Den 6 april är det 20 år sedan folkmordet i Rwanda bröt ut. Under ett par månader dödade en del av befolkningen minst 800 000 människor ur en annan del. Lik staplades på hög och floden Kagera proppades igen av kroppar. Går det att förstå varför människor gör så avskyvärda saker mot varandra? Han ser vänlig och sympatisk ut på bilderna, mannen som i svensk tingsrätt dömts för folkmord i Rwanda, och vars mål nu är under prövning av Svea hovrätt. Sedan han kom till Sverige 1999 har han arbetat för FN och olika hjälporganisationer. I april och maj 1994 sköt han in i folkmassor med maskingevär och slog ihjäl människor med hjälp av tillhyggen. Han var en trettiosexårig universitetslärare när han enligt samstämmiga vittnesmål deltog i massakrer i och runt staden Kibuye i västra Rwanda. Som dömd för folkmord är han unik i Sverige men i Rwanda var han bara en bland hundratusentals förövare. Går det att förklara deras agerande? I boken Machete Season. The killers in Rwanda speak låter den franske journalisten Jean Hatzfeld tio av dem komma till tals. När han träffar dem sitter de fängslade efter att ha erkänt sitt deltagande i massakrerna runt Nyamata i södra Rwanda. Vi vill gärna tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda människor men dessa män framstår i samtalen med Hatzfeld som alldeles vanliga, med högst normala behov, önskemål och drömmar. Det är vad de gjort som är extremt. Männen berättar sakligt hur de samlades varje morgon och eldade upp sig inför dagens jakt. Sedan gav de sig ut och svingade macheten mot vuxna och barn som gömt sig i träsken. Dödandet sköttes på normala arbetstider och på kvällen åt och drack mördarna gott tillsammans. Machete season är inte bara en djupt obehaglig utan också en mycket ovanlig bok. De böcker som handlar om förövare är en droppe i havet jämfört med dem som handlar om offer. Men hur intressanta, skrämmande och sorgliga offrens berättelser än är så kan de aldrig ge förståelse för varför de blev offer. Förklaringarna ligger hos förövarna. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin bok The roots of evil försökt att reda ut vilka samhälleliga och mänskliga processer och omständigheter som kan resultera i folkmord och han ger ”svåra livsomständigheter” som främsta förklaring. Svåra situationer framkallar ett behov av en syndabock – någon eller några (en inhemsk minoritet eller ett grannland) att skylla olyckorna på. Rwanda var 1994 ett fattigt land där diskriminering och även återkommande massakrer som ofta gått helt ostraffade förbi. Vi- och domtänkandet var mycket starkt och motsättningarna mellan de båda stora folkgrupperna tutsi och hutu hade en lång historia som kraftigt underblåsts av kolonialmakten Belgien. Fattiga, marginaliserade män var lätta att styra in mot hat och våld när de gavs grupptillhörighet och en fiende. Men också välbärgade och väletablerade människor deltog i dödandet. Fler orsaker än svåra livsomständigheter måste sökas. Ju rigidare ett samhälle är desto större är risken. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Ju mindre vana vid förändringar och nytänkande desto sämre hanterar ett samhälle och dess enskilda medborgare påtvingade förändringar. Aggressionsnivån varierar också mellan olika kulturer. Vissa samhällen är mer aggressiva än andra, beroende på vad man gått igenom tidigare men också på grund av olika acceptans för våld som konfliktlösningsmetod. De förklaringar Hatzfelds informanter ger till sitt eget beteende handlar om gemenskap, om tillfredsställelse i att göra ett jobb väl och om rädsla för att frysas ut, men också om blind lydnad: ”vi fick oss arbete tilldelat och vi utförde det”, ”vi hade blivit lärda att alltid lyda och vi fick en order.” Den 25-årige Pancrace förklarar för Hatzfeld att dödande är något svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Agerar man på myndigheternas order och känner sig manad från olika håll, då tar man itu med uppgiften utan oro. Rwanda var inte ett land i kaos utan tvärtom mycket välorganiserat när folkmordet bröt ut. Dödandet av 800 000 människor på bara några månader hade inte varit möjligt utan snabb och välordnad distribution av macheter och en jakt orkestrerad av myndigheterna.Rwanda var dessutom, precis som Hatzfelds informanters förklaringar antyder, ett starkt hierarkiskt samhälle. Lydnad sågs som en självklar dygd. En överlevande från folkmordet berättar för den amerikanske journalisten Philip Gourewitch (återgivet i hans bok Vi vill upplysa er om att vi kommer dödas i morgon tillsammans med våra familjer): ”I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter.” Det krävdes inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde för dem som blev dödade: ”Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.” I avhandlingen Understanding the polarization of responses to genocidal violence in Rwanda försöker freds- och konfliktforskaren Theogene Bangwanubusa förklara vad som gjorde att folket i två intilliggande byar i Rwanda hanterade påbuden om folkmord på helt olika sätt. Medan invånarna i kommunen Murambi deltog förblev grannkommunen Giti en oas av normalitet i en öken av vansinne. Innan jag börjar läsa hoppas jag få veta att det var civilkurage som ledde invånarna i Giti att på humanistiska grunder sluta sig samman mot våldet. Bangwanubusa har ingen sådan solskenshistoria att leverera. Han visar i stället hur lydnad var en viktig faktor både för att folkmordet utfördes i Murambi och för att det inte fick fäste i Giti. De lokala ledarna i Murambi uppmuntrade folkmordet medan ledarna i Giti gjorde vad de kunde för att avvärja det. Invånarna i Giti var lika oskyddade mot att dras in i våldet som invånarna i Murambi. De var lika lydiga. Bangwanubusa menar att mönstret av lydnad var detsamma i Rwanda som i Tyskland före andra världskriget. Barn fostrades i familjen till absolut underkastelse och kunde bli ivägkörda från hemmet om de var olydiga. Om olydnad inte existerar som ett alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller andra ledare utraderad. Det är möjligen sant att vi föds fria men i samma ögonblick som vi fötts börjar insocialiseringen i ett samhälle där ingen står fri från föreställningar om vad det innebär att vara människa och del av samhället. Också i Sverige sitter vi fast i en väv av normer och i ett socialt system som redan från det att vi är mycket små inpräntar i oss att det i varje situation finns de som bestämmer och de som lyder. Lydnad premieras även här. Socialpsykologen Leon Festinger har dessutom visat att människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Vi är i praktiken lydiga men hyser vanföreställningen att vi handlar autonomt och i överensstämmelse med vår egen moral. Samtidigt är vår hjärna så funtad att den låter oss bedöma en handlings värde utifrån om vi själva utfört den eller ej. Det vi gjort bedömer vår hjärna som ett riktigt handlande. Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Nio av tio av Hatzfelds informanter hatade inte tutsier innan massakrerna började men de dödade ändå. Först efter att vi behandlat andra människor illa börjar vi att se ner på dem – som ett rättfärdigande – och det som innan upplevdes som fel känns nu rätt. Ofta när man pratar om riktigt grova övergrepp människor emellan så framställs de som utslag av en ondska som inte går att förstå. Många socialpsykologer har visat att det visst går att förstå. Bristen på förklaringar beror inte på att sådana inte går att hitta utan på en ovilja att förstå. Vi önskar hålla det onda långt borta från oss själva och vare sig behöva se oss som potentiella offer eller – än mindre – som möjliga förövare. Vi är rädda att få veta saker om oss själva och vårt eget samhälle om vi börjar rota i de psykologiska orsakerna till sådant som förintelsen eller folkmordet i Rwanda. För vad händer om vi verkligen tar in att inga radikala skillnader finns mellan oss och de macheteförsedda hutuerna i Rwanda eller de tyskar som angav sina judiska grannar? Vår värld blir en osäker plats och våra jag diffusa och opålitliga. Oviljan att begripa det onda får politiska och samhälleliga konsekvenser. Det får betydelse för hur vi uppfostrar våra barn, hur vi hanterar kriminalitet och hur vi upprättar vårt skolsystem. Det påverkar vilken utrikespolitik vi för och hur vi hanterar sociala problem i samhället. Att förstå är inte detsamma som att ursäkta eller förlåta. Att förstå är en nyckel till att förhindra att liknande övergrepp sker igen. Det är ett faktum att vi människor är mycket starkt styrda av de grupper och omständigheter vi hamnar i och de förväntningar som ställs på oss. Om vi hade vuxit upp i Tyskland under 1930- och 40-talen eller i Rwanda på 1990-talet är det allra troligast att vi, likt de människor som befann sig på plats, lyssnat till verkliga eller självutnämnda auktoriteter och lärt oss att acceptera folkmord som en nödvändighet för samhällets bästa. Hjältarna är få, medlöparna många, många. Samtidigt sitter vi alla inne med potentialen att göra motstånd och hjälpa våra medmänniskor. Från alla krig och konflikter finns också berättelser om människor som begår hjältemodiga handlingar – som de lokala ledarna i rwandiska Giti. Vi kan träna oss till ett mer självständigt och hjälpande beteende genom att öva upp vår empati och vårt civilkurage. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utan inne i varje människa.
Författare: Eva-Lotta
20 år sedan folkmordet i Rwanda – vad kan vi lära?
Idag gör jag ett gästspel i DN, med en essä om folkmordets psykologi.
På söndag är det 20 år sedan folkmordet i Rwanda bröt ut, med resultatet att minst 800 000 människor dödades, inom loppet av bara några månader.
”Han ser vänlig och sympatisk ut på bilderna, mannen som i svensk tingsrätt dömts för folkmord i Rwanda, och vars mål nu är under prövning av Svea hovrätt. Sedan han kom till Sverige 1999 har han arbetat för FN och olika hjälporganisationer. I april och maj 1994 sköt han in i folkmassor med maskingevär och slog ihjäl människor med hjälp av tillhyggen.
…
Vi vill gärna tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda människor men dessa män framstår i samtalen med Hatzfeld som alldeles vanliga, med högst normala behov, önskemål och drömmar. Det är vad de gjort som är extremt. Männen berättar sakligt hur de samlades varje morgon och eldade upp sig inför dagens jakt. Sedan gav de sig ut och svingade macheten mot vuxna och barn som gömt sig i träsken. Dödandet sköttes på normala arbetstider och på kvällen åt och drack mördarna gott tillsammans.
…
Att förstå är inte detsamma som att ursäkta eller förlåta. Att förstå är en nyckel till att förhindra att liknande övergrepp sker igen. Det är ett faktum att vi människor är mycket starkt styrda av de grupper och omständigheter vi hamnar i och de förväntningar som ställs på oss. Om vi hade vuxit upp i Tyskland under 1930- och 40-talen eller i Rwanda på 1990-talet är det allra troligast att vi, likt de människor som befann sig på plats, lyssnat till verkliga eller självutnämnda auktoriteter och lärt oss att acceptera folkmord som en nödvändighet för samhällets bästa.”
Hur svårt kan det vara?
Majoriteten av svenska folket, även bland de borgerliga väljarna, om jag fattat rätt, är emot vinstutdelning i välfärden, så varför går inte fler partier ut och säger att det är vad de vill jobba för?
Är de rädda att förlora den månghövdade väljarskaran ”riskkapitalister som investerar i omsorgsbranschen”? Tar de i hemlighet emot stora kampanjbidrag från dem? Finns det en hemlig milis som trakasserar politiker som är emot vinstutdelning i välfärden? Vad är problemet?
Det är ju för sjutton öppet mål för den som vill förbjuda vinstutdelning i välfärden!!! Kom igen nudå, politikerna, ni klarar det, sparka in den!
Kungen blev en naken kejsare
I många år har Jan Björklund varit skoldebattens och skolpolitikens okrönte konung. Likt en despotisk lejonhanne har han legat oåtkomlig på sin klippa och rutit ut nya direktiv lite som det fallit honom in. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Björklund fortsätter pytsa ut tvärsäkra påståenden och tillsätta pseudoutredningar i jämn takt, som han alltid gjort. Den senaste tiden har det bland annat handlat om ett nytt skolforskningsinstitut, en utredning om ordning och reda (Björklund visste att berätta att allt nu var föräldrarnas fel, innan utredaren ens startat) och en utredning om tidigare betyg.
Men något nytt har börjat hända. Plötsligt blir han kritiserad och ifrågasatt, inte bara av vänsterpartiet, skolforskare och en och annan skoldebattör utan också av allianskollegor och en del borgerliga ledarskribenter (Expressens Anna Dahlberg skrev nyligen en lysande artikel om hur regeringen missbrukar utredningsväsendet och att Björklund är värst: ”Vad utredningen ska komma fram till är ofta klart från början. Utredarens uppgift blir snarare att hitta goda argument till den politik som förs än att ta fram ett nytt, oberoende kunskapsunderlag”). Också nyhetsjournalisterna har börjat läsa på och ställa kritiska frågor.
När reportern Johan Zachrisson Winberg i Rapport häromdagen ställde hårda frågor till Björklund om hans förslag att sänka betygsstarten till fjärde klass förvandlades kungen i stället till en naken kejsare. Som svar när Winberg pressade honom om hur forskningsstödet ser ut för tidigare betyg var det bästa svar Björklund kunde åstadkomma att ”nästan hela världen har betyg i sina skolor”. Det blir allt mer uppenbart att ”kunskapsskolan” byggts på lösa antaganden snarare än ”forskning och beprövad erfarenhet”.
Jan Björklunds ovilja att lyssna på dem med kunskap, eller ens vänta in vad hans egna utredningar har att säga, börjar till sist slå tillbaka på honom själv. Är jag skadeglad? Jo, jag erkänner att en del av mig faktiskt är det. Björklund har inte bara varit klantig och envist ignorant utan också ofta arrogant och nedlåtande, mot lärare, mot elever och mot alla som kommit med högst relevanta invändningar och frågor. Men mest är jag lättad. Både hans barnsyn och hans kunskapssyn har givit anledning att förskräckas och eftersom jag ofta är ute på skolor för att göra reportage så vet jag att genomslaget för strafftänkande och mätfixering på en del håll varit stort. Det tar antagligen några år att städa upp efter Jan Björklund men kanske går det nu att i alla fall ana möjligheter till verklig skolutveckling någonstans vid horisonten.
Demokrati är bra – också för barn
Även om högerextrema krafter just nu tar allt mer makt och utrymme i det offentliga rummet så är majoriteten för att Sverige ska vara demokratiskt fortfarande förkrossande. Demokratin som ideal lever; de flesta vuxna människor tycker att det är självklart att allas röster är värda att höras, och att man bör ha möjlighet till inflytande både i samhället och på jobbet. Men när det kommer till barn och unga är tongångarna ofta andra.
Barninflytande och skoldemokrati tycks fortfarande vara svåra områden att hantera för många vuxna.
Tankarna om demokratiskt inflytande för barn avfärdas med att sådant hör det flummiga 70-talet till – men idéerna är faktiskt mycket äldre än så. Olika långlivade projekt på området har förekommit åtminstone sedan 1800-talet och under 1900-talets första hälft var självstyrelse ett livligt omdebatterat men också omhuldat begrepp i svensk skoldebatt.
Ett ställe där det prövades i praktiken var Norra Latins sommarhem, som öppnade redan 1938 i Stockholms skärgård. Sommarhemmet tog emot pojkar i två omgångar under sommarlovet. Om hemmet och dess många deltagare har pedagogikforskaren Joakim Landahl skrivit en innehållsrik bok som fått titeln Stad på låtsas. Sommarhemmet arrangerades nämligen som ett miniatyrsamhälle med stadsfullmäktige, egen brandkår, egen sjukstuga, radio, tidning och mycket annat som hör en fungerande stad till. Landahl har intervjuat deltagare från olika tidsperioder och grävt i arkiven, där det finns relativt mycket dokumentation, vilket sammantaget ger en både bred och djup bild av vad Norra latins sommarhem stod för och betydde för dem som vistades där.
Pojkarna fick verkligen på många områden ta stort ansvar. De plåstrade om varandra i sjukstugan, ansvarade för nattvakteri – som bland annat innebar att hjälpa de yngre pojkar som fick hemlängtan eller behövde gå upp och kissa – och vara med och snickra och laga byggnader och båtar. Sommarhemmets stadsfullmäktige fick vara med och ta beslut även om viktiga saker. Samtidigt var en av avsikterna med självstyrelse att ansvaret för disciplinen skulle axlas av pojkarna. I den idén rymdes, också på Norra Latins sommarhem, att äldre elever skulle ha rätt att styra över yngre och utdöma olika sorters straff, medan de grundläggande reglerna bestämdes av vuxna. Barnen fick alltså vara med och upprätthålla systemet men hade mycket begränsade möjligheter att delta i formandet av det. Under alla år hade sommarhemmet samma föreståndare, Sigge Bruce, och hans mångbottnade framtoning, som lekfarbror, demokratiförespråkare och despot, skänker hela projektet en ambivalent framtoning. Det fanns gränser, om än lite otydliga, för hur mycket pojkarna hade att säga till om och straffskalan som användes var godtycklig och ofta orättvis och hård. Det förekom till exempel aga och ganska långa instängningar i fängelset (bastun). Självbestämmandet var så kringgärdat och snöpt att det inte förtjänar att kallas fullt demokratiskt. I lite för hög utsträckning tycks systemet ha syftat till att göra pojkarna anpassliga och få dem att ta över ledarnas värderingar. De flesta av Landahls informanter har emellertid mestadels ljusa minnen och återkom som gäster på sommarhemmet under flera år. De berättar om både lek och allvar som utvecklade dem och som demokratiexperiment är sommarhemmet ändå oerhört intressant.
Ett annat och liknande system inrättades av den polske barnläkaren Janusz Korczak på hans barnhem i Warszawa under 1900-talets första hälft. Också där hade barnen mycket ansvar och bland annat publicerade de en egen tidning (som gavs ut som bilaga till en vanlig dagstidning) och hade ett parlament och en domstol. Till skillnad från Norra Latins domstol var barndomstolen i Warszawa främst inriktad på att skapa förlåtelse och straffen handlade om gottgörelse, inte hämnd. Det förekom inget våld på Korczaks barnhem och resonemang var en mycket viktig beståndsdel i hans, och den övriga personalens, samspel med barnen. Barnen tycks på allvar ha fått vara med och fatta beslut om det mesta som rörde vardagen på barnhemmen.
På Summerhill School i England gick man ännu längre. Summerhill startades 1921, med tanken att skolan ska anpassas efter eleverna, inte tvärtom. På internatskolan, som fortfarande existerar, är allas röster lika värda, elevers såväl som lärares, och alla viktiga beslut fattas på gemensamma stormöten. Eleverna väljer själva om de vill gå på lektionerna eller ej, barn anses lära sig bäst om det sker av fri vilja. Klasserna är åldersblandade utifrån elevernas nivå. Summerhill har fått mycket kritik för att ha varit mer inriktad på barnens sociala utveckling än deras akademiska men i den senaste statliga inspektionen, gjord 2011, fick skolan och dess elever bara goda omdömen på alla områden, även de kunskapsmässiga.
Att elever lär sig bättre om de tas på allvar som samhällsvarelser och medborgare visar moralforskaren Lawrence Kohlbergs experiment i USA på 70-talet. På två skolor byggde han upp liknande organisationer som på Summerhill och kunde visa att eget ansvar och demokrati i praktiken inte bara gjorde eleverna bättre rustade för att resonera kring moral utan också mer empatiska och hjälpsamma, mindre benägna att använda droger och begå brott och inte minst högre presterande och mer benägna att söka vidare till högre utbildning efter high school.
För den som vill lära sig mer om skolor som arbetat demokratiskt med sina elever i en svensk kontext kan jag också rekommendera att kika på Viggbyholmsskolan i Täby och Experimentgymnasiet i Göteborg (ingen av dessa finns kvar längre) eller de nutida Fridaskolorna i Västsverige eller någon av de Reggio Emiliaskolor som finns i Sverige. Också en del skolor som arbetar utifrån idéer om entreprenöriellt lärande ligger långt framme på detta område.
Unga människor ifrågasätter idag auktoriteter. Det är bra, om de möts av vuxna som kan fungera som ledare utifrån sina kunskaper och erfarenheter och ge relevanta svar. Den som fått träning i att ta ansvar för sig själv och för samhället och det sammanhang de befinner sig i, har också fått erfarenhet att veta hur man ifrågasätter på rätt sätt, och skaffar sig kunskaper för att fatta kloka beslut. När skolans form och skolans innehåll samspelar med varandra är elevers självbestämmande och ifrågasättande en tillgång, inte ett hot. Precis som för vuxna är demokrati och inflytande även för barn något bra.
Som essä i Arbetet i dag. Även med fina bilder.
Om att ge, och känna sig otillräcklig.
Idag köpte jag en kasse mat till en tiggare. Hon blev glad och jag blev glad för att hon blev glad. Vi människor mår bra av att ge och hjälpa andra. Vi mår samtidigt dåligt av att leva i ett ojämlikt samhälle. Jag går sönder lite varenda gång jag möter en tiggare och den där matkassen dövar bara för stunden, för både henne och mig. Det borde inte vara så här!
Jag vill gärna bli tagen i anspråk och göra insatser för andra, och jag vill gärna att andra gör saker för mig, men jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om det där givandet och mottagandet inte handlade om människors absoluta basbehov utan om grädden på moset. EU-val stundar och jag hoppas verkligen att en röst på rätt parti kan göra skillnad för dem som har det allra sämst ställt i Europa.
FSC – miljömärkningen som inte fungerar
För några veckor sedan förlorade IKEA:s dotterbolag Swedwood sitt ryska FSC-certifikat eftersom de avverkar urskogar i Karelen. Uppdrag granskning gjorde ett reportage om missförhållandena redan för två år sedan. I programmet uttalade sig representanter för ryska FSC: ”Vi kan inte skydda varje skog. Om vi skulle skydda varje gammalt träd skulle vi behöva stänga. Inga företag skulle använda sig av FSC. Så realistisk är alltid en kompromiss.”
Men till sist blev alltså kompromissandet ohållbart.
Också i Sverige kompromissas det friskt när det kommer till skogen och miljön. Lite för friskt för många. De svenska miljöorganisationerna har lämnat FSC-samarbetet en efter en och kvar är numera bara WWF och Sveriges ornitologiska förening.
Fram till nyligen hade inte ett enda svenskt skogsbolag blivit av med sitt FSC-certifikat, trots dokumenterat stora problem och brister inom skogsbruket även på certifierad mark. Men så, för några veckor sedan, kom beskedet att Bergvik skog – Sveriges största privata skogsägare med 2,3 miljoner hektar skog – fick sitt certifikat indraget. Det borde givit eko i svensk nyhetsrapportering men jag har bara hittat en handfull inslag och artiklar. Inte heller blev det någon nyhet när FSC:s anlitade certifieringsbolag, Det norske veritas, mildrade straffet till en tummetott. Företaget förlorar bara sitt certifikat för ett litet område i Dalarna, och bara tillfälligt.
Det är lätt att gnälla över att det avverkas regnskog eller urskog i andra länder (utom när IKEA är inblandat, då blir det märkligt tyst) men när det kommer till vårt eget skogsbruk tycks svenska medier ganska ointresserade av att våra små kvarvarande naturskogar fortfarande avverkas, mångfalden minskar och en tredjedel av avverkningarna inte når upp till lagens miljökrav. Den svenska självgodheten på skogsområdet saknar allt fog men tycks mycket svårutrotad.
Svenska FSC har av sina kritiker kallats för greenwashing och det är lätt att instämma. Ett miljömärkningssystem som överges av miljöorganisationerna och där skogsbolagen har mest att säga till om är inte värt namnet. Vill skogsbolagen skryta med en riktig miljömärkning skulle de behöva lämna FSC helt och hållet och låta dem med verkliga miljöambitioner bestämma kriterierna för att bli certifierad. Men det kommer knappast hända så länge granskningen och kritiken av vad som sker med våra svenska skogar är så återhållen.
Fotnot: FSC är en internationell organisation där miljörörelser, sociala rörelser samt skogsbolag tillsammans arbetar med märkning av skogsbruk och träprodukter. Den svenska grenen har skapat sina egna kriterier för certifiering.
Som krönika i GP igår
Allt är föräldrarnas fel?
Mycket vass och bra ledare i Expressen, om hur regeringen missbrukar utredningar. Björklund är värst. Skribenten Anna Dahlgren skriver:
”Det var knappast en slump att utredningen om kommunaliseringen, med sitt anklagande finger riktat mot Socialdemokraterna, hann färdigställas redan i februari. Den bredare utvärderingen av 90-talsreformerna som IFAU har fått i uppdrag att göra – där även det fria skolvalet och friskolereformen ska utvärderas – blir dock inte färdig förrän i december, det vill säga tre månader efter valet. Kan man tänka sig.
I veckan fick så gamla fackbasen Metta Fjelkner i uppdrag att utreda problemen med ordning och reda i skolan. Och mot alla odds hinner utredningen bli färdig redan till den 31 juli.
…
För Björklund passar det dock som hand i handske. Bara någon veckare senare ska han hålla sitt traditionella sommartal och kommer att ha manuset klart. Skolans problem är kommunaliseringen och kaoset i klassrummen. Det är ju vad Björklund har sagt i alla tider! Om det inte vore för sossar, -68 och slappa föräldrar skulle den svenska skolan blomstra.”
När jag kollade på Björklunds presskonferens om ordningsutredningen så slogs jag själv av hur han nu säger att man måste sluta skylla på lärarna (vem var det nu som började?) och att vi nu måste inse att även föräldrarna har ett stort ansvar. Det är alltså inte lärarnas fel längre utan föräldrarnas. Vi föräldrar ska lära våra barn veta hut, så det blir ordning i skolan. Björklund själv har så klart inget ansvar. Trots att vi presterade bra på Pisa när han tillträdde men nu bara presterar sämre.
Nej, jag menar inte att allt är Björklunds fel, men han har verkligen ingen anledning att peka finger åt något håll alls. Och visst är det underligt att han vet att berätta att det är föräldrarnas fel med ordningsproblemen i skolan, redan i n n a n hans nya utredare ens börjat sitt arbete?
Mycket fin recension i tidningen Dagen idag!
Snart är det ett år sedan min bok Resan från mörkrets hjärta kom ut men fortfarande dyker det upp någon recension då och då. I tidningen Dagen skriver recencenten idag:
”Trots sitt mörka anslag skulle jag vilja säga att det här är en ljus bok, en bok fylld av livsviktig kunskap, och en bok som alla utan undantag borde läsa. Hultén skriver begripligt om svåra saker, hon benar upp psykologiska experiment, analyserar krigserfarenheter och skriver om skolans roll – allt med samma glödande entusiasm. Jag tror att hon har skrivit en av förra årets viktigaste fackböcker.”
Får man ifrågasätta ADHD?
När jag för något år sedan recenserade en bok om ADHD så fick jag flera mejl från läsare som hade synpunkter. Någon menade att jag påstått att ADHD inte finns (vilket jag inte gjort), några att jag skrivit att ingen ska få medicineras för ADHD (vilket inte heller stämmer med vad jag skrev). Några som hörde av sig var i stället glada över att jag ifrågasatte sådant som har med diagnosticeringen att göra – och berättade att de arbetat med barn som fått ADHD-diagnos och som fått hjälp att komma tillrätta med sina problem – diagnosen ”försvann”.
För inte så länge sedan blev det rabalder angående en krönika i DN, där skribenten Nathan Shachar var oerhört kritisk inte bara till medicineringen mot ADHD utan också mot diagnosen som sådan. Många blev upprörda och det är, med tanke på textens oförsonlighet och hårda ton, begripligt. Nathan Shachar påstods också gå scientologernas ärende med sin kritik. Scientologerna driver nämligen en kampanj mot ADHD-medicinering. Det bidrar så klart ytterligare till att göra ämnet till minerad mark.
Så här tänker jag: ADHD finns eftersom verkliga människor upplever verkliga svårigheter. Mediciner är ibland till stor hjälp för människor med ADHD-diagnos. Det är samtidigt nödvändigt att ifrågasätta både kriterierna för diagnosen, hur diagnosticeringen går till och vilka behandlingar som erbjuds. Det är inte en tumör det handlar om, utan människors personlighet, och många av kriterierna för diagnosen har visat sig vara lätta att blanda ihop med social omognad som växer bort med ålder och normal social träning. Barn som föds någon av årets tre sista dagar löper t ex 39 gånger högre risk att få en ADHD-diagnos än barn födda de tre första dagarna på året – dvs att de barn som är yngst i sin årskurs har extremt mycket lättare att ”drabbas” av ADHD än de barn som är äldst. Det borde säga oss något om osäkerheten i diagnosticeringen.
I en väldigt fin dokumentärfilm, som just nu visas på SVT Play, får man följa en grupp danska barn i en specialklass. Filmen heter Jag hatar ADHD och visar hur personalen i gruppen tar hjälp utifrån för att skaffa sig kunskap och hur personal och föräldrar arbetar tillsammans för att hjälpa barnen att ta kontroll över sina svårigheter. En rörande och hoppingivande film eftersom den tar barnens perspektiv och visar hur mycket kraft det finns i hur vi bemöter barn och hur vi arbetar med att anpassa deras omgivning.
Eva-Lotta Hultén 