Natalia Kazmierska skriver mycket klokt i Aftonbladet om det absurda i att feminismen granskas gång på gång på gång medan den förvirrade mansrörelsen kommer undan:

”Jag är helt uppriktig när jag säger att det är ganska tröttsamt att just feminismen alltid ska nagelfaras på det här viset, likt liken på bårhuset i CSI. Detta petande och skärande och analyserande, som om man tvångsmässigt letar efter orsaker och förklaringar: ”Hm, få se nu, vad är det som är FEL här egentligen? Vem i hela friden kan älska en feminist?”

Vore det inte intressant att titta närmare på någon annan politisk rörelse någon gång? Kanske radioprogrammet ”Vem vill ligga med en liberal”?

Eller en granskning av den växande mansrörelsen?”

Fortfarande ses män som exempelvis Pär Ström bara som lite lustiga och harmlösa och bjuds in till TV-soffor och allehanda debattforum eftersom det ju blir så bra TV (eller radio) när det blir bråk och folk säger tokiga saker som gör andra upprörda. Hur vore det om man i stället tog in någon av alla de seriösa mansforskare som faktiskt finns och diskuterar vad de kommit fram till? Nä, då skulle man ju kunna riskera att fördjupa samtalet eller lära folk något. Så kan vi ju inte ha det. Sånt drar inte publik.

Det har det bara gått ett par timmar sedan jag skrev ovanstående och nu hittade jag just en utmärkt intervju i DN, med mansforskaren Michael Kimmel. Så allt är ju inte mörker i medierna. Bra analys av vad som förenar män med extrema åsikter och tro på olika våldsideologier: en längtan efter att få känna sig som män.

Tankar om tillväxtens förutsättningar och gränser och behovet av en radikalt annorlunda ekonomi verkar faktiskt börja få ett allt större genomslag! Tillåter mig att åtminstone för en liten stund känna visst hopp när jag läser Anders Wijkmans debattartikel i DN.

Han skriver: ”Den mest omedelbara åtgärden måste bli att snabbast möjligt ersätta dagens fossilenergi med alternativ energi, främst förnybar. Parallellt måste energi- och materialanvändningen i samhället radikalt förändras. Dagens slit- och slängkultur måste ersättas av slutna kretslopp, där återbruk och återanvändning samt längre livslängd på produkterna blir normen. Allt detta förutsätter nya affärsmodeller. Samtidigt bör BNP ersättas av indikatorer som ger en mera rättvisande bild av välfärdsutvecklingen. Vidare krävs en radikal reformering av finansmarknaden.”

Samtidigt bör man inte glömma bort att CO2-utsläppen globalt sett ökade med 5,8 procent under förra året, enligt oljebolaget BP:s senaste statistiska sammanställning över världens energiförbrukning – något jag tog upp i min krönika tidigare i somras. Vi reser och shoppar hela tiden mer och mer istället för tvärtom.

När människorna kom till Påskön för 1500 år sedan var den täckt av skog. De nya invånarna odlade, fångade fåglar och byggde kanoter för att fiska. De levde av allt att döma ett gott liv med tid över för att skapa storslagen konst. Skickliga stenhuggare formade gigantiska statyer av klippblock. De rullades sedan på trädstammar ut till öns kuster för att vaka över havet. Fler och fler skulpturer blev det och fler och fler trädstammar behövdes. Skogarna försvann. Kanske fälldes en del av träden också för att ordna fram odlingsbar mark men när inga träd längre växte blåste och regnade den kala jorden bort och förutsättningarna för att odla försämrades. Fåglarna man tidigare jagat och ätit försvann från ön. Det fanns heller inte längre något material att bygga kanoter av för fiske. Eller för att fly i. Människorna på Påskön blev sina skulpturers fångar och svalt ihjäl.

Om Påsköns historia skriver Christel Kvant i ett avsnitt i sin vackra, poetiska, allvarsamma bok Trädets tid (med bilder av Viktor Kvant). Det är lätt att uppröras och tycka att påsköborna var bra dumma som förstörde sin egen livsmiljö. Men skövlat har vi gjort också i Sverige.

Ute vid det öppna havet har hårda vindar fulla av salt alltid gjort Bohuslän kargt och trädfattigt. Men två stora öar, Tjörn och Orust, skapar ett långt sund mot fastlandssidan och ger Bohuslän också lummiga kuster där gran- och tallskogen går ända ner till vattenbrynet. För den som vistas där idag är det lätt att tro att det alltid sett ut så men i boken Röster från skogen. Människor och natur på Bredfjället, skriver författaren och miljödebattören Stefan Edman: ”dagens granskogar är faktiskt inte särskilt gamla. De växte till största delen upp på 1900-talet. Dessförinnan, i hundratals år, var Bredfjället nästan trädlöst. Ett ljust, öppet, blåsigt landskap av mossar, myrar och ljungklädda berg.”

Bredfjället ligger strax öster om Ljungskile, bara någon kilometer från havet men i skydd av Orust. På gamla bilder av min egen – numera skogklädda – ö några kilometer längre norrut i sundet ser man också nästan bara kala klippor och hagmark. En och annan ek men inget som kan kallas skog.

Under femtonhundratalet blev det dittills norska Bohuslän en del av Danmark. Det blev inledningen på skövlingen av de bohuslänska skogarna. Bönderna ålades att betala skatt till Danmark och den bestod av timmer, näver och ved. Timret behövdes bland annat för att bygga upp Köpenhamn och Helsingör efter att elden dragit fram i städerna. Stora ekar togs ner för att bli till fartyg och man behövde ständigt bränsle till fästningar och fyrar. Och under de stora sillperioderna byggde man tunnor av träden från Bohuslän. I början av 1700-talet var Bohusläns skogar så gott som borta. I de små torpstugorna fick man elda spisen med ljung och torv. Först i början av 1900-talet började skogen återvända och den som tog ner skog ålades då skyldighet att återplantera.

”Numera skövlas ingen skog i Sverige, bara i fattiga länder och regnskogsområden.” Så vill nog i alla fall många av oss svenskar gärna tro. Men sanningen är en annan. 95 procent av den svenska skogen brukas, nästan uteslutande med kalhyggesbruk. Av det barrskogsbälte som kallas taiga och som sträcker sig hela jordklotet runt, från atlantkusten i norra Europa via Ryssland och norra USA och Kanada och tillbaka till Atlanten igen, har vi alltså skapat plantager av nästan hela vår del. Med gigantiska skördarmaskiner har vi gått in och tagit ner både gamla och nyare skogar, kört sönder vattendrag, lämnat ibland flera meter djupa maskinspår, sprängt sönder flyttblock, trängd undan djur och växter och dödat ekosystem.

När radions Kaliber i våras granskade det svenska skogsbruket kunde man konstatera att i en tredjedel av sina avverkningar når de svenska skogsbolagen inte ens upp till de krav som lagen ställer på naturhänsyn. Reportern Ola Sandstig besökte områden med nyckelbiotoper och gammelskog som avverkats i strid med riktlinjerna för skogsbruket och såg ett hygge på 44 hektar – nästan 90 fotbollsplaner. I nätverket Skydda skogens nyhetsbrev läser jag sedan om ett hygge på vansinniga 800 hektar i norra Värmland.

Att vi sätter nya små granplantor i den förödelse som ett kalhygge utgör är visserligen en tröst, men en ganska liten sådan. Raka rader av gran i samma ålder blir aldrig vare sig särskilt artrik eller särskilt vacker. En virkesåker förblir ofta en virkesåker, utan att någonsin göra sig förtjänt av att kallas skog.

Den kandensiske professorn Christian Messier, som forskar på hållbart skogsbruk, kallade vid ett seminarium i Uppsala nyligen den svenska intensiva satsningen på skogsproduktion för ”ett avskräckande exempel”. I ett långt nyhetsreportage i engelskspråkiga Al-Jazeera framställdes också skogsbruket i Lettland som ren skövling. Ungefär på samma vis som europeiska medier gärna skildrar nedhuggningen av regnskogarna på Borneo och i Amazonas. Det lettiska skogsbruket är starkt präglat av svensk påverkan och av svenska skogsbolags närvaro.

När jag för några år sedan skrivit en bok om den svenska skogen och höll föredrag om den kände sig en kvinna föranledd att protestera mot min dystra beskrivning av tillståndet för den svenska skogen. Med visst trots i rösten deklarerade hon att hon minsann uppskattade de odlade skogarna och tyckte om att vandra i dem.

Mitt svar till henne blev att det väl var alldeles utmärkt att tycka om sådan skog – det finns ju så mycket av den och då blir det lätt att njuta. Det är inte fel att tycka om att plocka blåbär mellan höga, raka tallar eller att leka gömme i skuggan i en granplantering. Men man bör vara medveten om att priset för den skogen stavas mångfald. Och det är också bra om man är mentalt förberedd på att de älskade träden nästa gång man kommer kan vara borta och ersatta av ett virvarr av ris på marken, djupa hjulspår och ett och annat ensamt och vilset vajande hänsynsträd som riskerar att blåsa ner vid nästa storm.

Numera är skogskövling inte bara tillåtet i de svenska skogarna, det är påbjudet. Plantagen regerar.

I LO-tidningen idag.

Filmen The Yes men fix the world ligger kvar på SVT play i någon vecka till. Missa inte! Fantastiskt roligt och vasst.

När något stort händer, som i det här fallet dödsskjutningarna i Norge, svämmar medierna över av artiklar och min reaktion blir ofta att bara bläddra förbi. Jag förstår tanken att ge mycket medieutrymme åt en mycket stor händelse men oftast står det inte särskilt mycket matnyttigt i artiklarna. Så jag väntar en vecka eller två, tills kloka människor har hunnit ta reda på saker, tänka och reflektera lite. Men alla blir förstås inte klokare allteftersom händelsen kommer i perspektiv. Idag läser jag Cecilia Verdinellis krönika i GP och kan varmt rekommendera den. Handlar om hur somliga skribenter och debattörer försöker mörka att Breviks massmord faktiskt är en politisk handling. Skrämmande.

De senaste veckorna har två saker hänt som fått mycket långt ifrån den uppmärksamhet de förtjänar. Den ena är negativ och den andra positiv och de har en tydlig koppling till varandra. Den dåliga (mycket dåliga) nyheten är att CO2-utsläppen globalt sett ökade med 5,8 procent under förra året, enligt oljebolaget BP:s senaste statistiska sammanställning över världens energiförbrukning. Vi fortsätter shoppa elektronikprylar, heminredning och thailandsresor som om vi aldrig hört talas om klimatförändringar och miljöproblem – och underminerar i rask takt förutsättningarna för vår egen långsiktiga överlevnad.

Den goda nyheten kan låta liten i jämförelse men kan få avgörande betydelse för hur vi lever våra liv. EU-parlamentet har beslutat att BNP är otillräckligt som mått på välfärd och nu ska kompletteras med andra index för att mäta välstånd. I sin debattbok Välfärd utan tillväxt ger forskaren Tim Jackson förklaringar till varför världens ekonomiska system gör att vi förstör för oss själva. Eftersom vi tror att det krävs tillväxt framställs hög konsumtion som själva förutsättningen för ett fungerande samhälle. Vi tvingas välja mellan ekonomin eller ekologin.

Men Jackson gör något mer än att beskriva problemen: han skissar på en annan ekonomi och föreslår exempelvis att börja mäta andra saker än pengar. BNP är ett mått på en nations ekonomiska aktivitet och säger ju mycket lite om hur människor faktiskt mår. Det finns redan idag länder som arbetar med lyckomätningar (eller livstillfredställelsemätningar, om man föredrar det begreppet). Och några kommuner i Sverige gör kommunala välfärdsbokslut. Ett antal parametrar, som hälsa, utbildning och sociala relationer, kontrolleras regelbundet och politiken anpassas efter vad dessa bokslut visar. Om den fysiska hälsan bland barn i en stadsdel visar sig dålig kan man åtgärda det genom klätterväggar och skateboardramper på torget. Är utbildningsnivån låg i en annan stadsdel kan riktade insatser göras. Med några bokslut i nacken går det att se utvecklingen. På så vis kan man bidra till att flytta fokus till rätt saker: mår människor bra? Är de nöjda med sin livssituation?

Det låter kanske inte särskilt revolutionerande men kan vara en viktig del i vägen bort från konsumism och ekologisk kollaps Nu gäller det bara att få till ett tryck på utveckling inom de alternativa mätområdena. Där har vi journalister en oerhört viktig uppgift – jag hoppas vi är mogna för den.

Som krönika i GP idag.

En bekant ägnade sig under en period åt att sätta lappar på saker i hemmet. På fåtöljen stod ”FÅTÖLJ”, på väggen ”VÄGG”, och så vidare. Det var för att hans son skulle lära sig läsa först av alla i sin förskolegrupp och på så vis få ett rejält försprång inför skolstarten. Lapparna kombinerades med tragglande i böcker. Vad detta stora försprång skulle tjäna till var och förblir oklart. Läsning är trots allt ingen tävling och lär sig gör man bäst om det inte blir en press och ett tvång. Men att erbjuda kunskaper är naturligtvis aldrig fel och kunskap kan anrättas på mer eller mindre smakliga vis.

Jag har själv alltid tyckt att katalogiserande böcker för barn är tråkiga men har tvingats kapitulera inför mina egna telningar som gillar dem. Alltså har jag otaliga gånger bläddrat, läst och pekat i böcker som berättar vad alla kroppsdelar heter och vilka grimaser olika barn gör i illustrationerna eller pekat på en tupp, en gris och en höna och sagt ”tupp, gris, höna”. Och barnen har velat läsa böckerna igen och igen, även långt efter att de kunnat alla orden.

Nya pek- och ordböcker för barn utkommer ständigt på marknaden och genren är sig ganska lik genom åren. I Första fina ordboken av Xavier Deneux får man följa de båda kaninerna Max och Moa i deras vardag. Man får se dem ledsna, arga och glada, får deras leksaker och kläder uppräknade för sig och följer med när de påtar i trädgården och ser olika djur. Illustrationerna är klassiskt småbarnsgulliga. Max är klädd i starka färger och Moa i pastell, Max snickrar och Moa ritar. Traditionellt så det förslår och så rart att det till och med är svårt att se att kaninen Max verkligen är arg i bilden som ska illustrera känslor. Då är det mer fart och kraft i Stora ordboken för små tungor, av Mikaela Périer och med illustrationer av Kenneth Andersson. Den vänder sig till lite äldre barn. Bokstäverna gås igenom från A till Ö och ett antal ord på varje bokstav presenteras i form av korta rim. Hunden Tungan hittar på tokord och en liten figur som kallas Ordbjasaren och mest ser ut som en stor rumpa förklarar ett antal ”krångelikrångelord”, som Arvegods, Gastronom och Legitimation. Det hela hade kunnat bli riktigt roligt och bra om det inte hade varit för att många rim är ganska taffliga och alltför ofta saknar rytm. Det som ska vara tokigt och skojigt känns i stället lite stelt och krystat. Många av krångelorden är dessutom lite väl krångliga för att passa målgruppen, som rimligen är i början av läsåldern. Anderssons bilder är den stora behållningen med boken. De är färgstarka, konturskarpa och väldigt långt ifrån gulliga.

Jag vet inte hur många gånger jag läst Richard Scarrys klassiska ABC-bok Vi lär oss ABC: ”Akta dig mamma Katt! Gasen i botten!” och ”Vad gör de i grisige Georgs garage egentligen?” Inte mycket till story, mest bara ett myller av figurer i olika scener där massor av saker händer samtidigt. Lite rörigt tycker jag, fascinerande tycker mina barn. Hur många bokstäver de lärt sig av boken låter jag emellertid vara osagt. Om bokstavslärande hade varit poängen hade man nog tjänat på ett annat upplägg, där själva bokstäverna hade huvudrollen och syntes mer i bilderna. Men om man redan kan alla bokstäver och i stället vill lära sig nya ord fungerar konceptet antagligen bättre. Mumindalens svensk-engelska bildordbok har en liknande utformning där mycket händer på varje sida och enskilda ord varvas med meningar och små berättelser som alltid finns på både svenska och engelska. Längst ner finns frågor om vad som syns i bilderna eller uppmaningar att leta efter en viss figur eller ett antal saker. För den som är nyfiken på det engelska språket och dessutom gillar muminfigurerna är det här en utmärkt bok att lustfyllt bläddra i. Vill man lära sig inte bara hur orden stavas utan också hur de uttalas får man förstås ha någon engelskkunnig i sin närhet.

Ett mer traditionellt upplägg har Barnets första ordbok. Svenska engelska. Samma gulliga stil som Deneux’s bok, med nallar i olika vardagsmiljöer men i denna bok med alla ord på både engelska och svenska. En ganska traditionell pekbok, helt enkelt, men med den skillnaden att den är tvåspråkig.

De flesta barn i förskoleåldern eller i de tidiga skolåren är mycket nyfikna och närmast encyklopediska i sin relation till kunskap. De vill greppa sin omgivning och både katalogisera och förstå samband. De tar in nytt vetande i en hisnande fart och ofta med en glädje som man önskar att de fick chans att behålla. Jag hoppas därför att de barn som förses med dessa olika ordböcker själva tillåts välja om, när och hur mycket de vill läsa i dem och att ingen fartförblindad förälder tar dem som förevändning för att drilla sina barn i kunskaper de ännu inte är intresserade av att ta in. Kunskap ska göras kul.

Som recension i GP igår.

När man i det offentliga samtalet har diskuterat skönlitteratur i skolan de senaste åren har det mest handlat om en litteraturkanon; alltså att staten ska slå fast vilka böcker alla elever ska läsa i skolan. Nyutkomna avhandlingen Samtalets möjligheter. Om litteratursamtal och litteraturreception i skolan, visar på en helt annan roll för litteraturen. Litteraturforskaren och läraren Michael Tengberg har undersökt vad som händer när ett antal åttonde- och niondeklassare får analysera Majgull Axelssons novell Över spåret. Efter att ha läst novellen tillsammans får de skriva ner sina reflektioner i form av ett brev till författaren. I nästa steg håller läraren fördjupande litteratursamtal och därefter får eleverna återigen skriva ett brev. Samtalen har filmats och tillsammans med breven analyserats av Tengberg. Han låter läsaren följa hur elevernas förståelse av novellen utvecklas och fördjupas i möte med lärarens och de andra elevernas läsningar. Tillsammans ser och förstår de saker som de inte sett på egen hand.

I stället för litteraturkanon – att ‘läsa för att ha läst’ – handlar det om ‘att läsa för att lära sig förstå och tänka’. Det är två helt olika förhållningssätt till litteraturen och även om det ena inte utesluter det andra så kräver den begränsade undervisningstiden att vi tar oss en funderare över hur en rimlig fördelning dem emellan ser ut.

Psykoanalytikern Erich Fromm menade att det finns två sätt att uppleva sin omvärld, ett reproduktivt där vi ser på världen runt omkring oss på samma sätt som en film, och ett generativt där vi förstår världen och gör den levande med våra egna emotionella krafter. Han ansåg att vi i vår kultur ofta har tillbakabildat förmågan att uppleva världen generativt. Det gör oss till extrema ”realister”, som bara ser ytan och är oförmögna att ta oss ner under ytan för att se vad som sker där. Vi saknar förmåga att se helheter, saknar den typ av fantasi som gör att vi av kända faktorer kan dra slutsatser om förändringar i framtiden. Vi lider av brist på djup och perspektiv. Det vill säga att allt utöver det rådande tycks oss orealistiskt.

Om det är så riskerar vi att anpassa oss in absurdum eftersom vi saknar förmåga att föreställa oss att det skulle kunna bli annorlunda om bara vi själva grep in och försökte påverka. En skola som ensidigt arbetar med ett reproduktivt lärande riskerar att bli en bromskloss när vi söker lösningar på de akuta problem världen har att hantera, i form av bland annat klimatförändringar, miljöförstöring, överbefolkning, energikris och matbrist.

Idén att allt kunskapande i skolan ska vara mätbar på individnivå gör också att vår förmåga att reflektera och fördjupa vårt tänkande genom samtal trängs undan. Kollektiva processer är sällan lätta att vare sig dokumentera eller betygsätta trots att det kanske är de som har allra störst potential för att verkligen utveckla vårt tänkande – och i förlängningen vårt samhälle. Eleverna riskerar bli inneslutna var och en i sin egen lilla puppa och tränas vare sig se världen som den helhet den är eller samarbeta med andra för att förändra saker.

Utbildningsfilosofen John Dewey skrev i sitt centrala verk Demokrati och utbildning att kommunikation med andra ”innebär att man får en utvidgad och förändrad erfarenhet.” Vi växer som människor av att tänka nytt tillsammans med andra. Ett demokratiskt samhälle bärs av sina medborgares förmåga att samarbeta och reflektera tillsammans. För John Dewey och många andra av dem som varit pedagogiska nytänkare och föregångare står skolans demokratiuppdrag i centrum. Inte bara VAD man undervisar om utan också HUR man gör det har betydelse för både individens och samhällets utveckling.

Stolarna står i en halvcirkel så att alla kan se varandra. Efter en kort namnlek presenterar filosofipedagogen Liza Haglund dagens uppvärmning i form av en kort berättelse: Fyra barn tar sig in i ett ödehus där de hittar en fin ljusstake – vem av dem ska få behålla den? Johan ledde dem till huset, Sara såg ljusstaken först, Kalle har det väldigt fattigt hemma och Mia samlar på ljusstakar och saknar just en sådan i sin samling.

– Det här är fyra teorier om vad som är mest rättvist. Vem tycker ni ska få den? frågar Liza Haglund.

Det är filosofisamtal för barn på Södra teatern i Stockholm. Efter diskussion i smågrupper får barnen redogöra för sina tankar i den stora gruppen och förklara hur de tänker. De flesta tycker att Kalle borde få den som har det svårt och inte har så många saker hemma. Barnen är ganska eniga om att Johan och Sara är de som behöver ljusstaken minst men flera tycker att Sara nog ändå har mest rätt till den eftersom hon såg den först.

– Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den, slår en flicka fast.

Diskussionen är livlig och barnen pratar hela tiden i mun på varandra. Liza Haglund får flera gånger påminna dem om att lugna ner sig och prata en i taget men ivern och diskussionslusten gör det svårt att vänta på sin tur. Efter tjugo minuter bryter de samtalet och sammanfattar kort vad som sagts. Något rätt eller fel presenteras inte. På filosofisamtalen är det tankeprocessen och samtalet som står i centrum och det finns inga rätta svar.

Efter uppvärmningen fortsätter samtalet med en filosofisk fråga barnen själva fått välja. Liza Haglund är hela tiden mån om att alla ska få komma till tals och varvar rundor, där alla får chans att prata utan att bli avbrutna, med fri diskussion. Hon återkopplar flitigt till vad barnen har sagt tidigare eller ber dem upprepa vad någon annan sagt men med sina egna ord. Hon uppmuntrar dem att ställa frågor till varandra. Alla ska ha en chans att hänga med i samtalet och känna sig delaktiga.

Barnen i gruppen är mellan nio och tolv år och deras reflektionsförmåga och uppenbara självförtroende när det gäller att föra fram vad de tycker och tänker är imponerande. På Södra teatern hålls också filosofisamtal för äldre barn. Liza Haglund, som utvecklat konceptet, är anställd vid institutionen för kultur och kommunikation vid Södertörns högskola och håller där även kurser för vuxna om barn och filosofi. För barnsamtalen på Södra teatern har hon utarbetat en metod som hon menar att alla pedagoger kan lära sig att använda sig av och som fungerar utmärkt även i skolor.

– Alla barn kan prata filosofi, säger hon.

De flesta är troligen överens om att det inte räcker att skolan lär barn att memorera kunskap utan att de också behöver tränas i att tänka, i bemärkelsen reflektera, ifrågasätta, se samband och producera nya tankar.I ett utspel på DN Debatt propagerade Jan Björklund i våras för mer katederundervisning i skolan. Läraren ska förmedla sin kunskap som eleverna passivt tar emot. Det är en helt annan roll än den som Liza Haglund på Södra teatern intar när hon i sokratisk tradition hjälper eleverna att nå vidare och djupare i sina resonemang.

I Demokrati och utbildning skrev John Dewey: ”Om alla lärare insåg att det är tankeprocessernas kvalitet och inte produktionen av korrekta svar som är måttet på den lärandes växande skulle inget mindre än en undervisningsrevolution sätta igång.” Visst behöver barn faktakunskaper men för att växa som människor och utvecklas till ansvarstagande, kreativa vuxna krävs helt andra saker. Och då måste skolan också betona värdet av tänkande och samtalande.

Eleverna i Michael Tengbergs avhandling om litteratursamtal visar tydliga tecken på en vanlig skolskada: de ser inte att de lärt sig något av litteratursamtalen. Visst är det roligt, men nyttigt – nej. De har ju bara pratat. De har helt enkelt inte fått lära sig att urskilja en utvecklad förmåga att tänka och prata som ett lärande av värde. Troligen har de under sin tidigare skolgång inte blivit tillräckligt uppmärksammade på sina egna tankeprocesser eller på nödvändigheten av att kunna samtala och samarbeta.

Tänkandet behöver få ett uppgraderat värde i skolan och samtalets potential (och för att vara tydlig: ett läxförhör är inte ett samtal) för lärande behöver bättre tas tillvara. Det kräver en helt annan form av undervisning än den Jan Björklund förespråkar.

På GP’s kultursida idag

… EU-toppmötet i Göteborg hölls. Jag planerade att delta i demonstrationerna men blev i stället inblandad i en filmproduktion om toppmötet och gick därför inte själv i demonstrationerna. Däremot rörde jag mig en hel del på stan både före och under toppmötet, träffade och intervjuade aktivister, såg de tre stora demonstrationerna, befann mig utanför Hvitfeldtska när det var inringat och utanför Kvibergs kaserner när massor av oskyldiga människor (de flesta väldigt unga) bussats dit efter att ha fösts ihop på Victoriabron.

Jag kan konstatera att jag fortfarande blir nästan lika förbannad av att tänka på vad som hände. För att inte tala om allt det som hände – och inte hände – efteråt.

Massor av unga människor genomled förfärliga trauman och tvingades dessutom efteråt uppleva att de inte blev trodda och/eller förklarades onda. Ansvaret för allt som gick fel lades på de unga medan de som var vuxna  och dessutom utbildade för att hantera svåra situationer – och rimligen borde kunnat avkrävas större professionalitet än att kasta sten, kränka, misshandla och skrämma livet ur tonåringar – förklarades helt skuldfria. Och jag tänker inte bara på de poliser som befann sig ute på gatorna och i alldeles för många fall gjorde ett erbarmerligt dåligt jobb utan även på deras chefer, på journalister som rapporterade helt huvudlöst och på politiker som var alldeles för snabba med att fälla domar och fördela roller. 

Petter Larsson skriver klokt i Aftonbladet om hur nästintill omöjligt det var att ge alternativa bilder av vad som skett: ”Sverige blev under några veckor totalitärt. Jag hittar inget bättre ord. Ett land där bara en verklighetsbeskrivning gällde. Lösenordet för att räknas in bland de goda var att ta avstånd från våldet, en avbön som nådlöst avkrävdes människor som aldrig ens varit i närheten av några kravaller.”

Jag tappade väldigt många illusioner om det svenska samhället då. Och jag var ändå tjugonio då det begav sig. Jag kan bara ana vad detta gjorde med de femton-sextonåringar som utsattes.

Först var det surdegsbröd och nu kommer hemodlade grönsaker på bred front. Vänner som tidigare mycket demonstrativt sagt att odla grönsaker, det tänker jag aaaaldrig göra, skryter nu på facebook om sina pallkragar fyllda med jord och nysådda fröer. I vart och vartannat hus- och hemmagasin kan man läsa att det är dags att byta ut blommor mot grönsaker i rabatterna eller få tips om hur man odlar på fönsterbrädor och balkonger. Alternativpressen gör reportage om hur man kan bryta upp ett eget potatisland i någon av stadens mer undangömda gräsmattor. Kort sagt: grönsaksodling är hett!

För en gammal odlare som jag känns det skönt att inte längre behöva känna sig som en ensam kuf bland sina grönsaker. Jag glädjs åt att fler upptäcker hur kul det är att se det man sått växa och hur gott det är att äta egenodlat. Men jag hoppas också att den nya trenden innebär en större medvetenhet kring mångfald och bevarandeproblematik. I vintras kom nya EU-regler kring vilka frösorter som får säljas på den svenska marknaden. Kort sammanfattat riskerar gamla sorter att försvinna och sorter från andra delar av världen, med samma klimat som vi har, att aldrig hitta hit. Och på global nivå pågår ständigt ett tryck från stora agroindustrier att förbjuda sorter som odlas lokalt, så att de får ensamrätt med sina patenterade grödor.

Nyttan med mångfald på fröområdet blir uppenbart för den som odlar sin egna grönsaker. Prövar man olika sorter märker man snabbt att olika sorter fungerar olika bra. Mikroklimatet, jordmånen och olika växtangrepp är sådant som samspelar och ger varje odlingsplats unika egenskaper. Jag hoppas alla nyfrälsta hobbyodlare kan bidra till att gynna mångfalden genom att våga pröva nya och gamla sorter. Det finns massor av små, kunniga och idealistiska fröfirmor med brett sortiment och föreningar där entusiaster kan byta fröer med varandra. I en värld med nytt klimat i antågande är mångfalden viktigare än någonsin.

Som videokrönika på www.alba.nu