I senaste Skolvärlden handlar det om skolforskning och om hur en del av de undervisningsmetoder som används i svensk skola och en del av de reformer som genomdrivits är direkt kontraproduktiva för elevernas lärande. Ett flertal intervjuade personer önskar sig mer forskning om vilka metoder som faktiskt fungerar och fler och bättre forskningsöversikter på området. Samt bättre metoder att sprida och integrera forskningsresultat i skolorna. Läsvärt.

Och på GP:s ledarsida kommenteras den galna Amy Chua på ett bra sätt av Maria Haldesten. Amy Chua är juristen och författaren som i Wall Street Journal berättade om den kränkande och elitistiska uppfostran hon givit sin döttrar. Även i DN, kommenteras hennes artikel klokt av Po Tidholm. Själv lämnade jag nyligen en artikel om barnsyn och barns rättigheter till Ord&Bild. Deras nästa nummer har tema Barn och jag ser fram emot läsning av de andra texterna.

I gårdagens GP skriver en lärare i specialpedagogik klokt om betyg och sätter det här med omprövning av dem i sitt sammanhang. Det är lätt att ta betygen som instrument som något självklart och glömma den viktiga diskussionen om vad de egentligen ska vara bra för och användas till.

Förra veckan gick jag på mitt livs första gympapass och valde ett pass med det blygsamma namnet ”medel”. Idag läser jag på bloggen hatahatahata.blogspot.com om alla olika sorters gympapass som finns. Mycket roligt. Men jag tror jag håller mig till medel jag.

De elever som lever i socialt utsatta områden får allt svårare att klara skolan, enligt statistik från SCB. Inget nytt men värt att lyfta fram än en gång. Den ökade segregationen i skolan gynnar inte de duktiga eleverna (som inte höjt sina prestationer trots att de ”slipper” de lågpresterande eleverna) men missgynnar de svaga. Jag väntar på den reform som är tänkt att hantera detta problem.

För övrigt håller jag på med en krönika som kommenterar förslaget att elever ska kunna överklaga sina betyg, och Jan Björklunds reaktion på det. Att denne byråkratiskapare nu säger sig vara rädd för en ökad byråkratisering av läraryrket är, tja, intressant, kanske man kan säga om man vill uttrycka sig snällt.

Läste tidningen i morse och konstaterade att man även idag lyckats fylla typ tre uppslag med ”bombmannen” – utan att ha ett smack av värde att tillföra. Som positivhalare fortsätter man att veva på, trots att alla redan hört hela utbudet. Johan Croneman skriver i dagens DN om en rapportering som går på tomgång och som följer det gamla vanliga mönstret. Var är fördjupningarna? Var är de oväntade vinklingarna som ställer våra fördomar på huvudet? De otippade intervjupersonerna som har något nytt att tillföra?

Jag har tyvärr inte tid att fördjupa mig i PISA-rapporten just nu men gläds åt att andra gör det på ett bra sätt. I senaste utskicket från Skola och samhälle skriver Jan Thavenius klokt om PISA-resultaten. Han konstaterar bland annat:

”Några tänkbara förklaringar finns i PISA-materialet. Det har visat sig att länder med högre grad av konkurrens mellan skolorna inte har bättre resultat. Däremot minskar likvärdigheten och segregationen ökar. Med andra ord sorteras eleverna i hög- och lågpresterande. De högpresterande blir inte bättre av detta men de lågpresterande förlorar jämfört med om de hade gått tillsammans med de högpresterande. Konkurrens, friskolor och fritt skolval ökar segregationen men höjer inte landets resultat i PISA-mätningarna.”

Sten Svensson, f d chefredaktör för Lärarnas tidning, skriver i gårdagens GP mycket klokt om när det egentligen började gå snett i den svenska skolan. Och konstaterar bland annat att kunskapsresultaten började sjunka först på 90-talet, efter de stora reformer som genomfördes då. Ingen av dessa föregicks av några konsekvensbeskrivningar att tala om. Precis som nu, med andra ord.



I valrörelsen påstod regeringen att 5600 jobb skulle försvinna om Rut­-avdraget togs bort. Sanningen är att det inte finns någon statistik eller forskning som stödjer det eftersom ingen studerat frågan på allvar. Med tanke på vilka problem Anna Gavanas rapport Who cleans the welfare state? pekar på så kanske det vore dags för en större utvärdering av Rut-avdraget. Vad får vi egentligen för alla de pengar som går från vår gemensamma kassa till städbranschen? Vilka är det som drar nytta av tjänsterna, vilka är det som tillhandahåller dem – och till vilka mänskliga kostnader?

Två texter av mig har varit inne på GP:s kultursida i helgen. En krönika om RUT-avdraget (kan läsas i sin helhet här), samt julklappstips om barn- och ungdomsböcker.

Mina tips såg ut så här: 

I Vem är död? har fågels farfar dött och man får följa med på begravning och se hur både fågel och fågels pappa gråter. Döden finns med små barn hela tiden, i form av skalbaggar, flugor, maskar och andra småkryp som lägger sig och dör lite varhelst små barn har sina stråk och i denna bok avhandlas döden med både humor och respekt. Stina Wirsén är fenomenal på att gestalta känslor. Bilderbok för små barn.

Stina Wirsén

Vem är död

BonnierCarlsen

 Ännu en del har lagts till Per Gustavsson fantasifulla serie av böcker om prinsar och prinsessor som ställer könsroller på huvudet. I denna bok råkar en liten prins ut för alla prinsars värsta mardröm: han blir förtrollad till groda och hur än hans vänner klurar så lyckas de inte lösa förtrollningen. Som tur är finns hjälp att få av en rådig och pusskunnig prinsessa. Bilderbok för lite större barn.

Per Gustavsson

När prinsar bli förtrollade

Natur och kultur

Tyra rövas bort av en utomjording som för henne till planeten Klotus. Där är alla studsiga och skrattar hela tiden och ingen tänker själv för det gör Storgrubblaren åt en. Tyra går från betraktare till ifrågasättare och upprorsmakare. Ulf Stark har skrivit en galen och rolig bok med mörka undertoner om en värld där alla är tvångsmässigt glada, alltmedan planeten utarmas och invånarnas existens hotas. Kanske mest för barn i 7-9-årsåldern.

Ulf Stark

Tyra och Storgrubblaren

BonnierCarlsen

Hanna Demeters liv är både trist och svårt – tills hon en dag råkar få med sig Slumpens bok från en boklåda. Med den magiska boken äger man makten att förutspå och styra slumpen – om man är rätt person vill säga, och det är Hanna. Mystiska saker börja hända och Hanna får nya vänner men också nya problem. Slumpens bok är en spännande saga för alla åldrar, men kanske mest för 10-12-åringar.

Åsa Lind

Slumpens bok

Rabén & Sjögren

Sara Granérs speciella tecknarstil med ofta lite fyrkantiga och stirrande nalleliknande figurer och hennes absurda humor får mig alltid på gott humör. I Med vänlig hälsning avhandlas lite av varje och var och varannan ruta får man lust att göra en liten tavla av, till sig själv eller någon annan.

Passar bra till tonåringen som börjat ifrågasätta livet, universum och allting och som gillar att skratta åt eländet.

Sara Granér

Med vänlig hälsning

Galago



Återigen får den pedagogiska forskningen ta skit på GP:s ledarsida. Men om nu forskningen är så politiserad och dålig, hur förklarar man då att en skola som valt att basera sin undervisning på just nämnda forskning når så lysande resultat? I Nossebro skola tog man reda på vad forskningen visar ger goda resultat i skolan, började arbeta efter dessa kunskaper och gick från botten- till toppenresultat på tre år.

Den pedagogiska forksningen är inte mer politiserad än vilken genomsnittlig desciplin som helst. Sanningen är väl snarare att man på alltför många håll saknar intresse för forskningen och att den visar på andra faktorer som avgörande för god inlärning än dem man själv gillar: tvång, disciplin, sortering. Men falskt blir inte sant bara för att man gapar högt och kastar skit omkring sig som en väderkvarn i en gödselstack.