I dagens GP recenserar jag två böcker av Almapristagaren Isol.

Petit är förvirrad: ibland är han snäll och ibland är han dum. Varför kan han krama morfar för att sedan kasta sten på duvor? Hur kan det komma sig att han kan tycka synd om Gregorio, fast Gregorio varit dum, eller att Laura vill sitta bredvid Petit trots att han drar henne i håret?

                Petit, monstret, handlar om en liten pojke som funderar över ont och gott, och hur omgivningen tolkar och bemöter honom. Det är en gryende insikt om att människor inte är entydiga, och att till och med föräldrar är felbara, som Petit bearbetar.

Boken är skriven av årets mottagare av Almapriset, barnboksvärldens nobelpris, argentinska Isol. Hon har givit ut ett tiotal böcker där hon ensam står för både text och bild och har i samarbete med bland andra Paul Auster och den argentinske poeten Jorge Lujàn kommit ut med ytterligare femton böcker. Det är i barnbokssammanhang en ganska modest produktion och Isol tillhör också, med sina 41 år, en av de yngsta pristagarna.

Isols stil är spretig, penndragen lätta och att konturerna ofta är dubbla ger ytterligare livfullhet åt bilderna. Färgerna är i dämpade jordtoner.

I intervjuer har Isol förklarat att hon ser det som att en bilderbok har två författare, en textförfattare och en bildförfattare. Hittills har två av hennes böcker kommit i svensk översättning och i Numeralia står Jorge Lujàn för texten och Isol för bilderna. Mer berättas i bild än i text.

Numeralia handlar om siffrorna noll till tio, med det traditionella upplägget ett uppslag för varje siffra. Texterna är mycket korta: ”Siffran noll för konsten att få ett ägg att stå”. ”Siffran ett för den minsta flaggan på vår jord”. ”Siffran två för den fula ankungen som blev en svan”. Bilderna visar föremål eller djur som formar sig till siffror: en flagga som liknar en etta, en tvåa som liknar en svan, en nia som är en ballong med ett snöre; och formerna återfinns ibland på flera ställen i bilderna. Jag får många gånger anledning att fnissa åt Isols uppfinningsrikedom. Det är klurigt och helt i ett litet barns anda att se siffror och bokstäver i moln eller träd. Isol är genialisk i sin enkelhet.

Eva-Lotta Hultén

Petit, monstret

Isol

Översättning Annakarin Thorburn

Alfabeta

Numeralia

Bild: Isol

Text: Jorge Lujàn

Lilla Piratförlaget

Vad händer med människor som gör sin militärtjänst i en ockupationsmakt? Yael, Lea och Avishag är tre unga kvinnor, vänner sedan barndomen. Kort efter att de gått ut skolan blir de en del i det maskineri som upprätthåller den rådande ordningen i Israel. Under två år vaktar de vid vägspärrar, tränar andra rekryter och bevakar gränsen mot Egypten. Alla tre är både rädda, uttråkade och förvirrade. Dagarna som passerar är i stor utsträckning lika varandra; avbrotten består mest av våld, ibland riktat mot dem, oftast mot andra. Avhumaniseringen av både soldaterna och dem som betraktas som fiender är ständigt närvarande.

De unga soldaterna ges få redskap för att förstå och hantera det som händer dem. De ser andra dödas, och kränkas och bidrar själv till förnedring, eller vänder bort blicken. Deras drömmar och viljor tas ifrån dem och de både hårdnar, luckras upp och trasas sönder. När de två åren har gått försvinner Avishag in i en depression som passiviserar henne, Yael flyr genom ständig aktivitet och resor runt i världen och Lea upprätthåller en städad yta men under den flyter mardrömmar ihop med verkligheten.

Författaren Shani Boianjiu är född 1987 och gjorde själv sin militärtjänst i Israel innan hon skrev Det eviga folket är inte rädda. I boken ger hon röst inte bara åt de tre unga kvinnorna som är bokens huvudpersoner utan också åt andra soldater, åt anhöriga, palestinier och fattiga ukrainskor som importeras för att bli sexslavar.  Rösterna berättar om allt det onda vi människor kan utsätta varandra för men det saknas heller inte ömhet och humor. Detta är slitsam men också oerhört gripande och givande läsning, inte minst för språkets skull. Boianjiu vet hur hon ska använda sig av det för att skildra både mörker och ljus.

Som recension i GP igår.

En mkt fin, men lite krångligt formulerad recension (min bok är mer lättläst, vill jag tro), av Yrsa Stenius.

”Eva-Lotta Hultén har skrivit en sympatisk och angelägen bok om oss människor och vår benägenhet att under vissa betingelser rasa ned i vår egen underjord, det vill säga börja bete oss monstruöst mot våra medmänniskor. Därtill har hon funderat över hur vi kan förebygga sådana sättningar i humanitetens och moralens marker inom oss, individuellt men i förlängningen också kollektivt på ett civilisatoriskt plan.

…

Det angelägna med Eva-Lotta Hulténs bok är att hon aktualiserar denna grundkunskap om människans många medvetanden och påminner om Hannah Arendts credo: Det mänskliga hos människan är att hon kan tänka och det är den förmågan – att tänka själv och ta ansvar – som uppfostran och skola ska stimulera.”

Klyftorna ökar visserligen i Sverige men eftersom alla fått det bättre så är allt bra ändå.

Så skulle man kunna sammanfatta en del av reaktionerna på den rapport som kom förra veckan och som visar att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar snabbast (vi har gått från en förstaplats i jämlikhet till en fjortondeplats). Men det är en sanning med modifikation och lösa antaganden inbakad i sig, att alla fått det bättre.

För det första har en grupp de facto fått mindre pengar att röra sig med: de som hade det allra sämst redan från början. Arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade har enligt SCB mindre pengar att röra sig med idag än 2006. De som redan från början hade det svårt har alltså fått det värre.

För det andra: jag tillhör dem som fått mer pengar att röra mig med men vem har rätt att hävda att jag därmed också fått det bättre? Varför antas vi okritiskt jämställa ”mer pengar” med ”bättre”?

Ungdomsarbetslösheten är hög, människor utan arbete går på knäna av ekonomisk stress och många av dem med arbete riskerar olika fysiska och psykiska symtom på grund av överbelastning. Grupperna i förskola och på fritids är långt mycket större än vad barn och personal mår bra av, barnmorskor och annan vårdpersonal slår larm om ohanterliga arbetssituationer och det finns utbredda föreställningar om att vi inte har råd att hjälpa förtryckta och förföljda människor som flytt till Sverige. Bostadsbrist råder och alldeles för många har otrygga anställningar. Jag tror mig inte vara ensam om att vara så bekymrad över dessa saker att det påtagligt försämrar min livskvalitet.

Forskare har dessutom visat tydliga samband mellan ojämlikhet och ökad fysisk och psykisk ohälsa och kortare livslängd generellt i befolkningen. Alla, även de i den ekonomiska toppen, mår sämre i samhällen med stora klyftor än i dem med små. Kanske har vi någon slags inbyggd anständighetskänsla som säger oss att världen bör vara hyfsat rättvis.

Jag kanske har lite mer pengar i plånboken än vad jag hade haft med en starkare fördelningspolitik. Det är inte så att jag har något emot pengar men måste jag välja mellan mer av dem eller att få leva i ett land där alla människor behandlas anständigt och allas hälsa och välbefinnande hålls högre än somligas möjligheter att köpa prylar och resor de egentligen inte behöver – så väljer jag det senare. Så länge min lyx bekostas av andras elände tycker jag faktiskt inte att jag har ”fått det bättre” och jag vill inte bli avkrävd någon slags tacksamhet för att ha fått pengar i stället för välfärd och jämlikhet.

Som krönika i GP idag.

Eftersom jag är egenföretagare (enskild firma) borde jag väl jubla över att ”inkomststrukturen” inte längre är så ”sammanpressad” och jag, och andra, därmed är mer motiverade att arbeta. Men den där tillfredsställelsen vill inte riktigt infinna sig.

Ojämlikheten ökar i Sverige. Inte så otippat kanske – det motsatta hade väl varit mer förvånande, med tanke på vilken politik som förs – men ändå väldigt värt att uppmärksamma.

Så här skriver SvD:

Så har det kommit ett par nya läsvärda rapporter om tillståndet i skolan, en från Skolverket och en från Utbildningsdepartementet. Den senare, Det tar tid, är författad av Per Thullberg och handlar om de skolreformer som sjösatts under Björklund. I Lärarnas tidning kan man läsa följande:

”Utbildningsminister Jan Björklund är påtagligt nöjd med rapportens slutsatser.

– Jag välkomnar den här utredningen. Den bekräftar att regeringens omläggning av skolan är rätt väg att gå. Och att det finns ett starkt forskningsstöd för denna.”

Men det är inte sant. Jag kommer nedan citera vad rapporten har att säga om forskningsstödet för reformerna. Min kommentarer i kursiv stil.

Om tidigare mål och kunskapskrav:

”Vad gäller de tidiga skolåren konstaterar utredningen att det varken finns forskningsresultat eller utvärderingar som mot bak- grund av läroplansreformer diskuterar betydelsen hur mål konstrueras, till exempel betydelsen av antalet målnivåer för elevernas kunskapsutveckling. På denna punkt kommer därför utredningens bedömningar i huvudsak att vila på förnuftsmässiga resonemang.”

Förnuftsmässiga resonemang, alltså. Vems förnuft då?

Om fler betygssteg:

En Lex Sarah för skolan var på väg att införas men ser nu ut att hänga löst, berättar Sveriges radio. Lagen skulle innebära att lärare har en skyldighet att anmäla om en elev far illa eller inte får det stöd den har rätt till. Anledningen till att lagen nu kanske inte blir av är enligt Jan Björklund att den riskerar att öka lärarnas administrativa börda.

Detta är så cyniskt att jag blir gråtfärdig. Varför administrationen skulle öka, mer än mycket marginellt, av en anmälningsskyldighet av den här typen har jag mycket svårt att se. Vad kan det handla om i stället? Kanske en rädsla att anmälningarna skulle visa att det finns systematiska brister i skolans möjligheter att ge barn rätt pedagogiskt stöd, och att stötta dem på rätt sätt?

Vill man minska lärarnas administrativa börda så kan man avskaffa de nationella proven i stället.

Det blev ett jättefint inslag, som man kan se här.

Reformer i skolans värld behöver tid för att få effekt, konstateras det i Skolverkets nya rapport Forskning om skolreformer och deras genomslag. Mellan tio och femton år, ibland ännu längre.  Men ofta får de andra effekter än de avsedda. Orsakerna till det kan vara bristande stöd, oklarheter och inre motsättningar, bristande förutsättningar eller att existerande traditioner och etablerade system inom skolan är så starka att reformerna helt enkelt inte biter på dem.

Skolan har segat sig vidare genom decennierna, oftast relativt opåverkad av förändringar i lagar och styrdokument.  De senaste åren har emellertid varit exceptionella vad gäller omfattningen av reformer, i Sverige såväl som internationellt. Internationell konkurrens och ranking har drivit på, konstaterar rapportförfattaren, docent Gunnar Åsén, med hänvisning till en jämförande internationell studie.  Det har lett till ökad arbetsbörda och stress för lärare världen över samt att det som är mätbart har satts i förgrunden för deras undervisning.  Lärarens arbete bestäms i allt högre utsträckning av nationella prov och utvärderingar. I Sverige har kommunaliseringen (som genomdrevs på 90-talet) varit en bidragande orsak till det, liksom den konkurrens mellan skolor som det fria skolvalet (också 90-talet) medförde, slår rapporten fast.

De senaste decenniernas reformer tycks alltså faktiskt ha fått genomslag, men knappast med avsedda effekter.

Slutsatserna man kan dra av Skolverkets rapport är att den som vill förändra skolan måste vara uthållig och den som vill uppnå ett specifikt resultat med reformerna bör tänka noggrant efter före och bädda väl. Vår nuvarande skolminister får sägas vara uthållig – trots allt mer massiv kritik och trots att utvecklingen sedan han tog över hela tiden gått åt fel håll så fortsätter han att ösa på med mer av samma. Rätt eller fel borde kunna avgöras inom tre till åtta år, om man ska tro Åséns tidsbedömning. Men med att tänka efter före, och med bäddandet, brukar det sannerligen vara lite si och så. Få av hans stora reformer hittills har haft någon stabil förankring i forskning och exempelvis lärarlegitimationerna som skjutits upp visar tydliga brister i planering och verklighetsförankring. Ett aktuellt exempel på dålig förberedelse är att han låtit meddela att han vill återinföra striktare timplaner eftersom ”om man har rätt antal lektioner så är det klart att eleverna lär sig mer, jämfört med om man skär bort mängder med lektioner i huvudsak av ekonomiska skäl”.  Uttalandet bygger på Skolinspektionens statistik som visat att många elever på gymnasiet inte får den undervisningstid de har rätt till.

Lösningen på att alla inte får sina minimitimmar kan knappast vara att ta bort alla möjligheter till individuella lösningar, utan borde rimligen snarare vara att driva på att existerande regler efterlevs. Flexibiliteten i de nuvarande timplanerna ger utrymme för varje skola att planera delar av undervisningstiden i olika ämnen.  Det möjliggör mer ämnesövergripande arbete och att lärare kan sätta in fler timmar i svenska för de elever som behöver det och fler mattelektioner för dem som i stället behöver det. Men rätten till en undervisning som hjälper en att nå målen riskerar nu i stället att förvandlas till en plikt att sitta av exakt det antal timmar som staten bestämt.

Utbildningsministern brydde sig inte ens om att invänta Skolverkets rapport i samma ämne, som skulle komma några veckor senare (och Björklund hade inte fått ta del av resultaten i förväg). Att problemet främst gäller gymnasiet hindrar heller inte Jan Björklund från att klargöra att han vill återinföra striktare timplaner även i grundskolan.

Detta är ett alldeles färskt exempel på hur nyckfullt reformer i skolans värld ofta diskuteras och genomdrivs. Knappt har en reform sjösatts, och än mindre fått komma till ro efter svallvågorna, innan den ska omformas eller ersättas av en ny. Ibland är det givetvis rätt att agera snabbt när något inte fungerar men ofta görs inga ordentliga utvärderingar först.  Ytterligare ett exempel:

Genom en skärpning i skollagen 2010 stadgades att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Det borde rimligen innebära att skolreformer ska bygga på vad den sammanvägda forskningen visar har goda effekter. Om vi bortser från att det fortfarande krävs en diskussion om vilka effekter som ska anses goda (det beror ju på vilka mål man ställer upp och vilka värderingar man har), så är detta ett klokt beslut. Men hur forskning också kan tas som gisslan visade Pernilla Lundgren, filosofie doktor och utvecklingsledare vid Stockholms stads utbildningsförvaltning, i ett rasande inlägg i Nättidningen Skola och samhälle nyligen. I det beskriver hon hur moderaternas hänvisning till forskning, när de vill införa tidigare betyg, är så missvisande att det på forskarspråk skulle kallas för ”oredligt”. Hon pekar ut dels hur den forskning de hänvisar till förvrängts eller misstolkats och hur de valt att totalt bortse från den forskning som säger att betyg faktiskt har negativa effekter på elevers kunskapsutveckling. Är det så forskningen ska användas vid skolpolitiska beslut blir det självklart ganska meningslöst att tala om ”vetenskaplig” grund. Några utvärderingar av effekterna av den senaste betygsreformen (med betyg från årskurs sex som infördes förra året) har heller inte hunnit göras innan man från politiskt håll nu alltså börjar propagera för ännu tidigare betyg.

Hållbara reformer i skolans värld kan inte bygga på ett system där enskilda makthavare på ren reflex presenterar ”lösningar” på problem de inte hunnit sätta sig in i, för att därefter leta fram forskning som bekräftar (eller kan förvrängas till att bekräfta) deras teser. Skolan behöver utvecklas och förändras men kan vi inte börja tänka efter lite först?

I GP häromdagen

Här kan man höra Robert Aschberg och mig prata om min bok.

Jag har inte lyssnat själv efteråt men det kändes som att det blev ett seriöst och bra samtal som täcker in en hel del av det som tas upp i boken.

Här hittar man en fin recension i Dala-demokraten, som bl a skriver:

”Barn som via hot, hugg och slag blint lyder sina föräldrar förvandlas till ögontjänare och utvecklar inte sina sinnen för inlevelseförmåga och empati. Det är en pyrrhusseger att genom hot eller våld få sitt barn att göra som man vill. I förlängningen utvecklas barnet till en människa med färre inneboende förmågor att välja en medmänskligare moral när hen ställs inför svåra ställningstaganden och val i livet. Sammantaget är ‘Resan från mörkrets hjärta’ en läsvärd bok som lockar till ytterligare fördjupning i ämnet.”

Recension i Smålands-Posten.

I recensionen i Jönköpings-Posten står bl a:

”Hon beskriver hur en lydnadskultur bäddar för underdånighet och medlöperi, hur den tidigt hunsade senare kan bli förtryckare, hur gruppkänslan minskar individens ansvar i vissa situationer och hur det faktiskt finns institutionaliserad ondska (som förföljelser av romer i delar av Europa, idag). En mycket nedslående insikt är att onda handlingar sällan tycks ge dåligt samvete: det fanns andra som var värre, situationen styrde, jag var en annan då …”

Det har också blivit två fina intervjuer med mig i Bohusläningen och Uddevalla 7 dagar. Och ett inslag för SVT är inspelat men ännu inte sänt.

Finfin recension i tidningen Kulturen:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14652-litteratur-eva-lotta-hulten-resan-fran-moerkrets-hjaerta-