Apropå att kristendomen enligt direktiv från utbildningsdepartementet ska ha en särställning i religionsundervisningen, för att den haft så stark inverkan på det västerländska samhället, skriver Dagens Arena ironiskt:

”Och i samhällskunskap borde lektionerna domineras av undervisningen om den svenska socialdemokratin – inget annat parti har ju som SAP haft så stort inflytande på hur samhället organiseras!”

Mitt i prick.

Hur bakåtsträvande den nu förda skolpolitiken är blir bara allt tydligare. Minns även reaktionerna när Skolverket föreslog reformer av historieämnet som bland annat skulle lämna mer utrymme åt undervisning om källkritik; det gick inte alls för sig – allt skulle förbli vid det gamla. Att samhället förändrats och att skolan därför också behöver göra det verkar inte ens ha föresvävat Björklund et al. De lever fast förankrade i tron att skolan är en egen liten värld som saknar kopling till världen utanför och inte behöver bry sig om sådant som nya behov hos individen, nya behov hos arbetsmarknaden och nya behov inom de demokratiska institutionerna.

Visst bör eleverna informeras om den betydelse kristendomen haft för västerlandet men vad jag kan se bör det i första hand vara något som hanteras inom historieämnet.

Maria Schottenius skriver också klokt om detta utspel från Björklund och menar att han gör en höna av en fjäder. Och jo, nog är han skicklig på att skaffa sig uppmärksamhet i medierna. Jag tror dock att han i längden gör sig själv en björntjänst genom att gång på gång idiotförklara Skolverkets tjänstemän.

DN:s ledare är idag kritisk till Jan Björklund. Har det slunkit in någon upprorisk vikarie eller har de drabbats av tillfällig klarsyn?

Artikeln handlar mest om att han är olämplig som ansvarig för högskolor och forskning men andas också ett litet uns av kritik mot hur han har skött skolorna. Jag håller tummarna för att detta är början på en vändning i inställningen till Jan Björklunds ovederhäftiga skolpolitik.

… har Kristina Mattsson skrivit en mycket bra reportagebok, som jag recenserat för LO-tidningen.

… kan man läsa i senaste Skolvärlden. Tänk vad annorlunda skolan skulle se ut om man på alla nivåer förstod hur viktigt det är att göra lärandet lustfyllt och meningsfullt.

  I boken Jämlikhetsanden visades med en lång rad diagram på samband mellan ekonomisk ojämlikhet och olika sociala problem i ett antal rika länder (mätt i BNP). Boken är skriven av de båda brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett och har fått mycket uppmärksamhet sedan den kom i våras. Att med forskning och statistik visa att ekonomisk jämlikhet har många fördelar visade sig vara sprängstoff i debatten. Den av högerelement omhuldade tesen att alla i ett samhälle kan vara nöjda bara smulor från de rikas bord ramlar ner till de mindre bemedlade – så att också de får det lite bättre hela tiden – visade sig vara inkorrekt. Människor mår sämre när de lever i ett land där de upplever fördelningen av rikedom vara orättvis.

Att boken förr eller senare skulle få moteld var väntat. Inte otippat blev det den högerorienterade tankesmedjan Timbro som tog upp värjan. Nu ger de ut boken Jämlikhetsbluffen på svenska. Den är skriven av den brittiske journalisten Christopher Snowdon, verksam vid högertankesmedjan Democracy institute i Storbritannien.

Snowdon är mycket starkt polemisk och frågar gång på gång på vilka grunder de länder som jämförs i Jämlikhetsanden har valts ut. Han menar att Wilkinson och Pickett har plockat de länder som passar in i deras tes och gör bland annat en stor affär av att de uteslutit Slovenien ur sin statistik. Detta måste, menar Snowdon, bero på att Slovenien inte passar med deras tes. Problemet är bara att Wilkinson och Pickett redan i Jämlikhetsanden tydligt motiverar hur de valt ut de länder de jämför (de utgår från kriterier uppställda av bland andra Världsbanken), medan Snowdon själv gång på gång visar fram diagram utan att förklara på vilka grunder han har valt sina data. På sin hemsida har Wilkinson och Pickett också svarat på ett antal av de påståenden och frågor som Snowdon ställer i sin bok. De förklarar bland annat att skillnaden om Slovenien tas med blir i det närmaste försumbar.

Jag ser många problem med Snowdons bok, både vad det gäller hur han valt ut sina fakta och hur han debatterar genom att tillskriva Wilkinson och Pickett åsikter de inte givit uttryck för och uttalanden de inte gjort. Jag ser också många problem med ett samhälle där högerns redan resursstarka tankesmedjor har en okritisk hejaklack bland de stora dagstidningarnas tyckare. Jämlikhetsbluffen har redan omfamnats varmt av många högerdebattörer och skribenter, som inte ens tycks ha brytt sig om att söka upp de svar till Snowdon och andra kritiker som Wilkinson och Pickett formulerat och som är lätta att hitta på deras hemsida. Svar som gör det väldigt tydligt att det finns anledning att starkt ifrågasätta Snowdons bok. Medan Jämlikhetsanden till största delen bygger på vetenskapligt granskad forskning bygger Jämlikhetsbluffen på en enskild journalists sammanställningar av godtyckligt ihopplockade data.

Det finns skäl att läsa Jämlikhetsanden kritiskt, inte minst med tanke på att det är mycket svårt att visa orsakssamband av den typ de ägnar sig åt, men Jämlikhetsbluffen är på grund av sin låga trovärdighet till liten hjälp för den som vill ha seriös hjälp att ifrågasätta boken. Jämlikhetsanden erbjuder statistik och forskning om hur EN variabel, nämligen ekonomisk ojämlikhet, påverkar ett samhälle. Att det är långt mycket mer än så som inverkar på hur de enskilda individerna i ett samhälle mår är självklart. Det betyder emellertid inte att, som Snowdon försöker göra gällande, ojämlikhet är ointressant som förklaringsmodell.

Det kan vara värt att återigen påminna om att den forskning som presenterades i Jämlikhetsanden gav stöd åt att ojämlikhet är dåligt för såväl över- och medelklass som arbetarklass. Överlag har alltså alla i ett samhälle en hel del att vinna på jämlikhet och följaktligen borde det inte ligga i några enskilda människors intresse att låta ett samhälle bli alltför ojämlikt. Varför glömdes plötsligt det bort i debatten?

Idag är min krönika om Jämlikhetsbluffen inne i GP.

Vad är egentligen poängen med detta utspel från Säpo, (och för den delen med en långlång artikel i DN med mest bara massa luddigt svammel)? Vi är alltså under något slags hot och bör följaktligen vara rädda. Möjligen för muslimer.

Får mig att tänka på en mycket intressant bok jag läste för några år sedan. Kampen om hotbilden av Johan Eriksson. Handlar om att vilka hotbilder som når ut beror mer på vilken kompetens som Säpo och militära organisationer råkar besitta än på vad som faktiskt utgör verkliga säkerhetsrisker. Från bokens baksidestext:

”Det finns inte något enkelt samband mellan ‘verkliga’ hot och uppmärksamheten de får i samhällsdebatten och det politiska beslutsfattandet. Hotbilder kan feltolkas och således både under- och överskattas. De kan också vara resultatet av medvetna manipulationer. När information är bristfällig eller svårtolkad lämnas fältet fritt för såväl överdrivna skräckvisioner som vilseledande trygghetsgarantier.

Om nu Säpo lyckas skrämma upp oss sådär lite i allmänhet så lyckas de också säkra sin egen verksamhet, i nuvarande utformning.

Ska bli intressant att se om det faktiskt finns substans i detta utspel eller ej.

Lärarnas tidning skriver om hur de nya kursplanerna medför att mer stoffkunskaper ska avhandlas och att ribban höjs för godkänt. Såhär efter SD:s inträde i riksdagen känns det ännu mer fel med den ensidiga fokuseringen på faktakunskaper. Vilken typ av faktakunskaper skulle kunna hjälpa mot främlingsrädsla och egoism? Ingen, vill jag hävda. För det krävs en annan typ av undervisning än den som ägnar all kraft åt att banka in fakta. Empati, solidaritet, medkänsla och öppenhet är inget man kan göra prov på, det är förhållningssätt som behöver tränas in.

Anders Johansson skriver om SD:s intåg i riksdagen i AB idag. Jag håller med. Återigen: man kommer inte att kunna lösa problemet så länge man inte ser det som ett samhällsproblem utan som ett renhållningsproblem, typ ”om vi bara städar bort sd så blir allt bra igen”. Politikens förytligande vinner ingen demokratiskt sinnad person på.

Jag väntar med spänning på vad som blir de olika demokratiska partiernas recept för att vinna sd-röstarna till sig. Och då bör det handla om att skapa förtroende för samhället och bygga in jämlikhet, rättvisa och solidaritet.  Inte om att stöta ut med hot och aggression.

Det kändes inte bra att följa valvakan igår. 5,9 % som röstade på Sverigedemokraterna. Detta rädda, förvirrade, hatiska, egoistiska parti. Idag svämmar facebook över av upprördhet och upprop att skriva under poppar upp hela tiden. Det lär inte förslå särskilt långt. Gärna tusen upprop mot Sverigedemokraterna men också ett mer jämlikt och mindre segregerat samhälle där skolor arbetar mycket mycket mer med demokrati-, rättvise- och solidaritetsfrågor. Hur gör vi då?

Både Kalle Larsson (v) och Frederik Federley (C) sa något klokt under valvakebevakningen igår. Nämligen att det nu är oerhört viktigt att se till att de etablerade partierna inte tar över sd:s politik, så som skett i Danmark. Där är nu så gott som alla partierna mer eller mindre främlingsfientliga. Det känns bra att det finns folk i riksdagen som är beredda att kämpa för att sd:s människosyn inte blir norm i svensk politik.

Det behövs många människor som är beredda att föra den kampen också utanför riksdagen. Jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag ska kunna bidra men något måste jag göra för jag står inte ut med tanken på att Sverige ska tillåtas bli ännu mer segregerat och osolidariskt.

Naturligtvis kunde inte GP:s ledarsida avhålla sig från att (indirekt) kommentera min krönika från igår. Som vanligt en massa babbel om att man sviker de svagpresterande barnen genom att inte ge ”tidiga omdömen”. Det är ju bara det att sådana redan ges. Alla barn har redan idag en individuell utevecklingsplan.

IUP:erna ska innehålla just den typ av information som forskning visat bäst gynnar elevers lärande och utveckling, bland annat utvecklade omdömen om hur de utvecklats och hur väl de når målen, men också information om hur skolan ska hjälpa dem framåt och vad de själva behöver göra för att komma vidare. Så vad är det då de på GP:s ledarsida menar med ”tidiga omdömen”? Kan det möjligen vara så att den enda typ av omdömen de begriper sig på är betyg? Eller är det så illa att de inte känner till IUP:erna?

Säkert kan många skolor och lärare behöva utveckla sitt arbete med IUP:erna men jag har svårt att se att de borde ge upp dem för att i stället sammanfatta barns utveckling och väg framåt med enstaka bokstäver.