Vissa recensioner är svårare än andra att skriva. Det här är en sådan. Jag tar tjuren vid hornen direkt. Hanne Kjöller är ledarskribent på DN och hon är en av de vassaste pennor vi har i den svenska debatten. Hon vågar vara obekväm, säger alltid vad hon tycker, vilka fiender hon än kan tänkas skaffa sig och är dessutom alltid roligt att läsa. Men ibland är det hon skriver väldigt hårdraget, och vad värre är, ibland är det fel. När man sätter sig till doms över enskilda individer, som Kjöller ofta gör, eller över svaga grupper i samhället, som Kjöller understundom också gör, då är det verkligen inte bra om det blir fel, som i hennes förra, hårt kritiserade bok En halv sanning är också en lögn som kom 2013. Det skapar också ett utrymme för osäkerhet för den som läser eller, som i mitt fall, ska recensera.

Hanne Kjöller har nu skrivit en skarp, ilsken och patosfylld bok om ett mycket viktigt ämne. Den nya boken, En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån, har en mycket omfattande notapparat, de hon porträtterar är alla namngivna och nästan alla händelser hon tar upp går att stödja med olika dokument.

I ett antal reportage berättar Kjöller om poliser som blivit mobbade och trakasserade av sin egen arbetsgivare efter att ha kommit med kritik, protesterat mot oegentligheter eller föreslagit förbättringar. Hon skriver om Tomas Berglund som i en promemoria till sina chefer kritiserade en illa skött mordutredning. Det blev inledningen till ett halvt decennium av svår mobbning, där Tomas Berglunds chefer polisanmälde honom utan att delge för vad (ärendet lades ner), bedömde honom som psykiskt sjuk och beordrade stödsamtal, baktalade honom inför kollegor och vanskötte brottsutredningar eftersom uppgifterna kom från honom. Det handlar också om Birgitta Engberg, internationellt efterfrågad expert på att förhöra barn, som efter en längre tid som lärare på Polishögskolan återvände till Uppsalapolisen, för att placeras som utredare av snatterier och cykelstölder. När hon kritiserade felaktiga ärendehanteringar anklagades hon för att skapa dålig arbetsmiljö och isolerades i ett rum på en militär flygplats, utan kollegor och utan uppgifter. Hennes chefer la mycket stora resurser på att hitta fel i hennes yrkesutövning och polisanmälde henne för dataintrång (ärendet lades ner). När hon efterfrågades från andra enheter som ville rekrytera henne satte hennes chefer käppar i hjulet.

Nio sådana porträtt ger Hanne Kjöller och vissa erfarenheter återkommer. De porträtterade utmålas som psykiskt sjuka och instabila, de förklaras vara illojala och de polisanmäls grundlöst som en del i att bryta ner dem.

Jag har vid några tillfällen själv intervjuat visselblåsare och deras chefer eller kollegor. Jag har ”i förtroende” fått veta att personen i fråga inte mår riktigt bra psykiskt, och fått höra chefer och kollegor gnälla över att visselblåsaren skapar dålig stämning. Att anställda behandlas illa av sin egen arbetsgivare är inte unikt för Polismyndigheten, och jag hade gärna sett att boken erbjudit en utvecklad jämförelse om arbetsmiljöproblem på Polismyndigheten kontra andra arbetsplatser.

Hanne Kjöller pekar ut systemfel inom polisen som orsak. Det saknas vägledning kring hur de ska prioritera sina resurser och det har blivit viktigare att frisera brottsstatistiken än att verkligen uppnå resultat. Samarbetet mellan olika län och olika enheter har varit bristfällig, det finns en utbredd ovilja att förändra eller att lyssna till kritik, var den än kommer ifrån och regeringen har varit för slapp med att utkräva ansvar. ”I denna mylla” skriver Hanne Kjöller, ”spirar lydnadsidealen. Lojalitet är ett begrepp som används flitigt, men som på polisprosa alltid är liktydigt med lojalitet mot den egna organisationen och dess anställda. Aldrig mot uppdraget, allmänheten eller brottsoffer.” Chefer rekryteras utifrån sin lojalitet, snarare än utifrån kompetens att leda och tänka nytt, menar Kjöller. Vilket kan vara en hårdragen slutsats.

Sociologen Micael Björk menar i nyutkomna Den stora polisreformen. Fem arbetspapper att den allmänna bilden av en kåranda med machokultur och slutenhet missar mångsidigheten inom polisen, och utnyttjas för att skapa starkare styrning. För ett år sedan inleddes en omorganisation av svensk polis. Från att ha varit flera självständiga myndigheter slogs de ihop till en. Micael Björk anser att ett av problemen inom polisen varit en alltför stark beslutshierarki och att omorganisationen riskerar att förvärra det, och skapa eskalerande osäkerhet för de anställda. Han vill i stället se möjligheter till ökat ansvarstagande på golvet och bättre ledarskapsrelationer. Polisen behöver också bli bättre på att ta vara på kompetens, och rekonstruera rotelsystemen, och det främjas inte av den nya organisationen, anser han.

Själv är jag inte alls kapabel att avgöra hur systemfelen ser ut eller hur Polismyndigheten bör organiseras, men att det finns stort utrymme för förbättringar tycks i alla fall stå utom tvivel.

Och alldeles oavsett om de problem Hanne Kjöller tar upp är större inom polisen än i andra organisationer måste trakasserier och mobbning av egen personal betraktas som extra allvarligt för en myndighet med våldsmonopol, ansvar för att lösa brott och upprätthålla lag och ordning, och med extraordinära resurser för att kontrollera och påverka människors liv. Det är ytterst obehagligt att läsa hur illa Polismyndigheten handskats med detta enorma ansvar. Kjöllers bitande ironi över slarv, resursslöseri, vanstyre, och totalt ologiska förklaringar till hur medarbetare behandlats blir till balsam för min kokande upprördhet.

Som recension i GP förra veckan.

På gårdagens ledarsida i GP fanns en stor rättelse. Det hör inte till vanligheterna men det var glädjande, och det hedrar skribenten Adam Cwejman att han så förbehållslöst tog tillbaka vad han beskyllt Katrine Marçal för (möjligen kan förbehållslösheten ha att göra med att Marçal själv har rejält medieutrymme att kalla Cwejman för lögnare, men jag uppfattar faktiskt rättelsen som ärligt ångerfull).

Vad handlade då rättelsen om? Jo, Cwejman hade påstått att Marçal skrivit att kulturella skillnader inte spelar någon roll för att förklara sexuella trakasserier och övergrepp. Det hade hon nu inte alls gjort, utan tvärtom varit mycket tydlig med kultur har betydelse. Så det var ju bra att Cwejman rättade sig.

Men det finns någon mycket symtomatiskt över Cwejmans ursprungliga anklagelser. Hävdar verkligen en massa debattörer att kultur inte spelar någon roll? Jag har inte läst någon hittills (men visst kan det finnas en och annan som jag missat). Däremot har en massa människor påpekat att problemet inte är nytt, att förövarna finns också bland etniskt svenska män, och att uppmärksamheten plötsligt blivit förunderligt stor, med tanke på hur tyst det talats om sexuella trakasserier tidigare. Många har ansett att problemet snarare är ett mansproblem än ett kulturellt problem, men det betyder inte att de därmed förnekar att kultur också spelar roll.

Vi måste få plats med nyanserna och tillåtas problematisera en fråga utifrån fler parametrar än en. Kultur spelar roll, kön spelar roll, social status och utbildning spelar troligen också roll. Inget blir bättre av att vi målar in människor i hörn och hittar på extrema åsikter åt varandra.

Bra, klargörande och nyanserad artikel av Dick Sundevall: https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/46921-rasisterna-krop-fram-ur-sina-halor/

Det har pratats mycket om ”mörkning” de senaste dagarna. Polisen påstås ha mörkat att det skedde sexuella trakasserier och övergrepp på en festival i Stockholm, och medier har anklagats för att mörka att med invandrare kommer en mer konservativ och nedvärderande kvinnosyn än den rådande i Sverige.

”Mörka” är kort för ”mörklägga”, som enligt Svenska akademins ordbok betyder ”söka hindra att ngt blir allmänt bekant, hemlighålla (ngt)”. Tror någon på fullt allvar att polisen aktivt kommit överens om att försöka hindra att det kommer ut att det skett övergrepp? Det vore väl i så fall extremt naivt av dem. Polisen har ju inte informationsmonopol och i fallet med stockholmsfestivalen så hade festivalledningen dessutom redan själva gått ut och berättat att de hade problem (vilket bland annat diskuterades i SR i samband med festivalen). En klok fältassistent nyanserar bilden av vad som hände på We Stockholm. Han konstaterar också att det knappast var hemlighållet.

Tror jag då att det är som insatsledaren sa i DN, att de ibland undviker att säga som det är för att de inte vill spela SD i händerna? Ja, sådant händer säkert ibland. Men ska det kallas ”mörkning” (och är det alltid relevant att publicera etnisk härkomst på förövare, eller är det mer relevant vilket kön de har)? Och mer specifikt: är det i så fall ”mörkning” som skett i detta fall?

Polisen valde att säga att allt var lugnt på festivalen. Om de ville hemlighålla att just invandrarkillar betett sig illa hade det väl varit mer logiskt att säga att det förekommit problem på festivalen men undvika att berätta att det handlade om killar med invandrarbakgrund? Eftersom festivalledningen själv gått ut och berättat var det ju redan känt att trakasserier och övergrepp förekom. Polisen kan knappats välja att ”mörka” något som media eller andra redan rapporterar om och diskuterar.

Hade vi kallat det ”mörkning” om alla förövarna varit etniskt svenska? Som många kvinnor i alla åldrar nu börjat rapportera så har vi blivit utsatta för trakasserier också av svenska killar och män – det tycks alltså vara ett ganska utbrett problem bland män över huvud taget. Borde inte polisen då konstant gå ut och rapportera om att det sker övergrepp och trakasserier mot flickor och kvinnor, och medierna ivrigt rapportera? Eller är det så att detta är så vanligt att det liksom inte ansetts vara något anmärkningsvärt? Ramaskriet om ”mörkning” uppstod först när några hävdade att det bara var män med utländsk bakgrund som betett sig illa.

Nej, polis eller traditionella media kan inte mörka något som redan är ute via sociala medier. Om det skrev Ulrika Knutsson en mycket bra krönika i GP igår. Hon skriver bland annat ”Det existerar inte längre något nyhetsmonopol, alltså kan ingen mörka någonting alls. Detta är glädjen med en fri cyberrymd. Sanningen är fri. Tyvärr är även lögnen fri som fågeln, och problem uppstår också när media inte kan mörka lögnen eller attraktiva halvsanningar.”

Att en del män från andra länder tar med sig värderingar och en kvinnosyn som är mer nedvärderande än generellt i Sverige har för övrigt diskuterats, stötts och blötts mycket flitigt också i gammelmedia under många år. Inte så värst ”mörkat” alltså.

Vi bör vara försiktiga med vilka ord vi använder. ”Mörkning” är ett ord som borde användas betydligt mer sparsamt än de senaste dagarna.

F d Sveaskogshöjdare har kommit fram till samma sak som vi gjorde i boken Skogspraktikan (som snart trycks i en andra upplaga): kalhyggesbruk är dåligt även ur ekonomisk synvinkel!

Det har gått så långt att jag numera blir förvånad när jag kan läsa om något annat än problemen med invandring på GP:s ledarsida.

Samtidigt blir jag allt mindre förvånad över alla publicerade ogenomtänkta, substanslösa krönikor fulla av förnumstiga plattityder och saker som redan sagts tusen gånger, som det gärna pushas för på förstasidorna.

Och så ser jag att en hög GP-chef skryter om hur mycket mer GP-artiklar numera delas på nätet. Ja, men VAD är det som delas, av vilka, och varför? 

Det är fint att många svenskar bekymrar sig för att regnskogarna skövlas. Det vore fint om fler svenskar kunde bry sig om att också våra våra egna skogar skövlas.

Skogsstyrelsen konstaterar nu i en rapport att Sverige inte kommer klara miljömålet Levande skogar. Tänk om vi kunde göra lite mer än att bara rycka på axlarna åt det? Det är inte bara oljepalmer och eukalytus på Borneo och i Brasilien som odlas i stora plantager som skapats efter att de naturliga ekosystemen avlägsnats. Också svensk gran odlas i plantager. Men eftersom vi är så vana vid det, och gillar att betrakta oss svenskar som rationella, så tror vi att det måste gå till så. Det måste det inte.

Som det konstateras i artikeln:

”Peter Westman [WWF] säger avslutningsvis att det finns en schablonbild inom svenskt skogsbruk att vi är duktiga på att ta generell hänsyn vid skogsbruk:

– Men det har visat sig att vi inte alls är bättre än alla andra. Tvärtom finns det många länder som är bättre på att ta vara på sina skogar än vad vi är.”

1800 skogsarter är rödlistade, det vill säga hotade eller starkt hotade. Vi måste lägga om våra skogsbruksmetoder!

En självklar tvåsamhet kan lätt förbytas i kvalfylld osäkerhet. I kortromanen Misstag i Moskva, skriven i slutet av 60-talet och nu för första gången utgiven på svenska, berättar Simone de Beauvoir om Nicole och André som har levt med varandra i decennier. Deras relation är väl inarbetad och de känner varandra utan och innan. Men när det kommer till känslor finns ändå utrymme för ett stort mått av osäkerhet. De älskar fortfarande varandra men på ytan är de svalt vänliga och båda känner tvivel på den andras kärlek.

Romanen utspelas under ett antal veckor då de är på besök hos Andrés vuxna dotter Mascha i Moskva. Nicole längtar hem till Paris men på grund av en kommunikationsmiss förlänger André ändå deras vistelse och Nicole blir rasande. Vilket i sin tur gör André rasande. Nu väcks all osäkerhet och alla gamla oförrätter till liv, de vältrar sig i självömkan, grämer sig båda över vad de offrat för den andra och planerar ett nytt liv som ensamstående.

De Beauvoir pendlar mellan Andrés och Nicoles perspektiv och ger med små detaljer en rörande bild av hur lätt det går fel i samtal där starka känslor är inblandade, viktiga saker utelämnas och mycket förväntas underförstås. Den skälvande världen ersätts emellertid åter av fast mark när Mascha lotsar dem tillbaka till varandra.

I förbifarten får de Beauvoir, genom samtalen som förs mellan Nicole, André och Mascha, sagt en del om befängd sovjetbyråkrati, materiella begär som inte förträngs så lätt och ett klasslöst samhälle som inte alls är klasslöst. Denna tunna bok innehåller också en hel del funderingar kring vad det innebär att börja bli gammal och vad det gör med kropp, självförtroende och värderingar.

Misstag i Moskva är en elegant liten roman om relationer, politik och åldrande, i fin översättning av Helén Enqvist.

Recension i GP.

Enskilda sverigedemokrater har flera gånger uttalat att när de bara kommer till makten så ska de minsann börja styra vad medierna får rapportera och misshagliga journalister ska förlora sina jobb. Sånt går alltid att avskriva med att det inte är SD:s officiella politik.

Men SD arbetar samtidigt hela tiden på att flytta fram gränserna. Nu ville de hindra ett antal stora medier att bevaka deras landsdagar (gissningsvis med tanken: ”om vi utestänger dem så måste de börja skriva snällare om oss, så de får komma nästa gång”).

Den här gången fick de backa. Sverige var ännu inte moget för att låta ett parti styra medierapporteringen riktigt så här grovt. Men bara att de fortsätter försöka med sånt här borde ge alla vettiga människor rysningar. De som inte får rysningar kan inte ha tänkt färdigt.

Önskar att jag bara kunde tänka: Vad kul att det blev Svetlana Aleksijevitj!” utan att samtidigt också tänka ”Hurra, en kvinna!” Men riktigt där är vi ju inte än.

Jag är hursomhelst alldeles lycklig över att det litterära reportaget får pris i år! En fantastisk och viktig genre, som man läser både för språket, för berättelserna och för att lära sig något. Jag har ännu inte läst någon av hennes böcker (ska genast ta itu med det) men älskade hennes krönikor i GP, som hon skrev i många år.

Jag blev oerhört förtjust i Jonas Hassen Khemiris tidigare böcker (gillade även pjäsen Jag ringer mina bröder, som jag tyvärr bara läst, inte sett). Han kombinerar humor, psykologi och samhällskritik  på ett alldeles, alldeles underbart vis och jag blev väldigt glad över uppdraget att recensera hans nya bok för GP.  Så här skrev jag:

En ung man, Samuel, är död. Han har kört alldeles för fort och kraschat in i ett träd. Kanske var det självmord, kanske bara en olycka. Samuel var en person som ständigt försökte fylla på sin erfarenhetsbank, men han var också olycklig. Flickvännen hade gjort slut, vännerna svikit och samma dag som han dog hade hans mormors hus förstörts i en brand som Samuel på sätt och vis var ansvarig för. Han hade låtit huset förvandlas till ett boende för människor som behövde gömma sig men projektet hade vuxit över huvudet på honom.

I Allt jag inte minns låter Jonas Hassen Khemiri ett antal personer återge sina minnesbilder av Samuel och av allt det som hände under tiden före hans död. Någon, ”författaren” som till en början är anonym, intervjuar Samuels vänner, släktingar och andra bekanta som kände Samuel mer eller mindre väl. De två röster som får mest utrymme tillhör Laide och Vandad. Vandad är muskelknippet som arbetar som skuldindrivare men försöker skapa sig ett vanligt liv och ser vänskapen med Samuel som en väg dit. Laide är den intellektuella aktivisten som vill göra gott, men kanske mer för sitt ryktes skull än av verklig människokärlek. Fortsätt läsa →