Med ett långt reportage om Kävlingeskolan i Skåne inleder Zaremba idag en granskning av den svenska skolan. Som vanligt när Zaremba skriver är det suggestivt och välskrivet, som vanligt ganska hårdraget. Att Kävlingeskolan har problem och har haft dåliga ledare under många år är helt riktigt återgivet men i sin iver att skildra problemen bryr sig Zaremba aldrig om att försöka reda ut vad som faktiskt är problem och vad enskilda personer tycker är problem.

 Ett par gånger refereras till att lärare på skolan inte fått be eleverna ta av sig huvudbonader. Det framställs på ett sådant sätt att man som läsare liksom ska rysa och förstå hur hemskt det är på skolan. Men ingenstans finns någon förklaring till VARFÖR eleverna måste ta av sig om huvudet. För att de lär sig bättre utan mössa? För att de ska lära sig lyda och veta hut?

Varför det är så hemskt med temaarbeten och grupparbeten – som också underförstås  – blir heller aldrig klargjort. Zaremba gör sig också löjlig över att det funnits de i Kävlingeskolans historia som tryckt på vikten av att göra undervisningen rolig, att annat än faktakunskaper har betydelse och att barn behöver arbeta ämnesövergripande. 

För mig blir det efter en stund tydligt att Kävlingeskolans problem består av flera olika delar: brist på resurser, brist på adekvat ledning och bristande vilja hos medarbetare att låta skolan utvecklas och förändras. Men för Zaremba tycks inget behov av nytänkande och förändring inom skolans värld vara nödvändig. Bara lärarna tillåts jobba som de gjorde förr så blir allt bra. Kunskap är enkelt mätbar, sorterbar i fack och förmedlas bäst av en auktoritär typ som vet att man lär sig sämre med mössan på.

Här kan man läsa en av Kävlinges politikers intressanta kommentar till Zarembas artikel.

  Nyligen orsakade Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbning en del rabalder. Den påstods nämligen underkänna alla existerande skolprogram mot mobbning. Efter att ha läst kan jag konstatera att det är en ganska extrem tolkning av rapporten som snarare framhöll att alla program innehöll både effektiva och ineffektiva moment. Det som kan vara värt att rikta blicken mot är snarare vad några av de fungerande tillvägagångssätten lär barnen, utöver att uppföra sig väl.

Delar av vissa program riskerar att i sig själva fungera kränkande. Som Farstametoden som förespråkar att mobbare ska hanteras genom överrumplingssamtal där två vuxna ställer eleven mot väggen. Jag betvivlar inte att effekten kan bli att mobbningen upphör. Vem vill bli utsatt för obehaget med ett plötsligt och enskilt samtal om dumma saker man gjort? Men om sådana grepp används oförsiktigt riskerar man att barn lär sig att det är okej att kränka andra om man själv sitter på mest makt.

De metoder som verkar i behavioristisk anda riskerar i sin tur att lära barnen att man ska vara lydig för att få belöningar eller undvika bestraffningar. Det goda uppförandet blir en yta utan förankring i egna värderingar. Vad händer då om barnet i andra sammanhang hamnar under en auktoritet som uppmuntrar till våld och trakasserier? Eller senare själv hamnar i en maktposition, utan att ha fått insikter om vad mobbning gör med andra människors självkänsla?

I Skolverkets studie Diskriminerad, trakasserad, kränkt? som kom 2009 konstaterade man att mobbning och kränkningar är kopplade till samhälleliga normer om vad som är normalt och vad som är avvikande. Det kan handla om sexualitet, etnicitet, kön eller handikapp. Hierarkier skapas utifrån dessa föreställningar men eleverna är vanligtvis inte medvetna om det. För att komma tillrätta med trakasserier och mobbning behöver pedagogerna synliggöra normerna och skapa utrymme för reflektion och diskussion.

Ett normkritiskt perspektiv är något som genomsyrar hela undervisningen och medför att ett maktperspektiv alltid finns med. Vilka normer gäller och vad medför det för maktfördelningen i ett samhälle, en grupp eller en relation? Vem eller vilka ges tolkningsföreträde? Vilka ses som normala och vilka som avvikare, och på vilka grunder? Ett sådant förhållningssätt kräver mer än att skrämmas eller dela ut belöningar men har rimligen större chanser att ge goda långsiktiga effekter – utan biverkningar i form av oreflekterad underkastelse eller föreställningar om att makt ger rätt.

Som krönika i GP idag.

Igår hade GP en replik på Dahlströms infama debattartikel, mycket väl skriven av Cecilia Chrapowska. Hon granskar varje siffra i första artikeln och hittar inga belägg för någon av dem. Visserligen ökar den psykiska ohälsan bland unga men långt ifrån så mycket som påstods av Dahlström.

Att den psykiska ohälsan ökar bland unga är illa men inget blir bättre av överdrifter och tvärsäkerhet byggd på lösa antaganden. Vi bör förutsättningslöst försöka ta reda på orsakerna och vilka som är de bästa lösningarna. Att det skulle bero på att föräldrarna arbetar mer nu är förr är i alla fall inte särskilt troligt eftersom Chrapowska visar att detta inte stämmer.

Här har Påskuppropet samlat ett antal länkar till berättelser om människor som drabbats illa av de nya reglerna i sjukförsäkringen. En diger och sorglig lista och ett monument över hur illa vi behandlar människor i Sverige idag.

… om könsroller som gång på gång på gång kan presenteras som nyheter eller hett debattstoff gör mig bara såååå trött. I dagens GP släpps åter Annica Dahlström loss att fritt fantisera kring kvinnor, män och könsroller. Denna gång i sällskap med en man som undertecknar i egenskap av industriell ekonom och greenpeaceaktivist. Man förstår att det inte stod en rad forskarkollegor till buds som medundertecknare precis.

Ingenstans i artikeln några ordentliga hänvisningar till var de hittat grund för sina påståenden och många underliga slutsatser utifrån undermåliga data.

Det finns främst en anledning till att Annica Dahlström släpps fram i debattfora och det är att hon alltid väcker känslor. Att hon vräker ur sig idiotiska saker som att flickors mattekunskaper är kopplade till storleken på deras bröst blir liksom en merit i mediesammanhang där debatten i sig är viktigare än relevansen i argumenten och där lögner inte spelar så stor roll. Och så får man liksom börja om och börja om och börja om med debatten  för den höjer sig liksom aldrig så värst långt över fotknölsnivå när sådana som Dahlström tillåts lägga in bränset.

Sista avsnittet av SVT:s Klass 9A sändes igår. Serien har fått mycket kritik för att vara förnedrings-TV och jag instämmer. Att göra dokusåpa av en massa människors vardag och utsätta dem för en närgången granskning av så känsliga saker som kunskapsnivå och yrkesutövning är nog snudd på omöjligt utan att också kränka några av dem som skildras.

TV-dramaturgin i en dokusåpa bygger på att det ska finnas motsättningar, tydliga vändpunkter och problem att kretsa kring. Jag har ibland tyckt att det varit obehagligt att se hur Stavros Louca snällt varit med och ”gjort TV” genom att exempevis utlova att sluta som lärare om inte han kunde höja en elev till VG på två timmar (extremt oseriöst att som lärare gå in i en undervisningssituation med sådana förutsättningar) eller genom att sucka och stånka öppet över matteläraren Johnnys tillkortakommanden. Så gör ingen god pedagog – vare sig det är barn eller vuxna man ska undervisa.

Men samtidigt har jag följt serien med intresse. Jag har tyckt om idén att skildra att alla lärare kan utvecklas med rätt guidning. Programmakarna har varit mycket skickliga på att visa att alla elever har potential att lyckas och att de tycker om att lära sig, om förutsättningarna är de rätta. Alla, både lärare, ”superpedagoger”, rektor och elever, tycks ha gått in i projektet med de bästa intentioner. Serien har givit goda chanser för ökad förståelse för att god undervisning handlar minst lika mycket om att bygga relationer som om att kunna förmedla ett ämnesinnehåll. Jag tror att den delvis har kunnat fungera folkbildande kring skolfrågor. 

Min främsta invändning (om man bortser från de alltför närgånga och kränkande scenerna) rör de snäva ramar som serien hållit sig inom.  Målet för vad som skulle åstadkommas var satt från början: höga betyg – inte mer demokratiska människor med större förmåga att känna empati eller lust att arbeta för en bättre värld. Och formerna för skolan ifrågasattes aldrig: varje ämne prydligt sorterat för sig, i tydligt avgränsade arbetspass på fasta tider och utifrån ett uppifrån beslutat innehåll. Det finns gränser för hur långt man kan nå med en sådan skola.

Thomas Holmqvist tilläts visserligen lyfta fram att det också finns sociala mål för skolan att arbeta med och Gunilla Hammar introducerade eleverna för litteratursamtal där de fick analysera och reflektera kring skönlitteratur. Men i stort sett gav serien intryck av att det som räknas är faktakunskaper och att skolans existensberättigande ligger i att producera människor som lätt kan få arbete senare i livet. Skolans demokratiuppdrag, att skolan också ska förmedla kunskaper om hur man mår bra, fungerar i grupp, blir kreativ, lär sig ifrågasätta – allt detta hamnade i skymundan för Arkimedes princip och rättstavning. Synd.

I söndags var jag med när filosofipedagogen Liza Haglund höll filosofisamtal med barn, på Södra teatern i Stockholm. Oerhört intressant! Jag blev väldigt imponerad över hur kloka, djupa, avancerade tankar barnen tänkte tillsammans. Ska skriva reportage om detta för Fritidspedagogen – lägger länk när den varit inne. Jag kommer också referera lite till detta i en text för GP, om att uppgradera tänkande och reflektion i skolan.

Och så fick jag tips om denna artikel, om ett experiment i USA där man lät ett antal elever forma sin egen utbildning – med fantastiskt resultat. Jag blev lycklig av att läsa.

När min dotter började förskoleklass i höstas såg jag till att engagera mig i skolans föräldraförening. Det är en ganska aktiv förening som har möte en gång per månad, med rektor och en eller två personalrepresentanter närvarande. Det känns bra att ha lite koll på vad som händer på skolan och kunna ställa frågor.

Vi i föräldraföreningen har också dragit igång ett än så länge ganska blygsamt samarbete med andra föräldraråd och föreningar och vi har nu skrivit en debattartikel till lokaltidningen Bohusläningen. Den senaste veckan har de gjort en utmärkt granskning av situationen på fritids i kommunen och bland annat gjort en intervju med kommunens grundskolechef – som gav ganska skrämmande svar på reporterns frågor.

Debattartikeln är troligen inne i morgondagens tidning och det ska bli intressant att se vad det blir för respons på den. Om någon som läser detta vill vara med i vårt föräldranätverk – vi är öppna för alla som har barn i Uddevallas skolor – så mejla mig så lägger jag till er på vår mejllista: evalottahulten@gmail.com

En utredning om kommunaliseringen och de fria skolvalen ska tillsättas – utmärkt! Det var reformer som genomfördes utan större konsekvensanalyser.

När jag som femtonåring började kalla mig feminist var jag ganska ensam om det. Det var 80-tal och inte precis feminismens årtionde. Jag hade ganska vaga begrepp om vad feminism var för något. I min värld syntes inte skymten av någon kollektiv kamp och att kalla mig feminist var nog mest någon slags personlig plattform att stå på: ‘ jag vet att jag är smart och jag tänker inte låta någon trycka ner mig’, typ.

I själva verket lät jag mig naturligtvis tryckas ner en hel del. Om man är femton år och heterosexuell så blir det lätt så. Jag blandade en kaxig attityd med en hel del svassande och nervösa fnitter. Och höll alltemellanåt på att gå sönder av att inte få ihop mina ideal med mitt beteende eller mina personliga strävanden.

På gymnasiet blev det både lättare och svårare. Jag träffade fler tjejer som var medvetna och stridslystna, även om jag inte precis rörde mig i några revolutionära kretsar. Men det fanns en och annan som också kallade sig feminist. Killarna skulle minsann inte få tro att de hade ensamrätt på att definiera världen och ta all plats. Jag sparkade – ofta ganska ofokuserat – åt lite alla möjliga håll, men var i alla fall inte längre ensam. Jag började bli medveten om och kunde bearbeta mitt eget kvinnoförakt, det som fått mig att fnysa åt tjejer som lät killarna tafsa på dem (jag klippte ju till, det kunde väl de också göra?) eller som inte tog för sig. Jag började förstå och se helt nya saker. Som att männen alltid framställdes som norm och kvinnor som någon slags avvikelse i våra skolböcker och som att det mest var kvinnor som förändrade sig och anpassade sig i relationer.

Först så småningom började jag också läsa på mer. 1991 började tidskriften Bang komma ut och det var en aha-upplevelse att läsa texterna i den. Idag fyller de tjugo år och Bang blev en startpunkt för min mer bildade feminism, en första väg in i alla de stridsskrifter, böcker och organisationer som drivit jämställdheten framåt under, faktiskt, flera hundra år.

Att vara påläst och ha siffror, forskning och andras kloka argument att luta sig emot var ett viktigt stöd när man inte riktigt kände att man passade in i den traditionella tjejrollen (jag var liksom alltid lite för högljudd, tyckmycken, argsint och platstagande och aldrig särskilt bra på att skratta åt dåliga skämt). Carin Holmberg och Nina Björk blev så småningom husgudar och viktiga inkörsportar till ännu fler viktiga feministiska tänkare. Tillsammans har de berikat mitt liv, hjälpt mig att ta strid, ta plats och ge saker deras rätta proportioner. Och det gäller såväl i yrkeslivet som i privatlivet. Utan dem hade jag kanske blivit galen i stället för konstruktivt arg.

Så här på internationella kvinnodagen vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam mot alla kvinnor (och en och annan man) som lagt tid och engagemang på att bilda sig själva och andra och föra en kamp för jämställdhet. Jag önskar bara att jag själv hade bidragit med mycket mer.