Jag håller precis på att färdigställa en recension av Mats-Eric Nilssons nya bok (han med Hemlige kocken). Döden i grytan har han skrivit tillsammans med kollegan Henrik Ennart och det är en reportagebok om matproduktion, hygien, smak, näring och mycket annat. Mycket intressant och skrämmande bok om hur vår extremt industrialiserade matproduktion berövar oss både matglädje, smaker och näring och utsätter oss för bakterier och virus som blivit resistenta mot de botemedel vi har att ta till.

. I dagens DN har de en debattartikel som sammanfattar boken på ett utmärkt sätt. Jag blir väldigt sugen på att gå ut och sköta om mina odlingar i trädgården, och koka några av mina egna rödbetor till lunch. Världens matproduktion MÅSTE tillåtas bli mer småskalig igen.

Jan Björklunds lust att hota och domptera känner tydligen inga som helst gränser och nu har turen kommit till föräldrarna. Är deras barn stökiga ska de tvingas vara i skolan för att ta hand om dem. Björklund verkar sakna även de mest elementära kunskaper om socialpsykologi och om om barns olika livsvillkor.

För en åttaåring med misshandlande och/eller alkoholiserade föräldrar, eller med andra sociala problem på hemmaplan är skolan i bästa fall en oas och med tillräckliga resurser klarar skolan av att hantera ett utagerande barn med behov av stöd och extra uppmärksamhet. Att tvinga dit de personer som kan ha orsakat att barnet mår dåligt och har fått problem låter som något av det sämsta man kan hitta på.

Det blir allt tydligare att olika former av straff är de främsta redskap Jan Björklund har i sin mycket lilla verktygslåda och att jag är beredd att gå så långt som att kalla honom en samhällsfara. Var är hans föräldrar?

I dagens DN skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att hon vill att blocken kommer överens om när det är dags att sätt betyg – i sexan eller i sjuan – så att lärarna får tydliga regler att hålla sig till och vet vad som gäller.

 I hela den långa artikeln efterfrågar hon inte en enda gång några motiv till varför man ska börja ge betyg till yngre elever, det är bara tydliga besked om vad som gäller hon efterfrågar. Det hon med andra ord säger är att lärarkåren står beredd att vara nyttiga idioter och lyda precis vad som helst. Någon risk att de tänker ta strid för att beprövad forskning ska vara ledande och för elevernas bästa tycks det alltså inte vara.

I stället får jag en bild av en uniformerad scoutkår som bara väntar på att få sträcka på ryggarna, göra honnör inför politikerna och skrida till verket med vad än de blir beordrade till. De är egentligen bara lite småsura över att de där ordrarna dröjer.

Det hade varit intressant om Reinfeldt hävdat arbetslinjen och förbjudit Littorin att sluta sitt jobb för sådana småsaker som sexköpsanklagelser, familjetrassel och depressioner. Men arbetslinjen kanske inte gäller alla? Inte arbetsmarknadsministrar, till exempel?

När nu oppositionen börjar prata skolpolitik hade man ju kunnat önska att de kommit på något bättre än att positionera sig som en blekare kopia av folkpartiet. Jan Björklund vill ha betyg från sexan, oppositionen från sjuan. Jaha.

 Att mycket lite tyder på att betyg ö h t är en bra idé väljer alla att bortse från. Mycket ledsamt. Och att vi redan har ett mycket bra system för att ge elever feedback (de individuella utvecklingsplanerna) drunkar nu ännu mer i idiotdravelbabblet om betyg och skriftliga omdömen. Betygsliknande omdömen och betyg är som ändhållplatser – de saknar vägen vidare. Det eleverna behöver få veta är vad skolan och de själva kan göra för att de ska utvecklas och ta sig framåt. Utan den informationen är betyg och omdömen inte bara ganska meningslösa utan för många elever direkt skadliga. Betyg och betygsliknande omdömen involverar inte eleverna själva, det är bara de vuxnas stämplar på barnen.

Betygen har blivit ett vapen att slåss om väljarna med, och indirekt har även barnen blivit det. Nu vet vi att båda sidorna alltså skiter i barnen. Om än den ena sidan är lite värre än den andra.

I gårdagens GP drog Björklund sitt vanliga gamla tugg om skolan. I vanlig ordning helt utan hänvisningar till forskning eller statistik. Debattartikeln hade i princip vem som helst som inte vet ett smack om hur lärande går till eller hur skolan funkar, kunnat veva ihop. Kunskap är något för barn, inte för skolministrar, tycks det.

… var förresten min recension av två normbrytande barnböcker inne i GP.

Och så presenterade Skolverket ännu en intressant kunskapsöversikt – som borde ha tagits fram innan utbildningsdepartementet började spruta ur sig nya direktiv om hur förskolan ska arbeta med små barns lärande. Jag har ännu inte hunnit läsa själva rapporten men ska göra det så fort tid ges. Från pressutskicket: ”Denna förskjutning mot prestation, effektivitet och lärande gör att man tappar bort att det handlar om ett helhetsuppdrag som innefattar både omsorg och lärande när det gäller små barn, säger Ingegerd Tallberg Broman [en av forskarna som skrivit rapporten].”

… vilket väl ingen kunnat missa. Men trots den massiva marknadsföringen av hennes bröllop (medietäckning värd någon miljard eller så) så sjunker stödet för monarkin. Månne undersåtarna tillsist fått en överdos? Man kan hur som helst undra varför medierna lassat på med bara mer och mer bevakning trots tydliga tecken på att intresset är ganska ljumt. Tydligare än så här blir sällan det faktum att medier faktiskt inte styrs av allmänintresset utan i stället skapar det. I detta fall emellertid förgäves.

Så absurd som hela bevakningen varit är det svårt att parodiera den men Åke Cato lyckas bra i sin blogg.

En sak som debatterats en hel del är att Victoria valt den amerikanska seden att hennes far ska överlämna henne i Storkyrkan. De flesta är negativa och det är även jag. Facebookgruppen Alla vi som tycker att Daniels mamma ska överlämna Daniel på bröllopet har nära 13 000 fans och jag är en av dem. Samtidigt kan jag inte annat än tycka att det är helt logiskt att kungen överlämnar Victoria – som illustration av hur det faktiskt ligger till – kungen ”äger” Victoria i det avseendet att han helt lagligt kan neka henne att gifta sig med vem hon vill.

Och eventuellt har han också gjort det – personer närmast Victoria har ju varit emot giftermålet, och det har glunkats om att det är kungen det handlar om. Att han nu leder in och överlämnar henne är alltså helt rimligt och en bra illustration av hur sakne sköts och av hur förlegad monarkin är som statsskick.

Tillsist fick de som tidigare varit totalt ointresserade av den forskning som finns om betyg – och som visar på en rad negativa effekter – äntligen lite egen forskning att lyfta fram. Att rapportförfattaren själv verkar mån om att framhålla att skolan och betygssystemet har förändrats sedan 70-talet väljer de glatt att bortse från.

I veckan kom alltså en rapport från Ifau som drar slutsatsen att betyg är bra för elever med lågutbildade föräldrar och även för döttrar till högutbildade. Eftersom betygen i de lägre klasserna avskaffades successivt i landet under 70-talet har man kunnat jämföra hur det har gått för elever som fick betyg och för dem som inte fick det. Jag har ännu inte hunnit läsa studien men kan konstatera att den snabbt har utnyttjats av betygskramarna, t ex i SvD och i GP för att hävda betygens förträfflighet.

I augusti kommer jag att skriva en längre artikel om betygens effekter och kommer då att djupdyka i denna rapport. Tills dess hoppas jag också att några av landets betygsforskare har läst och kan hjälpa till att analysera rapportens resultat. Redan nu vågar jag mig emellertid på att spekulera lite. På 70-talet var betygen, såvitt jag vet, den enda skriftliga feedback eleverna fick. Hur mycket dokumentation som lärarna gjorde för övrigt vet jag inte men den var knappast lika utbyggd som idag. 

Kanske handlar studiens dokumenterade effekter inte alls om elevernas reaktioner på betyg utan beror på att lärarna för den ena gruppen helt enkelt hade lite bättre koll på hur det gick för eleverna än lärarna för den andra gruppen hade. Kanske är betyg alltså bättre än ingen dokumentation alls men sedan flera år dokumenterar lärarna redan eleverna i så kallade individuella utvecklingsplaner, som berättar hur eleverna ligger till, vad de behöver göra för att uppnå målen och vad skolan respektive eleven själv kan och ska göra för att eleven ska utvecklas.

Den forskning jag känner till visar att betygen för det stora flertalet elever har allvarliga negativa effekter, i form av lägre motivation och lägre självkänsla och att de flyttar deras fokus från att lära för livet till att lära för proven. Skriftlig information i form av utvecklade omdömen med målsättningar inkluderade har i stället positiva effekter på alla dessa områden.

Rimligen borde detta innebära att elever idag redan får all nödvändig information  de behöver för att  utvecklas genom utvecklingsplanerna och att lärarna redan ges en tydlig bild av vilka elever som behöver mer stöd. Och då är betygen inte bara överflödiga utan bidrar med mer skada än nytta. Precis som jag redan hävdat, med stöd av forskning, i bland annat den här artikeln, för LO-tidningen.

Det ska bli intressant att läsa rapporten och prata med kloka forskare för att se om jag kan hitta stöd för denna tes.

Om varför elever självklart bör få utvärdera sina lärare har jag skrivit en krönika. Inne i GP idag.

För mig är det välidgt svårt att förstå varför det blivit så mycket rabalder kring detta med utvärderingar av undervisning. Utvärderingar är ju fullkomligt självklart i alla sammanhang där vuxna går på kurser. Lärarfacken har gått ut med hård kritik, vilket gjort mig mycket besviken. Varför vill inte facken att lärarna ska få denna möjlighet att utvecklas?

Jonas Hinnfors skriver idag klokt i GP om vådan av att stressa igenom den nya lärarutbildningen. Det är rent absurt hur fort alla förändringar som gäller skolan ska gå. Hellre fort än bra verkar vara någon slags paroll för regeringen i skolfrågor.