…. men inte visste jag att han var så här rolig! Hans debattartikel för DN är verkligen stor komik. Han försöker alltså få det till att ”vanliga svenssons” (som han tycks anse ha sig total koll på) är förtryckta av en slags radikal elit (som aldrig pekas ut i verkliga personer utan bara nämns som kollektiv).

Han skriver: ”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Nä, det är just det – de flesta ger faktiskt blanka fan i vad akademiker vid Lunds universitet pysslar med eller vad konstkritikerna skriver på kultursidorna och påverkas också av det extremt lite. De har varken tid eller särskilt mycket anledning att förhålla sig till ”alla konstigheter” eftersom det har mycket liten direkt inverkan på deras liv. Däremot påverkas så gott som alla människor i Sverige av vad politiker som Göran Hägglund gör om dagarna. Att han då utmålar sig själv som en ”svensson” och någon diffus radikal vänster som de verkliga makthavarna i Sverige, det är lite skrämmande. Men samtidigt ganska komiskt.

Heja Göran Hägglund! Fortsätt göra bort dig, det är så kul!

… är grunden för en lyckad undervisning. Något jag tycker är oerhört kul är att få lyfta fram positiva exempel och visa att det finns bra skolor och kloka lärare och skolledare som har förstått vikten av att anpassa undervisningen till varje enskild elev, och dessutom lyckats genomföra sådan undervisning i praktiken. I senaste numret av tidskriften Impuls har jag hälsa på i en sådan gymnasieskola i Tanum. Om den kan man läsa här.

Nu har min artikel om den flummige Jan Bjorklund varit inne i Aftonbladet. Sjalv befinner jag mig i Jamtland, underligt nog med tillgang till amerikansk laptop, darav bristen pa prickar over somliga bostaver. Har kan man i a f  lasa min artikel. Dagen hefter hade Martin Aagard en bra artikel om synen pa fusk i skolan, i samma tidning.

Dom mot konstnären Anna Odell har fallit och rätten kom fram till att hon är skyldig. Och återigen blir det ett himla liv. Inte om psykvården, tyvärr, utan återigen om huruvida det var rätt att åtala henne eller ej. Jag tror att Anna Odell har kommit åt en mycket öm punkt – nämligen hur vi behandlar människor som vi vet/tror eller anser vara psykiskt sjuka. Och som så ofta när man rotar i något som vi vanligtvis inte låtsas se så urartar debatten till en pseudodebatt. Just nu  skiter jag i både Anna Odell, hennes konstverk och domen mot henne men vill gärna läsa/se fler granskningar av svensk psykvård. Må de vara utförda av konstnärer, journalister eller andra.

En annan debatt som också urartat till en pseudodebatt är det så kallade Israelbråket (eller är det Aftonbladetbråket det ska kallas?). Medan hundratals väderkvarnar nu vevar på om antisemitism, pressfrihet och fanatism undrar jag själv mest hur det egentligen var med den uppsprättade man som Donald Boström faktiskt hade tagit ett foto av. Om det nu så vore att detta är ett helt unikt fall och att inga andra liknande underliga ”obduktioner” utförts så hade det ju likväl varit intressant att få någon förklaring till just detta fall. Jag kan väl inte vara den enda som fortfarande undrar varför i hela friden han sprättades upp och vem eller vilka som låg bakom. Borde det inte ligga i staten Israels intresse att lägga åtminstone något litet av all sin energi på att reda ut det?

Varför är det så få journalister som granskar skolpolitiken kritiskt? Jag har skrivit krönika om den slappa skolbevakningen, för GP:s kultursida.

…intresserar mig bara mer och mer. För att förstå varför världen ser ut som den gör är kunskaper i ekonomi helt oumbärliga. Att förstå vem som tjänar pengar på att något sker är en viktig motor för att förstå varför det sker. Niall Fergusons bok I pengarnas tid, som jag recenserar i GP idag, är väl kanske inte den bästa bok om vad pengar är och hur finansvärlden funkar som jag har läst men den ger en och annan pusselbit som kan vara användbar.

När man pratar respekt i skolan tycks de flesta avse att elever ska lyda lärare. Lydnad och respekt är emellertid inte synonymer och verklig respekt förutsätter ömsesidighet. Om det har journalisten Thomas Lerner gjort en fin artikel i DN. I den får språkröret Maria Wetterstrand och känstnären Lars Lerin berätta om lärare som betytt mycket för dem. Själv minns jag med värme min engelskalärare på högstadiet som var genuint intresserad av både oss elever och av sina ämnen och hon ansträngde sig för att vi skulle ha roligt på lektionerna.

I stället för att ägna sig åt detta eviga hackande på skolan borde fler journalister göra som Lerner som i en hel serie på DN:s Insidan lyfter fram duktiga lärare som förmår bjuda på sig själva och skapa engagemang hos eleverna.

I GP skriver pedagogikprofessorn Bengt Persson att pedagoikforskarna måste ta mer plats i skoldebatten. Som framgår av mina artiklar i GP i juli så är vi helt överens på den punkten och det gör mig glad att fler nu börjat föra fram den åsikten.De de pedagogiska forskarna måste organisera sig och protestera mot den galna skolpolitik som nu förs. Och medierna måste vakna till liv och börja ifrågasätta och kritiskt granska skolpolitiken och ge utrymme åt dem som verkligen begriper sig på undervisning och lärande, inte bara åt dem som gapar högst om att det är kris i skolan och att allt blir bättre bara lärarna får beslagta elevernas mobiltelefoner.

… är ett förhållningssätt jag aldrig kunnat begripa mig på. Om bland annat det har Cecilia Verdinelli skrivit en utmärkt krönika i GP. Vad är det för fel på alla dessa gaphalsar som tycks tro att den som skriker högst eller är mest aggressiv också är den som har mest rätt?Har det aldrig föresvävat dem att de kan ha tokfel trots att ingen säger emot och att andras tystnad beror just på att de är aggressiva och inte på att de har rätt?

Hmm, alldeles nyss störde jag mig på att en krönikör jag annars gillar (i en annan tidning) på sista tiden mest hemfallit åt ostrukturerat gnäll. Jag har en idé om att själv skriva fler texter som handlar om konstruktiva lösningar och inte bara återger problemen. Det verkar som om jag börjar dåligt men snart ska det bli andra bullar. Nu är min semester slut och jag har massa roliga jobb på gång!

Forskning blir allt viktigare som underlag för politiska beslut, men vem bestämmer vilken sanning som ska gälla? Vad händer med samhällsdebatten om de med mest kunskaper inte vill eller vågar delta? Och vad gör det på sikt med forskningen i sig?

Pedagogikprofessorn Ingrid Pramling Sameulsson är upprörd. Ledande politiker vill inte ta till sig skolforskarnas resultat och följden blir en politik som inte bygger på forskning utan på lösa antaganden om hur lärande fungerar. Det borde göra vilken skolforskare som helst stridslysten men när hon förra våren försökte dra med sig kollegorna på ett upprop eller en debattartikel så var ingen villig att vara med.

Läs hela texten på GP:s kultursida.