…hävdar Petter Larsson i Aftonbladet att boken Krisen i skolan är. Boken är skriven av Jonas Olofsson, docent i ekonomisk historia och jag har också läst den. I boken driver Olofsson tesen att lärlingsutbildningar och kortare och mer yrkesinriktade gymnasieprogram är bra. Petter Larsson håller inte med, men det gör faktiskt jag, trots att jag vid första bläddring, lite på instinkt, dissade hans bok.

Och ja, jag vet att det här är ett ämne som är väldigt polariserat och att säkert ganska många kommer bli upprörda över den krönika jag skrivit för GP, utifrån boken (inte publicerad ännu, jag lägger ut länk så snart den varit inne). Jag tror nämligen att det på gymnasienivå är bra med fler vägar mot ett yrke och jag tror att det är fel att tvinga läströtta och totalt omotiverade elever igenom ännu mer pluggande. Vi har nio års skolplikt i Sverige och jag tycker det räcker. Idag har vi emellertid i praktiken tolv års skolgång för nästan alla – utan det är det nämligen nästan omöjligt att få jobb.

Om nu skolan under nio år misslyckats med att få eleven sugen på att plugga,  så undrar jag om tre mycket likartade år till i skolbänken är vad som kommer göra susen. Knappast. Fler möjligheter och fler vägar framåt måste öppnas för unga människor när de hunnit bli sexton år. Samtidigt måste mer resurser sättas in tidigare än på gymnasiet för att alla ska kunna utveckla sin fulla potetial och klara av att tänka nytt och bana sig en egen väg i livet (jag tyckte den klyschan var relevant här). Lust, självförtroende och nyfikenhet är självklart mycket bättre vägar mot utbildning än tvång.

Möjligheterna att läsa yrkesinriktade program och få högskolekomptens, som idag, måste emellertid självklart behållas och möjligheter att komplettera och om- och vidareutbilda sig senare i livet byggas ut, inte som nu, dras in. Dagens alltför snäva utbildningsregister får inte ersättas med ett annat, alltför snävt utbildningsregister.

Ja, vi får väl se vad det blir för reaktioner på min krönika.

Min krönika om sambandet mellan neddragningar i förskolan och gängkriminalitet är inne i GP idag.

När denna debattartikel var inne i GP förra veckan tänkte jag att jag skulle läsa rapporten som den byggde på, eftersom några av de fakta som presenterades tydde på att rapporten jämställde ”kunskap” med ”faktakunskap”. Det kändes inte som att den tagit hänsyn till att skolans uppdrag faktiskt är bredare än att så snabbt som möjligt få elever att kunna rapa upp så många korrekta fakta som möjligt. (Somligt kändes emellertid bra att få bekräftat: som att skriftliga prov och läxor inte har någon särskilt positiv effekt ens på faktainbankandet).

Eftersom jag inte haft tid att leta upp Hatties rapport kan jag glädja mig åt att någon annan tagit sig tiden att studera den och tycka till. Claes Nilholm kritiserar på ett klokt sätt rapportens resultat i gårdagens GP. Han kritiserar bland annat just det att studien handlar bara om elevers mätbara faktakunskap och skriver ”Också när det handlar om kunskapsuppdraget kan man vara kritisk mot att fokus ligger på endast kortsiktiga reslutat. (…) Men det jag undrar över är om Sundell m fl menar att vi ska bortse från alla andra mål som i demokratisk ordning beslutats för svensk skola? Och är det då inte problematiskt att Hattie inte redovisar psykosociala effekter av olika sätt att bedriva skolverksamhet?”

Trevligt att skolan här faktiskt debatteras insatta forskare emellan. Det borde rimligen hända mycket, mycket oftare.

Idag har jag en krönika inne i GP, apropå det faktum att SVT:s Det kungliga bröllopet idag börjar sändas. 15 avsnitt om Victoria och Daniels bröllop, med Ebba von Sydow som programledare. Det är så man storknar vid bara tanken, och detta på självaste kvinnodagen.

Något som är intressant med att skriva om ifrågasättande om statskicket eller de kungliga är alla underliga reaktioner man får. På fullaste allvar skriver folk till mig och vill att jag ska sluta kritisera de kungliga eftersom de kan bli ledsna av det (med den logiken ska vi kanske sluta kritisera alla offentliga personer?). Människor lägger fram helt ounderbyggda påståenden om att monarkin är en bra affär för Sverige (hur har de räknat fram det?). Och en och annan anklagar mig för att vara avundsjuk (tron att någon faktiskt skulle kunna vara avundsjuk på Victorias situation kan bara bottna i total okunskap om vad hon faktiskt sysslar med och tvingas utstå i form av totalt kringskuret liv på alla plan). Det är både lite lustigt och lite sorgligt att monarkin bara tycks kunna försvaras med den här typen av argument. För några av tyngre dignitet har jag inte sett till.

Det känns som något av en skymf mot kvinnodagens idé att dra igång den här typen av program just idag.

Hört talas om clickerträning för hundar? Med en liten apparat gör man ett klickljud varje gång djuret gör rätt och systemet bygger på att hunden ska belönas till rätt beteende i stället för att bestraffas när den gör fel. Nu har några lärare kommit på att metoden även fungerar på barn, men då under namnet tagteach, för att inte väcka anstöt.

I senaste numret av magasinet Filter berättar de stolta lärarna hur metoden får barnen att uppföra sig väl och lyda instruktioner. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller vänta nu, var det verkligen lydnad vi skulle träna i skolan?

Att domptera barn är något helt annat än att domptera hundar. Hundar behöver inte lära sig att resonera, fatta avgörande livsval eller demokratiska beslut. De behöver inte kunna visa hänsyn till andra eller bli fungerande samhällsmedborgare. Det behöver människor. Skolan ska utveckla tänkande individer som kan handla självständigt och inte dressera barn till att söka snabb bekräftelse i ständiga belöningar. Så visar också artikeln att när belöningarna upphör eller blir för små så slutar barnen att ”uppföra sig”. Öh, tänkte inte på det.

(Publicerat i LO-tidningen förra veckan).

Den nya skollagen är otydlig, dåligt disponerad, svåröverblickbar och eventuellt grundlagsstridig. Det tycker Lagrådet, skriver tidningen Riksdag och Departement i en artikel. Propostitionen om ny skollag är tänkt att läggas fram i slutet av mars, men kan kanske komma att skjutas fram. Vilket skulle kunna innebära att den inte hinner behandlas under den här mandatperioden.

Om så är fallet får man verkligen hoppas att en eventuellt ny regering tar sig tid att se över och jobba om förslaget.

… har jag skrivit för Pedagogiska magasinet. Klicka på länken under ”artiklar” och bläddra fram till s 58. Det handlar om hur medierna skapat ”sanningar” om skolan, utan att ha särskilt mycket på fötterna (mer än påståenden från tvärsäkra politiker).

I veckan som gick publicerade GP också min text som utgår från Joakim Krantz avhandling, Styrning och mening. I den analyserar han hur de politiskt styrda förändringarna av lärarutbildningen och skolan tas emot och hanteras av de berörda institutionerna.

  Jag inleder:

”Alla människor har gått i skolan och de flesta har förr eller senare också barn och barnbarn i skolan. Det gör skolan som politiskt fält extremt utsatt för opportunism och populism; att göra utspel i skolfrågan blir ett säkert sätt att visa på handlingskraft och väcka uppmärksamhet. Men hur påverkar det lärarutbildningen, vardagen i skolan och själva yrket som lärare?”

Kranz skriver bland annat att läraryrket deprofessionaliseras och byråkratiseras och att lärarna avlägsnar sig från att göra egna bedömningar – utifrån sina yrkeskunskaper – om vad som är bäst för eleverna och i stället styrs mot en undervisning vars främsta syfte är att dess resultat ska vara mätbara.

Tydligen tänker Jan Björklund sätta stopp för förändringar av historieämnet. Jag kan inte säga att jag blir förvånad men jag finner det intressant att han inte kommenterar hur man ska hinna med nutidshistorien och de andra saker som var tänkta att läggas in i ämnet. Tanken med att minska på tiden för antiken och medeltiden var ju att hinna med även vår moderna historia och att lära om hur historia använts i exempelvis politiska syften. Men det kanske inte är så viktigt? Eller ska alltmer stoppas in i skolan och inget någonsin tas bort eller förändras?

Jag finner det också symptomatiskt att lärarutbildningspropositionen döpts till ”Bäst i klassen” – liksom för att extra noga inskärpa hur skolan alltmer kommer att handla om tävlande och eviga jämförelser. Här handlar det inte om att utbilda lärare till goda pedagoger utan att lära dem att seeda fram toppförmågorna. Eller?

Terrorist eller frihetskämpe? Skatter eller skattetryck? Kvinna eller käring? Vårt val av ord säger mycket om vilken inställning vi har till frågan vi diskuterar och med ordens valörer styr vi bilden vi ger.

 Om ordvalens betydelse har Lars Henriksson skrivit en bra krönika i GP idag. Mer specifikt handlar det om missbruket av ordet utanförskap, och om hur många av dem som påstås befinna sig i utanförskap i själva verket måste anses befinna sig i ett innanförskap. Detta innanförskap består av vårt sociala trygghetssystem, som nu monteras ner för att folk ska slippa ”hamna i utanförskap”. Vad ska man då kalla det tillstånd man hamnar i när man faller ur trygghetssystemet – är man då ”utanför utanförskapet”, kanske?

Nu ska förskolan bli mer lik skolan – även de små barnens lärande ska delas in i språk, naturvetenskap, matematik och teknik. Varför, kan man fråga sig. Finns det någon människa som umgåtts med små barn som tror att de faktiskt behöver styras mot pluggande och en falsk indelning av världen i ”ämnen” för att lära sig? Och finns det någon forskning som visar att detta är bra för barnens lärande, för deras emotionella utveckling och deras välbefinnande, eller är detta ett beslut grundat bara i tanken att det ska böjas i tid?

Jag blir in i själen ledsen och orolig över utvecklingen i skolan och barnomsorgen. Vad är det egentligen för människo- och barnsyn vi är på väg att anamma?