För 150 miljoner om året genomförs varje år tester av svenska elever – tester som saknar mening. Jag pratar om de nationella proven. De som skulle ge tydliga besked om hur eleverna ligger till och göra betygen mer likvärdiga. Som påstods bidra till att få bukt med sjunkande mätbara resultat. Som omfamnades så varmt av dem som vill göra upp med den så kallade flumskolan.

Under tre år har Skolinspektionen omrättat 94 000 prov och de konstaterar att det ofta finns stora skillnader mellan de ursprungliga rättarnas (elevernas vanliga lärare) och Skolinspektionens bedömningar. För vissa delprov skiljer sig 45 procent åt. Skolinspektionen föreslår nu att man tar bort de delar som innefattar längre skriftliga redogörelser eftersom dessa är så svårbedömda. Samtidigt konstaterar man att viktiga förmågor inte kan testas på något annat sätt än just genom längre textsvar.

I en artikel i DN intervjuas Anders Jönsson, biträdande professor och forskare i bedömning, apropå rapportens slutsatser och frågar retoriskt: ”Vad skulle lärarna ha för nytta av dessa enskilda prov när det gäller betygssättningen om de bara speglar enkla fakta- och minneskunskaper och inte prövar elevernas prestationer på ett djupare plan?”

Om vi nu ska ha betyg är det självklart bra att de är så rättvisa som möjligt. Men de tycks alltså inte bli mer rättvisa bara för att alla lärare i Sverige rättar samma prov. Inte heller tycks det gå att kombinera de nationella provens två huvudsakliga syften: att stödja en rättvis bedömning och att ge lärarna underlag för analys av hur kunskapskraven uppfylls.

Testskolan har nått vägs ände och det är dags att på allvar pröva helt andra saker än utökade kontrollsystem i skolan. Den lärare som inte utan statlig inblandning vet hur de egna eleverna ligger till, och vad de behöver utveckla, behöver inte hjälp med ett färdigkonstruerat prov utan med att utvecklas som lärare. Och har läraren kunskaper om bristerna men saknar möjligheter att åtgärda dem så är nationella prov knappast heller till någon hjälp.

Det vi behöver för att få kloka underlag för fortsatt lärande och för likvärdiga betyg är inte prov utan mer utbildning av lärarna i så kallad formativ bedömning – som till skillnad från den summativa bedömning som betyg utgör, är en utvecklad och framåtsyftande feedback – och i betygsättning. Hade det varit mindre bråttom med att stöpa om hela det svenska skolsystemet hade vi kunnat göra rätt från början men det är aldrig för sent att ge upp, som komikern Ronny Eriksson formulerat det. Bort med de nationella proven.

Som krönika i GP idag

Det här med subventionerad läxhjälp är verkligen absurt. Skolan går på knäna av resursbrist och staten omfördelar så att pengar som skulle kunna gå till alla barn i stället går till dem från redan resursstarka hem. Tydligare än så kan knappast de ökande klyftorna i skolan, och deras orsaker, illustreras.

Mkt bra artikel i DN idag, om nationella proven.

Allt går inte att mäta och nationella proven speglar bara en liten del av vad läro- och kursplaner stadgar. De har inte gjort betygsättningen mer likvärdig och fyller inte sitt syfte. Det i skolsammanhang så sönderälskade Finland har inte nationella prov.

Testskolan är slöseri med tid, pengar, resurser, allt.

Ibland kan jag få för mig att jag borde köpa fler handväskor och mer smink. Jag kan visserligen kokettera med att jag ägnar mitt utseende väldigt lite av både tid och pengar (”jag klipper minsann mig själv, det är så billigt och praktiskt”) men samtidigt får det mig att känna mig lite misslyckad. Riktiga kvinnor har koll på senaste handväskmodet och har inte samma rougedosa i 20 år.

Den senaste tiden har på GP:s insändarsida en debatt om svenskt skogsbruk pågått och igår skrev två folkpartister ett bra inlägg på debattsidan.  De skriver bland annat:

 ”I skogsägarens förvaltning anser vi att den självklara rätten skall ingå att få avverka sin skog på ett skonsammare sätt. Vi är därför positiva till alternativa avverkningsmetoder, exempelvis kontinuitetsskogsbruk, och vill att skogsvårdslagen inte skall begränsa denna möjlighet.

 Vi har också uttryckt en oro för en omfattande intensivodling av skog i jakten på förnybara bränslen, då det riskerar att äventyra andra viktiga miljömål.”

När jag 2003 började skriva min bok om skogen, Skogen vi ärvde, gjorde jag det för att debatten om svenskt skogsbruk var så gott som icke-existerande. När boken sedan kom ut 2006 hade debatten vaknat, mest på grund av stormen gudrun (2005). Jag har fortsatt att skriva om skogsfrågor ( t ex här och här) och ofta känt frustration över hur allt tyckts rulla på i de gamla hjulspåren och problemen med minskad mångfald, kvicksilver- och näringsurlakning, sönderkörd mark, bristande miljöhänsyn, mm, bara ignorerats. Men nu blir jag alltmer hoppfull om att en förändring faktiskt är på gång.

Det pratas alltmer om kontinuitetsskogsbruk och behovet av mer skyddad skog och större variation i skyddet. Samtidigt finns anledning till oro när skogsindustrin nu börjar ana att förändringar är på gång och drar igång sina kampanjer där de bland annat för fram det absurda påståendet att över 20 procent av svensk skog redan är skyddad och att mer skydd därför är helt onödigt.

Under sommaren har jag rest tur och retur till Jämtland (från Västkusten) och har passerat massvis av (och besökt en del) sönderkörda hyggen, skogsplantager där träden står i raka rader, bedrövliga ungskogar som är i det närmaste ogenomträngliga och sett områden där vinterns storm (som drog fram över bland annat Hälsingland och södra Jämtland) fällt i det närmaste all skog (skadorna hade blivit betydligt mindre med andra sätt att bruka skogen). Skogssverige ser rent ut sagt för j-ligt ut på många håll. Det behövs förändring.

Den som bläddrat i en vanlig dagstidning under våren har kunnat läsa många artiklar om hur Stefan Löfven lyft socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Vad de flesta antagligen glömt är att även när Håkan Juholt tillträdde steg partiet. Också hans uppgång – och senare fall – kunde vi följa i artiklar, tabeller och diagram i våra medier. Varför denna fixering vid opinionssiffror? Vad säger de oss egentligen, och vad gör de med vår syn på politiken?

På sin blogg konstaterar statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson att i en mätning i januari 2008 ledde den rödgröna oppositionen med 22 procent och han frågar retoriskt: ”Vad har den mätningen för betydelse när vi skriver den politiska historien? Noll.” Han beskriver hur partier, medborgare och medier är ”helt förhäxade” av opinionsmätningarna, som får styra både partiernas arbete och mediernas rapportering i alldeles för hög grad: ”Det är på tok för mycket politainment och på tok för lite analyser som bygger på andra data än opinionsundersökningar.” Det vill säga: medierna sysslar snarare med politisk underhållning än än med seriös rapportering.

Att rapportera den politiska opinionen har svenska mätinstitut sysslat med sedan 40-talet. Ibland handlar det om stora seriösa undersökningar, ibland har man kontaktat några hundra personer, varav hälften inte svarat. Det brukar inte göra någon större skillnad för vilken uppmärksamhet mätningarna tilldelas på nyhetsplats, i analyser och på ledarsidor. Inte heller brukar medierna göra särskilt stort väsen av hur frågorna har ställts trots att det kan få mycket stor betydelse för utfallet.

Ett exempel: Efter terrorattackerna i New York 2001 lät både DN och Expressen göra undersökningar kring hur svenska folket ställde sig till en amerikansk vedergällning riktad mot Afghanistan. I Expressen fick vi läsa att bara 23 procent var för. I DN var siffran i stället 69 procent. Det kan tyckas märkligt tills man får veta att Gallupinstitutets (Expressens) fråga löd: ”Tycker du att det är fel eller rätt av USA att gå in med militära trupper i Afghanistan?”

Temo (DN) hade i stället frågat: ”Statsminister Göran Persson och regeringscheferna i övriga EU-länder har uttalat sitt stöd för USA:s rätt att gå till aktion mot dem som ligger bakom terrordådet. Tycker du att det är rätt eller fel av Göran Persson och de andra regeringscheferna att stödja USA:s rätt att gå till aktion?” På DN:s förstasida förvandlades sedan svaren på den frågan till: ”Sju av tio stödjer USA-attack”.

Opinionsmätningsinstituten är privata företag och medierna är deras kunder – som de naturligtvis ogärna vill förlora (lika lite som de vill förlora alla de andra kunder de gör mätningar åt – privata företag som också annonserar i våra medier …). Det medför en risk att de levererar de resultat deras kunder vill ha. Som man frågar får man bekant svar.

Sociologen Pierre Bourdieu menade att opinionsmätningarna lurar oss att tro att det finns en ”allmän opinion”. Men alla opinioner är inte lika genomtänkta, frågorna kanske inte alls behandlar det som de tillfrågade egentligen tycker är viktigt, folk kanske inte ens har en åsikt förrän de får frågan. Han menade att varje svar måste sättas in i sitt sammanhang – utifrån vilka personer som svarar och vilka intressen de har.

Statsvetarna Sören Holmberg och Olof Petersson vid SOM-institutet menar också att opinioner inte är något fixt och färdigt och skriver i sin bok Opinionsmätningarna och demokratin: ”Den demokratiska processen går inte endast ut på att förmedla redan färdiga åsikter utan är en process varigenom envar självständigt kan bilda sig egna uppfattningar. Den ständiga floden av enkla opinionsmätningar riskerar att kortsluta demokratins kommunikationsprocess. I stället för att bidra till ett upplyst samtal tenderar opinionsmätningarna snarast fördunkla förståelsen av demokratins arbetsmetod.”

Ska människor utnyttjas som opinionsboskap bör de kanske först få en rimlig chans att sätta sig in i de specifika frågor som ställs till dem? Det hade varit intressant att se en jämförande studie där man lät en grupp svara på ett antal väl avgränsade frågor och sedan jämförde svaren med en annan grupp som först fått sätta sig in i frågorna det rörde sig om och diskutera dem i mindre grupper.

Opinionsmätningar fyller framför allt sin funktion för medierna – inte för medborgarna eller politikerna. Det är billig och enkel journalistik som passar den svartvita mediedramaturgin. De gör det möjligt att förenkla komplicerade saker och tillhandahåller grafer och diagram som gör sig bra på bild. Som historikern Lars Ilshammar formulerade det i ett nummer av den numera nedlagda tidskriften Media i fokus: ”Med statistik och några snygga diagram kan man liksom destillera fram en verklighetsbild som är tydligare än den ibland ganska motsägelsefulla verkligheten själv.” Så blir politik något i stil med fotbollsligornas resultat.

Det framställs som att det viktigaste för partierna är att ”vinna” opinionen, inte att åstadkomma samhällsförändringar i vissa, ideologiskt bundna, riktningar. Makten ses som ett mål i stället för ett medel. Själva mätningarna – i stället för politiken – blir nyheten och genom dem riskerar medierna att styra politiken mot populism och kortsiktighet.

Är ett nyhetsflöde och en politisk journalistik utan opinionsundersökningar en reell möjlighet? Dagens medier är hopplöst fast i en konkurrensdriven ”snabbmatsrapportering” – fort ska det gå, billigt ska det vara och så många som möjligt ska vara beredda att svälja oavsett innehåll. Det skulle krävas en detoxkur av gigantiska mått för att få styr på utbud och intag.

Går det då att tänka sig en politisk rapportering utan opinionsmätningsbulimi? Självklart. Det skulle sannolikt innebära en hälsosam övergång från rapporter om hur saker tar sig ut och till ett större intresse för sådant som ideologiska grundvalar och orsak och verkan – till gagn för hela samhällskroppen. Kan vi få en opinionsmätning på vad svenska folket skulle tycka om det tro?

I Arbetet idag.

Effekterna av den arabiska våren märks på alltfler håll. Just nu håller Egypten på att välja ny president. Men går det att på kort tid ta steget från diktatur till demokrati?

 I dag väntas resultatet av det egyptiska presidentvalet i förra veckan bli klart. De egyptiska opinionsinstituten var ända in i det sista oeniga om vilken kandidat som hade störst stöd. Forna tiders val där utgången var given har ersatts av ett system där det inte är självklart vem som ska vinna. Men steget från diktatur till demokrati är långt. En som funderat mycket på detta är den amerikanske statsvetaren Gene Sharp.

Hans skrifter cirkulerade bland aktivister på Tahrirtorget 2011 liksom de tidigare spritts i Burma, Serbien och Ukraina. I de artiklar jag läser framstår Gene Sharp som något av nutidens och västerlandets Gandhi: timid, vänlig, principfast och predikandes ickevåldsmotstånd. Han står inte själv på barrikaderna – tvärtom lever han ett ganska tillbakadraget liv och har som hobby att odla orkidéer – men tillhandahåller kunskap och goda råd till dem som vill göra uppror utan onödigt mycket blodspillan.

 Gene Sharp är numera 84 år och har varit verksam som forskare sedan 40-talet. Hans forskning har alltid kretsat kring totalitära system, folkligt motstånd och ickevåld och han har skrivit en lång rad böcker om hur människor kan göra civilt motstånd och med ickevåldsliga metoder avsätta tyranner och bygga en demokrati. 1953-54 satt han nio månader i fängelse för sina protester mot att skicka soldater till Koreakriget. På 80-talet grundade han sitt eget forskningsinstitut, the Albert Einstein Institution, vid Harvarduniversitetet. Den som vill förstå vilken kunskapsbas han står på kan läsa hans mastodontverk i tre band: The politics of nonviolent action. Men det är hans lilla pamflett From dictatorship to democracy som bidragit till förändring i flera av världens länder.

Att ta till våld för att störta en diktatur är att utmana motståndaren där den är som starkast, konstaterar Gene Sharp i boken. Väpnad kamp riskerar att stärka både systemets makt och legitimitet och det bäddar också för att ett våldsamt och förtryckande system ersätts av ett annat när civilsamhället utvecklat sin våldsamma sida i stället för sin demokratiska.

 Gene Sharp har kallats ”ickevåldets Machiavelli”, vilket är träffande. År 1532 beskrev den florentinske filosofen, politikern och adelsmannen Niccolò Machiavelli i boken Fursten hur en furste ska agera för att behålla sin makt över folket. Det är en slags manual för envåldshärskare. From dictatorship to democracy är i stället en manual skriven för folket som envåldshärskaren (eller det totalitära systemet) lagt under sig. Den tillkom 1993 efter att Gene Sharp tillfrågats av dissidenter i Burma om han kunde skriva en analys av hur man omvandlar en diktatur till en demokratisk stat. Eftersom Sharp inte specifikt kände till omständigheterna i Burma skrevs den lilla boken i så allmänt hållna ordalag att den blivit möjlig att använda sig av i en lång rad länder. Den finns gratis nedladdningsbar på nätet och har översatts till över trettio språk.

All makt bygger på acceptans, menar Gene Sharp. En diktator har bara makt om folket samarbetar och lyder. Makten kan undermineras genom att fler och fler människor blir olydiga och vägrar samarbeta. Det kan handla om passivt motstånd – som att låta bli att göra vad som efterfrågas i form av illegitima arbetsuppgifter – eller mer aktivt, som att sprida flygblad.

En ickevåldslig revolution kräver planering och strategiskt tänkande. En klok motståndsrörelse börjar med att bygga ett starkt civilsamhälle där demokratiskt sinnade organisationer av alla slag kommunicerar och samarbetar. För att stärka självförtroende och moståndslust börjar man med små och enkla handlingar, som att bära en viss färg på kläderna. Efterhand kan man sedan övergå till mer krävande och riskfyllda insatser. Merparten av alla stora förändringar, påpekar Sharp, sker i små steg.

Alla totalitära system har en akilleshäl och det är mot den man bör rikta sin kraft. Kanske finns rivalitet mellan högt uppsatta makthavare, konflikter mellan olika departement eller andra interna svagheter. Olika diktaturer kräver olika motstånd. Vapnen kan vara psykologiska, sociala eller ekonomiska. Det kan handla om att gå ut på gatorna och protestera, ockupera viktiga byggnader eller upprätta en parallell regering. I boken listas 198 olika konkreta sätt att göra motstånd. Det som fungerar i ett land är kanske verkningslöst eller alltför farligt i ett annat.

Så vad kan utomstående göra för att stödja demokratirörelser i andra länder? Gene Sharp varnar frihetskämpar för att lita till interventioner från andra stater. De har ofta en egen agenda. Bara när det redan finns en stark intern motståndsrörelse bör andra stater uppmuntras att ingripa. Men press utifrån är ofta ett bra stöd: bojkotter, embargon, uteslutande ur internationella organisationer och FN-resolutioner. Enkla självklarheter, kan tyckas. Men då tjänar förstås inte vapenindustrin några pengar …

Gene Sharps skrifter är hoppingivande och klok läsning för alla som vill se en fredligare, mer demokratisk värld. Han är en av de nominerade till årets Nobels fredspris och det finns de som tror att hans chanser att vinna är goda. Kanske får han ett välförtjänt erkännande i höst. Det är bara att hoppas att det i så fall också leder till större spridning av hans tankar.

I GP igår

 Det bubblar i den svenska skolan. Av frustration och problem men också av kreativitet och nytänkande. Och Emma Leijnse skildrar allt detta så bra i sin reportagebok Godkänt? Hon dyker ner i segregation, sjunkande provresultat, betygsinflation, sönderstressade lärare och skoltrötthet. Och dyker upp igen också med de hoppingivande guldkornen: skolor som vågar tänka och pröva nytt, som ser eleverna som de individer och samhällsvarelser de är och som klarar att lyfta sig själva i håret, utan extra pengar. Här finns berättelsen om Rotundaskolan i Västerås som aldrig ger läxor men ändå når resultat långt över medel och om den högpresterande Linnéskolan i Malmö där man tog emot en stor grupp elever från ett mer utsatt område – med mycket goda resultat. Några av de skolor som ”alla” inom skolvärlden vill se och lära av finns också med: Nossebro som gick från sämst till bäst med hjälp av specialpedagogik i alla klassrum och Ribbaskolan i Gränna där alla lärare själva forskar. Ett besök i Finland blir det också.

Emma Leijnse försöker förklara varför det har blivit som det blivit i den svenska skolan. Mycket handlar om ett skolsystem där eleverna glider isär: de svaga halkar efter när de starkare lämnar skolorna i socialt utsatta områden. Nivån i undervisningen sänks och positiva kamrateffekter uteblir. Och hon pekar på hur lärarnas arbetsbörda bara ökat och deras uppdrag blivit alltmer splittrat. Emma Leijnse blickar förutsättningslöst in i den svenska skolan och några enkla lösningar serveras inte. Hon fördjupar sig emellertid något i det som visar sig mest effektivt för att höja resultaten: den formativa bedömning som i motsats till betygen innebär utvecklad feedback under tiden som eleven lär, i stället för en sammanfattande siffra efteråt.

Godkänt? är en skolnära och väl genomförd skildring av vad som händer just nu inom svenskt utbildningsväsende.

Som recension i GP idag

När jag som tjugoårig psykologistudent skulle intervjua några barn på en förskola frågade ett av dem vem jag var mamma till. Jag svarade att jag inte var mamma till någon. Barnet tittade förfärat på mig och frågade: ”Så du är inte mamma då? Är du ingenting?” För små barn är mamma bara mamma. En vuxen kvinna utan tillhörande barn kan då helt logiskt framstå som en obegriplighet. Det tar ett tag att inse att också de egna föräldrarna har ett helt liv före och bredvid det som har med en själv att göra. Flera av de tretton skribenterna i antologin Mor mamma morsan beskriver hur de som barn nyfiket men också med viss rädsla sökte efter mamman, rotade i handväskan, smygbetraktade när hon visade sig i någon av sina andra roller – vem var hon? Kunde hon vara något mer och annat än mamma?

Det som förenar mammor är att de fött eller på något sätt tagit på sig ansvaret för (minst) ett barn. De har också samma kulturella förväntningar på sig om vad det innebär att vara just mamma. Frågan är om det finns någon roll en människa kan spela som är mer bemängd med förutfattade meningar och föreställningar än moderskapets. I relation till ett tänkt och väldigt snävt ideal blir det lätt att avvika. De människor som träder fram bokens porträtt av dem bidrar föredömligt till att spränga ramarna. Det är mycket lite som förenar Martina Montelius’ mamma med Anna Jörgensdotters eller Mari Jungstedts. Det gör att en del texter framför allt är ömsinta och roliga att läsa, andra fulla av svärta och ännu aktuell smärta.

Skribenterna i antologin är alla vuxna, intellektuella, verbala människor. De flesta förmår reflektera kring moderskap och relationer, somliga också med humor. Men känslor och intellektuell förståelse är inte samma sak. I förhållande till sina föräldrar är man ändå alltid delvis ett litet barn. Texterna pendlar mellan barnets och den vuxnas blick, mellan känslor och resonemang, avstånd och närhet. Några beskriver ett närmast totalt havererat föräldraskap: mammor som inte förmår vara föräldrar mer än glimtvis. Som försvinner in i hypokondri, social fobi, egocentricitet eller schizofreni. Augustin Erbas text är en av bokens starkaste; om en mamma som känslomässigt tycks dö redan i trettioårsåldern, när hennes man avlider. Om hur Erba som vuxen envist fortsätter längta efter den närhet och ömhet som modern aldrig varit förmögen att ge. Hans vänner frågar varför han inte ger upp. Augustin Erba har själv inget svar men har man aldrig fått tillräcklig mammapåfyllning kanske man är dömd till att fortsätta söka och längta?

Flera av skribenterna tar själva upp problemet med att låta människor vars mammor fortfarande lever skriva om dem. Risken är att man av rädsla för att såra censurerar sig själv. Några av texterna är också uppenbart återhållna och jag hade gärna fått komma närmare de där såren och konflikterna som målas med ganska suddiga konturer. Andra lämnar ut sin mamma (och sig själva) på ett sätt som får mig att intensivt hoppas att ingen som känner modern läser. Att dömas ut som förälder är fortfarande något av det mest skamfyllda en kvinna kan råka ut för.

I vår roll som föräldrar är vi enormt sårbara och barnets förväntningar på vad och hur en mamma ska vara kan bli tunga att bära. Aase Berg skriver: ”Underligt nog tar det oproportionerligt lång tid att sluta kräva perfektion av sin mamma och fatta att det jag inte vill ha hos henne är det bara att skita i. Det tar till och med längre tid än det har tagit för mig att sluta kräva perfektion av mig själv som mamma. Det kanske är då man blir vuxen, när man slutar återkräva och propsa på sådant som aldrig har funnits.”

Det som kan göra mig lite rädd är att de texter som andas mest kärlek handlar om kvinnor som tycks ha offrat sig och givit upp det mesta annat i sitt liv för sina barns skull. Det finns en, vad det verkar, totalt okomplicerad tacksamhet och beundran i Fredrik Strages och Nour El Refais texter. Går det att duga som mamma utan den totala uppoffringsviljan (och förmågan)? Jo, många av texterna landar i att allt kanske inte var bra men det var tillräckligt bra. Mamma vara mänsklig och felbar och gjorde inte allt rätt men det blev okej ändå. En insikt som för många tycks ha kommit med de egna barnen och medvetandet om hur svårt det är att vara en bra förälder.

Roberth Ericsson undrar, i bokens avslutande text, varför man ändå utsätter sig för det. Det är en konstig fråga i en text som i sig själv ger svaret. Den dryper och väller av känslor, beundran, närhet, ömhet – vad det verkar riktad åt båda hållen. Samhörighet och att betyda något för någon är moderskapets mål och belöning. En oproportionerligt stor andel av de medverkande beskriver sin mamma som alldeles särskilt vacker. Att de fortsätter ha den barnsliga blicken på sin mor vittnar trots allt om mycket kärlek.

Eva-Lotta Hulten

Som recension i GP igår