även på deras chefer, på journalister som rapporterade helt huvudlöst och på politiker som var alldeles för snabba med att fälla domar och fördela roller. 

Petter Larsson skriver klokt i Aftonbladet om hur nästintill omöjligt det var att ge alternativa bilder av vad som skett: ”Sverige blev under några veckor totalitärt. Jag hittar inget bättre ord. Ett land där bara en verklighetsbeskrivning gällde. Lösenordet för att räknas in bland de goda var att ta avstånd från våldet, en avbön som nådlöst avkrävdes människor som aldrig ens varit i närheten av några kravaller.”

Jag tappade väldigt många illusioner om det svenska samhället då. Och jag var ändå tjugonio då det begav sig. Jag kan bara ana vad detta gjorde med de femton-sextonåringar som utsattes.

Först var det surdegsbröd och nu kommer hemodlade grönsaker på bred front. Vänner som tidigare mycket demonstrativt sagt att odla grönsaker, det tänker jag aaaaldrig göra, skryter nu på facebook om sina pallkragar fyllda med jord och nysådda fröer. I vart och vartannat hus- och hemmagasin kan man läsa att det är dags att byta ut blommor mot grönsaker i rabatterna eller få tips om hur man odlar på fönsterbrädor och balkonger. Alternativpressen gör reportage om hur man kan bryta upp ett eget potatisland i någon av stadens mer undangömda gräsmattor. Kort sagt: grönsaksodling är hett!

För en gammal odlare som jag känns det skönt att inte längre behöva känna sig som en ensam kuf bland sina grönsaker. Jag glädjs åt att fler upptäcker hur kul det är att se det man sått växa och hur gott det är att äta egenodlat. Men jag hoppas också att den nya trenden innebär en större medvetenhet kring mångfald och bevarandeproblematik. I vintras kom nya EU-regler kring vilka frösorter som får säljas på den svenska marknaden. Kort sammanfattat riskerar gamla sorter att försvinna och sorter från andra delar av världen, med samma klimat som vi har, att aldrig hitta hit. Och på global nivå pågår ständigt ett tryck från stora agroindustrier att förbjuda sorter som odlas lokalt, så att de får ensamrätt med sina patenterade grödor.

Nyttan med mångfald på fröområdet blir uppenbart för den som odlar sin egna grönsaker. Prövar man olika sorter märker man snabbt att olika sorter fungerar olika bra. Mikroklimatet, jordmånen och olika växtangrepp är sådant som samspelar och ger varje odlingsplats unika egenskaper. Jag hoppas alla nyfrälsta hobbyodlare kan bidra till att gynna mångfalden genom att våga pröva nya och gamla sorter. Det finns massor av små, kunniga och idealistiska fröfirmor med brett sortiment och föreningar där entusiaster kan byta fröer med varandra. I en värld med nytt klimat i antågande är mångfalden viktigare än någonsin.

Som videokrönika på www.alba.nu

Enligt undersökningen World Values Survey tycker 26 procent av svenska 18-29-åringar att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare ”som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”. 21 procent kan tänka sig att sälja sin röst till den politiker som hostar upp pengar.

Självklart upprörande men tyvärr inte alldeles förvånande.

Vi lever i en tid då vi oupphörligt förväntas fatta beslut om oändligt många saker. Då kan det kännas frestande att överlämna de svåraste frågorna åt andra. Vi har också en samhällsanda som gärna hyllar den starka ledaren – hjälten som ställer allt till rätta. Några har också pekat på det faktum att unga människor har få erfarenheter av diktaturer i sin närhet som orsak.

I en debattartikel i DN skrev en av studiens forskningsledare förra veckan att en förklaring kan ligga i att skolan är för dålig på att lära ut demokratins ”normativa grundvalar” – eleverna serveras en ”historielös, mekanisk syn på demokratin”. Själv tror jag att problemet snarare är att skolan alltför ofta nöjer sig just med att servera en syn på demokratin – vilken den än vara må. Det räcker inte. Demokrati måste levas för att fullt förstås. Den behöver tränas in.

I läroplanen för för- och grundskola kan man läsa ”Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. ” Skolan ska alltså inte bara berätta om vad demokrati är, den ska faktiskt i sig själv vara demokratiskt uppbyggd. I en sant demokratisk skola ses eleverna som de självklara skaparna av sin egen vardag och sitt eget liv och få lära sig att deras tankar, känslor, åsikter, tid och upplevelser har ett värde. De medskapar demokratin varje dag – och bär också med sig den erfarenheten in i vuxenlivet.

Om skolan ska lyckas med läroplanens intentioner att fostra demokratiska medborgare måste alla vuxna som kommer i kontakt med eleverna träna sig i att lyssna, motivera sina beslut, låta barnen säga sin mening också i frågor av betydelse och i största möjliga utsträckning låta dem få utöva själv- och medbestämmande. Det finns annars en överhängande risk att skoltiden blir en lång träning i att lyda och låta sig vallas runt av andra. Det hjälps inte att det görs i välmening – vill vi inte ha fler diktaturkramare behöver många skolor fila på sitt demokratiuppdrag.

 Som krönika i GP idag.

I en intervju med TT gav kungen igår sin bild av vad som framkommit kring porrklubbar, kaffeflickor och kontakter med kriminella. Det är något av det mest makalösa svammel man kan tänka sig. Men den här gången kommer han inte undan lika lätt osm han brukar.

För ett antal år sedan skrev jag om den underdåniga kungajournalistiken (för tidskriften Media i fokus) och konstaterade bland annat att skandaler snabbt blåste över eftersom de kungliga aldrig avkrävdes några svar, på samma sätt som andra makthavare. Det här är nog den första intervju jag sett där journalisten inte beter sig som ett underdånigt mähä utan faktiskt framhärdar i att han vill ha vettiga svar. En eloge till Tomas Bengtsson på TT för väl utfört arbete!

Här finns en bra artikel om en läxfri skola och om vad forskning säger om läxor. Jag måste snart se till att fördjupa mig i detta.

46 procent av de sjuksköterskor som tillfrågades i en amerikansk studie svarade att det hänt att de gjort vad en läkare sagt åt dem trots att de trodde att det kunde ha negativ effekt på patienten. Ansvaret för de skadliga följderna lade de lydiga sköterskorna helt på läkaren.

På Sahlgrenska sjukhuset har en patolog de senaste åren gjort alltför milda bedömningar av ett stort antal cancerprover. I korridorerna har det enligt medieuppgifter glunkats om att allt inte stod rätt till men ingen av hans medarbetare har ifrågasatt öppet. Ett stort antal sjuka har friskförklarats, med mycket allvarliga konsekvenser.

Sedan barnsben vänjs vi vid att en hierarki alltid är i funktion. Även om vi gärna vill föreställa oss att vi är fria individer med bestämmanderätt över oss själva är vi en del av hierarkin och reflekterar sällan eller aldrig över vilken betydelse det har för vårt agerande i olika situationer. Med självklarhet låter vi även som vuxna den som är (eller utger sig för att vara) auktoritet på ett visst område bestämma. Bara alltför lätt släpper vi vårt personliga ansvar, anpassar oss, tiger eller lyder. Få vill vara den som är så besvärlig eller oartig att man påpekar att kejsaren är naken.

Så stark är vår tendens att böja oss för auktoriteter eller lyda även mot bättre vetande att den kan få oss att riskera våra egna liv. Vid en genomgång fann amerikanska National Transportation Safety Board att så stor andel som 25 procent av alla flygolyckor i USA kan bero på en alltför hög lydnadsgrad gentemot kaptenen från förstepiloten. Analyser av bandinspelningar från cockpit visar att somliga förstapiloter helt enkelt inte klarar av att tillräckligt tydligt påtala för kaptenen när han eller hon gjort en allvarlig felbedömning. När kaptenen vägrar ta till sig vad piloten har att säga leder det till osäkerhet som får piloten att börja ifrågasätta sina egna bedömningar och visa en undfallande osäkerhet i stället för att hålla fast vid vad hen vet är riktigt.

En alltför hög lydnadsgrad eller underdånig respekt är alltså farlig – och inte bara för oss som enskilda individer utan också på samhällsnivå. Det finns de som menar att det som allra mest förenar Tyskland på 30- och 40-talen och Rwanda på 90-talet är att båda ländernas kulturer var extremt hierarkiska, lydnadsinriktade och byråkratiserade. Med folkmord som följd.

Det skulle kunna gagna samhället på många sätt om samtalet om hierarki, lydnad och ansvar hölls mer levande på våra arbetsplatser.

Som krönika i GP idag.