Jonas Vlachos sätter fingret på något i det här blogginlägget:

”Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.”

Man ser helt enkelt det man förväntar sig att se.

I dagens DN kan man läsa om Nossebroskolan. Där har man satsat på att höja betygen bl a genom att alla lärare läser in sig på specialpedagogisk litteratur och genom att slopa smågrupper och i stället arbeta med fler lärare inne i klassrummen. På bara några år gick de från att ligga i botten till att nå resultattoppen bland svenska skolor. Massor av svenska kommuner har rest till Nossebro för att lära. Men i dagens DN konstaterar man att de höga betygen kanske inte riktigt korrelerar med elevernas verkliga nivåer. Det har satts för höga betyg jämfört med vad eleverna presterar på nationella prov (där de är medelmåttiga).

Jag tillhör dem som läst om Nossebro med både hopp och skepsis. Det de gör för kunskapsutvecklingen har verkat bra och intresssant. Samtidigt har jag själv nyligen skrivit om en metodik med vissa likheter med det man gör i Nossebro och även där har skolor hyllats som stora framgångar trots bara medelmåttiga resultat. Nossebro har i jämförelse verkat mycket mer seriösa och metodiken mer välunderbyggd forskningsmässigt. Har DN rätt finns anledning till besvikelse. Samtidigt kanske det är bra att det (återigen) blir uppenbarat att det inte finns några patentlösningar på hur en bra skola ska arbeta. Att skolutveckling är komplicerat och att kunskapsmätningar inte säger allt om en skola. Kanske är det så att ha som mål att höja kunskapsresultaten i stället för att utveckla eleverna som människor kan fungera som en begränsning för hur långt det är möjligt att nå vad gäller kunskapsresultat.

I en intervju med Ekot säger Jan Björklund att skolor borde polisanmäla elever oftare. På frågan om en elvaåring som sparkar en lärare bör polisanmälas blir svaret ja.

Varför stanna vid skolorna, undrar jag? Borde inte föräldrar polisanmäla sina barn mycket oftare också?

Nähä, låter det som en dålig idé? Kanske för att det är barn det handlar om och att vi vuxna ska lära barn vad som är rätt och fel, hellre än att straffa. Varför poliser skulle vara bättre än utbildade pedagoger på att förklara för barn varför det är fel att slåss eller mobbas förstår jag inte. Är de det? Knappast. Återstår alltså någon slags skrämselfunktion.

Att polisanmäla i tid och otid är att avsäga sig sitt eget vuxenansvar för de barn man anförtrotts att undervisa och utveckla som människor. Barn gör ibland fel. Då bör de få hjälp och stöd att be om ursäkt och rätta till vad de felat i stället för att själva riskera att utsättas för skräcken och (den eventuella kränkningen) det innebär att överlämnas åt vuxna auktoriteter som inte känner en.

Vid allvarligare problem kan man behöva sätta in personal med mer kompetens men polisanmälan bör sparas till verkligt allvarliga fall där de inblandade är femton år (eller i alla fall nära).

Vad innebär egentligen liberalism på 2010-talet? De som påstår sig representera traditionell liberalism drar åt konservatism och nyliberalismen behåller sitt grepp om det ekonomiska liberala rummet. Socialliberalerna isoleras som en lite udda kvarleva som kanske egentligen borde fundera på var de hör hemma på den politiska arenan. Frihet – det liberala slagordet framför andra, tycks idag handla mer om pengars frihet än om människors.

I inledningen till sin bok Frihet och fruktan skriver den enligt egen utsago liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz: ”Vart har de liberala demokratierna och i vissa fall uttalat liberala politikerna egentligen tagit vägen under det senaste decenniet eller så? Övervakning av oskyldiga, tortyrens återkomst, muslimskräck, lönearbetet som primär ideologi: det finns mycket att oroa sig för och undra över”. Hennes bok är ett försök att sovra i den liberala tanketraditionen och dagspolitiken för att se vad som håller och vad som inte gör det. Vad har liberalismen stått för, i vilket skick är den idag och vart ser det ut att bära det hän? Det är en spännande resa att följa med på. Hadley-Kamptz vågar sig på sådant som att ifrågasätta om äganderätten verkligen bör få behålla sin ställning som grundpelare inom den liberala tanketraditionen och om den fria viljan existerar; våra jag är ju i så hög grad en produkt av omgivningen. Men kanske är det när hon diskuterar liberala förhållningssätt till marknaden som hon är allra skarpast. En fri marknad är en chimär i vår tid, menar Hadley-Kamptz. I stället är våra moderna finansekonomier att betrakta som antimarknader (ett begrepp myntat av den franske historikern Fernand Braudel).

Stora företag samlar så mycket makt att de sätter den fria marknaden ur spel. De behåller och befäster sin makt eftersom de är för stora för att tillåtas gå omkull. Med subventioner och andra former av statligt stöd hålls de vid liv eftersom konsekvenserna av deras fall skulle bli alltför stora för samhället. ”Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare” skriver Hadley-Kamptz med referens till Grekland, Island och Irland. Ja, visst är det underligt att det fortfarande är så få marknadskramare som upprörs över att banker och finansinstitut slipper ta ansvar för sina dåliga affärer. Den fria marknaden är bara på låtsas men seglar likväl under liberal flagg. Alla de människor som kommer i kläm ses som ett nödvändigt offer för att hålla liv i det monstrum vi själva skapat.

Som krönika i GP idag

Just nu försöker jag koncentrera mig helt på mitt bokskrivande och här kommer ett utdrag ur ett av kapitlen. Det handlar om hur en av mina stora idoler, Erich Fromm, ser på hur vårt sätt att agera auktoriterer eller förhålla oss till auktoriteter påverkar vår förmåga att ta ansvar. 

Bara ett par år efter andra världskriget slut gjorde sociologen och psykoanalytikern Erich Fromm ett försök att förstå vilka psykologiska mekanismer som kunde tänkas ligga bakom människans onda handlingar och han reflekterade kring relationerna mellan oss och de människor som är auktoriteter i våra liv. Han menade att vi måste skilja på rationella och irrationella auktoriteter. Den rationella auktoriteten grundar sig i verklig kompetens och behöver inte skrämma eller imponera med magiska krafter på dem som är honom underordnade för att behålla sin auktoritet. Den rationella auktoriteten ger effektiv hjälp utan att exploatera och kräver inte irrationell eller skräckfylld beundran i gengäld. Relationen präglas av jämlikhet, förutom i det avseende där den rationella auktoriteten besitter mer kunskaper eller större duglighet.

Den irrationella auktoriteten är den rationellas motsats. Den bygger sin överhöghet på makt av fysisk eller psykisk art och kan bygga på reell makt eller på ängslan och hjälplöshet hos dem som underkastar sig hans/hennes auktoritet. Makt och fruktan är den irrationella auktoritetens hörnstenar och kritik är förbjuden.

Erich Fromm påpekade att vår förmåga att skilja mellan gott och ont grundläggs i barndomen. Han skriver: ”Med tanke på [barnets] fullständiga beroende av de vuxnas kärlek och omvårdnad är det inte överraskande att en gillande eller ogillande min hos modern är tillräcklig för att ‘lära’ det skillnaden mellan gott och ont. I skolan och i samhället påverkas det av liknande faktorer. ‘Gott’ är det man får beröm för, ‘ont’ det för vilket man får uppbära klander eller straffas av de samhälleliga myndigheterna eller majoriteten av medmänniskorna. I själva verket synes fruktan för ogillande och behov av gillande vara det starkaste, ja, så gott som det enda motivet till etiska omdömen. Denna starka emotionella press avhåller barnet och senare den vuxna från att göra den kritiska frågan huruvida man med ‘gott’ i ett moraliskt omdöme menar något gott för auktoriteten eller för den handlande själv.”

Om vi underkastas en irrationell auktoritet kommer alltså känslor av egen styrka, av oberoende, auktoritet och produktivitet ge oss skuldkänslor medan gott samvete framkallas av lydnad, beroende och vanmakt. Erich Fromm menar att tydliga uttryck på ett sådant förvrängt gott samvete kan hittas hos Paulus, Augustinus, Luther och Calvin – som ansåg att självförakt och känslor av uselhet och syndfullhet var tecken på godhet. Ett sådant auktoritärt samvete kan hittas i de flesta religiösa och politiska system men också i förhållandet mellan föräldrar och barn och det yttrar sig i skuldkänslor över att inte ha varit föräldrarna till lags, inte älskat sina föräldrar nog eller ha svikit dem på något sätt. Det auktoritära samvetet hos barnet kommer sig av att föräldrarna ser på det som en egendom, som något som satts till världen för att tillfredsställa föräldrarna och nå framgångar i deras ställen. Skuldkänslorna stärker beroendet av förälderns gillande ytterligare och det effektivaste sättet att försvaga ett barns vilja är att ge det skuldkänslor, menar Fromm.

Om vi redan som barn vänjs vid att få ogillande ögonkast från våra föräldrar eller lärare så fort vi gör något som går deras vilja emot lär vi oss alltså att olydnad är något ‘ont’. Föräldrarna (eller vilka vårdnadshavare vi nu har) är våra första auktoriteter, personal på förskolor, skolor och fritids kommer därnäst. Och som förälder, förskollärare eller lärare kan vi välja att vara irrationella eller rationella auktoriteter. Våra mål kan vara exakt desamma, oavsett om vi väljer den irrationella eller den rationella auktoritetens väg – det är inte målen med vår fostran utan vägen dit som skiljer sig åt. Både en rationell och irrationell auktoritet kan vilja att barnet ska få sunda mat- och sovvanor, lära sig läsa, lära sig hänsyn mot andra. Men vägarna dit kan skilja sig rejält, och vilka vägar vi väljer får radikala konsekvenser för barnets förmåga att tänka och handla självständigt och att välja vilka som är hennes/hans egna auktoriteter – vem som helst som kan utöva makt över henne/honom eller den/de som besitter kunskaper hon/han vill ha eller beundrar.

Erich Fromm menade också att den öppna föräldraauktoriteten ofta har ersatts av en anonym, där man i stället för rena befallningar motiverar sina förbud och påbud med hänvisningar till andra auktoriteter, som vetenskap eller högre kunskaper om vad barnet ”egentligen”vill (det vill säga att föräldern har bättre koll på barnets vilja än barnet självt). Detta auktoritära samvete har sin motsats i det humanistiska samvetet, som består av vår egen inre röst och är oberoende av yttre sanktioner och belöningar. Vi har illusionen att detta vårt humanistiska samvete ska prata till oss med hög röst men vi måste i stället lära oss att lyssna bättre, menar Fromm. Om vårt samvete vilar på en irrationell auktoritet kan utvecklingen av vårt humanistiska samvete kvävas helt och göra oss beroende av makter utanför oss själva och få oss att helt avsvära oss allt ansvar. Det är då vi riskerar att försätta oss i situationer där vi begår de mest omoraliska handlingar eftersom vi ser det som vår plikt att lyda en stat, en ledare eller en ”allmän opinion”.

Erich Fromm förespråkade en humanistisk etik där valet av det goda innebär att leva ett rikt liv och utveckla sina möjligheter som människa. Dygd ska förstås som att känna ansvar för sin egen tillvaro, det onda som att förkväva människans möjligheter. Lasten är bristande ansvar inför sig själv. Ondskan ligger alltså i att inte utveckla sig själv, inte ta ansvar för sig själv och att hindra andra människor från att utvecklas och ta ansvar. Sedd på det viset blir det nog uppenbart för de flesta att vi alla många gånger varit ondskans hantlangare, i vår roll som uppfostrare av barn eller auktoritet i andra sammanhang eller bara i vår bristande hängivelse inför att utveckla oss själva.

I femton månader var den amerikanske journalisten Sebastian Junger ”inbäddad” i en amerikansk pluton i Afghanistan. I boken Krig. Rädsla, död, kärlek berättar han om alla de strider som utkämpades och om de soldater som slogs, dödades, sårades och blev galna. Plutonen var stationerad i Korengaldalen som är en av de platser i Afghanistan där de hårdaste striderna utkämpades och flest förluster gjordes. Det är våld, blod, förvirring, broderskap, skräck, smärta, avslitna kroppsdelar och svart humor över varje sida.

Sebastian Junger är solidarisk med soldaterna och känner en uppenbart stor sympati för många av dem. Att han kommer gruppen så nära att han självklart blir en del av den är inget han försöker dölja. Hans ärende är inte att ge en objektiv bild av kriget utan att förstå och visa fram soldaterna som människor. Ibland granskar han mer kritiskt och ifrågasätter deras agerande – som när de dödar en ko och sedan vägrar att betala ägaren eller när de är pennalistiska mot varandra. Han känner avsky över deras jubel när talibaner dödas men anstränger sig för att förstå. Sebastian Junger berättar djupt personliga saker om de unga männens bakgrund och deras gärningar i Afghanistan, om deras mardrömmar, sexlängtan och hämndbegär. Och han registrerar hur de bryts ner, hur kriget förändrar dem och ger dem skador för livet – fysiskt såväl som psykiskt.

Boken Krig. Rädsla, död, kärlek försöker förmedla hur krig känns och Junger är oerhört skicklig i att ge de detaljer som får en att komma nära, som när han beskriver hur man ska göra för att hindra förblödning när någon fått en pulsåder avsliten eller när han berättar att soldaterna har lopphalsband runt vristerna men ändå kliar sig så det blöder. Uniformerna stinker av ammoniak och är så stela av svett att de kan ställas för sig själva.

Om soldaterna träder fram som komplexa människor så förblir talibanerna desto otydligare. De är bara fiender som prickskjuter från bergen eller spränger vägbomber. Civilbefolkningen får lite mer ljus kastat över sig men inte heller de blir någonsin till tydligt tecknade individer. Krig. Rädsla, död, kärlek är en bok om soldater och om vad som händer med en grupp män som utsätts för enorma påfrestningar och lever ett liv där skräck varvas med utdragen tristess. Skildringarna av strider som utkämpas är onödigt många och några gånger också väl utdragna men gör en samtidigt extra mottaglig för de passager där Junger beskriver och analyserar soldaternas känsloliv. Boken avslutas med meningen: ”Den värsta skadan av alla är kanske den som får dig att sakna kriget som gav dig den.” 15 månader av våld, död , dödande, total samhörighet och intensiva spänningsupplevelser gör inte det liv som väntar efteråt särskilt lätt för de unga männen. Också det beskriver Junger på ett utmärkt sätt.

Ingen har väl missat att även svenska soldater finns i Afghanistan. Om dem berättar Johanne Hildebrandt i sin reportagebok Krigare. Ämnet är alltså lika tungt som i Jungers bok men innehållet oerhört mycket tunnare. Johanne Hildebrandt har i många år arbetat som krigskorrespendent för Aftonbladet och som reportage i en kvällstidning hade många av kapitlen antagligen fungerat bra men hennes respekt för de soldater hon ska skildra är för stor för att det någonsin ska bli särskilt brännande. Hon registrerar vad de gör och vad som händer men missar i analys och djup. Det är som om soldaternas känslor och bevekelsegrunder inte riktigt intresserar henne, mer än på ett mycket ytligt plan. Som tydligast blir denna brist i en kort passage där Hildebrandt berättar att en av befälen en dag ser på henne och säger ”Alla här har någon att prata med utom jag.” Ett bättre tillfälle att försöka ta reda på hur det känns att vara förtvivlad över sitt tunga ansvar över liv och död kan knappast tänkas. Men Johanne Hildebrandt har bara sin egen oförmåga att erbjuda läsaren. Hon konstaterar att hon inte kan föreställa sig hur det måste vara att ansvara för andra människors liv och skriver att hon sedan känner sig ”lättad över att ögonblicket passerat.” Hur kan man tillåta sig att missa en sådan chans att komma nära och förstå vad som händer i denne mans huvud?

Hildebrandts bok har dock ett par företräden framför Jungers: hon rör sig bland den afghanska civilbefolkningen och ger bilder av hur livet gestaltar sig för den. I de styckena fylls berättandet av närvaro och glöd; som till exempel när hon besöker ett BB med brist på det mesta som behövs för att sköta hygien och komplikationer. Då skrider hon också till verket och blir en aktör, som själv ser till att göra en insats för att hjälpa. Och Johanne Hildebrandt skildrar kriget även med kvinnornas ögon. I Jungers bok blir de aldrig mer än staffagefigurer. För den som vill veta mer om just den svenska insatsen i Afghanistan har naturligtvis boken också ett värde. Men den som vill få hjälp att förstå och reflektera kring vad krig gör med det mänskliga psyket rekommenderar jag i stället Krig av Sebastian Junger.

Som recension i GP igår

Utan träd kan vi inte leva. Träden ger oss byggmaterial, bränsle och skydd mot solen, hindrar jorderosion, ger oss frukt och skapar förutsättningar för miljoner andra levande organismer som vi behöver för att ekosystemen vi lever i ska fungera. Dessutom mår vi bra av träd. När vi vistas i deras närhet sjunker blodtryck, stresshormoner och puls. Träden får oss att slappna av och trivas.

I augustnominerade Trädets tid skriver Christel Kvant vackert och allvarsamt om träd och människor. Kottars fröexplosioner, lönnars transsexualitet, det myllrande livet i ett dött träd och det gigantiska banyanträdets förunderliga växtsätt blir till poesi mellan pärmarna. Kvant hoppar fjäderlätt mellan biologi, ekologi, folktro och filosofi. Viktor Kvants sepiafärgade, drömska bilder bidrar till att ge hela boken ett magiskt skimmer. Det är lätt att känna förundran och kärlek till träden när man bläddrar och läser i Trädets tid.

FN har utnämnt år 2011 till Skogens år för att uppmärksamma världen på hur beroende vi är av skogen och hur viktig den är i kampen mot klimatförändringar. Oförsiktiga skogsavverkningar är en stor anledning till att utsläppen av koldioxid ökar. Samtidigt minskar också den biologiska mångfalden i världen i ett tempo vårt jordklot inte upplevt på flera miljoner år, om någonsin. Inte bara människorna behöver träden; det gör också väldigt många andra djur och växter. Hälften av de arter som idag är hotade i Sverige hör hemma i skogsmiljöer.

Christel Kvant skriver att hennes bok är för alla som älskar träd och att hon skulle önska att vi åter lär oss att vörda och vårda dem. De flesta av oss känner nog just vördnad inför mäktiga ekar och stora, vajande tallar när de står som enskilda solitärer men hur många älskar och vördar den svenska skogen? Förra året skrev Sverige på Nagoya-överenskommelsen om att vi åtar oss att till 2020 skydda 17 procent av vår biologiskt rika och ekologiskt representativa landyta. För vår produktiva skogsmark ligger vi för närvarande, enligt Naturvårdsverket, på fyra procent och skyddstakten är extremt låg. Chansen att vi ska kunna leva upp till Nagoyaavtalet är så gott som obefintligt om inte en mycket kraftig satsning görs snabbt. Att en tredjedel av skogsavverkningarna i Sverige inte ens når upp till lagkraven gör inte saken bättre. Vi upprörs gärna över skövlad regnskog i länder långt borta men vörda och vårda känns tyvärr fortfarande mycket fjärran när det kommer till den svenska skogen.

Som krönika i GP igår.

I Aftonbladet idag kan man läsa hur drevet mot Juholt uppstått och rullats vidare. Mycket intressant. De ”glasklara” reglerna visar sig vara icke existerande eller tillkomna i efterhand. Jag är inget stort fan av Håkan Juholt men jag avskyr verkligen drevmentalitet och slapp journalistik.

 Mediechefer som tillfrågas om hur de vill se sin tidning utvecklas pratar gärna om att bli mer angelägna, gräva mer, fördjupa. I stället händer något helt annat. Drevjournalistiken breder ut sig, ingen har tid att kolla upp ens de enklaste saker (då kanske de spricker och vad ska vi då fylla tidningen med?) och personfixeringen blir bara värre. Det borde vara tid för självrannsakan på många redaktioner men kommer det att hända? Knappast. De som slarvat och felat kommer bara bli ännu mer angelägna om att visa att de minsann haft rätt hela tiden – och de kommer att backas upp av en massa andra journalister för när det kommer till kritan gäller självklart inte samma regler för journalister som klantar sig som för andra som klantar sig. Ibland saknar jag verkligen numera nedlagda tidskriften Media i fokus mer än annars.

 ”Hur många EU-ministrar behövs det för att skruva i en glödlampa? Ingen, för den lyser ändå, även om det är mörkt.” Historien drogs av Leif Pagrotsky under ett seminarium på bokmässan, som illustration till hur eurosamarbetet byggdes på blind tro snarare än underbyggda resonemang. Några ordentliga regler behövdes minsann inte eftersom euron skulle kitta samman Europas folk på ett sätt som gjorde ett misslyckande otänkbart. När välrenommerade amerikanska och asiatiska ekonomer varnade blev svaret enligt Pagrotsky ”De vill bara hålla Europa nere.” Inga motargument mot deras välunderbyggda kritik lades fram.

Ungefär i samma veva som eurosamarbetet skapades diskuterades också en annan ekonomisk fråga mycket hett: nämligen det som då kallades tobinskatt eller CTT och numera oftast bara kallas skatt på finansiella transaktioner. Då drevs frågan framför allt av organisationen attac som i media i stor utsträckning framställdes som en extremiströrelse med utopiska idéer. Men så, för några år sedan, började helt andra personer än aktivister på vänsterkanten att prata om CTT igen. Det var finanskrisen 2008 som medgav debattens pånyttfödelse. Hade krisen snällt klingat av hade frågan antagligen snabbt begravts igen men business as usual har ju inte riktigt velat infinna sig. Det ena landet efter det andra hamnar i djup kris och det har blivit allt svårare att fortsätta låtsas blind inför bristerna i dagens finansiella system. I går kom beskedet att EU-kommissionen nu lägger fram ett konkret förslag på en skatt på finansiella transaktioner. Skälet är att man vill ”säkra att den finansiella sektorn ger rättvisa och substantiella bidrag till offentliga finanser för att återbetala kostnaderna för krisen”. Plötsligt blev alltså en variant av den omöjliga tobinskatten både tänkbar och görbar. Antagligen eftersom en annan otänkbarhet – eurons sammanbrott, nu förvandlats till ett reellt hot och det behövs pengar för att rädda den europeiska ekonomin från total krasch.

Så mycket tydligare än så här kan det inte bli om man vill ge en bild av hur våra föreställningar om vad som är ”utopiskt” och ”omöjligt” begränsar oss och gör oss blinda för både stora problem och stora möjligheter att förändra världen. Nu krävs fritt och stort tänkande kring hur vi går vidare. Som Leif Pagrotsky formulerade det: ”Dagens läge är omöjligt, alla alternativ tycks också omöjliga och det finns ingen tydlig väg framåt.” Det bäddar för fortsatt turbulens men också för spännande nya (eller gamla) idéer om vi bara vågar närma oss dem förutsättningslöst.

 Som krönika i GP idag.

I svd publicerades för några dagar sedan en mycket intressant och pedagogiskt lättbegriplig artikel om hur pengar trollas fram och hur de skuldberg vi bygger upp riskerar att få en rejäl krasch som konsekvens. Jag rekommenderar läsning för alla som vill begripa mer om vad pengar är och hur de skapas.

Här och här kan man läsa mina recnesioner av två väldigt olika böcker som båda handlar om pengar. Den första är srkiven av Harvardekonomen Niall Ferguson och heter I pengarnas tid. Den andra är skriven av författaren och systemkritikern Ellen Hodgson Brown och heter Bankerna och skuldnätet.