Sverige rasar i ännu en mätning. Problemet är bara att i just detta fall ställer sig vår regering antagligen positiv till raset. Det handlar nämligen om våra trygghetssystem.

Och så noterar jag (lite sent visserligen) att ännu en miljöorganisation har lämnat FSC. Det innebär att i FSC:s miljökammare finns nu bara två organisationer kvar, WWF och Sveriges ornitologiska förening. Som skäl för att lämna anger Jordens vänner bl a:  

”Idag är det främst de ekonomiskt starka aktörerna som har möjlighet att påverka reglerna. FSC:s breda förankring ser bra ut på pappret men i verkligheten hamnar de ekologiska intressena allt mer i bakgrunden.”

I min egen granskning av FSC konstaterade jag att enligt FSC:s tionde grundprincip ska plantageskogsbruk ”vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa”. Av de internationella kriterierna framgår att till plantageskogsbruk räknas kalhyggesbruk enligt svensk modell. Alla som har den minsta inblick i svenskt skogsbruk vet att kalhyggesbruk inte är något komplement i Sverige – och det är det långt ifrån på FSC-certifierad mark heller (skillnaderna mellan svenskt FSC-skogsbruk och standardskogsbruk är mycket små). Jag tycker att Jordens vänner gjorde rätt som slutade legitimera det missbruk av FSC:s logga som sker idag.

Tanken med FSC är god och det finns fortfarande många kloka krafter kvar som faktiskt kämpar för att FSC ska betyda något men i dagsläget är FSC ”grönmålning av värsta sort” som en av mina intervjupersoner uttryckte det.

Människor som utsatts för mediedrev vittnar samstämmigt om förstörda privatliv, posttraumatiska stressyndrom och ruinerade karriärer. De upplever sig inte sällan ha blivit utsatta för en bevakning som mist alla proportioner och en demonisering av dem själva som personer. Flera misstänker någon slags bakomliggande konspiration.

I forskarantologin Scandalous! The mediated construction of political scandals in four nordic countries ges många exempel på politiska skandaler i de nordiska länderna. Samlade och analyserade framstår flera av dem som ganska futtiga. Är det till exempel rimligt en människa får liv och hälsa förstörda för att hon hyrt ut en stuga och byggt en brygga utan rätt tillstånd från myndigheterna (norska ministern Åslaug Haga)?

Nej, det skulle troligen ganska få tycka om de fick frågan (även om de flesta nog skulle hålla med om att själva handlandet är fel). Problemet är bara att det inte finns någon samordning i ett mediedrev. Ingen kan anses ansvarig för helheten. Det finns ingen bakomliggande konspiration bara gemensamma journalistiska föreställningar om vad som är en ”bra nyhet” och en medial flockmentalitet som gör att alla springer åt samma håll. Ingen vill riskera att missa något och alla vill hjälpa till att bekräfta varandras och sitt eget skarpsinne.

En skandal byggs ofta upp enligt en visst mönster, som klarläggs i antologin. Det börjar med någon form av oegentlighet. Fokus läggs på person snarare än sak eftersom det rent dramaturgiskt blir en bättre historia. Inte bara skurken pekas ut utan också offer utses (ibland allmänheten). Andra medier hakar snabbt på. Kommentatorer utvecklar vad som hänt, ”förklarar” och spekulerar. Tävlingen mellan medierna hetsar journalister att gräva fram nya saker och nästan inget är för litet – the show must go on – det räcker med bara nya spekulationer. Ganska snabbt börjar medierna också presentera opinionsundersökningar som bekräftar de egna kommentatorernas bild: folket är upprört och saknar förtroende. Nu vaknar ibland konkurrenter till skandalens huvudperson och ser möjligheter till hämnd eller eget avancemang genom att lägga mer ved på brasan. Kommentatorernas omdömen blir ofta till självuppfyllande profetior när de påskiner att ”ta ansvar” är detsamma som ”avgå”.

Eftermälet innehåller sedan paradoxalt nog inte sällan positiva omdömen om den till sist detroniserade. Men då är alltså den mediala rättegången redan över och domen fälld och verkställd. Plats på scen för nästa såpa: vem blir efterträdaren?

Ofta är det ganska triviala saker som utlöser drev. Mer komplicerade skeenden lämpar sig sämre för drevets dramaturgi, som kräver svart och vitt, förövare och offer, lätta fördömanden, enkla historier. Det kan förklara varför Carl Bildt alltid tycks komma undan. Det är lättare att förklara och dramatisera sådant som hyresbidragsfusk än folkfördrivning i ett fjärran afrikanskt land. Det kostar också betydligt mindre att gå ut på gatan och fråga folk om de är upprörda än att skicka reportrar till Sudan. Det uppstår aldrig någon konkurrens mellan olika medier om att driva den senare historien vidare.

I en av antologins roligaste och vassaste texter använder sig Anders Todal Jenssen och Audun Fladmoe av Macchiavellis 1500-talsskrift Fursten för att ge dagens makthavare goda råd. När det nu är förbjudet att avrätta politiska motståndare kan man istället använda sig av mediedrev. De båda forskarna ger bland annat följande tips: ”If you throw enough dirt, some of it will stick – irrespective of the truth. (…) If possible, avoid revealing yourself as the source. Someone might try to scandalise you in return. (…) Always refer to the public morality and the highest principles; never mention your personal or allied interest.” Författarna menar att medialiseringen av politiken bidrar till att skifta fokus från sakfrågor till politiskt spel. De konstaterar att mediedrev sällan har med huvudpersonernas politik att göra vilket gör att dreven bidrar till att avpolitisera den politiska rapporteringen.

Medieskandaler är underhållning men får ändå politiska konsekvenser eftersom de kan få enskilda politiker på fall och bli ersatta av personer med andra politiska ideal. På så vis kan mediedreven ses som ett demokratiskt problem. Som Sigurd Allern och Ester Pollack skriver i slutordet: ”it may not be an obvious triumph for democracy that an elected leader is pressed to resign before those who elected him or her have a say in the matter. (…). Mediedrevets dramaturgi leder till snabba och odemokratiska beslut utan eftertanke.

Skandaler säljer och drevjournalistik är också billig. Mycket plats kan fyllas på lite substans. Den kräver vanligtvis inte heller några diupare kunskaper eller skarpare analytisk förmåga. Det är bara att gå på magkänsla. Men i stormens öga kastas källkritiken och dokumentationskraven över bord. Samhällets stora problem och de övergripande mönstren drunknar i hetsjakten på den enskilde. Det borde vara dags för den tredje statsmakten att fundera lite över hur och till vad man använder sin makt och vems syften man tjänar när man okritiskt springer med i dreven. Det kan dessutom vara värt att minnas att det även i Skandinavien förekommit fall av självmord bland skandaliserade personer (ett i Norge och ett i Danmark). Är syftet verkligen så lovvärt att det uppväger den typen av effekter?

Som recension i GP idag.

 Häromveckan var jag inbjuden till en nätverksträff för bildlärare för att diskutera bland annat begreppet flum. Vi försökte ringa in vad ordet betyder, vilket inte var helt lätt; det saknas en enkel och tydlig definition. Är ordet i sig rentav lite flummigt?

Att ordet inte är klart definierat har emellertid inte hindrat korståget mot ”flumskolan” att pågå i över ett decennium nu. Och medan kampen mot väderkvarnar i form av kepsar, lättja, allmän uppstudsighet och lärare med för lite ämneskunskaper (och med vapen som mer katederundervisning och kvarsittning) fortgår sjunker de mätbara kunskapsresultaten i tester som Pisa och Timss. Kunskapsklyftorna ökar och elevernas motivation att lära är låg. Det som lögnaktigt togs till intäkt för korståget – sjunkande prestationer i internationella kunskapsmätningar, håller nu alltså på att bli en sanning. Och det är de svagpresterande eleverna som har försämrat sina resultat mest (samtidigt som de högpresterandes också sjunkit något).

Lärarnas riksförbunds färska rapport En skola för alla eller endast för en del? bygger på en undersökning av 400 000 elevers skolresultat och sociala bakgrund. Den visar att sedan 1999 har skillnaderna mellan de tio procent som presterar bäst och de tio procent som presterar sämst ökat med 30 procent. I rankingarna återfinns Göteborg på en föga hedrande 21:a plats bland de kommuner som lyckas sämst med de svaga eleverna.

Eftersom elevprestationerna är starkt knutna till sådant som invandrarbakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå innebär detta att skolan inte lyckas leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag att utjämna de sociala skillnader eleverna tar med sig in i klassrummen. Att det inte behöver vara så visas av att några av de kommuner vars genomsnittliga elevresultat är högst samtidigt har invånare med låg genomsnittlig utbildningsnivå. Detta gäller exempelvis för Pajala, Övertorneå och Sotenäs.

Min egen tolkning av ordet flum är att det är en etikett som kommit att klistras på allt som inte är enkelt att mäta eller som användaren tycker kräver (för mycket) ansträngning för att förstå. Men den vaga allmänna definitionen öppnar för att fylla ordet med nytt innehåll.

De siffror Lärarnas riksförbund presenterar i sin rapport är hårda fakta om hur fel skolpolitiken slagit. Nu krävs ansträngning, reflektion, flexibilitet, lyhördhet, kreativitet och respekt för vad forskningen visar för att komma till rätta med problemen. Lite mer flum, helt enkelt.

 Som krönika i GP idag

Av en undersökning att döma är landets journalister som helhet vänstervridna. Det är dock inte detsamma som  att medierapporteringen är vänstervriden. Forskningen visar tvärtom att det inte har någon betydelse vilka politiska sympatier man har. Kanske är det därför  Hans Bergström på på DN:s ledarsida försöker få det till att Bolibompa har en oerhörd makt. De indoktrinerar barnen till helt felaktiga föreställningar om samhället och även om naturen, menar han. I en förvirrad passage skriver han:

”Bibringas våra barn till exempel föreställningen att naturen är oföränderlig och att varje försvunnen art är ett helgerån – eller får de del av forskningens nuvarande ståndpunkt att naturen befinner sig i ständig omvandling? Alla vet hur det ligger till med den saken i tv-programmen (liksom i den svenska förskolan).”

Det är aldrig några problem att slänga ur sig den typen av påståenden utan att ha några konkreta saker att hänvisa till på en ledarsida eftersom en ledarsida inte är till för debatt utan är en politisk megafon utan motröster. Forskningens nuvarande ståndpunkt är densamma som den varit mycket länge i den här frågan. Att djurarter kommit och gått har mänskligheten varit medveten om i flera hundra år. Forskningens nuvarande ståndpunkt är också att denna naturliga förändring i dagsläget får en enorm hjälp av människans allt annat än naturliga inverkan på våra ekosystem. Djur- och växtarter försvinner i en aldrig tidigare skådad takt. Om de vet detta på Bolibompa och i förskolorna är det naturligtvis utmärkt. Att en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare uppenbarligen inte vet det är däremot lite bekymmersamt.

Bergström skriver också:

” I denna ‘normala’ nyhetsbeskrivning är nästan alla ‘drabbade’ eller ‘kränkta’ – något som indirekt också säger att de är ”svaga”. Bidrag för allt och alla är en ‘rättighet’ – nu senast att alla ska få statligt betalda glasögon – och den som tvekar är ‘socialt orättfärdig’.”

Vem är det som påstår att människor som är drabbade eller kränkta också är svaga? Att påstå att det finns en sådan koppling är bara ett försök att få folk som blir illa behandlade att hålla käften för att undvika att framstå som svaga.

Och vem/vilka är det som använt ordet ”socialt orättfärdig”? De kanske finns i verkligheten men det hade varit bra att få veta mot vem det är Bergström polemiserar för att kunna göra sig en egen bild av samtalet genom att få möjlighet att gå till källan.

Samma sak med påståendet  ”ingenstans är tron på statliga myndigheter så stark som i Sverige”. Källa?

Sedan blir det ännu obehagligare: ”Problemen med den omfattande flyktinginvandringen från ett land som Somalia, med närmast permanent arbetslöshet som följd, får inte diskuteras – annat än definierat som brister i ”integrationspolitiken” här hemma.” Hallå Bergström, vem är det som hindrar dig från att diskutera detta? Du gör det ju just nu själv på DN:s ledarsida! Och det har varit stora reportage om detta i GP tidigare. Det debatteras redan och att påstå något annat är rena konspirationsteorier, med anstrykning av brunt.

Sedan fortsätter han med ytterligare några påståenden som saknar underbyggnad i hänvisningar eller citat utan tillskrivs  ”journalister som gör anspråk på att vara neutrala”.

Medieforskaren Jesper Strömbäck skriver:

”Svenska journalister må stå till vänster politiskt medan svenska tidningar och medieägare står till höger, men inte i något av fallen finns det något bevis på att detta påverkar journalistiken på ett systematiskt sätt.
Svensk journalistik är vare sig höger- eller vänstervriden. Dess innehåll påverkas inte i någon egentlig utsträckning av politiska värderingar. Däremot styrs den av journalistiska nyhetsvärderingar, av medielogiken och av mediernas behov av spännande och dramatiska berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet samtidigt som de passar de egna mediernas format och nyhetsvärderingar. Det gör journalistiken medievriden.”

De här undersökningarna känner naturligtvis Bergström till. Återstår att skylla på att det är Bolibompa som styr oss …

Detta är alltså mannen som introducerat skitsnacket om flumskolan (ja, han var före Björklund) och smutskastat svenska lärare och svensk pedagogisk forskning. Vad har detta korståg fått för resultat? Sjunkande kunskapsnivåer och ökad segregering. Men Bergström går inte att rösta bort. Han kan lungt fortsätta att påstå lite vad som faller honom in. Det skulle kanske vara nyttigt för honom att fundera över hur hans egen mediemakt och ett ansvarsfullt sätt att hantera den på ser ut.

Den tvåhundraåriga tallnaturskogen i Koskällåstjärn i Härjedalen var anmäld för avverkning när Malin Sahlin kom dit sommaren 2010. Miljön var hårt brandpräglad och med en del våtare partier som dominerades av gran. Där fanns gott om grov död ved och fläckvis höll den nyckelbiotopsklass. I området hittades bland annat den starkt hotade vedsvampen urskogssporing och den hotade gräddsporingen tillsammans med 19 andra rödlistade arter. Inventeringsrapporten skickades in till skogsbolaget som planerade avverkning men träden togs ned ändå.

– Det gjorde mig uppriktigt ledsen, det var en både vacker och värdefull skog.

Malin Sahlin är skogshandläggare på Naturskyddsföreningen och på Skogsbloggen kan man följa hennes arbete för att skydda de sista svenska naturskogarna.

Samma höst som skogen i Koskällåstjärn föll hölls i Nagoya, Japan, en FN-konferens om hur vi ska kunna bevara den biologiska mångfalden. Sverige skrev under den överenskommelse som innebar att man går med på skydda 17 procent av den biologiskt representativa och värdefulla landytan. Branschorganisationen Skogsindustrierna hävdar nu att 25-28 procent av den svenska skogen redan är skyddad. Sveriges ansvar för att nå målet skulle därmed kanske redan vara uppnått?

Som ett led i att Nagoyaavtalet skrivits under fick Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i januari ett uppdrag från regeringen att se över arealen skyddad mark och jämföra med hur andra länder räknar. Underförstått: kan vi få upp våra siffror utan att egentligen behöva göra något? På den frågan svarar Naturvårdsverket nej, i rapporten som nyligen blev klar. Enligt deras sätt att räkna är fortfarande bara 7,5 procent av vår skog långsiktigt skyddad (merparten i fjällregionen). Skogsstyrelsen svarar däremot ja. De tycker att vi ska räkna in de arealer som enligt skogsvårdslagen inte får brukas med konventionella metoder på grund av att återväxten inte är tillräckligt hög (de så kallade impedimenten). Men denna mark är inte skyddad från exploatering utan kan utnyttjas för exempelvis vindkraftsetablering med långtgående påverkan på naturen – det är bara inte tillåtet att kalhugga för virkesproduktion.

Inflytelserika krafter försöker med hjälp av siffertrolleri nu snygga till det svenska skogsskyddet. Men hur man än räknar kvarstår faktum: vårt starka skydd i fjällregionerna eller relativt starka av impedimenten kan aldrig hjälpa oss att nå upp till Nagoyaöverenskommelsen som alltså stadgar att ”ekologiskt representativ” mark skyddas. Med andra ord: massor av räddad fjällnära skog kan inte gottgöra ynkligt lite skyddad skog i Småland, Skåne eller Norrlands kustland eftersom det handlar om ekosystem med helt olika flora och fauna. Nedanför fjällregionen har inte ens två procent av skogen ett långsiktigt skydd.

Den svenska skogsvårdslagens portalparagraf lyder: ”Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt skall ge god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn även tas till andra intressen.” Biologisk mångfald och produktion är alltså i teorin jämställda med varandra men i praktiken går produktionen med självklarhet före. Att vi lyckats skydda nära hälften (46 procent för att vara exakt) av vår öppna fjällvärld från exploatering men bara några få procent av vår produktiva skog har en ganska uppenbar anledning: pengar. I fjällen finns inte särskilt mycket av ekonomiskt värde medan skogen fortfarande står för en betydande del av vår sysselsättning och ekonomi.

När vi upprörs över att länder som Brasilien och Borneo fäller sina urskogar för att ersätta dem med planteringar av eukalyptus eller oljepalmer kan det vara bra att komma ihåg att merparten av Sveriges skogar består av träd i monokulturer som planterats av människor efter kalhuggning. Av det barrskogsbälte som kallas taiga och som sträcker sig hela jordklotet runt har vi skapat plantager av nästan hela vår del. Med gigantiska skördarmaskiner har vi gått in och tagit ner både gamla och nyare skogar, kört sönder vattendrag, lämnat ibland flera meter djupa maskinspår, sprängt sönder flyttblock, trängt undan djur och växter och utplånat fungerande artrika ekosystem för att sedan ersätta dem med betydligt artfattigare. 861 skogslevande arter är idag enligt forskarna att betrakta som hotade. Då känns det inte roligt att veta att Skogsstyrelsens senaste undersökning visade att 37 procent av avverkningarna i den svenska skogen inte ens når upp till lagkraven när det gäller miljöhänsyn.

I Sverige har vi två miljöcertifieringar för skogs- och träprodukter. PEFC och FSC. Det svenska skogspolitiska målet om att undanta skog från skogsbruk bygger på att skogsägarna avsätter mark frivilligt. En stor del av dessa avsättningar sker inom certifieringarna vilket medför att de har en viktig roll för att Sverige ska nå upp till sina miljömål. Jag har tittat närmare på FSC, som är den största och fått anledning att förtvivla när jag lärt mig att en fjärdedel av avverkningarna på FSC-certifierad mark inte heller de når upp till lagkraven.

FSC är en ideell förening som bildades i Kanada 1993. Varje land har sin egen fristående organisation som tolkar och fyller ut de tio internationella grundprinciperna. Det finns tre kamrar: miljökammaren, den ekonomiska kammaren och den sociala. I svenska FSC:s miljökammare ingår Jordens vänner, WWF och Sveriges ornitologiska förening. I sociala kammaren finns fyra medlemmar och i den ekonomiska kammaren 34 företag, bolag och stiftelser med ekonomiska intressen i skogen. Obalansen är total – den kammare med överlägset flest medlemmar är också den med störst ekonomiska resurser och möjligheter att bereda sina ärenden och driva sina intressen. Obalansen har under de senaste åren dessutom stärkts av att två tidigare medlemmar i miljökammaren har hoppat av: Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna, eftersom de tyckt sig inte längre kunna stå för FSC:s praktik.

Malin Sahlin menar att det inte är på regelnivå de stora bristerna finns utan vad gäller efterlevnaden. Till viss del tror hon att det beror på misstag och på kunskapsbrist på alla nivåer inom skogsbolagen men hon skyller också en del av problematiken på girighet:

– Det finns för lite mogen produktionsskog så i väntan på att den ska bli färdigvuxen avverkar man naturskogar som man vet har högt skyddsvärde.

Av de kvarvarande medlemmarna i sociala kammaren och miljökammaren är flera också kritiska (och åtminstone två funderar på om det verkligen är meningsfullt att vara kvar). Jag pratar med en före detta representant i miljökammaren som anser att FSC-märkningen lurar kunderna:

– Ur miljösynpunkt är FSC-standarden bara obetydligt bättre än lagkraven. FSC är grönmålning av första rangen.

Enligt FSC:s tionde grundprincip ska plantageskogsbruk ”vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa”. Av kriterierna framgår att till plantageskogsbruk räknas kalhyggesbruk enligt svensk modell. Det struntar svenska FSC i när man formulerar sina egna kriterier, som godkänner kalhyggesbruk inom FSC:s ram. Det har fått bland andra FSC i Tyskland att reagera. Enligt Malin Sahlin blev de representanter från tyska FSC, som var på besök i Sverige i somras, mycket upprörda över vad de fick se. När jag pratar med Uwe Sayer, generaldirektör för tyska FSC, formulerar han det lite mer diplomatiskt som att de blivit ”mycket förvånade” och undrande inför om det inte vore möjligt att precis som i Tyskland idka ett skogsbruk utan kalhyggen.

I Sverige råder hegemoni kring hur ett rationellt skogsbruk går till. Att man på många andra håll i Europa nu alltmer frångår kalhyggesmetoder har än så länge fått ganska liten uppmärksamhet här och några av dem som försökt ifrågasätta rådande metoder har antingen frusits ut eller ignorerats. Och ute på fältet kan alla miljörörelsens frivilliga inventerare fortfarande se hur nyckelbiotoper och andra skogar med höga skyddsvärden avverkas utan tillräckliga påföljder för bolagen som gör överträdelserna, hur enskilda skogsägare efter vanlig avverkning går ut för att ta ner de kvarlämnade hänsynsträden och hur de hotade arterna och de sista resterna av urskog minskar. Malin Sahlin är förbannad och frustrerad:

– Galenskaperna fortsätter, trots allt vi vet och trots våra nationella och internationella mål. Jag är fast besluten att göra allt jag kan för att få stopp på det!

I GP idag.

På 90-talet arbetade jag extra på ett boende för senila. Eftersom det gick flera månader mellan omgångarna (jobbade jullov och sommarledigheter) så blev försämringarna väldigt synliga. Jag såg hur tidigare glada personer som trivdes med sina jobb blev allt tröttare och hur det uppstod fler och fler konflikter. Hur de boende fick allt mindre tid och hjälp. Sedan dess har neddragningarna bara fortsatt…

Tyckte det här var väldigt klokt sagt, av Frances Tuuluskorpi, på hennes blogg:

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

 Tidigare var jag en ganska stark motståndare till att leta efter vår personlighet i generna – kanske för att de så ofta missbrukats för att hävda könsskillnader (se fotnot nedan!) – men jag har blivit mer nyanserad. Efter att ha haft återkommande skuldkänslor över att jag aldrig kan hålla mun och ganska ofta avbryter andra när de pratar har jag de senaste åren börjat acceptera att det är sådan jag är. Jag har tänkt att denna acceptans har med ålder att göra men inser nu att det kan ha ett samband med att jag för ett antal år sedan läste att vår grad av impulsivitet är starkt genetiskt styrd. Har jag då hittat en ursäkt för att slippa skärpa mig? Nej, det vill jag inte påstå. Jag lärde mig samtidigt att forskningen visar att vi inte på något sätt är låsta vid ett visst beteende. Generna ger oss en viss uppsättning kort på hand men vilket utslag de får beror på miljö och på våra egna val. Vi kan alltid påverka, om än till en viss gräns. Jag har inte alls slutat försöka förändra mig men däremot blivit bättre på att förlåta mig själv.

I sin bok Mina vackra gener använder den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank sig själv för en djupgrävande undersökning av var den mänskliga genforskningen står idag, både vad gäller hälsa och personlighet. Boken är fullsmockad med forskningsreferenser men ändå allt annat än tungläst. Hon tar sin utgångspunkt i de egna återkommande depressionerna och sin otrevlighet – hon framställer sig själv i allt annat än smickrande dager – och hennes försök att förstå både genforskningen och sig själv tar henne till forskningslabb, universitet och konferenser runt om i världen. Hon läser alla vetenskapliga artiklar hon kan komma över om aktuell genforskning och hon tar det ena gen- och personlighetstestet efter det andra.

Lone Frank är rapp och rolig och har en förmåga att beskriva dem hon intervjuar så att det blir små miniporträtt och inte bara ett torrt återgivande av vad de berättar om sin forskning. Hon berättar om dem som driver mynt av utvecklingen genom att skapa nätdejting där par matchas ihop utifrån vad deras gentester visar, om människor som är helt fixerade vid att leta upp sitt genetiska ursprung och om forskning om den genetiska kopplingen mellan kvinnors kaffeintag och storleken på deras bröst. Men hon kommer även in på tunga etiska frågor. Både Lone Franks mor och hennes mormor dog i bröstcancer och att få följa hur hon närmar sig sin egen genetiska disposition för sjukdomen är spännande (och lite ångestskapande) men det visar sig att hon klarat sig från de dåliga generna. Men om man fått veta att man själv bär på genen som medför 80 procents risk för bröstcancer – bör man då underrätta sina släktingar? Har man rätt att undanhålla sådan information? Alternativt: har man rätt att pådyvla någon annan sådan information? Lone Frank visar på forskning som tyder på att vi människor är betydligt bättre än man tidigare trott på att hantera även väldigt svåra besked, så kanske bör vi inte vara så rädda för att berätta?

Frågorna kring genforskningen är många och går hela tiden djupt in i vårt privatliv. Hur ska vi förhålla oss till företag som erbjuder gentester av våra barn? Riskerar vi att låsa in barnen i ett visst beteende om vi börjar ha specifika förväntningar eller innebär det bara ökade förutsättningar att möta dem på bästa sätt? Och om jag som vuxen lägger ut allt om mina gener på nätet (som det finns de som gör på särskilda chatforum) – vad innebär det då för mina barn, som automatiskt får hälften av sina gener offentliggjorda? Vad händer om vi börjar använda andra människors genetiska förutsättningar emot dem? Lone Frank ger det inte alls otroliga exemplet att en kändis eller politiker lämnar genspår efter sig (på en servett till exempel) och en journalist eller konkurrent skickar in det på analys och låter offentliggöra resultatet.

Viktigast är Mina vackra gener när författaren nyanserar och förklarar samspelet mellan gener och miljö. Hon tar upp att samma gener som ger större anlag för depression också ger ökade förutsättningar att blomstra som individ om miljön är den rätta. En genetisk disposition som gör oss särskilt psykiskt känsliga medför både risk för aggressivitet och att vi är öppna för vår omvärld och för nya tankar. Hur det faller ut i verkligheten beror på vår barndom och på vår miljö. Som en av forskarna Frank intervjuar formulerar det: ”Ödet ligger naturligtvis delvis i våra gener, eftersom de lägger grunden för det som kan ske. Men det finns minst lika mycket öde i hur vi behandlar varandra. Vi har ett mycket stort inflytande på hur de gener som vi har ärvt faktiskt fungerar, genom att interagera med världen omkring oss.”

Kort sagt: vi är både sociala och biologiska varelser och det innebär både ett ok och en möjlighet.

 Fotnot. Psykologiprofessorn Janet Shibley Hyde har gjort en stor sammanställning av alla tillgängliga engelskspråkiga metanalyser av könsbundna skillnader. Hon kunde konstatera att den sammanvägda forskningen visar på mycket små skillnader. De genetiska olikheter som finns ger alltså väldigt litet utslag på vårt beteende och i vår personlighet.

Som recension i GP idag

Jag mejlade social resursförvaltning på kommunen angående tiggarna och fick följande informativa och bra svar:

”Hej Eva-Lotta,
Kommunen har ett samarbetsprojekt i den här frågan, som vi kallar ”Fattiga EU-medborgare i Göteborg”. Partner förutom kommunen är Stadsmissionen, Räddningsmissionen och Bräcke Diakoni.
Begreppet ”Fattiga EU-medborgare” innefattar då människor som inom ramen för den fria rörligheten inom EU kommer till Sverige. Detta innebär en rätt att vistas i Sverige, framförallt för att söka arbete. Vi har ju, precis som du, sett att dessa människor riskerar att fara illa, och därför sker samarbetet med de nämnda organisationerna, som har visst akutboende, kanske också lite mat och kläder att erbjuda, för de som far illa.
Alla tar dock inte kontakt, och det gäller specifikt gruppen som man ser tigger på stan. Därför har vi också viss uppsökande verksamhet på gång. Troligen kommer ett kontaktcentrum, en mötesplats, igång under de närmaste månaderna.

Formellt har kommunen inget ansvar för vuxna människor som inte är kommuninvånare, även om vi som sagt har öppnat det skyddsnät som finns. Däremot finns det ibland barn med bland dem som kommit hit som ”Fattiga EU-medborgare”, och då har kommunen ett ansvar. Därför är det viktigt att vi har kontakt med gruppen, för barn syns oftast inte tillsammans med de vuxna.

Några barnfamiljer har fått bostad genom kommunen tidigare, barnen har rätt och möjlighet att gå i skolan, oavsett hur länge, och hur planerad föräldrarnas vistelse är här.

Det finns inga belägg för kriminell organisering, utnyttjande etc, när det gäller den grupp av tiggare mm som syns på stan i Göteborg. Däremot har jag också hört sådana påståenden, men varken vi eller polisen har sett något sådant.

De flesta som tigger i Göteborg är romer från Rumänien eller Bulgarien. De lever under mycket svåra förhållanden i sina hemländer

mvh
Tomas Magnusson ”

Skönt att kommunen försöker bidra. Och nu ska jag välja en organisation att stötta – ekonomiskt till att börja med.

På en trappa nära hotellet låg en man på några wellpappbitar och med en mugg för mynt framför sig. Jag var tolv år och det blev resans starkaste intryck. Jag kunde inte förstå hur det välbeställda England kunde låta människor ligga som skräp på gatorna och tigga. Så skulle vi aldrig göra i Sverige. På långresa i Latinamerika några år senare häpnade jag sedan över hur medelklassmexikaner jag mötte sa att de fattiga fick skylla sig själva. Så skulle aldrig jag kunna tänka.

Sedan några år tillbaka syns många tiggare på Göteborgs gator. Och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg. Arg för att en del av dem ser arbetsföra ut men ändå tigger. Arg för att de försöker se så eländiga ut som möjligt. Arg för att någon kanske utnyttjar dem och tar hand om pengarna de tigger ihop.

Skam är en obehaglig känsla och den mänskliga hjärnan är så funtad att vi omedvetet försöker göra oss av med obehag vi upplever på enklast möjliga vis. Till exempel genom att skuldbelägga offer. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är någon gansterkungs fel, då har jag inget personligt ansvar. Då får de antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen.

Graden av vårt skuldbeläggande står i proportion till vår egen passivitet. I en socialpsykologisk studie lät man människor se en person få elektriska chocker som straff när hon svarade fel på frågor. De som trodde att de kunde stoppa experimentet beskrev den elchockade studenten i mycket mer positiva ordalag än de som fått veta att de inget kunde göra. Ju mindre våra möjligheter att hjälpa är (eller vi upplever dem vara) desto större är risken att vi ser ner på offren och rentav ser dem som förtjänta av vad de drabbas av.

I ett reportage i Aftonbladet häromdagen följde reportern Erik Wiman en skara tiggare till deras övernattningsplats: några slitna bilar parkerade i en lervälling i utkanten av Stockholm. Inga gangsterligor som håvade in storkovan, bara fattiga, bekymrade människor vars dagsverken knappt försåg dem med tillräckligt att äta. Reportern funderar först över hur han kan göra en grej av närheten till Haga slott men konstaterar: ”Å andra sidan, vill jag ha någonting sagt om skilda världar, kan jag lika gärna jämföra mina egna vattentäta goretex-kläder med Marios trasiga jeans, min bostadsrätt med hans ryggsäck.”

Att betrakta lidande leder inte automatiskt till medlidande om vi väl trubbats av. Ibland behöver vi hjälp att se situationen inifrån den andre. Och vi behöver få veta vad vi kan göra för att hjälpa. Socialreportaget behövs bättre än någonsin.

Som krönika i GP igår

Jag håller nu på att kolla vilka organisationer i Göteborg som har verksamhet riktad till denna grupp. Stadsmissionen har det till viss del (Gatljuset). I övrigt återkommer jag när jag fått bättre koll.

Och så vill jag gärna rekommendera Crime scenes, på Göteborgs stadsteater. Gå och se!  ”En ‘jösses flickor’ för en ny generation”, löd omdömet från Kulturnyheterna. Vansinnigt roligt, bra som både lycko- och energipiller och ett och annat att tänka på.

När Aftonbladet avslöjade att Håkan Juholt hade fuskat med bostadsbidraget påstods reglerna vara ”glasklara”. Sveriges övriga medier hakade på och drevet var igång. Sedan visade bloggaren Viktor Tullgren att reglerna faktiskt inte ens existerade. Men vem skriver historien – den som har rätt eller den som har mediemakt? När Aftonbladet nu under våren söker efter sommarvikarier använder man till och med sitt ”scoop” som lockbete: visst vill du väl jobba på tidningen som gjorde årets avslöjande? Att det man avslöjade inte var sant spelar ingen roll. Mediedomstolen har ju samstämmigt sagt sitt: drevet mot Juholt var rättmätigt: han hade klantat sig och förtjänade medias granskning.

Nej, jag tror inte på någon konspiration bland landets journalister för att avsätta Håkan Juholt (som klantat sig en del men knappast i klass med exempelvis Carl Bildt). Jag tror på journalistisk stress, hets att vara först, en mediedramaturgi som kräver att världen målas i svartvitt och anställningssituationer som inte precis gynnar ifrågasättande (och dessutom sätter hög produktivitet framför god kvalitet). Sådant får journalister att gå på ”magkänsla” i stället för att använda hjärnan. Maria-Pia Boëthius kallar i sin bok Mediatan denna magkänsla för ”grotesken”. Det innebär att man låter invanda normer för vad som är en ”bra” nyhet styra. Det bäddar för snabba och fördomsfulla beslut och hafsigt ihopkommen rapportering. Kollegialitet gör dessutom att samma regler aldrig gäller för journalister som åstadkommer taffliga jobb som för andra som klantar sig – vilket gör det tämligen riskfritt att göra ett uselt jobb.

Människor är flockdjur som när adrenalinet börjar pumpa förvandlas till rovdjur. Minsta blodvittring och vi hugger. Därefter rationaliserar vi vad vi gjort. Vi intalar oss att om jag gjorde så här så måste det vara för att det var rätt. Jobbar man inom media kan det få ödesdigra konsekvenser både för enskilda personer och för samhällsutvecklingen i stort. Medieforskare som Kent Asp och Jesper Strömbäck har skrivit om hur politiken medialiseras. Det är medierna som ger oss vår bild av verkligheten. Medierna avgör om politiker blir hissade eller halshuggna och om förslag och reformer ska framställas som flippar eller floppar. Eftersom medias makt är så stor anpassas den förda politiken efter rådande bevakningssätt och medielogik. Det krävs tid att tänka och mod att ifrågasätta för att peta hål på journalistiska bubblor, döda mediala ankor och ifrågasätta medielogiken. Men vart har mediekritiken egentligen tagit vägen?

I början av 2000-talet hade SVT det brett granskande Mediemagasinet. Journalisten Dan Josefssons Välkommen till dramafabriken fick stort genomslag, liksom Maria-Pia Boëthius’ Mediernas svarta bok. LO höll i en medieutredning och bidrog med pengar till den mediegranskande tidskriften Media i fokus. ABF ordnade mediedagar med bland andra Göran Persson och Marita Ulvskog (som för övrigt försökte få igenom en grundlagsändring för att minska ägarkoncentrationen i medierna). På TV8 hade Susanna Popova eget medieprogram dit medieforskare bjöds in för att analysera medierna och alla som ville kunde skriva sina egna mediegranskande inlägg på mediekritik.nu. Enligt forskaren Torbjörn von Krogh, föreståndare för Institutet för mediestudier, hade också tre av fyra stora morgontidningar vid den tiden särskilda mediereportrar med egen vinjetterad plats i tidningen. Sedan försvann allt detta.

Kvar som mediebevakare finns P1, som visserligen lade ner medieprogrammet Vår grundade mening men i stället gav oss två program: Medierna och Publicerat, som båda gör fantastiska jobb med att granska och problematisera hur våra medier sköter sig. Maria-Pia Boëthius skriver utmärkta mediekritiska krönikor i tidningen ETC, enskilda bloggare gör också bra jobb (kolla gärna in mediebruset.se) och för den som vill ge sin bild av aktuella händelser finns numera nätportalen Second Opinion. Men sammantaget utgör den samlade svenska mediegranskningen idag ändå bara en droppe i en framvällande medieflod. I sin genomgång av tillståndet för den svenska mediekritiken (på Institutet för mediestudiers utmärkta blogg) skriver Torbjörn von Krogh: Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan. Vi pratar mycket om medias form och distributionskanaler, vilket är väl så viktigt, men information bör inte bara vara fri och lättillgänglig den bör också vara rättvisande, välgrundad och relevant.

Vi behöver skaka liv i samtalet om medias innehåll. Mediechefer som tillfrågas hur de vill se sin tidning utvecklas pratar gärna om att bli mer angelägna, gräva mer, fördjupa. De vill konkurrera med kvalitet. Ändå fortsätter drevjournalistiken att breda ut sig, opinionsmätningarna väller ut över sidorna, ingen har tid att kolla upp ens de enklaste saker (då kanske de spricker och vad ska vi då fylla tidningen med?) och personfixeringen ökar. Komplicerade ekonomiska kriser ges ytliga förklaringar som att invånarna i enskilda länder varit lata och giriga och det faktum att vi håller på att underminera människans möjligheter att fortsätta leva på vår jord får bara en biroll på den mediala scenen. 2011 hade bara 26 procent av oss mycket eller ganska stort förtroende för dagspressen, enligt Göteborgs universitets förtroendebarometer. Radio/TV låg på 47 procent, men har å andra sidan sjunkit med 14 procent på lika många år. De siffrorna borde räcka för att visa på behovet av en fungerande mediekritik. Det behövs program som Mediemagasinet på SVT. Som granskar, fördjupar, analyserar och som når ut brett och hjälper oss att sätta ord på det vi redan vet – att något är ruttet i de svenska medierna.

Alla större tidningar måste åter avsätta särskilda mediereportrar som bevakar både vad som händer inom mediedistribution och teknik men framför allt granskar själva innehållet. Det behövs också personer som liksom film- och litteraturkritiker har till uppgift att analysera, jämföra, kritisera och dra slutsatser. En sorts nyhetsrecensenter och krönikörer som varje dag reflekterar över mediernas arbete med att skildra verkligheten. Det skulle kunna hjälpa våra medier till nödvändig utveckling och stärka deras trovärdighet i en alltmer skeptisk mediepubliks ögon.

I senaste Arbetet (fd LO-tidningen)