… sprids om vad mänskligt beteende är och innebär och ofta hänvisas till ”naturen”, som något slags facit. Problemet är bara att dessa hänvisningar ofta saknar förankring i verklig forskning. Torgny Nordin recenserar biologen Frans de Waals senaste bok, i GP, och visar på att påståenden om människors naturliga egoism och egennyttighet går att ifrågasätta. Han skriver:

”Frans de Waal grundar sin argumentation på forskning, egen och andras, som pekar på att det verkar finnas en djupgående ovilja mot orättvisa bland primater. Det är bokens huvudtema och författaren driver sin tes med hjälp av konkreta exempel på inlevelseförmåga och genuin altruism – samtidigt som han diskuterar hur dessa fenomen kan ha uppkommit.

Slutsatsen är att empati och oegennyttigt handlande förekommer hos många av våra närmaste släktingar och att det följaktligen är något som även ingår i människans biologiska arv – något annat hade varit ytterst osannolikt eftersom vi står varandra så nära. På frågan om hur det är möjligt att det finns goda personer skulle alltså svaret helt enkelt vara att vi är utrustade på det viset.”

Frans de Waal står redan på min att-läsa-lista och jag hoppas att snart få tid att läsa hans böcker.

  Som lärare i historia i en sjundeklass höll jag prov på 1700-talet och på frågan varför det uppstod konflikter mellan adeln och borgarna svarade en flicka: ”Borgarna var sura för att adeln fick dela ut all post.” Jag bläddrade i deras historiebok och kunde konstatera att där stod att ”adeln fick alla höga poster i samhället”.

Då såg jag mest det hela som en lustig historia, medan jag nu ser det som ett typiskt misslyckande för mig som lärare och för den tradition av faktainbankande som rått (och åter är på frammarsch) i skolan. Att det kunde uppstå allvarliga samhällskonflikter för att folk så gärna ville få dela ut posten måste ha framstått som ganska orimligt för denna flicka, ändå kom hon inte på tanken att fråga mig om innebörden utan plitade bara ner det i syfte att få höga poäng. Hon hade inte gjort kunskapen till sin.

 Läs fortsättningen på min artikel, idag i GP, här.

Artikel i Miljöaktuellt. Kan Japan minska sina utsläpp med 25 % till 2020, jämfört med 1990 års nivå så borde Sverige och EU också kunna.

Och så en forskare som vågar ifrågasätta matematikens heliga roll i skolan. Intressant och modigt.

Idag börjar klimatmötet i Köpenhamn. Det känns både spännande och skrämmande. Bestämmer de sig för att rädda världen, låta den gå under snabbt eller låta den gå under lite långsammare? Håhåjaja.

I söndags såg jag på Dokument inifrån, om spelet inför klimatmötet i Köpenhamn, och blev lätt deprimerad och djupt bekymrad. Utsikterna att nå resultat som verkligen gör skillnad ser ganska dystra ut. Något förvånande fick jag också lära mig att Kanada är det land som varit sämst på att leva upp till sina åtaganden sedan Kyotomötet. I stället för att minska sina utsläpp har de ökat dem med 26 procent. Även George Monbiot skriver intressant och klargörande om detta på sin blogg. Kanada är alltså de nya (och inte så nya heller, tyvärr) miljöskurkarna i världen. Deppigt.

Igår hade jag för övrigt en krönika i GP om lärare i England och Frankrike, som börjat gå samman och protestera mot den förda skolpolitiken. Jag ser fram emot något liknande här i Sverige.

Idag är min recension av Cecilia Åses bok om monarkin inne i samma tidning.

Så har Stora journalistpriset delats ut och jag är mycket lättad över att Newsmill inte fick något pris. Skrev följande igår, men fick inte iväg det:

I kväll kommer stora journalistpriset att delas ut och en av de nominerade till priset som ”Årets förnyare” är debattsajten Newsmill. Om Newsmill vinner priset medför det att ”förnyelse” är överordnat ”god journalistik” när man väljer pristagare. Helt visst innebär Newsmill något nytt, men hade priset som Årets förnyare inom, säg, krogvärlden kunnat gå till en kock som skapat den innovativa rätten ”Gruspaj med hundbajs” (bortsett då från att rätten redan är uppfunnen av Nej-trollet i Inger Edelfeldts Ja-trollet och Nej-trollet)? Knappast.

När det gäller journalistik tycks emellertid gruspaj med hundbajs vara tillräckligt åtminstone för att bli nominerad, vilket känns ganska obehagligt redan det. Vi får väl se hur det går ikväll, om det blir en seger för förnyelsen eller för den goda journalistiken. Läs gärna Ali Esbatis artikel om Newsmill i Aftonbladet.

Jo, jag vet att inte allt på Newsmill är trams eller snaskigheter och att det går att hitta både genomtänkta inlägg och kloka analyser men den genomsnittliga nivån befinner sig ändå nånstans i höjd med en gruspaj.

Barnboksrecension av mig själv i GP idag (har inte det minsta med Newsmill att göra, alltså).

Går det att öppna skolan för kontakter med näringslivet men ändå hålla den reklamfri? Det beror kanske bland annat på hur man deifinierar begreppet reklam. Om man bjuder in representanter för ett företag för att berätta om behovet av språkkunskaper i arbetslivet är det självklart underförstått att de ska använda det egna företaget som positivt exempel. Men är exponering av företagets reklamkampanjer eller utdelade anteckningsblock där det står “VAGABOND” med stora svarta bokstäver över framsidan okej?

 Dem jag pratar med på Bläshammar skola tycker att det känns oskyldigt, och det man kanske hålla med om med tanke på all reklam tonåringar ändå översköljs med från andra håll. Men vilka kommersiella krafter har vi egentligen rätt att utsätta barn och unga för via en av få samhällsinstitutioner som faktiskt har pliktkaraktär (skolan är den ena, värnplikten den andra). Det är vi som tittar på reklamen som är värda något för företaget som köper reklamplats. Så sett är det vi som är till salu. Bör våra barns tid och uppmärksamhet verkligen vara till salu i skolan?

Detta är ett utdrag ur min artikel för Pedagogiska magasinet, om sponsrade läromedel och skolans samarbete med näringslivet. Att samarbeta med näringslivet tror jag på många sätt är positivt men det kräver aktiv källkritik och att man diskuterar hur man ska hantera det mått av reklampåverkan som följer med att bjuda in representanter för företag till skolan. Det kräver även att man balanserar upp företagsbesöken med samverkan också med andra samhällsinstitutioner, som myndigheter, föreningslivet och olika samhällsengagerade organisationer.

I samma nummer av Pedagogiska magasinet finns på s 11 också en mycket intressant artikel om hur lärare i Frankrike börjat organisera sig i olydnad mot de reformer som Sarkozys regering drivit fram och som de anser vara bakåtsträvande.

Det här var ju intressant – Dagens Arena, om strängare regler om öppenhet kring vilka som ger pengar till de politiska partierna. Ser fram emot att få veta mer om vilka som finansierar Sverigedemokraterna.

Recension av af Kleens bok om adeln i GP idag.

Jag skriver bland annat:

”Författaren dricker kaffe ur silverkannor med grevar och baroner och pratar godsdrift, skatteregler, arvstvister och rättvisa och han konstaterar att det är intressant att familjer som i många fall är extremt sammansvetsade ekonomiskt ofta har det sämre ställt med de sociala banden – barnen skickas till internatskolor där de får en ny familj i lärare, husmödrar och klasskamrater. Han besöker också internatet Lundsberg där nästa generation ädlingar skaffar sig värdefulla kontakter och fostras till ledare, tryggt avskiljda från dem som ska ledas.”

Annars ägnar jag just nu mesta tiden åt ett par längre artiklar om den norska skogen, för tidningen SkogsEko. I Norge får man göra precis vad man vill med sin skog. Vilket inneburit att många inte gör något alls. Bra för mångfalden, dåligt för ekonomin. Men nu är det andra bullar på gång.

Jag har just läst färdigt Björn af Kleens bok Jorde de ärvde, om adeln och fideikommissystemet i Sverige (för recension i GP). Mycket intressant läsning. Trots att jag skrivit en hel del om det absurda i att Sverige fortfarande är en arvsmonarki så har jag varit ganska okunnig om det likaledes absurda fideikommissystemets fortlevande.

På sin blogg skriver Björn af Kleen om boken och reaktionerna på den. Den verkar sälja bra och det är också intressant. Det är helt välförtjänt för boken är mycket läsvärd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det är som lockar så många till läsning. Till dels är det alldeles säkert ett äkta intresse för fideikommisserna och det politiska runt att ha en privilegierad överklass som särbehandlas positivt men jag tror det finns (minst) två orsaker till. Dels är det faktiskt ganska många människor i Sverige som levt/lever i samhällen som domineras av ett storgods och alltså har ett personligt intresse av att läsa om dem och dels finner många något kittlande i att läsa om överklassen. Precis som med kungafamiljen i skvallerpressen – åhå och jaha minsann, de bråkar och blir ledsna och skiljer sig de med.

Boken belyser hur som helst något som jag tycker är mycket talande för överklassen i Sverige, nämligen hur stora bidrag går till att upprätthålla dessa människors livsstil – i flera fall trots att de inte ens behöver dem utan sitter på enorma förmögenheter. Där kan man alltså snacka om bidragstagare.