Köpenhamn 1943. Grannflickorna Annemarie och Ellen är bästa vänner och leker tillsammans som barn gör. Visst tycker de att de tyska soldaterna som stoppar dem när de springer för fort är obehagliga, men de inser inte hur stor faran faktiskt är. Ellen är judinna och en dag beordras Ellens familj att inställa sig hos tyskarna för att deporteras.

            Så inleds den amerikanska författaren Lois Lowrys bok Den gyllene stjärnan, som utkom första gången på svenska 1990. Nu kommer den ut på nytt.

            Berättelsen om Ellen och Annemarie är påhittad men historien bygger delvis på Lowrys danska väninnas barndom i andra världskrigets Köpenhamn. Det vilar ett skimmer av nostalgi över beskrivningarna av staden och boken formar sig till en hyllning till Danmark, danskarnas motstånd mot ockupanterna och deras lyckade räddning av landets judiska befolkning (som smugglades över till Sverige med hjälp av fiskebåtar).

            Det är rörande och hoppingivande att läsa om de unga flickornas rädsla och mod och om enskildas insatser för att befria Danmark och rädda utsatta människor. Flera gånger får jag tårar i ögonen. Samtidigt blir jag störd av den övertydliga uppdelningen av danskar och tyskar i goda och onda. Tyskarna blir aldrig mer än klichéer, med sina uniformer och sin aggressivitet, och alla danskar är ensidigt snälla och hjältemodiga. Boken blir lite för mycket av banal pamflett och för lite av fördjupning av vad det innebär att leva under en ockupation, och ännu mindre av hur det kan vara att vara ockupant.

            Men, tänker jag, en pamflett har också en funktion att fylla; och ett budskap om att man ska våga riskera något för att hjälpa sin nästa är inte fy skam. Som underlag för vidare diskussioner i ett klassrum eller i annan barngrupp har Den gyllene stjärnan en hel del att erbjuda.

Eva-Lotta Hultén

Som recension i GP igår

I en krönika i Affärsvärlden ondgör sig Johan Hakelius över läxmotstånd och når i den djupt ner i dumhetens bottenslam. Nedan några av grodorna, och mina kommentarer:

Han skriver:

”Häromveckan var idén att läxor borde förbjudas. Den omedelbara orsaken bestod i en förälder och lärare i Karlstad som anmält en lokal skola till Skolverket.”

Min kommentar: Jag har läst en hel drös läxkritiska artiklar som inte har ett smack med någon anmälande förälder i Karlstad att göra.

Vidare:

”Den läxkritiska forskning anmälaren själv åberopade är gjord av en docent i pedagogik vid Linköpings universitet. Docenten råkar också vara ordförande i Vänsterpartiet i Finspång, men det har säkert inget med saken att göra.”

Min kommentar: Man kan notera att Hakelius har svårt att föreställa sig att förhållandet med den politiskt aktiva forskaren kan vara det omvända mot vad han utgår från: först kom personens forskningsresultat – sedan det politiska engagemanget. Det är också intressant att detta med att anklaga andra för att vara ideologiskt skygglappade så ofta kommer från personer som så uppenbart själva är det.

Man förstår f ö av Hakelius nedlåtande ortsnamnsdroppande att det är illa att ta sig ton om man kommer från  Karlstad, Linköping eller Finspång.

Vidare, apropå ett tänkt läxförbud:

” Innebär det att det ska vara förbjudet att plugga i hemmet inför ett prov? Det måste det väl rimligen göra.”

Min kommentar: Eh, nä. Att stoppa läxor är knappast samma sak som att förbjuda folk att lära sig saker på egen hand för att de väljer det. Det borde väl vara ganska uppenbart för alla som kan tänka logiskt?

Vidare:

”Men det som verkligen gör att idiotidéer får fäste i Sverige är om de kan förgyllas med vetenskap. För inget gör en svensk underdånig över gränsen till det imbecilla, som ett vetenskapligt forskningsresultat. Visar vetenskapen att läxor är ineffektiva, måste en sann svensk överge vett och omdöme. ”

Min kommentar: Vi ska alltså inte utgå från forskning utan ”vett och omdöme”. Frågan är då: vems vett och omdöme? Hakelius? Björklunds? Mitt? Är kanske olika personers vett och omdöme olika mycket värda? Vem ska avgöra det? Hakelius, kanske?

Det luriga, Johan Hakelius, är att alla inte kommer fram till samma sak när de utgår från ”vett och omdöme.”  Historien har också visat det djupt olämpliga i att hemfalla åt den typen av liknöjdhet inför forskning. Det tror jag att Hakelius skulle instämma i, om det handlade om exempelvis läkarvetenskap. Eller tycker han att det hade varit bra om vi hållit fast vid åderlåtning och koppning, för att man redan hållit på med det så länge? Lite kvicksilverintag, kanske?

JH: ”Välfungerande samhällsinstitutioner är nämligen sällan eller aldrig resultatet av vetenskap och forskning. De är följden av århundraden eller, vad gäller överföring av kunskap, årtusenden av erfarenhet.”

Min kommentar: Frågan är: om man uttrycker ett sådan kunskapsförakt som Hakelius gör i sin krönika, varför vill man då att barn ska göra läxor? Kan vi inte lika gärna berätta lite sagor för dem (utarbetade under århundraden)?

Nu råkar det vara så att en hel del av forskningen ägnar sig just åt att sammanställa kunskaper om vad man gjort genom årtusendena och fastställa vad av det som faktiskt fungerar och vad som är barlast att göra sig av med. Jag vet inte om Hakelius är bekant med begreppet ”vidskepelse”? Men Hakelius kanske tycker att vi ska fortsätta göra läxor för att vi alltid har gjort läxor. Av tradition. De är värda att bevara för att vi ”alltid” haft dem, typ. Då är det så klart strunt samma om de har några effekter eller ej. Kanske t o m om de har negativa effekter för vissa grupper. Som de ju råkar ha.

Läxor är en bra träning i att lyda andra. Det kanske är det Hakelius vill åt?

Slutligen: jag vet inte om Hakelius är medveten om att det inte bara är ”en docent i Linköping” som kommit fram till att läxor inte är bra. John Hatties stora metastudie Visible learning visar att läxor har mycket små, inga, eller rentav negativa effekter för yngre elever. Den innefattar över 800 studier och flera miljoner studenter (men det kanske bara göra den mindre trovärdig i Hakelius’ forskningsfientliga ögon?). Om Hakelius inte känner till den så tyder det på inkompetens, vill jag hävda. Det hade varit oerhört lätt att skaffa sig de kunskaperna, om han hade velat. Men vad ska man med kunskapsinhämtning när man har sitt ”vett och omdöme”?

Jag kan inte riktigt släppa filmen jag såg, och samtalade om i tisdags på Doc Lounge, The act of Killing. I den låter regissören Joshua Oppenheimer ett antal indonesiska  bödlar filma scener som beskriver vad de gjort. I musikal- western- och gangsterstil visar de hur de mördade människor.

På filmens hemsida skriver regissören Oppenheimer klokt och resonerande om ondska och i intervjuer, t ex här, berättar han att filmens  huvudperson, bödeln Anwar Congo, blev en vän under inspelningen. Congo framstår också som bitvis väldigt sympatisk; en vanlig gammal man som lär sina barnbarn att vara snälla mot djur. Samtidigt tycker jag att risken för att filmen bidrar till demonisering av dem som begår grymma handlingar är farligt överhängande. De flesta andra av bödlarna förblir ganska entydigt ”onda”. Då blir det lätt att som betraktare avsvära sig sin egen potential att skada andra. Jag saknar sammanhanget i vilket det blev påbjudet att bete sig som Congo och hans likar gjorde. Risken är stor att många som ser den går därifrån med tanken att det är onda galningar som beter sig så, när i själva verket så gott som alla kan förmås att begå hemskheter mot andra.

Jag saknar också offrens perspektiv, i större utsträckning, och jag hade gärna sett att regissören Joshua Oppenheimer fick svara på frågan hur han ser på sitt eget ansvar för det lidande som hans filmande väcker till liv. Det blir nämligen uppenbart att några av dem som finns med i filmen mår oerhört dåligt av vad de utsätts för. Jag tänker exempelvis på den man som börjar minnas, och berätta om hur han som tolvåring tvingades begrava sin egen styvfar, och den kvinna som efter att, under minst sagt oordnade former, fått spela våldtäktsoffer, blir okontaktbar. Inser Oppenheimer att han faktiskt själv agerar okänsligt och  bidrar till andras plåga?

Filmen har vunnit många priser och fått mycket uppmärksamhet. Tydligen ska den visas i SVT 12 november. Jag hoppas att det i samband med att den visas sänds någon slags diskussion  och erbjuds ett större sammanhang att placera in den i.

Mycket bra och viktig artikel om en modig elev som vågar stå upp mot diskriminering och en inkompetent skolledning som vägrar se och ta sitt eget ansvar.

Om Astrid Johansson i Luleå som vågade protestera mot normaliseringen av sexuellt förtryck – och som sedan utpekades som problemet av skolledningen. Jag känner igen detta från min egen skoltid och minns hur en klasskompis som protesterade mot tafsande killar skickades till kuratorn, och hur hela klassen förväntades prata om ”hennes” problem och känslighet, som om det var henne det var något fel på! Det är 25 år sedan men sådant händer alltså fortfarande.

Varför är det så svårt att se kritik som en möjlighet till utveckling och lärande? Varför har så många vuxna svårt att ta unga på allvar? Varför är jämställdhet fortfarande ett så svårt område för många skolor att hantera?

För den som vill höra mig prata om min bok så ges tillfälle i morgon kväll (tisdag alltså). Då får man dessutom se en väldigt intressant film i en väldigt vacker miljö. Film: The act of Killing på Doc Lounge på Stora teatern, GBG, kl 19, med efterföljande prat/samtal med mig. Läs mer här.

Ibland kan man läsa eller se reportage om människor som ”tagit time-out”. Så gott som uteslutande handlar det om familjer som åkt på långsemester (ett tag hette det till och med thaim-out, då många valde att förlägga resan till Thailand), eller personer vars partner fått ett utlandsjobb och själva valt att följa med och vara lediga. Mycket sällan diskuteras förutsättningarna för time-outen: gott om pengar.

När möjligheterna under ett par år öppnades också för mindre bemedlade människor att vara långlediga blev det däremot mycket diskussioner, närmast ramaskri. LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson hävdade upprört i SVT:s Agenda att vi inte kan ”ha hundratusentals människor betalda för att inte arbeta”. Han syftade inte på de arbetslösa utan på de friårslediga (som, nota bene, aldrig var fler än 12000 samtidigt).

Friåret var en reform som infördes 2005. De som ville kunde ansöka om ledigt i upp till ett år, under förutsättning att det gick att hitta en ersättare. Undersökningar visade på mycket positiva resultat både för dem som varit lediga och för dem som fick chans till jobb – och vars genomsnittliga inskrivningstid på arbetsförmedlingen var 72 veckor. En ren framgångssaga tycks det, ändå avskaffades friåret 2007. Några ordentliga ekonomiska analyser gjordes aldrig. Orsaken var inte uteblivna goda effekter utan trossatsen att det är fult och farligt att låta människor vara lediga utan dåligt samvete.

Vi tycks hysa en föreställning om att människor inte vill arbeta och att man därför måste se till att de inte får smak på ledighet. Jag har inte lyckats hitta någon undersökning som bekräftar ett sådant synsätt (det är för övrigt talande att ingen någonsin tycks oroa sig för att de välbeställda time-outarna ska orsaka kris i samhällsekonomin, genom att inte vilja börja arbeta igen). Människor vill i allmänhet bidra, känna gemenskap med andra och utvecklas. Vi är sociala, empatiska och nyfikna av naturen. Arbetet fyller mänskliga behov av att umgås, vara behövd och göra nytta. Samtidigt har vi också behov av vila för att återhämta oss och kunna tänka nytt; och av fri tid för att pröva nya aktiviteter och engagera oss i saker vi tycker är viktiga. Det finns en nära på revolutionär potential i mer fri tid. Vem ska kämpa för en bättre värld om vi alla befinner oss på randen till utmattningsdepression eller är så uppvarvade att vi inte klarar att ta in ny kunskap, tänka nya tankar eller bry oss om andra?

Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Socialstyrelsens folkhälsorapport konstaterar att det har en stark koppling till stress. Stressen är säkert också en av orsakerna till att föreningsengagemanget i Sverige under många år har sjunkit.

Det finns ett tryck på oss som handlar om att sträva efter ständigt höjd materiell status. Vi hetsar varandra till konsumtion. Ändå tycks många som har arbete snarare längta efter – och behöva – mer fri tid och mer mening i sina liv. Lyckoforskning visar också att vi över en viss nivå inte mår bättre av materiellt välstånd, men däremot av engagemang och social gemenskap.

Vi har självklart alltid ett individuellt ansvar för hur vi använder vår tid, men vi påverkas alla av signaler från stat, arbetsgivare, vänner och reklam. Sociologen Jörgen Larsson har myntat begreppet ”tidsmässig välfärd”. Det är ytterst användbart om man vill diskutera samhällets ansvar för vårt välbefinnande. För att minska människors upplevda tidspress och konsumtionshets och öka vårt utrymme för upplevelser, engagemang och vila kan samhället underlätta för oss att få ledig tid. Genom att visa tillit till att människor väljer att göra kloka saker med sin tid, om de ges möjlighet, kan positiva processer för både samhälle och individ startas (Det är för övrigt delvis samma grupper som är mest stressdrabbade, som också var flitigast med att ta ut friår. Den enkla slutsats man kan dra av det är att många människor själva faktiskt kan känna när de behöver vila. Därmed inte sagt att det är i sin ordning att kompensera dåliga arbetsförhållanden med friår).

Till en början kan man ge alla, och inte bara småbarnsföräldrar, rätt till deltid, under perioder av livet. I Holland finns en lag som ger alla heltidsanställda rätt att gå ner 20 procent i arbetstid. Friåret, som det såg ut 2005-2007, kan återinföras, liksom varianter på det. Mina barns förskollärare kom nyligen med den lysande idén att de som vill kan arbeta till 70 års ålder, med rätt att ta ut ett antal friår från 50 års ålder, för att orka. I Finland lever för övrigt friåret i högönskelig välmåga, ifrågasatt av få.

Arbetstiden kan kortas förslagsvis med en timme i taget under ett antal år, för att tydligt kunna se effekterna: ekonomiska, sociala och hälsomässiga, på statlig såväl som individuell nivå. Kanske kan minskad ohälsa och minskad social utslagning kompensera skattebortfall? Och vad händer med människors engagemang? Hur utvecklas ett samhälle där människor får mer tid att tänka, läsa, förkovra sig, bry sig om andra, dra igång projekt? Kan vi genom att blåsa in mer luft i det privata systemet skapa förutsättningar för förändring av både det och samhällssystemet?

En förändrad syn på vad vi är och vill med våra liv kan påverka på så många plan. Friår och kortad arbetstid handlar om mycket mer än bara mer ledig tid och vila.

Publicerad i Arbetet idag.

Flexkvinnan är en ny superhjälte. Hon har övermänsklig kapacitet att anpassa sig till alla sammanhang och hon blir på så vis alltid en vinnare. Kartongmannen är i sin tur stelbent och rigid. Han är fast i en förfluten tid där hans fysiska styrka var en tillgång och han fungerade som ensam familjeförsörjare. I dagens samhälle är han den stora förloraren.

Hanna Rosin gillar epitet och Flexkvinnan och Kartongmannen är två av dem som förekommer i hennes bok Mannens undergång i kvinnans tidsålder. Enligt Rosin är de typiska för vårt moderna samhälle och ett tecken på det hennes bok handlar om: att kvinnorna springer om männen på alla områden. Genom sin anpassningsförmåga och framåt­anda tar kvinnorna över de traditionella mansrollerna och funktionerna. Kvinnor skaffar sig högre utbildning, har lättare att få och behålla jobb, tar över många av de mest statusfyllda yrkena och tjänar i allt högre utsträckning mer än de män de lever med. Rosin driver tesen att detta är ett fenomen som syns i alla samhällsklasser och inte bara i västvärlden utan också i länder som Indien, Brasilien och Kina.

Hanna Rosin har kallats både radikalfeminist och antifeminist och jo, båda grupperna har anledning att förhålla sig till hennes bok. Samtidigt som den är en enda lång hyllning till kvinnlig styrka, ambition och framgång så är dess skildring av kvinnors situation också djupt problematisk. Rosin beskriver en utveckling mot ett samhälle där kvinnor går om män, men dagens verklighet är ännu en annan. Män får fortfarande bättre betalt för samma arbete och högre tjänster med färre meriter. Kvinnor drar fortfarande det tyngsta lasset när det gäller hemarbete (alldeles oavsett om de dessutom lönearbetar fler timmar) och riskerar diskriminering och sexuella trakasserier i mycket högre utsträckning än män.

Den som läser Rosins bok noga kommer se att hon tar upp detta, men om man nöjer sig med mer ytligt bläddrande kan man få för sig att allt redan slagit över till kvinnors fördel och att vi nu måste rädda männen från förtryck och börja hålla tillbaka kvinnor.

Så vad vill hon då med sin bok? Budskapen är motstridiga. Rosin verkar dels vilja pusha kvinnor att ta för sig ännu mer. Kvinnor måste lära sig att löneförhandla som män, att lägga över hemarbete på sin partner, bli mer aggressiva och visa sina tävlingsinstinkter. De måste använda sin flexibilitet till sin egen fördel i stället för att anpassa sig efter män och barn. Med lirkande och list – och gärna sexiga kläder – kan de lyfta sig uppåt i arbetslivet.

Det självklara målet tycks vara en framgångsrik karriär på något stort företag, med tid för några timmars umgänge med barnen på kvällarna. Samtidigt säger Hanna Rosin sig måna om männen. De behöver lära sig att hantera att kvinnor kan vara mer framgångsrika än dem själva, men också bli mer ambitiösa för att kunna konkurrera med alla framgångsrika kvinnor. De måste sluta vara lata och antingen själva satsa på att ge sig in i karriärtävlingen, eller se till att bli duktiga hemarbetare som stöttar sina framgångsrika fruar.

För Rosin tycks ett samhälle där individualistisk konkurrens är alltings mått och mål självklart. Det gäller att bli framgångsrik, snarare än lycklig. Visst nämner hon att anpassning och framgångar ofta har ett pris i form av utbrändhet och dåliga relationer, men det blir inte stort mer än anmärkningar i marginalen. Hanna Rosins hjälte framför andra är Sheryl Sandberg, toppchef på Face­book, och hon beklagar sig över att alltför många kvinnor hellre vill umgås med vänner och barn än att slåss om liknande jobb.

Rosins ovilja att placera in kvinnors och mäns roller, ambitioner, livsvåndor och förutsättningar i ett större sammanhang blir ofta problematisk. Detta att många (både kvinnor och män) arbetar alldeles för mycket för att må bra framställs som ett verkligt problem främst för kvinnor i Korea, där arbetsdagarna för karriärmänniskor ofta är 16 timmar långa. Att många totalt saknar arbete förvandlas till en fråga om ambitioner att förändra sitt liv och börja studera. De kloka reflektioner som boken ändå är ganska full av skyms tyvärr också av den något flåshurtiga tonen och av lite för många icke underbyggda påståenden av typen: ”den moderna ekonomin håller på att bli en plats där kvinnorna bestämmer reglerna och männen får hänga med så gott de kan”.

I baksidestexten hävdas att en liknande utveckling som den som beskrivs i boken till slut kommer att ha förändrat hela världen. Vad gäller att vi är på väg mot mer jämställdhet kan jag inte annat än jubla, men mycket av de övriga förändringar som Rosin beskriver gör mig inte alltför hoppfull om att världen nödvändigtvis håller på att bli bättre, vare sig för män eller kvinnor.

Som recension i GP igår.

Dags för bokmässa i Göteborg och jag vill tipsa om Ung berättares monter, där det händer mycket spännande. Hela programmet hittas här. Ung berättare är ett skolprogram där elever får skriva egna böcker. Under mässan kommer en drös av dessa unga författare att framträda i montern, tillsammans med personer som Suzanne Osten, Nour El Refai och Peter Gärdenfors. Även jag är med på ett hörn, kl 14 på fredag, då jag ska prata om vikten av att träna tänkande i civilkurage i skolan. Monter C03:22.

Även nystartade Litteraturhuset har ett fint program, som dessutom äger rum utanför mässan, närmare bestämt i Lagerhuset, Heurlins plats 1, vid Järntorget (gaveln mot vattnet). Programmet hittas här. Jag kommer att berätta om min bok Resan från mörkrets hjärta, kl 16 på lördag.

Även i Ordfronts monter händer det mycket! Jag pratar om min bok kl 14 på lördag.

Här kan man höra mig prata om rewilding, utifrån George Monbiots nya bok Feral. OBSi P1.

Texten:

I Storbritannien finns otaliga rapporter om människor som sett svarta panterlika kattdjur stryka runt, både på landsbygden och inne i städerna. Många av rapportörerna är högst trovärdiga personer men allt tyder på att de sett i syne. Det finns inga bevis för att det existerar, eller någonsin existerat, svarta, vilda kattdjur i landet. Observatörernas undermedvetna önskan efter ett mer naturnära liv spelar dem ett spratt, menar journalisten och debattören George Monbiot i sin nya bok Feral. I den berättar han om sin egen, och många andras, längtan efter mer vild natur.

Går det att föreställa sig ett Europa där lejon, elefanter och noshörningar är naturliga inslag? En gång i tiden var de det. Tillsammans med uroxar, visenter, antiloper och flodhästar strövade de genom skogar och över slätter i ett Europa som ur ett geologiskt tidsperspektiv ligger tidsmässigt nära. Allt tyder på att de utrotades av människan.

Feral är en visionär bok. Monbiot nöjer sig inte med att berätta om ett svunnet, och biologiskt mycket rikare Europa. Han propagerar för ett återförvildande, rewilding. Återförvildande skiljer sig från bevarande genom att det saknas ett bestämt mål. Vi kan hjälpa till lite genom att återinplantera förlorad flora och fauna och hålla undan arter vi fört in, och som visat sig tränga undan de inhemska, men sedan är det upp till naturen att utvecklas som den vill.

Några av de tillfällen i livet som berört mig allra starkast handlar om naturupplevelser. Det konstanta tjattret, visslandet, suset, prasslet och den tunga doften av multnande växtdelar i Amazonas, mötet med en älg i den jämtländska sommarskogen, sökandet efter alligatorer i en mexikansk lagun, havspaddlingen i Bohuslän en stilla vårkväll innan motorbåtarna hunnit ta över fjorden. Livets andliga dimension manifesterar sig för mig, precis som för George Monbiot, genom naturen. Jag vill se på den som något som har ett värde i sig och inte bara i relation till människan.

Huruvida naturen faktiskt har ett värde i sig är en filosofisk diskussion som pågått länge och fortfarande pågår. George Monbiot smiter förbi den genom att hävda att naturens återförvildande i sig är av värde för människan. Bara vetskapen om att det existerar en riktig vildmark, med ett rikt och varierat djur- och växtliv, skänker förtrollning och glädje åt våra liv, menar han. Och jag förstår honom. Jag känner likadant. Men återförvildande är långt ifrån populärt bland alla. Monbiot tar de skotska och walesiska hedarna som exempel. De är resultatet av trädfällning och hårt bete och de biologiskt utarmade ljungmarkerna har en gång ersatt nordliga regnskogar. Att låta dessa skogar återerövra delar av landet kommer att slå undan benen på fåruppfödare och försvåra den bland överklassen populära jakten på hjort. Återförvildande står på många håll mot kultur, mot ekonomiska intressen och äganderätt. Samtidigt, visar Monbiot, finns ekonomiska värden också i en vild natur – de är bara andra än de som dominerar nu.

Visst är det underligt hur lite vi hör om vår egen försvunna vildmark och megafauna – de stora djur som på europeisk mark nu bara återfinns på zoo. Nordliga, naturliga ekosystem fortsätter varje dag att ersättas med trädplantager. Tusentals djur och växter befinner sig i gränslandet för utrotning i Europa, men vi tycks mer intresserade av Afrikas vilddjur och regnskogarna i Amazonas och på Borneo. Som väl är finns det de som engagerar sig för den europeiska naturens återkomst.

För ett drygt år sedan besökte jag Dundreggan i Skottland. Området ägs av organisationen Trees for life som arbetar med att återplantera de en gång så mäktiga kaledoniska skogarna. Volontärer från hela Storbritannien låg på knä i ljungen för att sätta plantor av björk, en och rönn. För att de nya små träden ska få en chans måste nyplanteringarna hägnas in, till skydd mot hjortar och får. Det är både mödosamt och dyrt.

George Monbiot berättar om en rad andra, liknande projekt runtom i Europa. Visenter, alltså europeisk bisonoxe, som återutsätts i Rumänien, lodjur i Spanien och Portugal och bävrar i Frankrike. Kanske finns anledning att känna lite hopp, även om europeiska noshörningar och elefanter ännu känns mycket fjärran.

En bok kan knappast komma mer rätt i tiden än Agnes Hellströms Att vara utan att synas. Författaren är gammal internatskoleelev och boken är en kritisk granskning av de tre svenska riksinternaten. Agnes Hellström använder sig av egna erfarenheter, arkiv och gamla klipp och intervjuer med nuvarande och före detta elever. Hon besöker också Grennaskolan och Sigtunaskolan (Lundsberg släpps hon inte in på) och skildrar återträffar och middagar med egna gamla internatskolevänner. Fram träder en värld som sluter sig kring en vi-känsla som är så stark att de som blivit del av den kallar sig för familj. Tyvärr visar det sig vara en till stora delar ganska dysfunktionell familj, som försöker sopa alla problem under mattan. Hellström menar att det råder en tystnadskultur och visar hur de som bryter den riskerar uteslutning. Sedan hennes roman Ränderna går aldrig ur, som bygger på hennes skoltid på Sigtunaskolan, kom ut 2009 har hon själv fått känna på kylan. Gamla vänner och bekanta kommer med nålstick. Den adliga släkten markerar avstånd. Middagsinbjudningarna slutar att komma.

Precis samma ovilja att prata och att lyssna tycks utmärkande för hur också Sigtunaskolans och Lundsbergs ledningar hanterat de problem som de alldeles uppenbart har (Grennaskolans svårigheter är, framgår av Hellströms efterforskningar, inte alls av samma dignitet). Det är inte de upprepade kränkningarna, misshandelsfallen och övergreppen som är bekymret, det är att någon tjallar för folk som inte kan förstå.

I ett kapitel resonerar Hellström kring likheterna mellan internatskolorna och religiösa sekter. De visar sig vara förfärande många. Gamla elever hon intervjuar, och som är kritiska till sin tid på skolan och den människosyn de fick med sig därifrån, beskriver hur de blev mer eller mindre personlighetsförändrade.

Pennalismen har alltid varit en självklar del av framför allt Lundsberg och är så normaliserad för de invigda att de antingen inte ser den alls eller vägrar erkänna att det är något fel med att äldre utnyttjar yngre, låter dem bada i filmjölk uppblandad med matrester, snus och fimpar, slår dem, kränker dem sexuellt, väcker dem mitt i natten för att tvinga dem att göra armhävningar, och så vidare. De som gör motstånd och knäcks, eller som hoppar av skolan av andra skäl, skuldbeläggs: de är svaga typer som inte klarat av att anpassa sig. Många vuxna, både föräldrar och personal, vet mycket väl vad som händer men låtsas som det regnar eller, än värre, uppmuntrar det på olika sätt. Lundsbergs och Sigtunaskolans styrelser, liksom Lundsbergs rektor, framstår inte bara som världsfrånvända utan också som inkompetenta, ur vilken synvinkel man än väljer att se på deras agerande.

Också den senaste veckans reaktioner på beskedet att Lundsberg stängdes talade sitt tydliga språk. Representanter för skolan pratade harmset om att åtgärden inte stod i proportion till vad som hänt och att det var en kollektiv bestraffning. Det var brösttoner från personer som var ovana att bli ifrågasatta – och som tappat förmågan att se att det faktiskt är högst rimligt att stänga en skola där grov pennalism är en del av verksamheten, vilket både Hellströms bok, Uppdrag gransknings reportage och Skolinspektionens rapport visat. Stängningen handlade inte om kollektiv bestraffning utan om att skydda unga människor från att utsättas för övergrepp. Men om man skolats till att anse att rättigheter tillhör de starka, och de svaga endast har skyldigheter, så är det helt logiskt att se något som görs till skydd för svaga som en bestraffning av de starka. Stängningen bör därmed betraktas som ett skydd av alla elever – från att fostras till pennalister och skaffa sig en människosyn som inte hör hemma på 2000-talet.

Också beskyllningarna om att stängningen berodde på ”klasshat” är befängda. De många händelsernas allvar talade sitt eget tydliga språk. Vi formas alla av de sammanhang vi hamnar i. Slutna grupper kan skapa kulturer som är väldigt svåra att bryta. Miljöer som främjar stark lydnad och en absolut hierarki är ingen bra grogrund för demokratiska värden, empati eller mod att stå upp för sig själv eller andra, vare sig man kommer från överklassen eller från någon annan samhällsklass. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Agnes Hellströms välresearchade bok att de traditioner som Lundsberg lever med inte går ihop med den svenska skolans styrdokument och värdegrund. Det räcker gott att hata pennalism för att vilja se en stängning av Lundsberg. Att de nu får tillåtelse att öppna igen inger oro för att signalerna blir att det inträffade trots allt inte varit så farligt.

Agnes Hellström brottas boken igenom med sina egna minnen och gärningar, egna privilegier och val i livet. Här finns både skarpa fördömanden, medkänsla, ambivalens och jobbiga insikter om de konsekvenser bokens publicering kommer få både för andra och för henne själv. Ännu en gång utsätter hon sig för att betraktas som en förrädare och bli baktalad både bland släkt och vänner. Allt detta gör boken levande, sympatisk och fängslande. Den andas både klokhet och en moralisk resning som tyvärr är allt för ovanlig – och som hennes gamla skola av allt att döma inte kan ta åt sig äran för.

I GP i lördags