1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar. De berättade att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. Alla som var beredda att tro på, och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt kvällen före.

Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.

Denna studie blev upptakten till utvecklandet av en teori. Leon Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi ett tillstånd som han kallar kognitiv dissonans. Eftersom det är obehagligt undviker vi gärna situationer eller information som ger upphov till den inre konflikten. Det får oss ibland också att ansluta oss till ganska fantasifulla bortförklaringar.

Fortsätt läsa →

När jag för ett par månader sedan var på en internationell utbildningskonferens i London fick jag tillfälle att intervjua OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna. Jag hade redan tidigare förstått att han är betydligt mer nyanserad än man kan tro av den svenska skoldebatten, där Pisa ständigt tas som intäkt för en faktainriktad pluggskola. Ändå blev jag förvånad när jag pratade med honom eftersom han så tydligt betonade skolans uppgift att lära ut värderingar, framhöll vikten av lusten att lära och talade sig varm för att skolan ska jobba med förmågor som empati, nyfikenhet och kreativitet. Alltså sådant som i den svenska debatten flitigt skällts för ”flum”. Igår publicerades min intervju med honom i GP.

IGP igår.

Minns ni den gamla Lorrysketchen Vi har ingen lokal? Nisse Botcho Näslund (Johan Ulvesson) intervjuas om ungdomsproblemen i Trondböle.

Reportern: Nu ger ni er ju på pensionärer, handikappade och småbarn. Det är ju folk som inte kan försvara sig.

Nisse Botcho Näslund: Aeeh, … vi har ju ingen lokal!

Reportern: Kan ni inte göra ett försök att bättra er?

Bocho: Naeh! Vad fan, vi har ju ingen lokal!

Hans svar på allt, inklusive varför de brände ner sin förra lokal, är ”Vi har ju ingen lokal”.

Anledningen till att denna sketch dykt upp i mitt minne är den senaste tidens debatt om immigrationen och hur ett och samma argument upprepas: ”vi är rädda”. Fördomsfulla kommentarer ursäktas med ”Jag är bara rädd”, nedbrända boenden med ”de är nog rädda”, motstånd mot flyktingboenden nära det egna hemmet med ”vi är rädda”.

Att bli rädd för det man upplever som främmande och okänt är en naturlig reaktion och människors rädsla bör tas på allvar och bemötas. Verkliga risker bör också erkännas för att sedan hanteras. Men somliga utnyttjar högst medvetet att rädsla låter bättre att hänvisa till än, låt säga, främlingsfientlighet, rasism eller allmänt rutten människosyn. De håller fram sin egen och andras rädsla som en sköld. Bakom skölden tänjer de utrymmet och acceptansen för de mest gräsliga åsikter, och ibland handlingar. Så låt mig nu slå fast: rädsla kan vara en förklaring till en rad tankar, känslor, åsikter och handlingar, men inte en ursäkt för precis vad som helst. Allra minst för att aktivt och medvetet sprida desinformation, hota eller skada människor, bränna ner hus eller skrämma upp andra (och ja, det är skillnad på information och skrämselpropaganda).

När rädsla börjar tära på tillit och empati i samhället är vi farligt ute. Då blir rädslan det verkligt stora hotet mot tryggheten i samhället. Irrationella eller överdrivna rädslor bör vi därför alla försöka lära oss att kontrollera för att inte bli marionetter i främlingsfientliga krafters händer eller bidra till att skapa onödig fruktan eller farliga polariseringar i samhället.

En annan glidning i debatten är att rätt att uttala en åsikt av somliga gärna tolkas som att alla åsikter måste respekteras. Men nej, alla åsikter måste sannerligen inte respekteras. Det är alla människors lika värde och allas lika rätt att uttrycka sina åsikter som måste högaktas, men vilka åsikter vi respekterar, och vilka vi förkastar eller avskyr bör vi alla göra ett aktivt val kring. Själv kan jag omöjligt känna respekt för ståndpunkter som bygger på okunskap, fördomar och nedlåtande attityder gentemot andra eller som syftar till att så split i samhället eller öka grogrunden för hat och hot. Men jag jobbar samtidigt stenhårt på att behålla min respekt för alla individer, och på min tro på att allas åsikter kan förändras till det bättre med nya kunskaper, insikter och möten. Vi människor är anpassningsbara. När flyktingarna flyttar in i det nya boendet försvinner som väl är ofta rädslan efterhand.

Som krönika i GP förra veckan.

När jag för ett antal år sedan arbetade som lärarvikarie kom några elever till mig och berättade upprört att en av de andra lärarna i sur ton hade frågat hela klassen ”Är ni dumma i huvudet?” Bakgrunden var att eleverna inte förstod det han förklarade. Hans slutsats var inte att han själv var dålig på att förklara utan att eleverna måste vara korkade. Intressant nog uppfattade jag exakt samma klass av elever som nyfikna och ivriga på att lära sig – och mycket långt ifrån korkade.

Fortsätt läsa →

I en debattartikel i GP förklarar två liberaler att det kvinnliga företagandet är starkt hotat – av vinstförbund inom välfärden. De går till och med så långt som till att kalla det ett näringsförbud för kvinnor. Så hur är det egentligen med det kvinnliga företagandet inom välfärdssektorn?

Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna leds tre fjärdedelar av deras medlemsföretag av en man och bland de 15 största koncernerna, som kontrollerar nästan hälften av den vinstdrivna välfärden, är 24 av 30 vd:ar och styrelseordföranden män. De koncerner som ägs av riskkapitalbolag har i nio fall av tio en manlig toppchef.^⁠

Så här skriver jag i min kommande bok (Klara färdiga gå, kommer i höst):

”Det är varmt, lite fuktigt och fullt med folk inne i det stora globformade tältet alldeles vid kajkanten i Almedalen. Seminariet som handlar om vinster i välfärden har fått rubriken Vinna eller försvinna och anordnas av tjänsteföretagsorganisationen Almega. På scenen står en ledarskribent från Aftonbladet, fackförbundet Kommunals ordförande samt två kvinnor som driver varsitt mindre välfärdsföretag, inom äldrevård respektive förskola.

De båda företagande kvinnorna berättar om sina verksamheter och framstår som mycket engagerade. Det är lätt att känna sympati för deras vilja till inflytande och önskan om större flexibilitet inom vård och omsorg. Men antagligen vet så gott som alla därinne i det kvava tältet att de små välfärdsföretagen som drivs av kvinnor med egen och direkt erfarenhet av branschen är få. Och när den ena av kvinnorna drar till med några av de verkliga floskelargumenten, som att de som kritiserar vinster i välfärden inte begriper skillnaden mellan vinster och vinstutdelning (vilket är ungefär detsamma som att säga att alla som är kritiska är dumma i huvudet) och att välfärdsföretagande är en jämställdhetsfråga, så suckar jag djupt. Det är bara att titta på sammansättningen i publiken: övervägande män, övervägande människor som andas rikedom och business, där har vi våra vårdföretagare.”

Jag är inte emot privata alternativ inom vård och omsorg, men sådana verksamheter bör bedrivas utifrån ett intresse för just vård och omsorg, och inte utifrån ett intresse att tjäna mycket pengar. Regleringar behövs. Och det är inte ett hot mot kvinnligt företagande.

När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså ett av de djur som påverkat den skandinaviska floran och faunan från början. Under många årtusenden var vår inverkan måttlig, men efterhand växte den. Senast på 1100-talet hade vi genom jakt utrotat den svenska stammen av visenter, som genom sitt bete skapade livsförutsättningar för många andra arter.

Kan ett område som berövats arter som har stor inverkan på miljön verkligen kallas naturlig? I ett längre tidsperspektiv måste kanske det vi idag betraktar som orört ses som åtminstone delvis onaturligt men gränsen är svår att fastställa. Hur långt tillbaka i tiden måste vi gå för att hitta den vildmark vi nu borde sträva efter att återskapa? Vilka djur och växter måste återinföras? Vad ska vi göra med alla de arter som vi människor fört hit och som etablerat sig i vår fauna, som kanadagäss, signalkräfta och mink? Kan mark där dessa djur nu för egen maskin fortsätter att sprida sig betraktas som naturlig? Och kan den moderna människan vara en del av en vild natur?

Idag pratar jag om vild natur, i OBS i P1.

Fortsätt läsa →

Jag får se en filmsnutt med fascistiska demonstranter som slås blodiga av motdemonstranter, och en otäck känsla av triumf bubblar upp – där fick hatarna så de teg! Lika snabbt ersätts triumfen av äckel över min reaktion. Det är ju precis så hatarna tänker; att det finns ett tydligt vi och ett tydligt dom, och att hot och våld är en lösning.

En del främlingsfientlighet beror på hårdföra ideologiska ställningstaganden och det måste vi hantera. Men vanlig rädsla är också en viktig komponent i den alltmer upptrissade stämningen. Så vad skulle hända med debatten om vi valde att utgå från att mycket av den vardagliga främlingsfientligheten beror på rädsla att förlora arbete eller inflytande, eller rädsla för det man inte känner till, snarare än på ondskefullhet?

Det är lätt i teorin men svårt i praktiken. Rädsla föder ilska, och andras ilska triggar vår egen. Många gör dessutom vad de kan för att mata aggressiviteten. Ilska är en utmärkt startmotor, men som medel för att åstadkomma saker är den vansklig. De som försöker medla riskerar att utsättas för försåtliga attacker från alla håll, vilket får sansade röster att tystna.

Men kampen om ett gott samhälle kan inte tillåtas bli en tävling, där vi tror att den ena sidan kan vinna över den andra och sedan är allt klart. För vart ska de där ”onda” människorna ta vägen i vårt ”goda” samhälle? Lämnar vi överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till ökade hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch – utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta. Och vad var då ”vinsten” värd?

Vi behöver prata mycket mer med alla dem som är rädda, och skapa möten. En del rädsla är instinktiv, och relativt lätt att arbeta bort. När vi ser bilder av människor med annan etnicitet så reagerar vår amygdala, som är den mycket ursprungliga del av hjärnan som styr rädsla och aggression.

Men amygdala hos dem som är vana vid att umgås med människor från andra kulturer reagerar inte på bilderna och en studie av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske visar att det rentav räcker att man före testet ber försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer för att deras hjärnor inte ska reagera med rädsla. Med andra ord har våra hjärnor mycket lätt för att vänja sig vid nya människor men det underlättar om vi tänker och inte bara flyter med i våra känslor.

Ett viktigt mål för den som vill minska främlingsfientlighet och hat måste därför vara att lära både sig själv och andra att inte stänga in människor i förenklade kollektiva identiteter. Och det måste gälla också för oss som snarare ser fascism än ”mångkultur” som det stora hotet. Vi måste möta också dem vi uppfattar som fördomsfulla och främlingsfientliga som individer, och markera mot åsikter och värderingar, snarare än mot människor.

Inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning pratar man numera mycket om hur vår identitet alltid påverkas av vår tillhörighet till flera olika grupper. Jag är både kvinna, svensk, europé, vit, journalist, boende på landsbygd, förälder, och frilufts- och kulturintresserad.

Alla dessa klassificeringar kan, om man vill, användas för att placera mig i motsättning till en massa andra människor. Men de kan också brukas på precis motsatt vis – inte för att tävla med andra om utrymme eller status utan för att hitta en plattform där vi kan mötas och prata. Och det är prata med varandra vi måste göra, för vi kan inte avsky och hata oss till ett bättre samhälle.

I Arbetet idag.