Nu har min artikel om den flummige Jan Bjorklund varit inne i Aftonbladet. Sjalv befinner jag mig i Jamtland, underligt nog med tillgang till amerikansk laptop, darav bristen pa prickar over somliga bostaver. Har kan man i a f  lasa min artikel. Dagen hefter hade Martin Aagard en bra artikel om synen pa fusk i skolan, i samma tidning.

Dom mot konstnären Anna Odell har fallit och rätten kom fram till att hon är skyldig. Och återigen blir det ett himla liv. Inte om psykvården, tyvärr, utan återigen om huruvida det var rätt att åtala henne eller ej. Jag tror att Anna Odell har kommit åt en mycket öm punkt – nämligen hur vi behandlar människor som vi vet/tror eller anser vara psykiskt sjuka. Och som så ofta när man rotar i något som vi vanligtvis inte låtsas se så urartar debatten till en pseudodebatt. Just nu  skiter jag i både Anna Odell, hennes konstverk och domen mot henne men vill gärna läsa/se fler granskningar av svensk psykvård. Må de vara utförda av konstnärer, journalister eller andra.

En annan debatt som också urartat till en pseudodebatt är det så kallade Israelbråket (eller är det Aftonbladetbråket det ska kallas?). Medan hundratals väderkvarnar nu vevar på om antisemitism, pressfrihet och fanatism undrar jag själv mest hur det egentligen var med den uppsprättade man som Donald Boström faktiskt hade tagit ett foto av. Om det nu så vore att detta är ett helt unikt fall och att inga andra liknande underliga ”obduktioner” utförts så hade det ju likväl varit intressant att få någon förklaring till just detta fall. Jag kan väl inte vara den enda som fortfarande undrar varför i hela friden han sprättades upp och vem eller vilka som låg bakom. Borde det inte ligga i staten Israels intresse att lägga åtminstone något litet av all sin energi på att reda ut det?

Varför är det så få journalister som granskar skolpolitiken kritiskt? Jag har skrivit krönika om den slappa skolbevakningen, för GP:s kultursida.

…intresserar mig bara mer och mer. För att förstå varför världen ser ut som den gör är kunskaper i ekonomi helt oumbärliga. Att förstå vem som tjänar pengar på att något sker är en viktig motor för att förstå varför det sker. Niall Fergusons bok I pengarnas tid, som jag recenserar i GP idag, är väl kanske inte den bästa bok om vad pengar är och hur finansvärlden funkar som jag har läst men den ger en och annan pusselbit som kan vara användbar.

När man pratar respekt i skolan tycks de flesta avse att elever ska lyda lärare. Lydnad och respekt är emellertid inte synonymer och verklig respekt förutsätter ömsesidighet. Om det har journalisten Thomas Lerner gjort en fin artikel i DN. I den får språkröret Maria Wetterstrand och känstnären Lars Lerin berätta om lärare som betytt mycket för dem. Själv minns jag med värme min engelskalärare på högstadiet som var genuint intresserad av både oss elever och av sina ämnen och hon ansträngde sig för att vi skulle ha roligt på lektionerna.

I stället för att ägna sig åt detta eviga hackande på skolan borde fler journalister göra som Lerner som i en hel serie på DN:s Insidan lyfter fram duktiga lärare som förmår bjuda på sig själva och skapa engagemang hos eleverna.

I GP skriver pedagogikprofessorn Bengt Persson att pedagoikforskarna måste ta mer plats i skoldebatten. Som framgår av mina artiklar i GP i juli så är vi helt överens på den punkten och det gör mig glad att fler nu börjat föra fram den åsikten.De de pedagogiska forskarna måste organisera sig och protestera mot den galna skolpolitik som nu förs. Och medierna måste vakna till liv och börja ifrågasätta och kritiskt granska skolpolitiken och ge utrymme åt dem som verkligen begriper sig på undervisning och lärande, inte bara åt dem som gapar högst om att det är kris i skolan och att allt blir bättre bara lärarna får beslagta elevernas mobiltelefoner.

… är ett förhållningssätt jag aldrig kunnat begripa mig på. Om bland annat det har Cecilia Verdinelli skrivit en utmärkt krönika i GP. Vad är det för fel på alla dessa gaphalsar som tycks tro att den som skriker högst eller är mest aggressiv också är den som har mest rätt?Har det aldrig föresvävat dem att de kan ha tokfel trots att ingen säger emot och att andras tystnad beror just på att de är aggressiva och inte på att de har rätt?

Hmm, alldeles nyss störde jag mig på att en krönikör jag annars gillar (i en annan tidning) på sista tiden mest hemfallit åt ostrukturerat gnäll. Jag har en idé om att själv skriva fler texter som handlar om konstruktiva lösningar och inte bara återger problemen. Det verkar som om jag börjar dåligt men snart ska det bli andra bullar. Nu är min semester slut och jag har massa roliga jobb på gång!

Forskning blir allt viktigare som underlag för politiska beslut, men vem bestämmer vilken sanning som ska gälla? Vad händer med samhällsdebatten om de med mest kunskaper inte vill eller vågar delta? Och vad gör det på sikt med forskningen i sig?

Pedagogikprofessorn Ingrid Pramling Sameulsson är upprörd. Ledande politiker vill inte ta till sig skolforskarnas resultat och följden blir en politik som inte bygger på forskning utan på lösa antaganden om hur lärande fungerar. Det borde göra vilken skolforskare som helst stridslysten men när hon förra våren försökte dra med sig kollegorna på ett upprop eller en debattartikel så var ingen villig att vara med.

Läs hela texten på GP:s kultursida.

Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, jantelagar och rädsla att förlora status tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat. Men det behövs uppryckning också på mediesidan om forskarnas medverkan i media ska bli meningsfull.

I början av maj kontaktar jag en forskare som jag hoppas kan hjälpa mig att hitta intervjupersoner i ett känsligt ämne. Forskaren har ägnat trettio år åt den typ av människor jag söker. Efter några dagar får jag svar: hon kan inte kan hjälpa mig. Argumenten hon för fram känns ganska tunna och tonen mer än antyder att det snarare handlar om brist på lust än på möjlighet att hjälpa. Jag mejlar igen och förklarar så artigt jag kan vad det är jag vill ha hjälp med och varför jag kontaktat just henne men hyser litet hopp om att få svar och får det heller inte.

Som enskild händelse är detta knappast något att fästa vikt vid men ser man mönstret finns anledning till viss oro. Den stora merparten av mina kontakter med forskare är mycket positiva men det förekommer ändå alldeles för ofta att forskare är ovilliga att svara på frågor, snäser av med att alla svar finns i deras avhandling eller försöker styra upplägg i artiklar och det är en erfarenhet jag tycks dela med de flesta journalister som regelbundet intervjuar forskare. Vad bottnar denna ovilja, och ibland rena fientlighet i? Och vad får den för konsekvenser?

Fortsättningen kan man läsa på GP:s kultursida.

För GP har jag recenserat en intressant doktorsavhandling i sociologi  – om hur självhjälpsböcker och -TV-program uppfostrar kvinnor i underkastelse. Läs här.