Borås tidning skriver bl a så här:

Hon binder ihop delarna men eftersom exemplen på ondska till största delen handlar om extrema krigssituationer och lösningen – hur vi skapar människor som kan stå emot och förbli anständiga under extrema omständigheter – mest handlar om uppfostran och skolpedagogik uppstår en diskrepans.

Men med det sagt är “Resan från mörkrets hjärta. Om ondskans och godhetens mekanismer” intressant läsning.

Jag lär mig saker. Eva-Lotta Hultén, som är journalist och har skrivit reportageböcker, skriver på ett lättillgängligt sätt om saker som är svåra att ta till sig.

Hon gör det möjligt. Hon är personlig, lägger in en och annan historia om sig själv för att göra begripligt och få läsarna att förstå att det onda ligger inom oss alla.

Corren skriver:

I sin bok försöker Hultèn på ett såväl engagerat som sakligt trovärdigt sätt finna ut vad det är inom oss som gör även helt vanliga hyggliga människor kapabla att begå oerhörda grymheter. För så är det ju, trots att tanken skrämmer; “gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utom inom varje människa”. (Citat ur boken.) Det vill säga, under vissa förutsättningar kan förmodligen nästan varenda en av oss bli till mördare och plågoandar.

(…)

Hultén är väl beläst i sitt ämne och refererar ofta till kända forskare och författare, som Stanley Milgram, Alice Miller och William Golding. Boken är intressant, tankeväckande och relativt lättläst. Det är först

mot slutet när författaren kommer in på sitt favoritämne skolan, som jag kan känna att hon ibland blir mångordig och svår att följa.

Med mig efter läsningen tar jag frågorna, och några svar. Som: Ondskan går att förstå och därmed undvikas. Ondska smittar. Men det gör godhet också.

Det är intressant, tycker jag, att båda recensenterna har lite svårigheter med kopplingen mellan hur vi bemöter barn och hur samhället sedan yttrar sig genom dem när de blir vuxna. Antingen har jag varit för otydlig, eller så är det en yttring av att vi vill hålla de här problemen en bit ifrån oss själva (en mekanism som jag ju också tar upp i boken). Har det med mitt eget beteende att göra, eller vad som sker i skolor nära mig, så kommer det närmare mig och jag kan t o m kanske hållas för ansvarig.

Men jag är glad för dessa recensioner, som väl i huvudsak för betraktas som fina!

I morgon kommer ett par större inslag om min bok i olika medier. Jag återkommer med länkar.

På ytan bryr hon sig om andra, uppskattar sina vänner, tycker om att ha sex med sin man och anstränger sig på jobbet. Inuti är allt avigt och skavande och hon avskyr både jobb, familj och vänner.

Huvudpersonen i Pija Lindenbaums första roman för en vuxen publik är en medelålders kvinna som för en inre kamp för att ingen ska märka vem hon egentligen är. Det bor ett mörker i henne som färgar av sig på alla vardagliga och banala detaljer i hennes liv. Hon noterar alla dofter, ljud och intryck och står hudlös och äcklad när omvärlden invaderar. Varje klumpig kommentar, varje knuff av en främling på trottoaren, varje förväntan från de närstående blir till ännu en sten att bära, ännu en surdeg att knåda.

Plats är framför allt en bok som med exakt och vackert språk beskriver hur det är att vara mycket känslig, och hur en livskris då kan gestalta sig. Men det är ingen stillastående roman. Den namnlösa huvudpersonen inte bara ser och känner, hon gör. Hon är otrogen, flyttar ifrån sin man, avsäger sig föräldraskapet för den vuxne sonen, hämnas på älskaren, isolerar sig i en lånad lägenhet och skaffar en hund att öva närhet med – eller är hunden bara en fantasi om makt och utnyttjande av någon som är svagare? Kvinnans känslighet omfattar inte andra än henne själv. Kanske har den aldrig gjort det.

Pija Lindenbaum berättar om en person som det är svårt att tycka om men som fascinerar i all sin egocentricitet och komplexitet. Författaren har tidigare skapat en lång rad bilderböcker, ofta humoristiska och absurda, nästan alltid med ett känsligt barn i centrum. I Plats saknas varken en känslig huvudperson eller humor och även vissa fantastiska inslag återfinns – kvinnan möter sig själv i form av en destruktiv och sorgsen kvinna i miniatyr. Svärtan dominerar rakt igenom hela boken och först efter en djupdykning ner i en psykos finner huvudpersonen sig själv på botten. Hon bestämmer sig för att rädda sig och att söka sig tillbaka till flocken. Det är lite som när hariga, känsliga Gittan plötsligt tämjer gråvargarna. Måste man så måste man, skräckslagen eller ej.

Som recension i GP idag.

Det är svårt att göra rätt hela tiden när man har hand om barn. Svårt för att de ibland är trötta, gnälliga och oresonliga. Svårt för att man själv ibland är trött, gnällig och oresonlig. Att prata om hur man ska uppfostra barn är  känsligt. Det är lätt att framstå som förnumstig och beskäftig. Med det här kapitlet, och nästa, har jag inte avsett att ge någon dåligt samvete. Jag vill bara  berätta vad de människor som tycks leva sina liv med empati och handlingskraft har fått med sig från sin tidigaste barndom och hur alla vi som har ansvar för små barn kan tänka och agera för att åstadkomma samma sak. Jag påstår inte att det är lätt eller att det finns några färdiga patentlösningar eller metoder att följa. Men det finns mönster som går igen i de barndomar som upplevs som lyckliga och som leder till självkänsla och civilkurage.

Somligt av det vi gör när vi ”uppfostrar” tenderar att höja barns aggressionsnivåer. Att straffa barnet eller ta avstånd ifrån det är två sådana saker, liksom tvång, avsaknad av struktur och regler och en allmänt hög aggressionsnivå runt barnet. Om föräldern använder metoden att på något sätt dra tillbaka sin kärlek till barnet som bestraffning kommer barnet i sin relation till andra att luta sig mot konventionella regler snarare än mot vad det kan märka att andra behöver och mår bra av. Straff, tvång och kärlekstillbakadragande är saker som aktivt rekommenderas exempelvis i olika nannyprogram på TV och ett antal moderna uppfostringshandböcker. Det gör det inte lättare att göra rätt. Vi kan ju själva se att vissa av metoderna ”fungerar”. Och det sägs aldrig något om biverkningarna.

När vi har med barn att göra måste vi fundera över vad vi vill åstadkomma för dem på lång sikt och inte bara på hur vi ska lösa beteendeproblem effektivt för stunden. Om vi bara vill få barn att vara tysta när vi bett dem kanske det framstår som en god idé att hota med indraget lördagsgodis om de fortsätter göra oljud. Vill vi att de ska förstå varför vi ber dem att vara tysta behöver vi förklara det och få dem att förstå hur deras beteende påverkar andra människor. Det kan vara mer tidsödande och skapa en hel del frustration när barnet inte bryr sig om vad man säger trots de goda skäl man angivit. Men det är den enda väg man kan gå om man vill få barnen att förstå och inte bara lyda. Att resonera leder oftast inte till omedelbara resultat. Men vi slipper de svåra biverkningar de enklare metoderna har: blind lydnad, avsägelse av eget ansvar, brist på inlevelseförmåga och empati.

Utan förklaringar till reglerna riskerar vi att fostra ögontjänare. Samtidigt menar Martin Hoffman att en principdriven empati understöjder den empati som väcks mer instinktivt av att se någon lida. Att ha utvecklat genomtänkta regler för hur man bör bete sig stärker alltså vår förmåga att känna empati i stunden. Moraliska principer får oss lättare att agera utifrån den empati som väckts av att se någon lida (eller veta att någon lider, utan att direkt bevittna det). Att se andra agera empatiskt är också en positiv faktor menar Hoffman som också föreslår att vuxna ibland kan styra barns rollekar så att de ger större träning i empati.

Alltid värt att hålla i minnet är, som jag redan nämnt, att människor tenderar att leva upp till de förväntningar vi har på dem. Det gäller inte minst barn. Därför måste vi sträva efter att alltid tillskriva barn de bästa intentioner. Om det inte är alldeles uppenbart att de gjort fel med flit bör man som vuxen välja att utgå från att det negativa de just gjort var en olyckshändelse snarare än en viljeakt. På det sättet hjälper man barnet att utveckla goda värderingar genom att utgå från att de redan har dem. De börjar tro det bästa om sig själva och anstränger sig för att leva upp till vår tro på dem.

Med insikt i hur otroligt viktigt vårt bemötande av barn är för hur vårt samhälle utvecklas är det extra sorgligt att se hur låg status omvårdnad av barn och utvecklande av deras sociala förmågor har. Barns fostran är inte bara en familjeangelägenhet utan en fundamental fråga för samhället. Förskollärare, lärare och fritidspersonal är våra absolut viktigaste yrkesgrupper och den roll vi har som föräldrar eller hjälpande vittnen är den viktigaste i livet. Många kommuner har idag kurser i föräldraskap eller annat stöd riktat till föräldrar. Det är mycket bra. Vid en snabb översyn kan jag emellertid konstatera att en del av kurserna och stödet handlar om hur man som förälder ska bli bättre på att disciplinera sina barn snarare än att möta dem och utveckla dem som människor. Då riskerar vi att fixa ett problem genom att i stället skapa ett annat.

Idag var jag med i Nyhetsmorgon i TV4 och pratade om min bok. Klippet kan ses här. Jag var väldigt nervöst men hoppas att det inte märks alltför mycket, och att man känner att man får ett hum om vad boken handlar om.

Nu har jag fått första exemplaret från tryckeriet, och den är så fin, min bok! Fast jag hoppas ju att folk ska vilja läsa främst för innehållet, förstås. Går snart att köpa på bokhandlar på nätet och irl – och från mig om man vill ha dedikation! Har man svårt att hålla sig så går det så klart bra att förhandsboka.

Den svenska skolan är unik, konstaterar forskare som intervjuas om radions Vetenskapens värld. Tyvärr är det som är unikt för oss inget man vill skryta med. Vår skola utmärker sig genom sin hårda konkurrens, sin stora valfrihet och sin vinstutdelning i friskolorna. Och det får konsekvenser i form av bland annat sämre resultat som kommer av segregering i skolorna (de duktiga elevernas draghjälp försvinner när de lämnar de utsatta skolorna).

Det här är inget nytt. Att det ser ut på det här viset har sagts gång på gång de senaste åren men förtjänar att sägas igen så länge inga kraftfulla åtgärder sätts in.

Jag vill att möjligheten att driva friskola ska finnas kvar men att vinstuttag ska förbjudas. Skolor ska ha pedagogiska mål, inte ekonomiska. En friskola som inte har något att tillföra rent pedagogiskt till en kommuns utbud bör normalt inte ges tillstånd att starta (anledningarna till att jag inte vill få bort friskolorna är bland annat att det behövs möjligheter att gå före och visa vad som pedagogiskt är möjligt att göra, och att jag vill att små byskolor ska kunna hållas igång när kommunerna inte längre vill ta ansvar för dem).

Jag vill se ett återförstatligande av skolan för att öka likvärdigheten över landet och kraftigt utökade resurser till både lokaler, fler pedagoger, utökad administrativ personal och elevhälsa. En bättre samordning mellan olika instanser som kommer i kontakt med barnen: skola-fritids, skola-socialtjänst, skola – barnpsykiatri, skola-föräldrar, skola-föreningsliv. Färre prov och tester och mer för lärare och eleverna själva att säga till om. En skola som handlar mindre om tävlande och mer om samarbete.

Det går att säga mycket mer om detta, och det kommer jag göra, men det får räcka så här för tillfället.

Den senaste veckan har DN granskat situationen för de romer som tigger i Sverige. Hur det kommer sig att så många av oss valt att tro att de egentligen bara lurars skrev jag om i en artikel För Modern Psykologi i somras, och jag skriver också om det i min bok:

”Sedan några år tillbaka syns tiggare på gatorna i många svenska städer. Flertalet är romer från Östeuropa. De sitter med nedböjda huvuden och en mugg framför sig. Några ligger på knä med pannan nästan nere i den kalla asfalten. Varje gång jag är i stan fyller de mig med obehag och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg på dessa fattiga människor som tagit sig till Sverige i hopp om ett bättre liv. Arg för att en del av dem ser arbetsföra ut men ändå tigger. Arg för att de försöker se så eländiga som möjligt ut. Arg för att någon kanske utnyttjar dem och tar hand om pengarna de tigger ihop. Arg på mig själv för att jag inte gör något? Varje tiggare innebär en kamp i mitt inre. Det är en strid mellan min moraliska kompass och min egen passivitet.

Historien av förföljelse och fördrivning har pågått ända sedan romerna kom vandrande från Indien till Europa på 1000-talet. I Rumänien hölls romer som slavar ända fram till andra hälften av 1800-talet och ungefär lika stor andel av den romska folkgruppen som av den judiska utrotades i tyska dödsläger. 1922 skrev svenska riksdagens fattigvårdslagstiftningskommitté: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.” Författaren Irka Cederberg, som outtröttligt skildrat romernas situation, konstaterar att de alltså skulle trakasseras ut ur landet.

Invandring för romer förbjöds och hindrade dem som försökte rädda sig undan andra världskrigets förintelse. I en artikel i Illustrerad vetenskap så sent som 2001 slog man fast att ”zigenarna avskyr varje form av registrering och fast arbete” och det påstods vara en sport för romer att lura sig till medlidande genom att tigga på kryckor eller med hungriga barn i famnen.

Men varför tigger romer från Östeuropa på svenska gator? I boken Europas skam berättar journalisten Lisa Bjurwald om situationen för romerna i några av de länder de lämnar och samma gör Magnus Linton i De hatade. Det är ren fasa som fyller mig när jag ser de tydliga parallellerna till 30-talets Europa. I Slovakien lever majoriteten av romerna i slumliknande ghetton (i åtminstone ett fall inhägnat av en mur) och i flera länder utsätts romer för mord och mordbränder. I Bosnien är romer enligt lag förbjudna att kandidera till parlamentet och presidentposten. I Tjeckien sätts 30 procent av alla romska barn i särskola. En företrädare för det ungerska partiet Jobbik har föreslagit att romer ska stängas in i läger till skydd för allmänheten.

Vilka möjligheter har man att få ett jobb i en fientlig värld som utgår från att man är lat och stjäl? En människorättsaktivist Lisa Bjurwald intervjuar konstaterar: ”Om du inte har någon annan utväg och det handlar om överlevnad – då stjäl du. Punkt slut. Det har ingenting med ras att göra.”   Ironiskt nog är en av följderna av att romerna utpekas som brottslingar att de utsätts för brott långt mycket allvarligare än de stölder de själva anklagas för utan någon hjälp eller upprättelse att hämta. Det handlar om mordbränder och misshandel.

Också i Sverige idag blir de misstänklig- och främmandegjorda, sedd som lata och kriminella. När det kommer till tiggarna skulle antagligen många av oss kunna vända blicken mot oss själva och studera hur rationalisering, skuldbeläggande, demonisering och likgiltighet skapas av att se andras lidande. Det kan kanske öka förståelsen för hur merparten av det tyska folket kunde blunda för judarnas (och romernas, de homosexuellas, kommunisternas och de förståndshandikappades) utsatthet och lidande i 30-talets Tyskland. Är vi verkligen bättre själva?

1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar som sa att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. De som var beredda att tro på och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt 20 december. Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.

Denna studie blev upptakten till utvecklandet av Festingers teori om kognitiv dissonans. Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi kognitiv dissonans. Det är en känsla av att känslor, moral, handlingar eller världen i stort inte riktigt hänger ihop eller saknar logik. Vad har detta med likgiltighet och brist på ansvarstagande att göra?

Leon Festinger konstaterar att eftersom vi vill undvika obehag så undviker vi ofta aktivt situationer eller information som skulle kunna leda till kognitiv dissonans. För att ta ett enkelt exempel: om en politiker varit med och fattat ett beslut som han eller hon starkt har trott kommer leda till något positivt är risken stor att personen undviker att ta till sig sådan information som visar på negativa effekter. Sannolikheten är hög att politikern väljer att stanna kvar i sin tro på att ha genomfört en positiv reform hellre än att ta till sig kritik och rätta till vad som är fel. Tecken på att allt inte blev så bra slås bort med att de reformen var tänkt för fuskar eller att tjänstemännen som ska genomföra reformen gjort fel eller att allt kommer bli bra bara folk vänjer sig. Först om signalerna att reformen inte fungerar växer sig riktigt starka kommer politikern att tänka om eftersom situationen gör det omöjligt att fortsätta undvika kognitiv dissonans. Det politikern kan se med sina egna ögon stämmer ju uppenbarligen inte överens med de förutfattade åsikterna.

Det här låter ju som ganska självklar psykologi men det som är verkligt intressant är hur Festinger visar att människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Vi tänker oss en lärare som är negativ till betyg. Nu får läraren lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer? Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens. Vi har en stark tro på att vi handlar autonomt och i överensstämmelse med vår egen moral. Samtidigt är vår hjärna så funtad att den låter oss bedöma en handlings värde utifrån om vi själva utfört den eller ej. Det vi gjort bedömer vår hjärna undermedvetet vara ett riktigt handlande. På så vis slipper vi undan att känna obehaget av kognitiv dissonans.

Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Och det som innan upplevdes som fel upplevs nu som rätt. Vi har tagit den enklaste vägen för att slippa ta ansvar och ingripa mot det vi tycker är fel. Teorin om att vi drar slutsatser om  vilka värderingar och åsikter vi har utifrån observationer av vårt eget beteende har också utvecklats av socialpsykologen Daryl J. Bem i hans ”theory of self-perception”. Han menar att vi lär om oss själva på samma sätt som vi lär oss om andra, det vill säga genom att helt enkelt titta på hur vi beter oss. Vi kommer fram till vilka åsikter och personligheter vi har utifrån de handlingar vi begår.

I Sofi Oksanens roman Utrensning har den unga ryska Zara tvingats till prostitution och är ständigt övervakad av de män som rövat bort och säljer henne. Till sist dödar hon ligans högste chef och när hon märker hur lätt det var för henne vet hon inte längre hur hon ska se på det som utspelats under åren innan. Har hon i själva verket velat prostituera sig och ta droger? Varför gjorde hon det annars, om det nu var så lätt att få ett slut på det? Kanske hade hon bara inbillat sig att det var hemskt och i själva verket tyckt om det?

Ett verkligt exempel finns i boken We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families. Stanislas Mbonampeka var justitieminister i president Habyarimanas regering i Rwanda. Han var en välbeställd och välutbildad hutu, utbildad jurist med fokus på mänskliga rättigheter och han tillhörde det liberala partiet, med både hutuer och tutsier som medlemmar. När Leon Mugesera, en av presidentens närmaste medarbetare, i ett tal uppmanade hutuer att förgöra tutsierna utfärdade Mbonanpeka en arresteringsorder på Mugesera för att ha uppviglat till hat mot tutsier. Mbonampeka blev snart avsatt som justitieminister och i sin strävan att återfå makt ändrade han sina åsikter. På radio kunde han snart höras varna oppositionspartiet RPF att deras sympatisörer skulle komma att dödas om de försökte ta över landet. Stanislas Mbonampeka förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa. När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourewitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker på Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.

Har man väl brutit mot sin moral och sina åsikter leder det alltså tyvärr ofta till att man ändrar dem snarare än att man korrigerar sitt beteende. Den som kan manipulera vårt handlande har snart förändrat våra åsikter. Om tvånget är mycket uppenbart är det lättare för oss att skilja på våra handlingar och våra åsikter – och stå fast vid de senare. Det är när löftet om belöning eller hotet om bestraffning bara är precis så starkt att det får oss att begå den där ofrivilliga handlingen som chansen är som störst att vi ändrar våra åsikter.

Hur lätt våra åsikter manipuleras visas också av en intressant studie där fem elvaåriga flickor fick se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna vara. Sedan fick de avge nya omdömen efter att ha blivit skrämda. Resultatet blev att de bedömde personerna på bilderna som elakare efter att de blivit rädda. Leon Festinger menar att det tyder på att flickorna sökte efter något som kunde förklara deras känsla av rädsla. Om man vågar sig på att applicera dessa slutsatser på fler områden så kan en känsla av allmän rädsla få oss att se människor i mer negativ dager än vi annars skulle göra: ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: den andre har ansvaret för att ända på sitt beteende, jag har inget ansvar för att ändra min perception eller mina fördomar. Den som är rädd kommer helt enkelt att söka efter skäl till det för att bli av med den kognitiva dissonansen. Rädslan kan mycket väl komma först, skälen uppfinnas senare.

Leon Festinger konstaterar att olika människor klarar av att hantera olika mycket kognitiv dissonans. Vissa mår betydligt sämre av det än andra, vilket leder till varierande förmåga att leva med motstridighet inom sig. Personer med låg tolerans är mer benägna att se saker i termer av svart eller vitt medan människor med högre tolerans har en gråskala som de bedömer utifrån.

Teorin om kognitiv dissonans kan ge en viktig delförklaring till hur det kollektiva samhällsmedvetandet kan gå från att tycka att förföljelse, trakasserier eller mord är avskyvärt till att tycka att det är något acceptabelt. Eller för den delen till att acceptera att leva i ett samhälle med tiggare. Det räcker med att vi underlåter att handla en gång för att en kognitiv dissonans ska uppstå och vi ska börja göra vad vi kan för att hantera den. ”Om jag tycker att förföljelser av romer är fel så borde jag ha höjt min röst. Jag höjde inte min röst, alltså måste det betyda att jag tycker att det är i sin ordning.” När jag möter tiggare på Göteborgs gator skäms jag. Skam är en obehaglig känsla och omedvetet försöker jag göra mig av med den kognitiva dissonans min passivitet skapar genom att skuldbelägga dem. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är någon enskild kriminell organisatörs fel, då har jag inget personligt ansvar. Då får de antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen. Då kan jag gå förbi utan att göra något.

Ännu har inte min passivitet vunnit över moralen. Fortfarande är mitt medlidande och min upprördhet större än min instinktiva ilska. Men om jag fortsätter att inte handla finns risken att jag snart går förbi tiggarna utan att ens lägga märke till dem.”

Här kan jag tillägga att sedan jag skrev detta så har faktiskt mina motstridiga känslor försvunnit. Kanske har jag !botat” mig själv genom att försöka att hjälpa på olika sätt. I andra kapitel i boken berättar jag om hur vi kan träna oss själva och våra barn till mer empati och till att våga och vilja ingripa och hjälpa.

Hundratusentals svenskar går arbetslösa samtidigt som hundratusentals andra svenskar känner utmattningsdepressionen nafsa dem i hasorna. Snart har jag inga vänner kvar som inte någon gång varit sjukskrivna eller medicinerade för stressrelaterade besvär.  Många, även de som i grunden trivs med sina jobb, verkar längta efter en paus. Lösningen på det problemet skulle kunna stavas friår.

Friåret var en reform som infördes 2005 och avskaffades igen två år senare. De som ville kunde ansöka om ledigt i upp till ett år, med 85 procent av a-kassan som ersättning. Förutsättningen för beviljande var att det gick att hitta en ersättare.

68 procent av de lediga var kvinnor och merparten arbetade i den offentliga sektorn. Bland männen var det framför allt process- och maskinoperatörer samt transportarbetare som var friårslediga. Många valde att plugga, några att starta företag, andra att ta hand om anhöriga. En undersökning från dåvarande Arbetslivsinstitutet visade att nio av tio av dem som beviljades friår hade fått ett allmänt förbättrat välbefinnande, tre fjärdedelar av dem med muskel- och ledbesvär fick minskade problem och åtta av tio med sömnbesvär hade börjat sova bättre. Av dem som gått in på vikariaten hade 40 procent varit långtidsarbetslösa, arbetshandikappade eller utlandsfödda (de var prioriterade grupper i projektet). Deras genomsnittliga inskrivningstid på arbetsförmedlingen var 72 veckor.

Det här borde ju låta som en ren succé: människor med förslitningsskador och sömnproblem fick chans till utveckling eller vila; andra, som stod utanför arbetsmarknaden, fick arbetslivserfarenhet och fötter in på arbetsmarknaden. Men motståndet mot friåret var stort och för att avskaffa det spreds lögner, som exempelvis att kostnaden var 2 miljarder. Det var vad som betalades ut till de lediga men från den summan hade man inte dragit minskade socialbidrag och a-kasseutbetalningar till dem som tagit deras platser. Inte heller hade man räknat på de samhälleliga vinsterna med nystartade företag, kompetenshöjning och förbättrad hälsa.

När LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson år 2005 intervjuades i SVT:s Agenda hävdade han att vi inte kan ”ha hundratusentals människor betalda för att inte arbeta”. Han syftade inte på de arbetslösa. Det var inte uteblivna positiva effekter som gjorde att friåret avskaffades utan föreställningar om att det är fult och farligt att låta människor vara lediga utan dåligt samvete. Förhoppningsvis låter vi inte Luther hindra oss från kloka reformer i fortsättningen.

Som krönika i GP idag.

Utgivningen av min bok närmar sig. Innan dess kommer jag att lägga ut några smakprov från boken här på bloggen.

Här kommer inledningen av första kapitlet:

”Skriken som mannen åstadkommer när ett järnrör trycks upp i hans ändtarm är nästan outhärdliga att lyssna till. Radioinslaget handlar om tortyr i egyptiska fängelser. Någon har med en mobiltelefon spelat in hur denne okände man vrålar i ångest och smärta. Jag får kräkkänslor, mina händer darrar på bilens ratt och jag trevar instinktivt mot knappen för att stänga av men tvingar mig sedan att lyssna vidare. Om jag inte ens kan höra detta på radio hur ska jag då klara av att slutföra den bok om människors onda handlingar som jag just påbörjat?

Hur kan någon klara att åsamka någon annan den typ av rödglödgat, brinnande helvete som måste vara orsaken till de okontrollerade vrål som mannen utstöter? Hur står man ut med att vara en människa som plågar någon annan så? Vad tänker man medan den man torterar vrålar och man bara fortsätter att trycka på med järnröret?

I en studie försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som blev torterare. De  intervjuade ett antal personer som under diktaturen i Brasilien haft detta som yrke och fann att sadister snabbt sorterats bort. Eftersom de var alltför fokuserade på att tillfoga smärta tog de ofta i för mycket och orsakade sådana skador att offren blev ur stånd att leverera någon som helst information. Forskarna fann också att  torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De hade blivit tränade för rollen och ingick i en grupp där de kände vänskapsband och anpassade sig frivilligt. De anslöt sig till det rådande samhällssystemets värderingar och accepterade att de människor som de torterade utgjorde ett hot mot landet. Att få rollen som torterare fick dem att känna sig speciella och utvalda; bättre än andra. Det fanns starka krafter som påverkade dem och fick dem att känna att det de gjorde var nödvändigt och till och med upphöjt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Bilden av den grymme galningen vittrar oftast sönder när man möter dem som verkligen begått grymheter. Hur monstruösa den egyptiske mannens plågoandar än framstår för mig när jag hör hans plågade skrik så är det högst troligt att också de är normala människor som betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. När de slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

Vill jag då påstå att det inte finns några onda människor? Nej, de som gör ont för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. Anders Behring Breivik hävdar att han begick sina terrordåd för att rädda det norska folket från kulturell utplåning. Är han en ond man? Många skulle nog anse att svaret är ja. Han begick sina grymheter avsiktligt och väl medveten om vilken smärta han åsamkade. De många morden var en del i hans större plan att stoppa utvecklingen av Norge till ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. För många människor framstår också målet med hans handlingar som något dåligt men utifrån hans föreställningar om ett bra samhälle så hade de en god avsikt. Anders Behring Breivik ser inte sig själv som ond. Hans avskyvärda dåd var liksom de brasilianska torterarnas av det instrumentella slaget. De var fullt avsiktliga och han menade att de var berättigade eftersom de tjänade vad han ansåg vara ett högre syfte. Anders Behring Breivik trodde också att stora grupper i samhället sanktionerade hans handlingar – att det fanns en bred acceptans för att döda människor för att skapa ett ”rent” Norge. I den verklighet som Anders Behring Breivik upplevde sig verka var han en hjälte.

Tore Bjørgo, expert på högerextrema grupper, förklarade under rättegången mot Behring Breivik att de flesta terrorister är ”förvånansvärt normala”. Andra experter som kallats in pekade på att Breiviks tankevärld är fascistisk. Utifrån de ställningstaganden han gjort var hans gärningar begripliga och för honom själv var det viktigt att dömas som frisk.  För att förhindra att fler dåd som Behring Breiviks utförs är det viktigt att försöka förstå vilken världsbild som fött fram dem och vilka grupperingar han hämtat sin näring hos. Dömer vi bara ut honom som en galning och hans dåd som obegripliga har vi inga medel att förhindra att det händer igen.

Anders Behring Breivik är en handlingskraftig person, driven av en ideologi och med tydliga mål. För de flesta som begår handlingar vi skulle betrakta som onda finns ingen bakomliggande plan, inga ”rationella” förklaringar och inget högre syfte. Det finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av det egna ansvaret. Få av de handlingar vi betraktar som onda utförs, som Breiviks, helt på tvärs med allmänna moraliska föreställningar. De flesta som utför dem betraktar sig inte heller som hjältar eller krigare för ett bättre samhälle. De bara gör som de blir tillsagda eller som alla andra gör. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta  göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till.”

Tio år efter sin tjänstgöring började Teodor Korzeniowski skriva en roman som byggde på hans erfarenheter från tiden stationerad på en ångare längs Kongofloden. Boken har blivit en av de mest lästa och analyserade i västvärlden och den handlar om människans gränslösa förmåga att göra ont. Korzeniowski skrev under pseudonymen Joseph Conrad och titeln på hans bok är Mörkrets hjärta.

Huvudpersonen kapten Marlow får uppdraget att ta sig till en av de mest avlägsna av de belgiska handelsstationerna längs Kongofloden. Under färden hör han flera gånger talas om mr Kurtz som är stationens föreståndare. Några pratar om honom i vördnadsfulla ordalag, andra antyder att allt inte står rätt till med mr Kurtz. När båten så till sist anländer till stationen och Marlow med sin kikare spanar runt i lägret får han på avstånd  syn på något makabert. På några stolpar sitter avhuggna och av solen intorkade huvuden uppspetade som några slags dekorationer.

Marlows möte med Kurtz och deras fortsatta relation är tvetydiga och svårtolkade. Marlow både fascineras och stöts bort, ser storhet och ynkedom. Kurtz är döende men vill ändå inte lämna det lilla rike han byggt upp åt sig i djungeln. Marlow mer eller mindre lurar honom ombord på båten, vad det tycks inte så mycket för Kurtz egen skull utan mer för att elfenbensutvinningen och handeln i området ska kunna räddas. På vägen tillbaka ut mot kusten dör Kurtz.

Mörkrets hjärta har lästs med psykoanalytiska, postkoloniala och närmast mytologiska glasögon – som en allegori över mänsklig grymhet och förgudning av en vanlig dödlig. Men Conrad själv har framhållit att boken är beskriven verklighet: ”som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet.”

Om de grymheter som utspelade sig i Kongo medan det var i kung Leopolds ägo har den amerikanske historikern och journalisten Adam Hochschild skrivt en fascinerande bok: Kung Leopolds våldnad. Hochschild har spårat ett flertal möjliga förebilder till mr Kurtz, några av dem  personer som Joseph Conrad mötte under sin tid i Kongo. Den som Hochschild framhåller som troligast är emellertid en person som det är osäkert om Conrad någonsin träffade. Kapten Léon Rom tjänstgjorde i en av de byar som Conrads ångare passerade men mer tänkbart är att Conrad fick kännedom om honom genom en av de tidskrifter han läste regelbundet. Kapten Léon Rom omskrevs där för att han låtit dekorera sin afrikanska trädgård med tjugoen avhuggna huvuden. I en dåtida rapport till Bryssel berättade en generalguvernör att Léon Rom också hade en galge ständigt redo vid sin station. Liksom Conrads romanfigur Kurtz skrev Léon Rom poesi och målade tavlor och hade även författarambitioner.

Den sammansatte och märklige Kurtz kan alltså ha haft en verklig förebild.

(…)

Är då Kurtz galen eller ej? När Marlow möter Kurtz konstaterar han att han inte är galen utan bara oerhört självcentrerad: ”Tro mig eller ej, hans intelligens var glasklar – visserligen ohyggligt intensivt inriktad enbart på honom själv men ändå klar”. Men som läsare kan man tveka och kanske är det Joseph Conrads avsikt att läsaren ska se att hade omständigheterna varit annorlunda hade Kurtz kunnat bli en annan. Det är resan in i Mörkrets hjärta, bort från hans egen civilisations normer och in i en värld befolkad av människor som han lärt sig att se ner på som släpper lös en personlighet totalt utan hämningar och empati. Om resan uppför floden skriver Conrad: ”Man kom vilse på den där floden som i en annan öken och körde dagen lång på grund i försök att hitta segelrännan, tills man kunde tro att man var förhäxad och för alltid avskuren från allt man en gång hört ihop med.” Avskurna från sin vanliga miljö, navigerar männen både fysiskt och mentalt på okända vatten och har svårt att styra rätt.

Kurtz är en människa som givits oinskränkt makt och det stiger honom åt huvudet. Marlow får veta att Kurtz tvingar även hövdingar att krypa fram till honom och dödar utan pardon dem som antyder motstånd. Han verkar trivas utmärkt och njuta av sin position. Samtidigt låter Conrad hans sista ord i livet bli ”Ohyggligt! Ohyggligt!” Kanske ser trots allt Kurtz vad det är han åstadkommit och blivit? På väg bort från sitt lilla rike inser han vilken fasa och grymhet han själv skapat och som han varit blind för så länge han var en del av den.

Kurtz är inte av naturen ond. Han är en produkt av omständigheterna. Precis som de flesta människor som begår grymheter.”

Vore man cynisk och kortsiktig skulle man kunna säga att det är bra om fler elever mår dåligt. Då presterar de nämligen  bättre i skolan. Psykologen Pia Rosanders nyutkomna avhandling visar att inte bara IQ och sociala omständigheter utan också personlighetstyp är avgörande för gymnasieelevers insatser i skolan. De som drivs av oro och ångest i sitt lärande är de som har störst chans till höga betyg.

Är man lite mindre cynisk och mer långsiktig – och dessutom tycker att skola och utbildning har fler syften än höga betyg – finns många goda argument för en annan typ av skola att hämta ur Pia Rosanders resultat. Hon visar att ångestdrivna elever har en ytligare inlärning än dem som vägleds av nyfikenhet och intresse. De oroliga eleverna undviker dessutom gärna utmaningar och  lär för betygen, snarare än för livet. Att ett lärande för proven riskerar att kväva nyfikenhet och intresse som drivkrafter är dessutom känt sedan tidigare.

Ungas oro och ångest är inte något naturgivet utifrån deras personlighetstyp – i så fall skulle den vara mer eller mindre konstant över tid. I Sverige har den ökat i rask takt i flera decennier. En studie från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet konstaterade för något år sedan att 30 procent av de elever som intervjuats visade allvarliga stressymtom, som sömnstörningar (bland flickor var andelen hälften). Andra studier har visat att andelen 16-24-åringar som lider av ängslan och ångest har tredubblats de senaste tjugo åren.

Något i samhället måste förändras, det kan vi nog alla enas om. En bra början vore att sluta blunda för kopplingen mellan skolans utformning och ungas psykiska välbefinnande (även om skolan inte är ensamt skyldig). Alla personlighetstyper måste naturligtvis få chans att lyckas i skolan och dra nytta av sina personlighetsdrag – även de med neurotisk läggning. Men en skola som gynnar dem som drivs framåt av ångest riskerar också att spä på och sprida den till fler. Det är ju inte så enkelt att somliga uteslutande drivs av ångest och andra av lust och nyfikenhet. Det går att påverka vilket förhållningssätt eleverna utvecklar.

Pia Rosanders avhandling om personlighetstyper och lärande visar att det är hög tid att debatten om skolan inte bara handlar om mätbara kunskaper utan också om hur vi ska göra det möjligt för alla individer att blomstra och må bra – till sitt eget och samhällets fromma. Till att börja med kan vi fundera över vad det egentligen är som ska betygsättas i skolan. Och om vi tycker att eleverna ska lära för livet eller för betygen.

Som krönika i GP förra veckan